Så här kan vi inte ha det

När Trump kom igång med sitt kampanjande noterade världen häpet att det stod en presidentkandidat där och ljög: ”Obama är inte född i USA.”, ”Den mexikanska regeringen skickar våldtäktsmän till USA.”, ”Arbetslösheten i USA är 42 procent.” Et cetera, et cetera. Häpenheten förbyttes till skrämsel när vi sedan kunde konstatera att ljugandet inte ledde till att han förvisades till utgången och förbjöds att komma tillbaka.

I och med att Trump blev president infördes en ny standard. Han skröt om att folkmassan vid hans invigning hade varit större än Obamas. Foton motbevisade påståendet. När media la fakta på bordet svarade hans presstalesperson: ”Vi har alternativa fakta.” Därmed fick ljugandet ett eget språk, men de minnesgoda kunde konstatera att det helt enkelt var Orwells klassiska ”nyspråk” (”Krig är fred.” ”Frihet är slaveri.”) som kom till nyttjande.

I den vevan dök begreppet ”fake news” upp. Det används ibland på fel sätt, som en protest mot det man inte håller med om, men betyder egentligen att man sprider uppgifter som man vet är felaktiga i syftet att desinformationen ska gagna de egna intressena. Detta spridande av desinformation/fake news verkar nu har nått en abnorm nivå där två exempel stinker mest: påståendet att en pizzeria i Washington skulle vara ett pedofilcentrum där Clinton var en av de aktiva (trott av en stackare som gick dit med gevär för att rensa upp) och lokalen i Makedonien där unga män som ett arbete producerar fake news för den amerikanska marknaden.

Företeelserna har blottat en förtroendespricka mellan folkgrupper i USA, där Trump skickligt spelade på den ena sidans misstro mot etablissemanget. Diskussionen om detta har sedan dykt upp i Sverige där ett antal mer eller mindre kända personer basunerar ut att ”eliten inte lyssnar på folket” och att ”media mörkar verkligheten”. Den ”verklighet” påståendena syftar på är inte att till exempel politiker är mutade av näringslivet eller att Gripenplanen kommer att bli 50 procent dyrare än vad som har sagts, utan handlar om invandrarna och deras plats i brottsstatistiken. Eftersom internet har förvandlat den mediala scenen och gett oss en tidigare osedd snabbkommunikation känns det som en ny situation.

Men förtroendesprickan har alltid funnits. För 50 år sedan kunde jag som 18-åring träffa en kommunist som hävdade att ”Palme och Geijer är Nixons lakejer” och som läste Gnistan eller en frireligiös dam som skydde TV och media men läste Hemmets vän eller en hotellägare som läste delar av Svenska Dagbladet och skydde intellektuella. Idag ser vi varandra på internet, vilket vi kan betrakta som ett demokratiskt framsteg.

När vi inte vill se varandra hjälper oss internet också där. Begreppet ”filterbubbla” dök upp nyligen. Sajten Filterbubbla.se påpekar att till exempel Facebook rent tekniskt fungerar så att det sker ett urval som bygger på ens egna bidrag på nätet. Man får se mer av åsiktsfränder och mindre av motståndare. Därför kan Facebook inte ses som en ”nyhetskanal” eftersom den egna bubblan är vinklad. Sajten urskiljer tre viktiga filterbubblor: en med åsikter som är typiska för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, en med åsikter från liberaler och centerpartister och en med åsikter från moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater. Sajten ger en viss möjlighet att jämföra tre olika twitterflöden i olika ämnen och menar att om man endast tar del av åsikter från en bubbla blir man enkelspårig, en intelligent orientering kräver insikt i minst två.

Upptrappningen av det här har gått fort och som ett utslag av det kunde man se en clash i TV-programmet Opinion live den 23/2. Där möttes två samhälleligt respekterade debattörer, Katerina Janouch, journalist och författare, och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet. Ingångsämnet var Trumps uttalande om Sverige som hade väckt global uppmärksamhet. Lindberg inledde ganska polerat, men Janouch var mera rakt på sak och snart hördes ett första ”Du ljuger!” följt av flera. Lindberg behöll fattningen, sa att Trumps påstående om Sverige helt enkelt var fake news, men avbröts av Janouch som menade att Trump kanske ”överdrev” men att han talade sanning om Sverige. Jag blev bestört inför denna kollapsade diskussion och kände: Så här kan vi inte ha det!

Först intresserade jag mig för vad som var sanning i stridsfrågan. Vad hade Trump egentligen sagt om Sverige? Detta var vad han ordagrant sa i Florida: ”Here’s the bottom line. We’ve got to keep our country safe. You look at what’s happening. We’ve got to keep our country safe. You look at what’s happening in Germany, you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden… They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible. You look at what’s happening in Brussels. You look at what’s happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris.”

Som en varning och en grund för handling nämner han fem platser i samma svep: Tyskland, Sverige, Bryssel, Nice och Paris. I Berlin och Nice hade lastbilar massakrerat folk och i Bryssel och Paris vet vi vad som hände, alla klart definierade terroristhandlingar utförda av muslimska extremister. Åhörarna drog naturligtvis slutsatsen att också terror hade utförts i Sverige (kvällen innan), men så var inte fallet. Man skiljer på terrorism och brottslighet och ”kvällen innan” hade det varit riktigt lugnt i Svea rike. Med andra ord: Trump ljög (igen).

Då faller blicken på Janouch. Man kan inte beskylla henne för att vara okunnig eller dåligt insatt. Slutsatsen blir alltså: Janouch ljög. Hon som själv hade slungat ur sig orden ”Du ljuger!” höll sig alltså inte till sanningen, vilket programledaren också insåg och tog upp. Jag som åskådare skakade på huvudet och tänkte: så här kan vi inte ha det. Om folk inte ska tappa förtroendet för åsiktsbärare i media och verklighet måste varje deltagare gå till sig själv med en målsättning att bevara den intellektuella hederligheten och inte låta ändamålen helga medlen.

Här skulle jag kunna sluta, men världen består inte av onda och goda människor och inte heller fembarnsmamman Janouch är ond. Psykologiskt är hon lätt att förstå: hon noterar Trumps ord – ”They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible.” – vilka uttrycker hennes åsikt och då kan hon bortse från ”överdriften”. Janouch är mycket upprörd i programmet och anklagar Lindberg för att leva i en skyddad verkstad – ett vanligt grepp i gräl, bekant för oss alla: man beskyller den andre för att inte vilja eller kunna se ”fakta” – och kastar ut: ”Du lever i en filterbubbla! – – – Har din bil brunnit?”

Det är upprördheten som är intressantast här, inte orden. Hon är inte ensam om den, vilket man enkelt kan få besked om ifall man råkar gå in på ”fel” ställe på nätet (till exempel vissa Facebook-flöden). Om man hamnar i någon av de malströmmar som finns på nätet kan man bli förskräckt över hatnivån. Den tar jag på två sätt. Internets demokratiska möjlighet ger ett forum för ett hat som alltid har funnits men tidigare inte har märkts. Det är ett hat som inte alls bara handlar om invandrare, det är ett hat mot brottslingar (de ska dö!), mot rika (de ska ruineras!), mot politiker (de ska fara åt helvete!), mot muslimer (de ska sparkas ut!), mot humanistiska människor (de ska dö!), mot feminister (de ska våldtas!), mot dem som håller på motståndarlaget i fotboll (dö! dö!) et cetera. Jag tänker dock inte analysera hatarna här.

Ett annat sätt är att notera att ovanligt många utbildade, välanpassade och framgångsrika människor nu visar en liknande upprördhet. Den kan vi inte bortse från, den måste vi förstå och jag ser det så här. Under de senaste åren har det hänt dåliga saker av en ny art. När A mördar B är det hemskt, men värst för B och något som vi har läst om i tidningen i hela vårt liv. När det sprejas och klottras här och där är det trist och irriterande, men det kan åtgärdas trots kostnaden. När någon tänder eld på hus är det också vidrigt, men vi förstås att det är en pyroman, en galen, enstaka person.

Men när några attackerar ambulansen, hindrar brandbilen från att komma fram, kastar sten på polisbilar, tänder eld på vanligt folks bilar, kastar in handgranater i barnrum, mejar ned oskyldiga på gator och torg är det inte bara vidrigt, det är för Sverige oacceptabla företeelser som måste åtgärdas med brådska. När ambulansen skadas sparkar man på den vanlige medborgarens hjärta, eftersom man utan giltig orsak ger sig på det samhälle vi alla är beroende av. Att myndigheter inte reagerar snabbt och kraftfullt mot detta uppfattas som likgiltighet eller inkompetens och man vill inte se svårigheterna att hitta de rätta metoderna inom demokratins och lagens råmärken. Och för de aggressiva är allting enkelt: slå!

Eftersom den här brottsligheten åtminstone delvis har kopplingar till invandrare har humanister inom media och övrigt inte varit så pigga på att uppmärksamma händelserna och ge utlopp för upprördheten. Det är viktigt att Sverige håller ihop och att våra skötsamma invandrare inte blir utpekade som farliga främlingar. Hittar den ovan nämnda kategorin hatare en ingång för sin aggressivitet kan det ta en ände med förskräckelse. Vi vill inte ha gäng med rasister som driver genom städerna och muckar gräl med mörkhyade i tron att de utför vad svenskarna ”egentligen” vill.

Publiceringsbromsen är nu borttagen och seriösa media försöker redovisa nyheter så ärligt de kan, ingen vill bli beskylld för fake news eller mörkande. Situationen kräver inte bara handling, utan i lika hög grad intelligens. Allting är mycket komplext: återvändande IS-krigare, bilbränder och barnäktenskap är inte samma sorts problem. Att i känslorus genomföra snabba åtgärder skapar ofta ännu större problem och hur som helst gäller Lagen.

Globaliseringen är en välsignelse

containertrafik

Globaliseringen är en välsignelse för mänskligheten. Globaliseringen, i betydelsen global frihandel, har lyft 400 miljoner kineser ur fattigdomen, den största enskilda standardökningen i mänsklighetens historia. Den är följden av det statskapitalistiska system Kina införde efter maoismens avgång, ett näringslivssystem som förutsatte export i stor skala (japanerna gick innan dess till världens högsta levnadsstandard tack vare exportboomen med början under efterkrigsåren). Handeln har lyft Sydkorea, Taiwan, Singapore och Israel till att ligga på topp 20-listan i levnadsstandard av 188 stater. På väg upp, tack vare handeln, är Chile, Brasilien, Malaysia, Mexiko och Indien. Nu senast började Vietnam stiga ur fattigdomen av samma skäl. Sverige har i årtionden legat i toppskiktet av världens länder tack vare – gissa vad!

Det betyder inte att all handel är okej, att alla handelsfördrag är rättvisa eller att alla tullar är felaktiga. Det är med frihandel som med frihet, välstånd och demokrati, det finns också dåliga följder och uppdykande problem. År 1933 valde 16 miljoner tyskar Hitler och gjorde hans parti störst, men inte vill vi avskaffa demokratin för det. När jag växte upp fanns det i-länder och u-länder. Frihandeln håller nu på att förinta u-landsbegreppet, tidigare u-länder är idag i-länder.

Den globala handeln har enorma konsekvenser. Den ger inkomster och kortare arbetstid. När inkomstnivåerna stiger i ett land uppstår en medelklass och det är medelklassen som utgör grunden för demokrati. Fattigrevolutioner urartar ofta, trots rättvisa reformer, i diktatur och stagnation – ett av de tydligaste exemplen är Zimbabwe. Bönder och arbetare har inte orken, tiden, utbildningen och medlen att på lång sikt utgöra effektiva politiska kadrer. I Taiwan krävde medelklassen demokrati och fick det. I Sydkorea krävde medelklassens studerande demokrati och fick det. I Ryssland hoppas man nu att den växande medelklassen ska bli en motkraft mot putinismen. Spänningarna mellan partiet och medelklassen i Kina kommer att leda till kraftiga urladdningar (och har redan gjort det).

Globalismen har gjort världen enormt mycket mera rättvis. En gång i tiden var världen uppdelad i åtskilda ekonomiska zoner. I Detroit kunde bilfabriksarbetare köpa stora hus och ha två bilar, medan fabriksarbetare i Filippinerna hade femtiondelen av en amerikansk lön. Eftersom de hade åtskilda ekonomiska kretslopp kunde skillnaden bestå, de konkurrerade ju inte. I-världen sålde maskiner till höga priser medan u-världen sålde billiga livsmedel, trävaror och olja. Idag går världen via globaliseringen över till ett enda globalt kretslopp där alla kommer att konkurrera med varandra på en till slut jämställd basis.

