Maktordningar och lyckopiller

I ett UR-program i TV presenterades antologin ”Ambivalenser och maktordningar” och det var undertiteln som tilldrog sig mitt intresse: ”Feministiska läsningar av nyliberalism”. Det var en ny koppling för mig: vad kunde feminism ha för synpunkter på nyliberalismen? Jag köpte boken och läste den.

Antologin är en produkt från den feministiska och kvinnliga eliten i Sverige: tre professorer i genusvetenskap, två docenter och så vidare. Den gav mig oväntat lite av just feministisk analys av nyliberalism – ett ord som i många kretsar är ett skällsord – men en del värdefulla synpunkter ur humanistisk synvinkel.

Men frågan om vad nyliberalismen egentligen är framstår som dunkel. Inledningsvis citeras kulturgeografen David Harvey som definierar den som ”en politisk teori om ekonomiska praktiker som förutsätter att det mänskliga välbefinnandet maximalt förbättras genom att människors entreprenöriella förmågor frigörs.” På sidan 60 citeras Wendy Larner: ”Nyliberalismen kan diskuteras utifrån tre olika dimensioner: som politik [som neddragningar i offentlig sektor och privatiseringar], som ideologi [en nygammal form av socialdarwinismens teser om ‘den starkes överlevnad’] och som styrningsmentalitet eller governmentality [med fokus på produktivitet, marknadsanpassning, kostnadskalkylering, utvärderingar och mätningar]. Senare i boken nämns Sverige på 90-talet då ”Göran Persson ledde nyliberala reformer”, alltså skattelättnader och välfärdsneddragningar. Sidan 61: ”Faktum är att Sverige har blivit ett av världens mest privatiserade länder, och styrning i den form som presenterats ovan och som kommit att kallas new public management genomsyrar hela den svenska välfärdsstaten – liksom den svenska akademin.”

Men man måste skilja kapitalistisk ideologi från nyliberalism, sistnämnda är en av många kapitalistiska och marknadsekonomiska ideologier men inte en synonym. Till exempel behöver en neddragning av välfärden inte vara nyliberalism eller ens kapitalistisk ideologi. För att mer exakt beskriva vad nyliberalism (neoliberalism, libertarianism) är kan vi börja med Wikipedias definition, eftersom där återges en gängse, allmänt accepterad betydelse av nyliberalismen: ”Statens uppgifter ska vara begränsade till att omfatta polis, militär och ett domstolsväsende för att upprätthålla individens rättigheter. Denna minimala stat kallas nattväktarstat.” Och: ”I en vid betydelse är nyliberalism ett motstånd till keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar.” I övrigt bygger nyliberalismen på de klassiska liberala idéerna från 1700-talet med rätten till (skyddet av) privat egendom och medborgerliga rättigheter. Nyliberalismen växte fram under 1900-talets sista fjärdedel.

Marknadsekonomin och kapitalismen dök inte upp på historiens arena som ett resultat av idéer från stora tänkare, den växte fram organiskt i hela världen som en förlängning av byteshandeln i och med penningens tillkomst. Som ett befintligt faktum har den sedan beskrivits och analyserats av experter, där de två mest kända verken är ”The Wealth of Nations” av Adam Smith och ”Das Kapital” av Karl Marx. Men man ska komma ihåg att också ”The General Theory of Employment, Interest and Money” av John Maynard Keynes är en marknadsekonomisk ideologi eller teori.

Liksom kommunismen-leninismen, anarkismen, Hare Krishna-modellen, nazismens idé om ett land drivet som ett segregerat junkerjordbruk, Nordkorea, samt Ghandis och maoismens lokalindutrisamhällen är nyliberalismen en skrivbordsprodukt och gemensamt för dem alla är att de i sin rena form kraschar mot verkligheten. Spelar då inte nyliberalismen någon roll i vårt moderna samhälle? Jo, den har under sin korta levnadstid punktvis haft stor inverkan och utgör ett ständigt hot. Bland dess teoretiska verk på den ekonomiska sidan kan nämnas ”Capitalism and Freedom” av Milton Friedman och på den ideologiska och emotionella sidan Ayn Rands böcker, exempelvis ”Atlas shrugged”.

Precis som ovan nämnda ideologier äger den rena och förenklande nyliberala åskådningen en skönhet som kan förhäxa en receptiv och sökande hjärna, mest för att den målar upp en förverkligad frihet. De befintliga samhällena med sina oöverskådliga nätverk av ömsesidiga beroenden betraktas som omoderna tvångsinstitutioner. Nyliberalismen predikar att individen är fri och ska inte behöva ta hand om andra, inte göra militärtjänst, inte nödvändigtvis gå i skolan, inte betala skatt et cetera. Dess moraliska patos ligger i tron att nyliberalismen adlar människan och tvingar henne att ta fullt ansvar för sitt liv i något jag kallar ultraansvarighet: tro inte att ambulansen kommer om du inte har rätt försäkring och pensionen uteblir om du inte själv under din levnad har samlat i ladorna. Men shit happens, som amerikanen säger, och i verkligheten leder systemet till att en del av befolkningen inte klarar sparandet – resultat: ett samhälle uppdelat i en välbeställd, likgiltig del och en fattig, desperat del.