Den ofrånkomliga följden är att tredje världens välfärd ökar i takt med att vår standard relativt sett bromsas in i och med att de industrivaror vi en gång sålde dyrt nu tillverkas överallt, något vi inte riktigt gillar (“det var bättre förr”). Men turligt nog är detta inte riktigt sant, eftersom produktivitetens och teknikens utveckling gör att allas genomsnittliga standard ökar. Drastiska resultat av detta är att FN-s mål att halvera den svåraste fattigdomen på 25 år uppnåddes på 20 och att nästan alla barn i världen går i skolan – läskunnigheten för åldrarna 15-24 är 91 %.

Frihandelns betydelse är lätt att förstå om vi tittar på Sverige. Anta att varje län vore protektionistiskt och stängde in sig bakom tullmurar, samtidigt som företag inte kunde etablera sig fritt utanför länsgränserna. Det är en så absurd tanke att vi inte kan föreställa oss en sådan ordning. Att svenska företag kan etablera sig fritt inom landets gränser är en självklar förutsättning för ett fungerande näringsliv. Samma sak gäller förstås i stora länder som Tyskland och USA. EU har brutit nationsgränserna och sett till att samma ekonomiska frihet gäller inom unionen. Den intressanta följden är att om man ger tillåtelse för varor, tjänster och pengar att flöda fritt, så följer med det också friheten för människor att röra och etablera sig fritt – vi ser svenska pensionärer bosätta sig i Spanien och kommer inte ens ihåg längre hur det var att söka visum till Grekland.

Frihandeln närmar världens länder till varandra eftersom vi bygger upp ett ömsesidigt beroende av varandra, vilket i sin tur gör det svårare att starta krig (EU har sett till att ett krig mellan de gamla ärkefienderna Frankrike och Tyskland idag är en absurd tanke). Anfaller du din handelspartner drabbas ditt eget näringsliv, exempelvis har minimeringen av ryssarnas handel med finnarna drabbat båda parter.

Men vi lever i en nationell och global marknadsekonomi, vilket ligger i linje med önskemålet från 95 % av svenskarna. Det betyder att det inte finns någon överhet som tar in överskottet från näringslivet och hackar upp det i jämlika bitar för spridning över folket. Kapitalismens kritiker har alldeles rätt när de beskyller marknadsekonomin för att vara anarkisk och sakna överordnad styrning. Själve Karl Marx sa att historiens förändringar beror av produktivkrafternas utveckling. Ingen kan förutse följderna av de förändringarna, därför kan de inte ha en överordnad styrning. Upptäckten av Amerika gav Europa potatis, tobak och billigt socker. Ingen kunde förutse det och däri ligger marknadsekonomins natur. Plötsliga uppfinningar och upptäckter görs som förändrar allt, just nu lever vi i den revolution internet har fört med sig.

Gud har heller inte portionerat ut naturrikedomarna på ett rättvist sätt. Norge och Förenade Arabemiraten kan enkelt pumpa upp rikedomarna, medan livet alltid har varit en strid på kniven i Alaska, Grönland och Mongoliet. Världen i sin skapelse är helt enkelt förbannat orättvis och oförutsägbar.

Under den amerikanska valkampanjen blev vi grundligt informerade om globaliseringens följder för människorna i ”rostbältet” där fabrikerna nu står öde. Jag har själv varit i spökstäderna Detroit och Buffalo och sett eländet (Detroits pampiga järnvägsstation har övergivits och huserar nu i ett annex). Just nu står gruvindustrin i Appalacherna på fallrepet. Amerikanarnas standard i genomsnitt har dock inte försämrats, men globaliseringen har slagit ojämnt och det är de drabbade som är Trumps stödtrupper. Han försöker nu tvinga bilfabrikerna tillbaka till USA och säger upp handelsavtal, medan ekonomerna skakar på huvudet.

Vi kan jämföra med Sveriges inställning i den frågan. Saab gick omkull eftersom deras bilar inte var konkurrenskraftiga och oavsett om det hade varit en höger- eller vänsterregering förvägrades Saab statliga subventioner. En så högt förädlad vara med en så ståtlig historik bemöttes bara med ett: ”Tack för det som har varit!” Vår vackra textilindustri konkurrerades ut och försvann – statens reaktion: ”Jaha. Inte bra, men okej.” Samma sak med varvsindustrin. Och: billigt järn från Liberia och Brasilien stängde bergslagsgruvorna. I dessa dagar flyttar ärkesvenska Husqvarna till Polen. Regeringens attityd: Jaha. Inte bra, men okej. Samtidigt har vi det fortfarande riktigt bra här. Sverige tuffar optimistiskt på, vilket också övriga EU-länder med samma attityd gör. Det som oroar regeringen är just nu till exempel vilken följd för frihandeln Brexit kommer att ha – minskad frihet därvidlag drabbar oss, nämligen.

Det finns ingen historisk säkerhet för ett lands ekonomi. Rika länder kan bli fattiga (Argentina), fattiga rika (Kuwait). Ödet för den gamla i-världens paradnationer, till exempel Sverige, är: öka förädlingsgraden i dina produkter, satsa på utbildning, skapa ett nationellt läge som tillåter företagsamhet och innovation. Det är den enda vägen, utanför frågor som klimatet, jämlikheten och freden.

Borgerliga ekonomer betonar alltid de två sistnämnda: företagsamhet och innovation. Ser man bara till att företagen går bra – underförstått: ökar deras vinster, minskar deras skatter – så blir politiken den bästa. Deras bevis är enkelt och lättbegripligt, appellerande till bondförnuftet (det som talar om för oss att jorden är platt): går inte företagen bra finns det inga pengar att leva på. Klart som källvatten, eller hur?

Men nix, så enkelt var det inte. Ett lands näringsliv kan skära guld med täljknivar, men finns det ingen fördelning har man ett Haiti-samhälle fullt med farliga motsättningar, kriminalitet och lidande människor. Trots allt är det så att näringslivet finns för att tjäna människorna, det är inte människorna som finns för att tjäna näringslivet. Ett land måste alltså styras av en ideologi som är lika intresserad av ett fungerande näringsliv som av en effektiv fördelning till befolkningens helhet. Var och en må välja det parti som hen tycker tjänar det ändamålet bäst.

Behöver Sverige verkligen rusta upp?

putin-krig

Nu går de tidigare Allians-medlemmarna, de som förflyktigade det militära försvaret, ut stort och kräver upprustning av krigsmakten. Också den röd-gröna sidan vill detsamma, där är det bara regeringsansvaret för den totala ekonomin som skapar hindren. Det förekommer nu tidningsartiklar, till exempel i DN, som dundrar på med innebörden ”Hur kunde ni avskaffa försvarsförmågan!?!” Nåja, det är egentligen inget mysterium. Också den mest inbitne militärfantast måste erkänna att det ligger något djupt meningslöst i att lägga medlen på stridsvagnar och ubåtar när man istället kan få sjukhus och järnvägar för pengarna. Om situationen har blivit sådan att vapnen ”bevisligen” inte kommer att behövas, innebär det en lättnad för alla att slippa lägga resurserna på vapeninköp. Sådant verkade läget ha blivit kring millennieskiftet. Kalla kriget var slut. Rysslands ledare Putin verkade vara en normal fredsinriktad ledare och den ryska krigsmakten hade förresten förfallit så till den grad att man inte längre pratade om två supermakter utan om en (USA). Det avrustades, kärnvapen drogs bort från Europa och en generell minskning av ländernas krigsmakter tog fart. En massa försvarsprojekt bantades eller annullerades. I den kollektiva lättnaden verkade det helt logiskt att avskaffa den svenska värnplikten och satsa på en yrkesarmé.

Sedan kom förändringen. I väst ser vi det som att det berodde på ryssarnas förändring och vi ser inte västvärldens del i det. En betydelsefull pusselbit i min förståelse av skedet gav Svetlana Aleksijevitj’ bok ”Tiden second hand: slutet för den röda människan”, 2016 års bästa bok för mig. Jag har alltid undrat över varför sovjetmänniskan inte vände sig i högre grad än vad som var fallet mot kommunistdiktaturen och hur det kunde komma sig att det var så vanligt att ange till och med släktingar – förtrycket var inte en tillräcklig förklaring. I boken beskrivs hur sovjetmänniskorna kände sig som delaktiga i något stort, som delar i ett projekt större än livet: ”Vi besegrade Nazityskland! [vilket till 75 % är sant] Vi var först i rymden! [Sputnik och Gagarin] Vi hjälper u-länderna! [sant]”

Som ett efterskickat paket på posten kom så Trumps vinst i USA under mottot ”Make America great again!”. För Trump-anhängarna var det ljuvliga toner att Obamas förhandlingsanda skulle överges, att IS skulle utrotas ”på en månad”, att landets roll som militärisk världspolis skulle återupprättas (många amerikaner blir otrygga om USA inte bombar någonstans). Tycker man att man deltar i något stort och riktigt blir man okänslig för andras död, det gäller oss också. Ingen bryr sig om att USA från luften förintade ett bilburet bröllopssällskap i Jemen eller att de bombade ett Läkare utan gränser-sjukhus i Afghanistan. Vad då, det är sådant som händer i kampen mot terrorismen, eller hur? Ett pris som måste betalas.

När Reagan och Gorbatjev hade avslutat det kalla kriget inträdde en ny anda. Sovjetmänniskorna som dittills hade setts som farliga och oberäkneliga började nu av väst, speciellt USA, att behandlas som ointressanta, efterblivna och lite löjliga (jämför Borat-filmen). Gorbatjev har protesterat mot västs triumfatoriska och överlägsna hållning. När Putin antydde att Ryssland var intresserat av att gå med i Nato fick han svaret: ”Var så god och ansök!” Ryssland behandlades alltså som enmiljonlandet Estland. De ständiga förödmjukelserna förändrade ryssarnas inställning och Putins uppträdande. Därefter följde Natos utvidgning där på ländernas egen begäran Baltikum införlivades, stick i stäv med tidigare Nato-uttalanden om att någon utvidgning inte skulle ske. Sedan kom Majdan. Från Moskva konstaterades att den demokratiskt valde (och ryssvänlige) Ukraina-presidenten Janukovitj jagades iväg av ett gatans parlament. Demokratin framställs ofta som västvärldens heliga graal, men det glömde vi snabbt när vi hejade på demonstranterna i Kiev, där fascistoida rysshatarkrafter fanns med som ett inslag. För ryssarna var det förstås kusligt att den demokratiska stabiliteten var upphävd: skulle Nato vandra in i detta maktvakuum (många i väst ville det)? I så fall skulle den oundgängliga svartahavsbasen på Krim förloras, vilket inte urskuldar Putins invasion av den ö som till 60 % bebos av ryssar men förklarar den. Hur som helst lärde sig väst den gången att Putin kunde titta en i ögonen och ljuga blint – hädanefter bryr man sig inte om vad han lovar utan iakttar vad han gör.

Rysslands kulturella kantring där statsmakten numera omfamnar den ortodoxa kyrkans långskäggiga kostymnissar växelverkar med västvärldens kulturella förändring där barbröstade kvinnor och män i minikalsonger går fram i offentliga pride-karnevaler som vi inte bara betraktar som acceptabla och trevliga utan rekommenderar som en viktig företeelse (!) till alla länder. För ett land som står på gränsen till en normalisering av homosexualitet kan innebörden gå fram, men för resten är det dekadens. Rysslands utrikesminister Lavrov sa: ”Frihet är en sak, sedeslöshet är något annat.” Som en tydlig västinfluens ställer sig sedan fyra fräcka flickor under det engelska namnet Pussy Riot (Fittupplopp) och hoppar och skriker i en kyrka (den som har sett religiositeten i en ortodox helgedom förstår vad det innebär), ivrigt påhejade i väst. Sådana oseriösa spex vänder sig ryssarna ifrån och söker istället ett eget, inhemskt alternativ. Putinismen av idag ser Ryssland som ett värdekonservativt föredöme med förmågan att stå som modell för resten av världen. I takt med västvärldens upplösning av kön och familj hyllar ryssarna den traditionella, heterosexuella familjen som grundval i samhället, gärna med kyrkobesök på schemat.

Avskaffandet av Sovjetunionen kallar Putin ett ”gigantiskt geopolitiskt misstag” och försöker rätta till det med sin egen asiatiska union, där Ukraina hade varit en självskriven del, om inte… Förlusten av Ukraina som rysk kornbod svider ungefär lika hårt som förlusten av försvarsbarriären Baltikum. På ett smått djävulskt sätt destabiliserar Putin fortlöpande superkorrupta Ukrainas ekonomi genom halvkriget i öst.

Putin ser alltså Rysslands återkomst till ”storhet” och makt som en återkomst till normalitet och rättvisa, som ett sätt att visa världen att Ryssland inte är en halvmesyr eller en sekunda nation. Denna strävan kommer oundvikligen i kontakt med den makt som med ohöljd militär arrogans anser att världen är en skådeplats för den egna nationen – jag talar om USA, det land som efter vietnamkriget helt eller delvis har anfallit 17-18 länder. Kina, som inom vår generation kommer att bli världens främsta ekonomiska makt, accepterar inte heller USA-s självpåtagna roll som snokande och oinbjuden världspolis.

Man kan ”förstå” varför USA i princip permanent sedan andra världskriget har bombat någonstans i världen, men ur ett annat perspektiv är det egendomligt att amerikanska soldater befinner sig i Polen, att amerikanska krigsfartyg befinner sig i Persiska viken och att amerikanska bombplan tätt stryker efter Kinas kust eller övar atombombsfällning i Korea. Inga ryska soldater befinner sig i Mexiko och inga kinesiska krigsfartyg stryker förbi Gotland. Det är den här asymmetrin ryssar och kineser inte längre accepterar.

För att demonstrera sin beslutsamhet och styrka har Ryssland under de senaste fem åren visat upp sin krigsmateriel och övar hårt (villkoret för en fungerande krigsmakt). Kvällspressen har sålt många lösnummer med upphetsade rubriker, men den svenska militären verkar förstå vad det handlar om och upprepar: vi ser inget direkt hot från Ryssland. Samma meddelande från regeringen. Det finns ett särskilt tungt argument för det synsättet: Ryssland KAN INTE anfalla. Skulle Ryssland ge sig på ett västeuropeiskt land skulle risken vara mycket stor att direkt eller indirekt hamna i strid med Nato och den risken kan inte Ryssland ta. Risken är då att det blir storkrig (läs: världskrig) och det vore med Putins egna ord ”en planetär katastrof”. Till skillnad från Trump är Putin rationell och kalkylerande, både han och de amerikanska presidenterna hittills har varit noggranna med att inte ens i liten skala hamna i direkt konfrontation.

Om man nu vet det här, varför verkar då många vara inställda på en mindre upprustning av Sveriges försvar? Orsakerna är två. Trots att det ovan sagda stämmer, beter sig Ryssland som om det förberedde ett anfallskrig, vilket naturligtvis skapar oro. Att skarpt rusta upp sin krigsmakt och samtidigt öva var just vad Tyskland gjorde före 1939. Att dra ihop stridskrafter för en stor övning är en klassisk täckmantel för ett angrepp.

När oron ökar är det första man gör att titta på hur läget är för det egna försvaret, vilket i Sveriges fall efter de åtta alliansåren var häpnadsväckande. ÖB sa det rent ut: ”Vi kan försvara oss högst en vecka.” Dessutom var stora delar av Sverige övergivna av försvaret. Det blev en baltisk minister som fick tala om för svenskarna att den som har Gotland dominerar Östersjön från detta osänkbara hangarfartyg. Vi hade heller ingen armé – efter avskaffandet av värnplikten är det för få som har sökt soldatjobbet. De på papperet 100 Gripen-planen var i praktiken 25 i bruk. Et cetera. Alliansens försvarsminister Karin Enström – ”ursinnigt inkompetent” om jag lånar Guillous omdöme om en tidigare socialdemokratisk försvarsminister – hade bara mekaniskt rabblat att försvaret uppfyllde målsättningarna.

Med socialdemokraternas Peter Hultqvist kom ett helt annat och mera insiktsfullt synsätt. Oavsett om man har ett litet eller stort försvar måste det man har fungera. Det kan inte saknas reservdäck till lastbilarna, patroner till gevären och reservdelar till stridsvagnarna. Han började genast tala om att ”plattan” måste fungera, alltså grundorganisationen. Och på den vägen är det.

Rustar man måste man veta vilket sorts försvar man vill ha. Det finns fyra alternativ. Nr 1) Inget militärt försvar, utan ett ”försvar” grundat på fredlig attityd utåt, vilja att samarbeta, förhandla och kompromissa, samt utveckla fredsforskningen för att skaffa sig en större verktygslåda. Nr 2) Ett incidentförsvar: tusen soldater, åtta flygplan och en kanonbåt. Med det kan man hindra att man hunsas av andra makter, att flygplan flyger fritt i ens luftrum, främmande fiskebåtar fiskar eller att ett oljeborrtorn sätts upp på ens territorialvatten. Nr 3) Ett nationellt men begränsat försvar, det vill säga ett militärt försvar som är så stort det kan bli inom normala ekonomiska gränser med en organisation som övar och servar sin materiel. Nr 4) Ett verkligt nationellt försvar, ett försvar som finns i landets alla delar med lång värnplikt och allsidig materiel.

Ett försvar typ 4 hade Sverige före millennieskiftet med 400 000 värnpliktiga soldater till förfogande och ett av Europas starkaste flygvapen. Den tekniska utvecklingen har dock drivit upp kostnaderna så att ett sådant försvar inte längre är möjligt att anskaffa. Ett typ 3-försvar är vad Sverige numera siktar på. Det kan inte försvara landet, men i samverkan med andra länder och med ett antal effektiva vapen kan det förorsaka så stora skador att priset för en i och för sig överlägsen angripare blir avskräckande högt. Ett typ 2-försvar är aldrig avsett för ett reellt försvar eftersom det är tekniskt omöjligt (när fienden anfaller vid Blekinge är kanonbåten vid Gävle). Typ 1-”försvaret” har sin trofasta skara anhängare, människor som tror att det alltid ska gå att resonera och som genom sitt fredliga arbete på sikt vill ge oss en fredligare och vapenfri värld. Tyvärr talar all historisk erfarenhet emot förhoppningarna.

Med insikten om att Sverige saknar soldater för att bilda en armé har idén om en återinrättad värnplikt dammats av, denna gång med också kvinnor. Tyvärr har det tåget gått. Insikten om vad krig handlar om ägs av endast ett fåtal, det märks på alla konstiga kommentarer till idén där ingen beaktar det militära värdet, utan hurrar för jämställdhet, för armén som mogenhetsexamen och mötesplats för alla samhällsklasser. Försvarsviljan är svag eftersom vi inte kan föreställa oss en förlorad frihet. Den fysiska statusen är idag så dålig att bara en av fyra soldater duger (hur många 20-åringar av idag kan springa ens en kilometer?), om de inte har slingrat sig ur plikten med tusen skäl.

Där har vi det olösliga problemet. Mer möjligt är en viss ökning av materielinköp samt idog övning, nationellt och internationellt. Dagens militärer är ganska måttfulla i sina välgrundade krav. Ja, om vi nu över huvud taget vill ha ett effektivare försvar – kanske finns det någon variant eller lösning jag har förbisett?

Till traditionernas försvar

lucia-x-2

Vi har nyss genomlidit affären med den mörkhyade pojk-lucian i en annons. Bilden frammanade starka protester och ännu starkare motprotester. Vad handlade bråket om, egentligen? Däri råder en viss förvirring. Att döma av motprotesterna från bildens försvarare, så var det en reaktion mot rasistiska protester från folk som inte gillade en mörkhyad lucia. Men så har det dykt upp talrika bilder på manliga lucior – exempelvis Zlatan och Stefan Holm – och då blev det plötsligt ett försvar för en könlös lucia, för att även pojkar ska få vara Lucia och då är det inte försvar mot rasism, utan ett försvar för könsupplösningen. Alltså: två helt skilda frågor.

Jag har inte någon riktig överblick över bildhatarnas protester och vad de har gått ut på, men ändå sett protester från 5-10 håll. Ingenstans har protesten varit rasistisk, alltså någon protest mot hudfärgen, faktiskt inte heller mot pojken som sådan. Aversionen verkar riktas mot traditionens förändring, att man inte får det man fick förut, att det dyker upp pekpinnar om vad man bör tycka i det som ska vara en skön stund, med andra ord varken rasism eller motvilja mot jämlikhet i övrigt. Alltså skulle tre olika synsätt kunna ligga bakom reaktionen mot luciabilden, men ingen pratar om det här och skapar klarhet. Vi har inte råd med en sådan förvirring eftersom den skapar missförstånd och får folk att flyga varandra på halsen. För övrigt har jag under mina lärarår sett en mörkhyad lucia och – om man ska beakta den ariska inriktningen på en blond lucia – en hel del mörkhåriga lucior och det har aldrig varit något problem med det från något håll.

En rasistisk reaktion mot en mörkhyad lucia måste förstås å det bestämdaste motarbetas och brännmärkas. Nationalister borde också glädja sig åt att en person med rötter utomlands ingår i den svenska traditionen och visar upp svenskhet, något en del sverigedemokrater har efterlyst.

Beträffande reaktionen mot pojkens kön är jag mer intresserad av att veta varför det finns en önskan att öppna luciarollen för pojkar. Folk som är emot könsyttringar och könsstereotyper (”hen-folket”) kan tycka att luciagrejen är en sak som fördjupar motsättningarna mellan könen och försvårar för människor som lider av könstypifieringen. Det finns också ett jämlikhetstänk som ogillar Lucias upphöjdhet och som vill att alla (flickor) ska få vara Lucia. Bokstavligen alla kan också vara Lucia efter behov, till exempel hemmavid, men det räknas förstås inte, utan det är att vara huvudpersonen i en luciatablå inför åskådare som är det åtråvärda. Man ser här och där flera lucior i tablåer nuförtiden och det är kanske en lösning, men å andra sidan kan en klok lärare många gånger hantera konkurrensen (kanske förbjuda röstning) och varför inte ge rollen till tjejen i klassen som mest av alla behöver få ett stärkt självförtroende (läraren vet ju normalt sett vem det är)?

Min personliga inställning är som följer. Luciarollen är het tills det är klart vem som blir Lucia, sedan betyder alla ungefär lika mycket, från Lucia till det sista trollet eller pepparkaksgubben. Då handlar det om att gemensamt kunna sjunga sångerna, läsa versrader och att greja positionerna. Luciatablån är verkligen en kollektiv upplevelse och föreställning, inte en skönhetstävling för en viss person.

Eftersom jag står med ena benet bland ”hen-folket” förstår jag utjämningssträvandena som jag i stort sett sympatiserar med, det stör mig inte om det finns några pojkar som Lucia om de nu närde en het, autentisk önskan att få vara det, men å andra sidan tycker jag att tjejerna gott kunde få ha kvar det här och vad gäller jämlikheten tycker jag att det kan vara bra att det finns roller som bara en person kan få, att det finns något att längta och sträva efter som inte alla kan få.

Men luciatablån är, som sagt, en föreställning och släkt med teatervärldens musikaler. Där borde jämlikhetssträvandet i så fall också gälla pjäser framförda av barn. Inga Hans och Greta längre, utan odefinierbara barn och odefinierbara föräldrar, könlösa häxor och troll med behå. Det kanske låter som världens undergång för vissa, men jag tror inte att det medför någon egentlig försämring. Dock: som jämlikhetsivrare bör man välja sina strider och det kan hända att vinst på en scen leder till en större förlust på en annan. Och därmed är vi inne på den tredje frågan.

Under mitt liv har Sverige gått från en Volvo Duett-tid med ett vithyllt, kristet och svensktalande folk till en öppen, delad värld som aldrig mer kommer att vara isolerad. Med EU-anslutning, fria resor överallt och frihandel kommer oundvikligen det kosmopolitiska livet. Tiden verkar gå allt fortare och vi blir ständigt tagna på sängen av det nya som dyker upp. I en sådan höghastighetsomvandling är det viktigt att det finns fasta, välkända situationer man kan känna sig lugn och hemma i, refuger att stiga upp och vila på, annars blir livet för annorlunda, obegripligt och otryggt. Psyket behöver vila.

Där spelar traditionerna en viktig roll. Tänk bara hur viktig en sådan osvensk och udda företeelse som Kalle Anka klockan tre på julaftonen har blivit – svenska föräldrar vill verkligen ge sina barn Walt Disney (!) vid det tillfället för att få den sköna känslan av kontinuitet och hemmastaddhet. Därför ska man akta sig för en alltför stor ideologisk klåfingrighet som okänsligt vill ändra på saker utan att betänka följderna. Det blir underligt när samma person som ena stunden ivrar för pojkar som Lucia i nästa stund ivrar för att invandrare ska få ha kvar sina seder i största möjliga utsträckning. Den förståelsen måste gälla och erbjudas alla.

Arabiska nationer i krig

arabiska-soldater

Artikeln ”Why Arabs Lose Wars” av Norvelle B De Atkine, före detta överste med mångårig erfarenhet från Mellanöstern. Artikeln publicerades i Middle East Quarterly 1999. Här fritt översatt:

Arabisktalande arméer har generellt sett varit ineffektiva i modern tid. Egyptiska armén gjorde dåligt ifrån sig mot jemenitisk gerilla på 60-talet, Syrien kunde bara genomdriva sin kampanj i Libanon under mitten av 70-talet genom enorm insats av soldater och vapen, irakier visade sin otillräcklighet mot en iransk armé berörd av 80-talets inrikespolitiska kaos och kunde inte vinna den tre decennier långa kampen mot kurderna. Arabstaters prestationer på båda sidorna i kuwaitkriget var undermåliga och araber har varit svaga i nästan alla konfrontationer med Israel. Hur kommer det sig? Det finns många faktorer – ekonomiska, ideologiska, tekniska – men det kanske mest betydelsefulla har varit de kulturella och samhälleliga faktorer som har hindrat arabländer från att uppnå militär effektivitet.

Det är en självklarhet att en armé slåss som den har tränat och jag kan använda mina många år av förstahandsobservationer i arabländer när jag drar slutsatser om de sätt på vilka arabiska arméer går i krig. De följande intrycken från arabiska militära sammanhang (establishments) har jag erhållit som amerikansk militärattaché och säkerhetsofficer, som observatör hos brittiska Trucial Oman Scouts och efter trettio år av mellanösternstudier.

Felaktiga utgångspunkter

Att inkludera kulturen i strategiska överväganden har inte varit framgångsrikt eftersom det ofta har byggt på okunskap, önskningar och myter. Amerikanska armén bedömde under 30-talet att den japanska nationalkaraktären saknade originalitet och permanent skulle vara underlägsen i teknik. Hitler klassade USA som ett bastardsamhälle och underskattade konstant betydelsen av Amerikas inträde i kriget. Som de här exemplen antyder (suggest) kan kulturen som delfaktor i bedömningen av relativ styrka och militära svagheter skapa en förvriden bild, speciellt när det handlar om dåligt förberedda arméer som kastas in i krig med bara propaganda som starkaste ”vapen”. Man frestas att beakta kulturella svagheter som ska balansera upp överlägsna antal och vapen. Eller tvärtom: att bedöma motståndaren via den egna kulturens prisma. Amerikanska strateger utgick från att den nordvietnamesiska smärttröskeln låg i nivå med den egna vilket skulle göra bombkriget framgångsrikt. Tre dagar av flyganfall var allt som skulle behövas för att få serberna på knä – det skulle komma att krävas sjuttioåtta.

Speciellt riskabelt är det att bedöma militär potens utifrån gångna dagars resultat, eftersom länder utvecklas och med dem de militära subkulturerna. Den svaga franska insatsen i fransk-tyska kriget 1870 ledde till överoptimism inom det tyska överkommandot inför 1914. De franska soldaternas uthållighet och mod under första världskriget gjorde att alla, från Churchill till tyskarna, överskattade den franska arméns förmåga inför 1939. År 1973 underskattade de israeliska generalerna den egyptiska armén efter dess håglösa insats i oktoberkriget 1967.

Kulturer är svåra att analysera. En kultur är inte synonym med individens hudfärg eller etniska identitet. Den militära historieläran gör löjliga försök att överföra rigida kulturella attribut till individen, vilket de militärhistoriska skildringarna av de ottomanska och romerska rikena visar. I båda fallen var det träning, disciplin, tåga (esprit) och hänförelse (élan) som gjorde skillnad, inte den enstaka soldatens ursprung. De hårt disciplinerade och effektiva romerska legionerna, exempelvis, var rekryterade från hela det romerska imperiet och ottomanernas elitstyrkor bestod av slavsoldater från Balkan, tränade från pojkåren.

Kulturens roll

Trots detta måste kulturfaktorer tas med i analysen och ett medvetande om tidigare missbedömningar gör det önskvärt (possible) att överväga kulturens roll i krigföringen. Den ypperlige krigshistorikern John Keegan menar att kulturen är en huvudfaktor under ett krigsförlopp. I kontrast mot det europeiska sättet att kriga – ”ansikte mot ansikte” – framstår de gamla arabarméerna som mästare i kringgående taktik, fördröjning och missledning. En bedömning av arabisk krigskonst under 1900-talet ger slutsatsen att araberna är mer framgångsrika i motstånd (insurgence) eller politisk krigföring, det T E Lawrence kallade ”att vinna krig utan slag”. Till och med i egyptiernas lovprisade korsande av Nilen vid Suez 1973 [Yom Kippur-krigets inledning] finns en kärna av briljant ”illusionism” (deception). Kanske kommer dessa som det verkar ständiga företeelser av en kultur som alstrar förslagenhet (subtlety), förtäckthet (indirection) och förställning (dissimulation) i personliga relationer.

Detta rimmar med Kenneth Pollacks uttömmande studie av arabisk militär ineffektivitet [i boken ”Arabs at War”, 2002]. Han menar att ”vissa beteendemönster formade av den dominerande arabkulturen var de viktigaste faktorerna bakom den begränsade effektiviteten hos arabiska arméer och flygvapen under åren 1945-91”. Dessa faktorer (attributes) innebar övercentralisering, att inte uppmuntra till initiativ, oflexibilitet, manipulation av information och förringande (discouragement) av officerare med lägre ålder. – – –

Men hur integreras studier av kulturer i de militära förberedelserna? I dagsläget förekommer det knappt alls. Paul M Belbutowski, en högt utbildad tidigare medlem av [elitförbandet] U.S. Delta Force konstaterade lapidariskt en brist i vårt eget militära utbildningssystem: ”Kulturfaktorn med sina vaga och komplicerade (intangible) inslag ingår inte i den strategiska planeringen utom i en mycket ytlig mening.” Och ändå är det just ”all that is vague and intangible” som präglar lågintensiva konflikter. De vietnamesiska kommunisterna krigade inte på det sätt USA hade förberett sig på, inte heller slogs tjetjener och afghaner på ryssarnas vis. Det här innebär långt mer än att nyträna och ombeväpna soldater, det kräver en förståelse av motståndarens kulturella mytologi, historia, tidsbegrepp et cetera, vilket i sin tur kräver en större insats av tid och pengar än vad en byråkratisk organisation är villig att godkänna. …

[Min] bedömning av kulturens roll i den militära träningen av arabtalande officerare bygger på observationer under träning, vilka jag hade rikliga tillfällen att göra, men jag var närvarande vid endast en krigshändelse (den jordanska arméns konfrontation med palestinska PLO). Men arméer slåss som de har tränat. Soldater präglas av de fredstida vanorna, riktlinjerna och procedurerna. De genomgår inte någon plötslig förvandling som gör civilister i uniform till krigare. General Patton berättade gärna om Julius Caesar som ”under vintern tränade sina legioner så bra i allt som gjorde dem till soldater, vana att utföra sina plikter, att de sedan knappt behövde några order i striderna mot gallerna, eftersom de visste vad de skulle göra”.

Information som makt

I varje samhälle är information ett verktyg som kan bringa välstånd eller makt, men araber behåller den gärna för sig själv. Amerikanska militära instruktörer har under åren ofta överraskats av att information lämnad till personer i nyckelställning inte kommer längre än till dem. Efter att ha lärt sig att utföra en komplicerad procedur vet en arabisk tekniker att han är omistlig så länge som han är den enda i sin enhet som har kunskapen. Spridd till andra är han inte längre ensam om den och hans inflytande minskar. Det förklarar det förekommande hamstringen av manualer, böcker, träningsbeskrivningar och andra tryckta alster om träning och underhåll (logistics). Vid ett tillfälle mottog ett amerikanskt träningsteam i Egypten som jobbade med pansar en nyutgiven manual på arabiska som man hade väntat länge på. Instruktörerna delade omedelbart ut packen av manualer till stridsvagnsbesättningarna. Alldeles bakom dem befann sig enhetens befäl, utbildad vid Fort Knox i USA och i Aberdeen i Skottland, och samlade in manualerna igen från besättningarna. Tillfrågad om varför han gjorde det svarade han att de inkallade inte kunde läsa. I själva verket ville han inte att de inkallade skulle ha en egen kunskapskälla. Att vara den enda personen som kunde förklara instrumenteringen eller inställningen av kanonen skänkte prestige och uppmärksamhet. Militärt sett innebär detta att mycket lite av kamratbaserad träning (cross-training) kan uppnås och – i fallet med stridsvagnsbesättningar där var och en kan vara duktig i att utföra sin specialuppgift – att man inte kan överta varandras uppgifter. Att inte vara införstådd i kamratens arbetsuppgift hämmar smidigheten hos en besättning. På en högre nivå betyder det att det saknas djup i den tekniska sakkunnigheten.

Utbildningsproblem

Träningen tenderar att bli fantasilös, utarmad och tråkig med brist på utmaningar. Eftersom arabisk undervisning är inriktad på utantill-inlärning har officerarna en fenomenal förmåga att härbärgera stora mängder kunskap i minnet. Undervisningen består ofta av föreläsningar där studenterna göra voluminösa anteckningar och sedan testas på vad de har fått höra. (Om en instruktör därför tar en titt i en bok för att färska upp minnet minskar hans anseende.) Tyngdpunkten på att kunna rabbla ur minnet har ett pris, nämligen en minskad förmåga till att kunna analysera och diskutera utifrån allmänna principer. Att tänka utanför ”boxen” uppmuntras inte och att göra så inför andra kan riskera en karriär. Instruktörer ifrågasätts inte och inte heller, till slut, de färdiga studenterna.

Öppen diskussion med konkurrerande åsikter undviks vanligen, i alla fall alltför öppet, eftersom det innebär att någon vinner och en annan förlorar, där förloraren är förnedrad. Detta tabu har särskild betydelse när en klass innehåller folk med olika grader. Undervisning söks i hög grad som ett sätt att uppnå personlig prestige och araber i amerikanska klasser lägger mycket möda på att de elever som ligger högst vad gäller militär grad eller samhällsklass får de bästa resultaten i gruppen. Det leder till att de högst stående – ofta helt öppet – får hjälp under proven och om någon på lägre nivå har lyckats bäst kan resultaten hållas hemliga.

Amerikanska militärinstruktörer som undervisar mellanösternstudenter får lära sig att aldrig i klassrummet ställa en fråga som inte eleven har svaret på, särskilt om eleven är en officer. Annars har man försatt officeren i en situation som innebär offentlig förnedring. Dessutom, beroende på den arabiska politiska kulturens halvparanoida miljö, kommer den svarslöse att utgå från att han medvetet har utsatts för ett övergrepp av någon eller några. Instruktören har därmed skaffat sig en fiende och de övriga eleverna kommer att känna rädsla för att själva bli förnedrade – inget bra läge för inlärning.

Officerare och meniga

Arabiska inkallade officerare är bra tränade beträffande vapenteknik och taktik, men inte i ledarskap, en sak man inte bryr sig om. Exempelvis la general Sa’d ash-Shazli, Egyptens överbefälhavare, märke till, i sin bedömning av den armé han fick ta över inför kriget 1973, att den inte var tränad att ta initiativ eller testa ny idéer. Ledarskapsfrågan kan faktiskt vara den största svagheten i de arabiska utbildningssystemen. Detta problem kan vara resultatet av två faktorer: det starkt markerade klassystemet på gränsen till kastväsende och bristen på bra utbildning för inkallade officerare.

De flesta arabiska officerare behandlar soldater som lägre stående varelser. … Föreställningen att man ska ta hand om sina soldater finns bara inom de egyptiska elitstyrkorna. När veckoslutet som vanligt återigen nalkas i förläggningarna utanför Kairo sätter sig officerarna i sina bilar och åker hem, medan de meniga får vandra därifrån genom ökenmarker till någon väg där någon buss kan ta dem till Kairos utkanter. Garnisonerna har inga faciliteter för soldaterna. Samma situation råder i andra arabtalande länder, något bättre i Jordanien, men värre än så i Syrien och Irak.

De unga soldater som utgör merparten av den egyptiska armén hatar av goda skäl värnpliktstjänstgöringen och är beredda att göra nästan allt, inklusive självstympning, för att undvika den. I Syrien köper välbeställda ut sina söner eller får dem förflyttade till icke-stridande förband. Allmänt sett skapar militärerna inom Den bördiga halvmånen disciplin via rädsla. I länder där stammar fortfarande har stor betydelse, som i Saudiarabien, lindras skräcken av en sorts jämlikhet på stambasis, vilket leder till upplösning av disciplinen.

Det sociala och yrkesbaserade gapet mellan officerare och meniga förekommer i alla arméer, men i USA och västländerna överbryggs det av underofficerarna. Tillgången till välutbildade underofficerare har faktiskt varit avgörande för att den amerikanska krigsmakten ska kunna fungera som bäst. De behövs i utbildningen och för att den rätta lagandan ska uppstå. De flesta arabländer har inte kårer av underofficerare och i de fall de finns är de så dysfunktionella att de försämrar den militära effektiviteten. Med några undantag betraktas underofficerare som jämställda med de meniga, vilket hindrar dem att fungera som länk mellan officerare och meniga. Officerarna utför instruktionsarbetet men det vida sociala gapet mellan officerare och meniga gör undervisningen mager, formaliserad och ineffektiv. Att undervisa genom att visa och berätta förekommer ofta inte då officerarna vägrar att smutsa sina händer och undviker därför de mer praktiska momenten, eftersom de uppfattar att det ligger under deras sociala nivå. Ett dramatiskt exempel på det inträffade under Gulfkriget då en hård sandstorm blåste bort tälten för ett antal officerare som var krigsfångar. I tre dagar utstod de vindar och regn hellre än att de skulle bli observerade arbetande med händerna från ett närliggande tält med meniga krigsfångar.

Det militära priset för det här är mycket högt. Utan den sammanlänkning som underofficerarna erbjuder tenderar militära enheter att upplösas under krigets stresstryck. I grunden är det ett uttryck för att de meniga soldaterna inte litar på sina befäl. I och med att officerarna inte på allvar deltar i träningsproceduren drabbas träningsfaserna av upplösning. En egyptisk officer förklarade en gång för mig att den egyptiska armén katastrofala nederlag i Oktoberkriget 1967 kom sig av bristande sammanhållning inom enheterna. Han menade också att situationen endast marginellt förbättrats 1973 [Yom Kippur-kriget]. Irakiska krigsfångar år 1991 visade på en märklig rädsla och motvilja gentemot sina officerare.

Beslutsfattande och ansvar

Beslut tas och meddelas uppifrån med mycket liten tvåvägskommunikation. Detta medför ett högt centraliserat system där makten nästan aldrig delegeras. Det är sällan en officer tar ett viktigt beslut på egen hand. Istället föredrar han den säkra vägen för att uppfattas som arbetsam, klipsk, lojal och – medgörlig. Att bli betraktad som uppfinningsrik eller som en som tar egna beslut leder till problem. Precis som i det civila livet är konformism den överväldigande sociala normen, spiken som står ut får hammaren i huvudet. Order och information flödar från topp till botten och de är inte avsedda att omtolkas, förbättras eller på något sätt modifieras.

Amerikanska officersinstruktörer upplever ofta frustration när de vill få ett beslut från en arabisk kollega och inser inte att den arabiske officeren saknar behörighet att ta beslutet, vilket förstärks av officerens begripliga motvilja att erkänna att han saknar behörigheten. Personligen har jag många gånger sett hur beslut om till exempel mötestider och lokaler som kunde ha tagits på bataljonsnivå har krävt tillåtelse från försvarsministeriet. Det har lett till att amerikanska instruktörer har en tumregel: en fanjunkare i amerikanska armén har lika mycket bestämmanderätt som en överste i en arabisk armé.

Undervisningsmetoder och sakfrågor dikteras uppifrån och enheternas befäl har mycket lite att säga till om i detta. Politiseringen av den arabiska militären innebär att politiska faktorer väger tungt och ofta sätts före militära överväganden. Initiativrika officerare som söker ömsesidiga beslut inför aktionerna ses som ett hot mot regimen. Det kan iakttas inte bara på den nationella strategiska nivån utan också i varje del av de militära förberedelserna och aktionerna. Under förberedelserna inför 1973 års krig minskade politiseringen med ty åtföljande ökning av professionalismen, men så fort striderna var över återgick allt till det gamla. På senare tid har ett utökat byråkratiserat militärt etablissemang kommit att spela allt större roll. En veteran från Pentagons revirstrider känner sig som ett förskolebarn inför maktkamperna inom de arabiska militära högkvarteren.

Det förekommer sällan ett tydligt ansvarstagande i policyfrågor, militära operationer och träningsprogram. Amerikanska instruktörer frustreras ofta av att arabiska officerare lägger skulden för misslyckaden på amerikansk utrustning eller andra yttre faktorer. I hög grad läggs skulden för icke använd krigsmateriel från USA på ”brist på reservdelar” och man menar att det beror på onåbara underhållsleverantörer, även fast amerikanarna kan uppvisa dokumentation på att underhållet har nått landet men försvunnit inom den bristfälliga nationella underhållsorganisationen. Den arabiska kritiken levereras dock så diffust och opreciserat att den kan undgå adressaten. – – –

Beträffande utrustning existerar en djup åtskillnad mellan amerikansk och arabisk skötsel och underhåll. Arabernas problem med amerikansk materiel beror inte, som det ibland förenklat antas, på att ”araber inte sysslar med underhåll”, utan någonting mer djupgående. Den amerianska synen på ett vapensystem är inte enkelt överförbar. Ett vapensystem kräver sitt eget specifika underhåll och egna logistiska procedurer, synsätt och till och med en filosofi i allt baserat på amerikansk kultur med dess förväntan på en viss utbildningsnivå, lokal ansvarskänsla och verktygsfördelning i enlighet med en viss doktrin. Verktyg som i USA placeras på bataljonsnivå (600-800 personer) återfinns i en arabisk armé på mycket högre nivå, antagligen 2-3 nivåer högre. Kunskapen, initiativen och framför allt tilliten som syns i överförandet av ansvaret till lägre nivåer syns sällan till. Den amerikanska materielen och dess skötsel kräver verksamhet på basnivå och därmed en överföring av ansvar. Utan de nödvändiga verktygen, reservdelarna och den nödvändiga kunskapen för att hålla materielen igång och med oviljan att komma med dåliga nyheter till överordnade letar istället enheternas befäl efter syndabockar. Det här ligger bakom det jag ofta hörde i Egypten att amerikansk krigsmateriel är ”för ömtålig”. Man skaffar sig gärna hypermodern militär hårdvara, men undviker frågor om underhåll och träning. Mörkläggning och vilseledning sker till den grad att amerikanska hjälpteams insatser omöjliggörs, trots höga ambitioner. Generellt resulterar bristen på uppriktighet om olika problem i att det blir mycket svårt för utländska instruktörer att assistera vid instruktioner och att tillmötesgå träningsbehov.

Kombinerade arméoperationer

Bristen på samarbete är den mest uppenbara i arabiska nationers misslyckanden under samfällda operationer. I ett reguljärt jordanskt infanterikompani är den enskilde soldaten lika bra som i ett jämförbart israeliskt kompani. På bataljonsnivå, däremot, är den samordning som krävs med artilleri, luft- och landlogistik obefintlig. Ju högre nivå, desto större splittring. Det är resultatet av för lite träning av koordination och samband och när det förekommer handlar det istället om uppvisningar för att imponera på besökare istället för träning.

Problemet kommer av tre huvudfaktorer. För det första den allmänt kända bristen på tillit bland araber gentemot någon utanför den egna familjen vilket påverkar offensiva operationer. Undantag i detta förekommer inom elitenheter (vilka arabvärlden igenom har syftet att försvara regimen, inte landet). I en kultur där nästan allt vad människor företar sig, inklusive affärer och sociala mellanhavanden, baseras på familjestrukturer, märks inriktningen också inom det militära, speciellt i hotfulla krigssituationer. En offensiv aktion består i grunden av eldgivning och förflyttning. Den attackerande enhetens soldater måste känna sig säkra på att stödjande enheter och vapen ger täckande eldgivning. Saknas det tillit vad gäller eldunderstödet är enda möjligheten för ett anfall att officerare leder i frontlinjen, något som inte har karaktäriserat arabiska ledarskap.

För det andra skapar den etniska mosaiken ytterligare problem i träningssammanhang eftersom de styrande i Mellanöstern använder sekteristiska och stamgrundade lojaliteter för att behålla makten. Alawiterna styr Syrien, östbanksbefolkningen styr Jordanien, sunniter kontrollerar Irak och nejdier kontrollerar Saudiarabien. Det här har direkta följder för militärväsendet där sekteristiska överväganden påverkar anslutningen och utnämningarna. Några minoriteter, som tjerkesser i Jordanien och druser i Syrien, binder sin goda ställning till den styrande eliten och innehar en viktiga skyddande roll, medan andra, exempelvis shiiterna i Irak, är utestängda från officerskåren. Över huvud taget motarbetar officersantagningar baserade på sekterism den meritbaserade antagningen.

Samma brist på tillit präglar mellanstatliga operationer och detta av goda skäl. Ett exempel är den utbasunerade lögn Gamal Abdel Nasser meddelade kung Hussein i juni 1967 för att få honom att delta i kriget mot Israel – att det egyptiska flygvapnet härskade över Tel Aviv (fast de flesta planen var förstörda) – var ett klassiskt exempel på vilseledning. Sadats falska närmande till syrierna för att locka dem till ett deltagandet i kriget 1973 var ett annat: han meddelade dem att Egypten planerade totalkrig, varvid han uppvisade en falsk operationsplanering endast avsedd att visas för syrierna. Med den här bakgrunden är det inte konstigt att mycket lite av gemensam övning och träning förekommer. …

För det tredje använder styrande i Mellanöstern ofta maktbalansmetoder för att bibehålla auktoriteten. Parallella organisationer och enheter skapas samt våldsstrukturer som beror av de styrandes välvilja. – – –

Samordnade kommandon är konstruktioner på papperet med mycket begränsad funktion. Ledarna håller noggrant kollen på samordnade beslutsenheter, gemensamma övningar och militärenheter ty alla arabiska arméer är tveeggade svärd, där den ena eggen pekar mot en yttre fiende och den andra mot huvudstaden. Landets styrkor är på samma gång både en garant och ett hot. Arabiska ledare undviker normaliserade samövningar, ofta med ursäkten att de kostar för mycket, vilket låter tveksamt med tanke på alla avancerade, svårunderhållna vapen som köps in. Storskaliga övningar och samordnade beslutscentraler frammanar vänskapsförhållanden, mjukar upp rivaliteten, minskar misstänksamheten och gör slut på den uppsplittring som möjliggör för ledarna att spela ut enheter mot varandra. Tydligast märks det i Saudiarabien där armén och flyget lyder under försvarsministern, prins Sultan, medan nationalgardet ligger under prins Abdullah, vice premiärminister och kronprins. I Egypten balanseras armén upp av de centrala säkerhetsstyrkorna, medan funktionen uppfylls av de republikanska gardena i Irak och Syrien.

Politikerna skapar faktiskt hinder för att upprätthålla splittringen. Till exempel att av träningsskäl rekvirera flygmaskiner från flygvapnet, vare sig det gäller en samövning eller transport, måste generellt godkännas av toppar inom försvarsministeriet. Om ett stort antal flygmaskiner ska involveras krävs troligen presidentens godkännande. Militärkupper börjar bli omoderna, men rädslan för sådana lever kvar. I Saudiarabien finns ett komplext system där godkännanden från lokala befälhavare eller provinsguvernörer krävs. De har alla skilda kommandokanaler  när det kommer till godkännande av vägkonvojer, rekvirering av ammunition, övningar, saker som behövs för den som planerar en kupp och som i så fall skulle kräva en massiv skara lojala konspiratörer. Arabregimer har lärt sig hur man kuppsäkrar sig.

Säkerhet och paranoia

Arabregimer klassificerar nästan allting som mer eller mindre militärt. Information om befordringar, förflyttningar, namn på kommendanter och enheters utformningar som rutinmässigt publiceras offentligt inom den amerikanska militären är topphemligt i arabtalande länder. Visserligen försvårar det för en fiende att få en klar bild av försvarets funktioner, men det förstärker också åtskillnaden mellan de egna enheterna. Besattheten vad gäller säkerhet kan nå absurda höjder. Inför 1973 års krig fann Saddam Hussein till sin överraskning att när det var två veckor kvar till ett utsatt anfall hade hans krigsminister general Muhammad Sadiq inte informerat sin underlydande personal om ordern. Sadat undrade om inte de människor som ska utföra kriget borde få veta det. Utlänningar måste vara beredda på att kontakten med arabiska kollegor eller nyckelpersoner kan försvinna utan varning eller förklaring av frånvaron. Det kan mycket väl vara ett byte till en medarbetare, men oklarheten kan frammana förväntningar om vad som helst, som också kan inträffa. Det är också bäst att inte undersöka för mycket, instruktörer och rådgivare som är alltför frågvisa kan bli utestängda.

Förhållandet mellan USA och Israel antas vara nära och utspela sig på alla nivåer. Araber tror att de mest världsliga detaljer om dem på något sätt vidarebefordras till Mossad via någon hemlig direktlinje. Det förklarar varför anlitade amerikanska rådgivare kvickt och ofta blir tillfrågade om sina åsikter om det ”palestinska problemet”, varefter de måste åhöra monologer om en påstådd judisk dominans i USA.

Likgiltighet för säkerhetsproblem

Beträffande säkerhetsfrågor existerar en allmän slapphet, man verkar inte bry sig och övningsolyckor möts med likgiltighet, trots att de ofta hade kunnat undvikas med små medel. Amerikaner må vara överdrivet säkerhetsinriktade, men arabiska enheter uppvisar en lättjefull inställning visavi säkerheten under övningar. Ett antal förhållanden ligger bakom detta. Vissa skulle nog peka på religionens inneboende fatalism och den som har vistats en längre tid i ett muslimskt land skulle nog instämma, men kanske det mindre handlar om religion än om politisk kultur. Som varje erfaren militär känner till gör enheten bra ifrån sig i de angelägenheter som bossen bryr sig om. När ledarskiktet uppvisar en fullständig brist på intresse för sina soldaters väl och ve sprider sig inställningen nedåt genom graderna. Paradexemplet är sveket mot syriska trupper som stred mot Israel i Golan 1967. Den syriska regeringen hade dragit tillbaka sina elitförband och spred medvetet ut den falska nyheten att israelerna hade erövrat staden Kuneitra, vilket skulle ha inneburit att de låg i ryggen på de syriska värnpliktiga trupperna som låg kvar i sina positioner. Ledarna gjorde detta för att få stormakterna att framtvinga ett vapenstillestånd, men det ledde till panik bland de syriska soldaterna och förlust av Golanhöjderna.

Slutsats

Det är svårt att överdriva skillnaden i enskildhet efter enskildhet mellan amerikansk och arabisk militär kultur. Amerikanska militära instruktörer och rådgivare möter elever som entusiastiskt tar till sig lektionerna och därefter resolut misslyckas med att tillämpa dem. …

Sovjetunionen förstärkte under sin tid med arabstaterna de kulturella dragen. Liksom hos araberna var drivkraften inom den sovjetiska militärkulturen en rädsla gränsande till paranoia. De arabiska överordnade förstod sig snabbt på den sovjetiska stelt centraliserade kommandostrukturen. Föraktet för den vanlige soldaten var detsamma liksom misstron mot en välutvecklad och omtyckt underofficerskår.

Arabisk politisk kultur baseras i hög grad på samhällelig stratifiering, påfallande lika den dysfunktionella Sovjetunionen och väldigt olika den rörliga och meritokratiska USA-modellen. Arabiska officerare ser inget värde i att sprida information bland sina egna, för att inte tala om de meniga. De följer sina ledares exempel, vilka inte bara undanhåller information från sina allierade, utan också återkommande missleder dem. Den militära träningen återspeglar snarare detta än att förbereda soldaterna inför den ström av oförutsedda situationer som uppstår i slagfältets kaos. Arabiska soldater och deras officerare är låsta vid de begränsade funktioner de har tilldelats i hierarkin. Att detta gör dem mindre effektiva i stridssituationen samt ökar riskerna är inte frågor som står i fokus, jämfört med den amerikanska kulturen där de är huvudfrågor som återspeglas i träningen.

Någon förändring lär inte komma förrän en sådan inträder i den större arabiska politiska kulturen, men impulser kan komma från den militära sidan tack vare samarbetet och kontakterna med andra länder. – – –

Så långt De Atkine. Jag är inte helt lycklig med den här artikeln. Jag vet till exempel att också min värld kan vara ”en kultur som alstrar förslagenhet, förtäckthet och förställning i personliga relationer”. På ett sätt skulle man kunna se hela artikeln som ett generalangrepp på araberna, men jag tycker ändå inte det – det handlar ju hela tiden om strukturer. Och självklart får man kritisera. I dessa dagar visas en film på bio och i svensk TV, ”The Swedish Theory of Love”, som är en bredsida mot det svenska sättet att organisera samhället och de personliga relationerna, men ingen skulle komma på idén att klaga på att filmen ger en negativ bild av vårt land.

De Atkines artikel betonar att det militära i arabländer speglar det civila samhället och dess stratifiering – med andra ord kan man se samhället i den militära spegeln. Om en invändning är att artikeln skrevs för sjutton år sedan, så är motinvändningen att det faktum att arabvärlden är så stagnerad som den är fortfarande år 2016 ett argument för att artikeln säger något viktigt. Sedan dess har mycket hänt och för den här frågan är ”den arabiska våren” det viktigaste, en serie händelser som stryker under vad De Atkine vill säga: bortsett från Tunisien har hela den så kallade våren lett till bakslag – i Egypten har ”vintern” till och med återinförts. Inför våra ögon imploderar arabvärlden: Syrien, Irak, Jemen, Libyen… Vilken blir nästa brandhärd: Libanon? Algeriet? Jordanien? Och Saudiarabien verkar ha legat i frysbox sedan artikeln skrevs – inget är förändrat, strukturerna är intakta och den som kritiserar regimen får spöstraff. Så statisk är situationen att när saudiska kvinnor nu ska få köra bil blir det globala rubriker.

Resten av världen går nu snabbt framåt. Tidigare uländer och kolonier avancerar snabbt, kinesiska turister översvämmar Europa, medelklasserna växer, standarden stiger, till och med Botswana har högre levnadsstandard än Egypten. Men i arabvärlden står det stilla. Där är inte ens läget som i nyindustrialiserade länder att grupper skaffar sig stora rikedomar medan resten är fattiga, i Egypten är ”alla” fattiga (GINI-koefficienten är 30, Sveriges är 27). Läget är ukrainskt (GINI: 25): inget kommer igång på allvar och därför håller de mest gynnade och mäktiga hårt på de gamla strukturerna.

Den arabiska ungdomen tror inte längre på sina hemländer, den försöker ta sig ut. Väst har bedårat i decennier via media och numera via berättelser från utvandrade araber. Och nu har de flesta araber tillgång till den stora informationskällan: internet. Översättandet av utländsk litteratur har alltid varit mager och fri press vet araber knappt vad det är, men nu är allting en knapptryckning bort och den informationen kan få ögonbrynen att höjas.

En viss kategori har dragit en personlig och egenartad slutsats: istället för att ta lärdom av världen, få nya intryck och idéer ska man göra tvärtom, vända världen ryggen, återskapa den ålderdomliga ”äkta” arabiska och muslimska världen och den som motsätter sig detta kommer att få ångra sig. Det efterlängtade lyckolandet måste dock tvingas fram med våld, det går inte att få till skänks. IS kallas drömmarna.

Alla IS-yttringar världen över kommer att förkolnas med de blåslampor vi kallar moderna vapen och ju mer denna muslimska galenskap mobiliseras desto större blir motståndet. De skador IS vållar i det normala arabiska samhället är enorma och det kanske kommer en motrörelse. Men den stora frågan i detta blogginlägg är vad som kommer att kunna skaka om det normala, statiska arabiska samhället, bryta sönder de gamla strukturerna, inge ett nytt tänkande som kan ge nya lösningar. Araben i gemen verkar inte ha några erfarenheter av frihet, demokrati och ett fosterland med en regering som faktiskt bryr sig om vanligt folk, skolar dem, sätter dem i arbete, ger dem friheter att utvecklas utan att stoppas av nepotism, religiös trångsynthet och förtryck.

Tillitsfrågan är central. Har man inte tillit till ett lands regering eller medborgare blir det svårt att tro eller lita på en demokratisk process och då är det tilliten och tryggheten hos den egna familjen och släkten det man bygger sitt liv på. Om man i den situationen av brist på tillit kommer upp sig gäller det att bita sig fast och gagna de egna, andra kommer bara att vilja knuffa bort en.

De Atkine är inne på frågan om religionens betydelse eller egentligen om fatalismens betydelse som inte riktigt är en religiös fråga. Idén att Gud styr allt sitter troligen djupare än någon specifik religion eftersom den tanken är levande också hos utövare av andra religioner, till exempel kristendomen. Men hur många gånger har man inte hört en muslimsk soldat säga: ”Nej, jag är inte rädd för att dö! Gud bestämmer när jag ska dö, mitt liv ligger i Guds händer.” Med andra ord: när han springer upp i kulregnet kan ingen människa döda honom utan Guds tillåtelse. Och har Gud bestämt att han får leva är han i princip osårbar i kulregnet.

Det här är släkt med De Atkines skildring av ointresset för säkerhet. Har Gud bestämt att man får leva, varför ska man då utföra skyddsarbete? Och har Gud bestämt att man ska dö kan inga skyddsåtgärder skydda en. Säkert tänker inte alla så här primitivt, religioner brukar ha någon passus i stil med ”Gud hjälper den som hjälper sig själv”, men det räcker med att tillräckligt många uppfattar verkligheten och de egna ansträngningarna superfatalistiskt för att kollektivet ska försvagas och det är kollektiven som kan nå framgång, vare sig det är en infanteripluton eller en firmas personal.

Afrikaners kausalitetsuppfattningar är inte samma sak, även om de svagt är släkt. Jag syftar på föreställningen om Makterna. Synsättet är att ingen kan lyckas utan att ha Makterna med sig och alla som har lyckats har Makterna med sig, eftersom det är villkoret. Därför ernår också grymma diktatorer en sorts ”positiv” respekt: hen skulle ju inte befinna sig på tronen om inte Makterna hade ställt sig bakom.

I samma kulturkrets spännande från Uganda via Liberia till Kongo ersätter frågan ”vem” frågan ”hur”. Om man drabbas av en olycka eller blir sjuk ställs inte frågan ”Varför eller hur kommer det sig att det blev så här?”, utan ”Vem gjorde det här mot mig?”. Det handlar om förhäxning. Om man inte kan räkna ut vem som är Förorsakaren måste man gå till en specialist (”häxdoktorn”) som antingen ger ett svar eller gör föranstaltningar så att man ska vara mer skyddad nästa gång.

Det finns ett gemensamt drag mellan muslimsk fatalism och förhäxningstro: båda tar bort ansvaret hos en själv, båda tror att döden eller olyckan har andra orsaker än de egna handlingarna, alternativt det egna kollektivets handlingar. Det spelar ingen roll vad man gör, man lever på nåd av de osynliga makterna. När ebola bröt ut i Västafrika härom året trodde också folk att regeringen eller andra onda människor hade kastat sjukdomen på dem. Långt om länge började de ta till sig det säkerhetsbeteende myndigheterna anbefallde.

Jag skulle vara väldigt intresserad av en utredning som gav svar på frågan om vilka följderna blir i ett samhälle där man mindre tror på de egna handlingarnas möjligheter än den osynliga maktens. Vad skulle behövas för att bryta den föreställningen? Räcker det med läskunnighet och en kortare skolgång eller sitter det djupare än så? I grunden handlar det om ens totala syn på människans/kollektivets möjligheter. Vi kan jämföra med det budskap som maoisterna i Kina trummade in i bondebefolkningens hjärnor: att folket med samfälld kraft kunde flytta berg och skapa floder. På en propagandaaffisch från 60-talet ses en flicka på väg till skolan knyta sin halsduk runt en majsplanta för att staga upp den, med andra ord: Gud avgör inte ens en majsplantas liv utan en människas handling kan göra skillnad.

Träla för staten

staten

 

Att kalla en meningsmotståndare för idiot ligger inte för mig. Livet har lärt mig att det finns många synvinklar där också de underliga blir begripliga om man har en dialog med deras representanter. Problem är sällan lätta att lösa och även om man bestämmer sig för en lösning kommer det att finnas nackdelar med den. Jag har alltmer kommit att hylla pil-pul, den gamla judiska diskussionsmetoden där man lägger upp pro och contra, argument efter argument för och emot, på bordet utan att försöka hitta en lösning eller entydig slutsats. Så klart det inte är en lyx som beslutsfattare kan unna sig, men eftersom jag inte är i den sitsen funkar mångtydigheten och komplexiteten för mig.

Men enstaka gånger möter man en åsikt som är så uppenbart galen att man mer kommer att förundra sig över hur den personen tänker än det felaktiga i åsikten. Donald Trump har kläckt ur sig en rad sådana. Men intressantare är kanske när man stöter på det obegripliga tänkandet hemmavid. Tisdagen den 30:e augusti 2015 publicerade Svenska Dagbladet artikeln ”Skattefridagen – värd att fira!” av skribenten Siri Steijer. Det handlar om det totala skattetrycket på en svensk medborgare i form av inkomstskatt som går till stat, landsting och kommun, samt moms. Ett utdrag ur artikeln:

”I dag [30/8] är det Skattefridagen. Är du medelinkomsttagare börjar du därmed från och med nu tjäna pengar åt dig själv. Hittills i år har staten svalt allt du tjänat, krona för krona. Skattefridagen kan förklaras som ett slags mått på skattekvoten, presenterad som ett datum. I Sverige är det Skattebetalarna som årligen räknar ut dagen och i år har en medelinkomsttagare i Sverige cirka 28 000 kronor i månadslön. Till den synliga lönen läggs i uträkningen löneskatter och skatter som löntagaren får betala för sin konsumtion. Detta summerar till 53,7 procent av lönen och omräknat på årsbasis blir det 196 dagar.” Steijers slutsats: ”Det innebär att vanliga lärare och sjuksköterskor trälar för staten mer än halva året innan några slantar blir kvar i den egna plånboken.”

Inledningsvis förstår man tänket. Den del av lönen som avgår i form av skatt kan räknas om i dagar – det blir årets första 196 – men det är utrycket ”träla för staten” som får mig att studsa. Vart går mina skattepengar? Här är listan utan fullständighet och inbördes betydelseordning:

skolorna på alla nivåer

sjukhusen

den fria sjuk- och tandvården för barn

ålderdomshemmen

daghemmen

vägarna, järnvägarna (tunnlarna och broarna)

poliserna

det militära försvaret

biblioteken

museerna och de historiska byggnaderna

pensionerna

bostadstilläggen

socialunderstöden (aktivitetsbidragen)

barnbidragen

studiebidragen

rättsväsendet

kyrkorna och gravplatserna

de allmänna badplatserna

sommarkolonierna

nationalparkerna

symfoniorkestrarna

de kommunala musikskolorna

förenings- och partibidragen

tidningsstödet (t ex de 57 miljonerna år 2013 till Svenska Dagbladet)

Detta kunde Steijer förstås ha tagit med i diskussionen, men istället heter det att pengarna går till det diffusa uttrycket ”staten”, därtill med användning av verbet ”träla” (träl = slav). Vad skulle hända i vårt land om ovanstående poster inte fick ekonomiskt stöd? Sverige skulle förvandlas till ett Haiti, ett land i tredje världen. Det skulle Steijer inte hålla med om, troligen med argumentet att om inga skatter togs upp till allt detta skulle folk ha pengarna kvar och därmed själva kunna välja vilka varor och tjänster de önskade konsumera. Det finns en logik i det. Teoretiskt kan man tänka sig att alla pengar till sjukvården togs in via personliga försäkringar, att rättsväsendet tog betalt per rättegång, att polisen tog en avgift för varje utryckning, att grundskolan var avgiftsfinansierad, att biblioteken tog betalt per boklån, att alla vägar var privata och avgiftsbelagda, att flygvapnet bekostade de nya Gripen-planen med individuella räkningar, att inga studiebidrag eller barnbidrag fanns och så vidare i all oändlighet.

Men bara teoretiskt, rent praktiskt vore det inte möjligt och därför har alla stater skatteuppbörd. Men det är inte svårt att räkna ut vilken politisk ståndpunkt som ligger bakom Steijers resonemang, eftersom hatobjektet är ”staten”. Inget politiskt parti har på programmet att avskaffa skatterna (möjligen höja eller sänka), utan det är en annan iskall ideologi som ligger bakom hatet mot staten som vi tvingas att ”slava” för: nyliberalismen, ibland kallad libertarianismen. Det är den ideologi som hyllar den så kallade nattväktarstaten. Wikipedias presentation: ”En nattväktarstat, eller minimal stat, är inom politisk filosofi ett statsskick där statens uppgift är begränsad till att upprätthålla inre och yttre säkerhet. En tänkt nattväktarstat skulle således ansvara för rättsväsende, polisverksamhet och försvar, medan övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi. Begreppet myntades inom 1800-talets liberalism. Nattväktarstaten begränsar sig till att försäkra att medborgarna kan ’sova tryggt om natten’. I övrigt avstår staten från att lägga sig i medborgarnas liv, men också från att bistå med ytterligare hjälp.”

Någon sådan stat har aldrig funnits och kan av praktiska skäl inte heller uppstå. Nattväktarstaten är en politisk idé, en skrivbordskonstruktion som i likhet med andra skrivbordskonstruktioner alltid kraschar mot verkligheten – beakta andra skrivbordskonstruktioners öden: kommunismen, anarkismen, gudsstaten, den nazistiska statsmodellen, Israels ursprungliga kibbutzsamhälle, IS-modellen, Nordkorea, Mussolinis fascism och – om det hade blivit verklighet – löntagarfondssamhället.

Nyliberalismen är trots sin ärkekapitalistiska innebörd inget som marknadsekonomins överguru Adam Smith förespråkade, han var mer altruistisk än så. Nyliberalismen är skräddarsydd för de människor i det marknadsekonomiska samhället som är de ekonomiska vinnarna eller hoppas att bli det. En typmodell kan beskådas i filmen ”Wall Street”: den fiktive Gordon Gekko spelad av Michael Douglas. De vill befria sig från det medmänskliga ansvar som är medborgarens normala ansvar, nämligen att försöka skapa ett samhälle som är drägligt för alla medborgarna. Först genom att bortse från alla andra än sig själv blir man fri och når sin fulla potential, är innebörden, och därmed ligger idén nära den nietzscheanska Übermensch-idén. För att komma därhän behöver människan bortse från sin empatiska ådra och därför arbetar nyliberalismen med att förlöjliga bidragstagare, mindre uppfinningsrika och initiativrika människor. En moralisk dimension läggs till: det är förädlande för människan att leva i ett samhälle som inte har skyddsnät. Att många människor i ett sådant samhälle skulle gå under kontras med de vinster som de framgångsrika tillför med sina initiativ, sin uppfinningsrikedom och arbetsförmåga. Hela paketet får den skönhet förenklade och renodlade ideologier äger och kan därmed ha en förförisk inverkan på framför allt unga människor.

Nyliberalismen sägs ofta ha en stor inverkan på vårt samhälle, medan andra hävdar att den har blommat färdigt. Visst lever den ett aningen undanskymt liv. Fredrik Reinfeldt ställde sig i sin ungdom upp i offentliga samlingar, utropade ”Jag är fri!” och menade därmed att han inte ämnade ingå i några besvärliga, snärjande medborgarsammanhang. Som vuxen skrev han sedan boken ”Det sovande folket” där han bland annat hävdade: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Regeringstidens närkontakt med det arbetande folket verkade ändra hans attityder, men då var det dags för Centerpartiets ungdomsförbund att ta vid med ett programförslag som var så nyliberalt att Annie Lööf fick ta avstånd från det. Men själv yttrade hon att en bok av Ayn Rand – ”Atlas shrugged” – var den bästa bok hon hade läst, Rand som är en nyliberal guru med böcker som ”Själviskhetens dygd” och ”Kapitalismen – det okända idealet”. Idag verkar Ebba Busch Thor stå med ena foten i synsättet, så ideologin lever, säkert framför allt bland yngre kapitalistiska revolutionärer, men för den breda allmänheten är den tämligen okänd.

Man kan tryggt säga att nio av tio svenskar vill ha marknadsekonomin framför den idealistiska och historiskt belastade socialismens statsägda samhälle och kanske gäller det också resten av europeerna. Men inom marknadsekonomins moln av åsikter kan man urskilja två poler. Den ena är nyliberalismens råbarkade kapitalism och ”the winner takes it all”-mentalitet, som fick ett kraftigt uppsving under Milton Friedmans guldår och som bland annat drabbade ryssarna med så kallad ”chockterapi” – vi minns Margaret Thatchers fruktansvärda ord: ”Det finns ingen sådan sak som ett samhälle.”

Den andra polen utgörs av det socialdemokratiska synsättet: marknadsekonomi, ja, men med en viss odogmatisk styrning och samtidigt en tydlig strävan att skapa ett sammanhang, ett folkhem att vilja leva i, ett samhälle för alla där skillnaderna inte ska vara för stora. Socialdemokratin skyr ett samhälle med flygplatsatmosfär och inpräntar i medborgarna att det visst finns en sådan sak som ett (allas) samhälle. Det handlar inte om nationalism utan om stugvärme och tillhörighet.

Innan man gräver ner sig i endera skyttegraven bör man påminna sig att båda inriktningarna har vissa goda argument. Till hälften skapas ett lands välfärd av dess näringsliv. Utan fungerande företag inget överskott, ingen god tillgång till arbeten. Men marknadsekonomin i vår tid bygger på handel och raserande av tullmurar. En dynamisk och frisk marknadsekonomi måste därför kunna strukturrationalisera, vara innovativ och lagom laglös. Det är den internationella handeln som har lyft en halv miljard kineser och japaner ur fattigdom, som har byggt de moderna Sydkorea, Taiwan, Brasilien, Singapore, Chile och som nu går vidare med Vietnam och afrikanska stater. Det var den förkättrade Thatcher som bröt ner de trötta engelska fackföreningarnas fasthållande vid olönsamma gruvor och gamla regler. I vårt exportinriktade Sverige har ingen Thatcher behövts. Varven las ned, liksom textilindustrin, bergslagsgruvorna och nu senast Saab, men Sverige bara skakar av sig det och ångar vidare. Storbritannien och Sverige ligger idag jämsides och högt i välfärdstabellen.

”Vad då ’till hälften’?” hojtar nyliberalen. Skapas inte välståndet till hundra procent av näringslivet? Nej, det måste finnas en fördelningspolitik också, annars hamnar vi i ett Haiti där vinsterna hamnar hos ett fåtal medan flertalet försmäktar. Nyliberalernas dogmatism skapar understundom därtill en hämsko på samhällsutvecklingen, det belyser bostadsbyggandet. Under Alliansens åtta år stod de marknadstroende med armarna hängande i väntan på att Marknaden skulle bygga bostäder, vilket inte skedde. Sextiotalets socialdemokrater hade växt upp i en marknadsekonomi och hade ingen erfarenhet av ett socialistiskt samhälle. Men när trångboddheten blev ett massproblem tänkte de utanför boxen och initierade det heroiska miljonprogrammet utan vilket vi skulle ha befunnit oss i superkris idag.

EU beskylls av vissa för att vara nyliberalt inriktat (behandlingen av Grekland ses som ett exempel), men vår union är påfallande statsinriktad och för en tydlig politik som förutsätter väloljade statsapparater. Snarare är det alltså så att haltande statsapparater kritiseras inom EU och kan få en uppsträckning, till exempel i fallen med statsskulder.

Om Seijer utifrån sina ordval och hemmahörighet på Svenska Dagbladet enkelt kan identifieras som nyliberal, så är fallet med DN-skribenten Lena Anderssons artikel ”Skatt är den sanna girigheten” (15 april 2015) mer mysteriös. En klar tendens i artikeln står klar: hon går till storms mot mentaliteten att låta andra betala det som egentligen ska betalas av en själv. Där kan man delvis hålla med. Vi har nog alla träffat människor som är gränslösa i sina krav på vad ”samhället” ska hjälpa en med eller som rasar mot försäkringsbolag som inte ersätter skador som uppenbart beror på egen försummelse. Men att därifrån växla över till meningar som denna är obegripligt: ” Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”

Nej, Andersson, därom råder ingen konsensus! Ytterst få anser att allas pengar är allas. Däremot råder det allmän samstämmighet om att den som tjänar pengar bör ge en del till samhället, en del! Det är för övrigt en global åsikt. I kultur efter kultur, ideologi efter ideologi, religion efter religion sägs samma sak: den som har ska ge en del till den som har råkat illa ut, alternativt till det allmänna. Inom islam är en av de fem pelarna, riktlinjerna för ett korrekt leverne, allmosan. Ingen socialdemokratisk eller svensk politiker över huvud taget har någonsin sagt att ens pengar tillhör staten. Däremot gäller det historiska yttrandet ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta”, vilket Andersson med sin tunga bildning torde känna till.

Andersson hånar: ”Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ’inte har råd’ eller att ’det kostar för mycket’. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar.” Nej, Andersson, vi som tycker att det är sexigt att betala skatt har inte känslan att pengarna går till någon ond stat, utan istället till det allmänna – se listan ovan! Därför är meningen ”vi har inte råd” adekvat.

Andersson igen: ”Ifall medborgarna fick bruttolönen utbetald varje månad och en räkning på skattebeloppet, med detaljuppgifter om vad pengarna gick till från bidrag och vård ner till tårtkalas och trossamfund, skulle vi snart inte gapa förundrat över företag och personer som försöker få ner summorna, utan förundras över hur det i modern tid kunnat förbli så att det högsta goda är att arbeta halva dagen åt samma instans som sitter på rätten till våldet, och därutöver ge den en femtedel av priset på nästan allt vi köper.” Nåja, det bör vara samma organisation som har ’rätten till våldet’ (vad insinuerar hon?) och som beskattar medborgarna, eftersom det är den organisationen som står under demokratisk kontroll. En irritation lyser igenom i citatet: det gäller allt onödigt som bekostas med skattemedel  och den höga skattenivån. Det är en separat diskussion som jag däremot gärna deltar i. Det måste alltid finnas vaksamhet och diskussion angående skattemedlens användning. Men Andersson rör ihop allt till en smet med disparata ingredienser.

 

 

 

Medvetande

Medvetande 1. Ögon, insekt

Under hösten 2015 inledde jag distanskursen ”Medvetandet och hjärnan” administrerad av Skövde högskola/universitet. Det var en introduktionskurs på halvfart och orsaken till att jag deltog var att jag hade haft ämnet – det mänskliga medvetandet och medvetande över huvud taget – som ett intresse åtminstone i tjugo år. Under nittiotalet hade jag försökt sammanfatta min uppfattning i frågan, bara för att upptäcka att jag inte hade de erforderliga faktakunskaperna, vilket ledde till ett studerande av ämnet, främst i engelskspråkiga böcker köpta på nätet. Resultatet var att jag ägde en översikt i ämnet som gjorde att få saker var obekanta i mötet med kurslitteraturen.

Det finns en avgörande skillnad mellan läroämnet medvetande och andra liknande ämnen, till exempel biologi. De som läser medicin får i sina händer en tegelsten kallad ”The Cell”, boken om cellens uppbyggnad och funktion, vilket för lekmannen kanske kan tros innehålla lektioner om ”liv” (cellen lever ju) men istället bara handlar om fysik och kemi, alltså cellens detaljerade innehåll och funktioner. I det ämnet finns det egentligen ingen gräns för kunskaperna och en introduktionskurs i ämnet skulle nog inte ens använda boken ”The Cell”, den skulle betraktas som alltför kvalificerad.

Så agerar inte kursen om medvetandet. Den mest kvalificerade frågan beträffande medvetandet studeras inte via fördjupningar i fysik, kemi eller annat – den avdelningen betraktas som den ”lätta frågan”. Det är inte så att man anses veta ”allt” i de ämnen som berör medvetandet, till exempel hjärnans konstruktion eller sinnenas funktion och uppbyggnad, men dessa ämnen betraktas som en sorts ”världsliga” frågor vars kommande rön inte kommer att ha någon avgörande betydelse för huvudfrågan, medvetandets mysterium: vad ÄR medvetande? Det var medvetandefilosofen David Chalmers som kallade just det för ”the hard problem” och det intygas överallt i böcker i ämnet att detta är en olöst fråga. Den frågan läggs av introduktionskursen per omgående på bordet som den mest intressanta och avhandlas ständigt.

Frågan har diskuterats sedan antiken. Förvirringen står alltid på lur, eftersom medvetande i princip har setts som synonymt med det internt upplevda jaget i form av ett centrum för observation och vilja (i grannskapet bidar diskussionen om den fria viljan). Kristendomens variant – att det var en immateriell själ som var jaget – innebar ingen lösning på problemet eftersom frågan då blev: hur kan en immateriell enhet (själen) påverka och styra en materiell enhet (kroppen)? 1600-talsfilosofen René Descartes tyckte sig hitta ett organ i hjärnan som var förbindelselänken mellan det övernaturliga och det naturliga, men hans idé höll bara ett tag. Det blev den amerikanske filosofen Thomas Nagel som 1974 med utgångspunkt från fladdermusens psyke skapade den uppdaterade varianten av mind-body-problemet.

Han menade att om man inte vetenskapligt i objektiva termer kan definiera den subjektiva upplevelsen har man inte löst medvetandets gåta, alla beskrivningar av medvetandet är därmed ofullständiga. Den subjektiva upplevelsen är en första-person-synvinkel medan vetenskapens kunskaper alltid bygger på rön sedda ur tredje-person-synvinkeln, alltså flera kvalificerade individers observation (skillnaden mellan subjektivt och objektivt). All respekterad vetenskap är per definition objektiviserad (kollektivt enad) och om man inte kan definiera den subjektiva upplevelsen på ett objektivt sätt kanske man måste anta förekomsten av en icke-fysisk företeelse, vilket strider mot den gällande diskursen.

Idag har ännu ingen presenterat en allmänt accepterad lösning på problemet och det har skapat en låsning. I samlingen inför det hittills oöverstigliga problemet har en kultur uppstått som fascineras av detta okända och ger medvetandet mystifierande, spännande namn: fält, substrat, fluidum, X, perceptronium et cetera. Det här kan jämföras med andra discipliners förhållningssätt inför det okända: psykologins inför de multipla personligheterna, astronomins inför den mörka energin, fysikens inför strängteorins påståenden om fler dimensioner och antagna parallellpartiklar. Där är förhållningssättet att konstatera det okända men att forska på och tro att det kommer att lösas med tiden.

Detta har fått en allvarlig och hämmande följd för medvetandeforskningen. Människans evolutionärt sent utvecklade och avancerade hjärna har kommit att stå som modell för vad medvetande egentligen är och tidigare stadier ses som halvmesyrer eller helt enkelt ointressanta företeelser ur medvetandeforskningens synvinkel. Många hävdar fortfarande att lägre stående djur inte har medvetanden. Betänk om vi skulle handla på samma vis i frågan om känslor. Människor har människotypiska känslor där lag, moral och språkbetingade företeelser har avgörande betydelse. Om de elementen skulle vara avgörande för definitionen av ett känsloliv skulle inga djur ha känslor!

I det här läget har naturligtvis forskare och filosofer som tänker på det här sättet fått en stark position. Centrum för denna riktning inom medvetandeforskningen ligger i USA och utövas av något jag kallar ”den anglosaxiska klubben”: Thomas Nagel, David Chalmers, Benjamin Libet, Paul Davies, Douglas Hofstadter, Max Tegmark med många flera. I bokaffärer och på nätet är det deras alster och teorier som syns mest. Men att i studiet av en biologisk företeelse börja i slutänden av utvecklingen kan inte kallas en evolutionär synvinkel, ändå är det bara ur en evolutionär synvinkel som medvetandet kan förstås.

Det evolutionära synsättet på medvetandet, som idag borde vara en självklarhet, innebär att man vänder på tidsaxeln och försöker att studera medvetandets uppkomst under livets utveckling. De som studerar hur organismerna på jorden tog sig upp ur havet lägger inte tonvikten idag på studiet av landlevande djur utan försöker hitta tidigare och ”enklare” övergångsformer, nu levande eller som fossil. Det innebär att mindre syssla med det färdigutvecklade och komplexa och mer att se på mindre och enklare organismer. Det borde också medvetandeforskningen göra, men där kör den fast på att inte ens kunna definiera medvetande och detta i mångt beroende på ovanstående attityd att ta människans medvetande som utgångspunkt för vad medvetande är. Det är inte lätt att söka om man inte vet vad man letar. Man verkar mest vilja hitta en definition som är så magnifik att den kan svara upp emot mystiken runt och kulten av människans mentala magi. Det här ger råg i ryggen till New Age-folket (se bild nedan) och de religiösas idé om en immateriell själ.

Medvetande 2

Med en enklare (egentligen sannare) definition av medvetande skulle man komma igång, nämligen att medvetande är förmågan att kunna registrera företeelser utanför sin egen kropp. Ett sådant medvetande har ett uråldrigt, kanske mer än tre miljarder år gammalt ursprung. Trilobiter, som hade ögon, fanns för en halv miljard år sedan. Med denna definition av medvetande kan vi idag studera encelliga organismer, så kallade urdjur, som lever i vattnet, ständigt simmande. När organismen kommer in i en zon med ruttnande växtdelar, dess ”mat”, utlöser en receptor en inbromsning av organismens framåtfärd vilket gör att näringen bättre hinner absorberas. I det exemplet finns naturligtvis inget ”tänkande” och inget väljande, allt är genetiskt styrt och frukten av en lång darwinistisk utveckling. Reaktionen är alltid densamma och förändras inte under organismens levnad. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas reflexivt.

Principiellt förändras inget om det finns många, kanske ett otal receptorer som har samma reaktion och verkan, egentligen inte heller om det finns receptorer med olika modaliteter, till exempel vissa som reagerar på ljus medan andra utlöses av vibration. Så länge beteendet är genetiskt givet och inte förändras så är det bara mer eller mindre av ”samma”. En stekel, ett flercelligt djur, identifierar en larv, lägger sina ägg i den, släpar den till en utgrävd håla i marken där den kommer att utgöra födan för nykläckta stekellarver. Det är ett mycket komplext och imponerande beteende, men ändå inget som stekeln har lärt av en förälder, utan är ett resultat av dess DNA-program. Någon gång under evolutionen utvidgas medvetandearsenalen att inte bara gälla sensorregistrering av företeelser utanför kroppen, utan också inuti kroppen, som i fallet hunger.

Ett helt nytt element dyker upp under evolutionen när djur utvecklas som kan lära sig saker och därigenom utveckla och förändra sitt tidigare beteende. Det kan kallas ett progressivt medvetande och är ett självklart faktum inte bara hos små däggdjur, utan också hos reptiler, fåglar och groddjur. Det är också konstaterat att en viss sorts inlärning kan förekomma hos insekter, så gränsen är inte helt lätt att sätta ut. Men stekeln som ”kommer ihåg” var den har sin grävda håla kanske inte kan utvidga minnesförmågan till att gälla andra saker och då liknar det mer ett reflexivt medvetande.

Under evolutionens gång kommer det progressiva medvetandet att stratifieras så att det inlärda övertrumfar och hindrar snabbare och enklare reaktioner. Särskilt tydligt är detta hos människan, men kan iakttas i hela däggdjursfaunan. Man smakar på röda bär som smakar beskt och undviker alla röda bär i fortsättningen, men så får man lära sig att en viss sorts bär är smakliga och man kan övervinna motviljan. Här har medvetandets källor utvidgats återigen till att inte bara innebära signaler från yttre och kroppsliga företeelser, utan också från hjärnan (minnet).

Var går nästa artgräns i medvetandehierarkin? Troligen mellan människan och resten, även om delfiners och schimpansers prestationer gör gränsen en smula oklar. Man kan peka på olika unika företeelser hos Homo sapiens som avviker från allt annat liv: självreflektion, humor, lagar, teknisk nivå, religion, musik et cetera. Men allt det där kommer av en enda sak: språket. Det är språket som gör det möjligt för vår art att abstrahera sig själv och prata om sig själv som en tredje person – Jacques Lacan konstaterade att fraserna ”jag är trött” och ”han är trött” har samma konstruktion. Ett nyfött språklöst barn kan alltså inte konstatera sig själv. I människans mentala kosmos finns en arttypisk dualitet inbyggd där man dels har sitt eget jag med alla dess krav men också en annan primär instans representerad, kollektivet, ett förhållande som uttrycks i språket som två första person, jag och vi. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas dualiskt.

Här torde den anglosaxiska klubben protestera: ja, ja, allt det där kan nog ha sina poänger, men vi vet ännu inte vad medvetande i betydelsen subjektiv företeelse är! Medvetande har en unik subjektiv dimension, hur definieras den ur tredje-person-synvinkelns objektiva och vetenskapliga synvinkel? En radikal kritik mot detta, till exempel från filosofen Daniel Dennett, säger att företeelsen inte finns i verkligheten utom som idé och man kan konstatera att den subjektiva upplevelsen rent ”geografiskt” är placerad så att den inte kan undersökas av någon forskargrupp. Men jag säger hellre: okej, här har vi ett vetenskapligt problem, men varför inte se på det som de andra disciplinerna ser på sina hittills olösta problem: låt oss forska vidare så löser sig nog problemet så småningom! Det ligger något egendomligt i att odla medvetandemystiken såsom sker.

Den mest svidande kritiken kommer från hjärnforskaren Elkhonon Goldberg i hans bok ”The New Executive Brain” (fritt översatt):  ”Kropps- och själsdualismen har förkastats formellt men inte innebördsligt. Vi pratar inte längre om själen, vi kallar den nu medvetandet, just som folk i andra kretsar inte längre talar om Skapelsen utan om ‘kreativ design’. Vi generas av gamla, trötta förklaringsmodeller och måste intellektuellt överge dem, men de är så djupt ingrodda att de är svåra att få ur vårt mentala system. Vi ger dem olika namn och smyger in dem bakvägen. Liksom i fallet med andra konverteringar fortsätter vi att hylla de gamla gudarna i lönndom – själens gud förklädd som medvetande.” Jag är inte lika hård som Goldberg, men det kanske ligger något i vad han säger.