Kända nyliberala ledare är Ronald Reagan och Margaret Thatcher, där den sistnämndas fruktansvärda yttrande ”Det finns ingenting sådant som ett samhälle” går till historien. I Sverige ställde sig Fredrik Reinfeldt som ung upp i offentliga sittningar och deklarerade ”Jag är fri!!!”, men förändrades som erfaren politiker och behöll mycket av välfärden. Idag är Annie Lööf den mest kända nyliberalen, även om hon smusslar med det. Filmen ”Wall Street”, där Michael Douglas spelar finansmannen Gordon Gekko, blev oväntat ett idolporträtt och hans hängslen och bakåtkammade hår dök upp bland finansvalpar. Gekko var ett as, men personifierade nyliberalistens våta dröm om en ”fri” människa, befriad från empati och hänsyn. Nyliberalismen är nämligen egoismens lovsång och anhängarna antingen är ekonomiska vinnare eller ser sig som blivande sådana.

Den bok som avhandlas här lider av en allvarlig brist: den tar inte i beaktande Sveriges situation idag som ett postindustriellt land. När jag var ung fanns det i- och u-länder. Idag är det ett föråldrat begrepp och många forna u-länder är i-länder. Redan före millennieskiftet ledde socialdemokratins socialistiska experiment i kölvattnet efter miljonprogrammet till att 400 000 industrijobb förlorades under åren 1975-79 och att gjuteri-, varvs- och textilindustrierna konkurrerades ut. Under en borgerlig regering som kom därefter tappade finansminister Ann Wibble greppet om ekonomin och Sverige kom i fritt fall – statsinlåningen för att rädda välfärden ökade i en takt som hotade att ett fattig-Sverige skulle ligga framför oss. Det den hårdhänte Persson gjorde sedan var att återanpassa Sverige till de marknadsekonomiska villkoren – det var ju tack vare exportindustrin som vi kunde bevilja oss denna välfärd – och inte någon nyliberal agenda som syftade till en nattväktarstat.

Situationen efter millennieskiftet har inte blivit lättare. Bergslagsgruvorna har stängt och glasbruken konkurrerats ut, paradmärkena Saab och Volvo har gått omkull respektive sålts och i dessa dagar lämnar ärkesvenska Husqvarna landet. De högkvalitativa produkter vi tidigare levde gott på tillverkas nu i Kina, Sydkorea, Brasilien, Mexiko, Indien och Singapore, konkurrensen är mördande och har fått EU-länder att gå på knäna. Lägg därtill problemet med en åldrande befolkning där allt färre ska finansiera allt flera, plus att kraven på välfärden kvarstår (”ge mig min operation nu genast, tack!”).

Receptet för ett postindustriellt land i det läget är: öka förädlingsgraden på landets exportprodukter, rationalisera här hemma och var innovativ! Det kräver två saker: ökad utbildning och ett entreprenöriellt sinnelag. Satsningen på det förra märks redan: en fjärdedel av eleverna som går ut grundskolan har inte fullständiga betyg och vi går mot en tredjedel, medan industrin ropar efter alltmer kvalificerad arbetskraft.

Det här ställer alldeles speciella krav på vårt land. Allt vi gör måste skärskådas och omprövas, frågan måste ställas: kan det här göras enklare, snabbare och billigare? Den hemtrevliga, lite sömniga sjukstugan vi är van vid, där vi möter doktorn i korridoren, måste effektiviseras och därför förändras. Samhällskassan, som vi har vant oss vid finansierar oss så väl, måste befrias om möjligt från en del uppgifter, vilket sker vid privatisering. Det är inte nyliberalism som ligger bakom den förändringen, utan verklighetens ekonomiska omständigheter, den globala konkurrensen. Den offentliga sektorn – skolorna, sjukvården, hemtjänsten, äldreomsorgen och så vidare – får inte längre vara i fred i sin människovänliga lunk utan skärskådas nu, effektiviseras, förbilligas, rationaliseras för att kunna överleva med de tjänster vi vill ha. Den här dimensionen existerar inte i författarnas genusvärld, istället ser de nyliberalismens fula tryne titta fram.

I den här processen ingår ett industriellt effektivitetstänk som appliceras på den offentliga sektorn och då uppstår missförhållanden och problem. De konsulter som hyrs in för astronomiska belopp gör om människor till bitar som ska skjutsas igenom systemet på det löpande bandet. Här pekar boken på en viktig företeelse: idén att de arbetande ska lösa problemen själva, lokalt och i nätverk, de ska utvärdera och omorganisera, vara innovativa och de antas ”brinna” för uppgiften. När man ålägger folk att vara kreativa ökar trycket och stödet minskar, men alltihop kläs i människovänliga ord: man ökar trivseln, folk känner sig behövda, det råder lokal demokrati, man utvecklas som människa et cetera. När trycket stiger, ökar också uttröttningen och ångesten för att misslyckas. Risken för sjukskrivning finns och så det yttersta hotet: arbetslöshetens utanförskap. Alltför trimmade besättningar, alltför påpassade arbetsuppgifter, alltför mycket att göra sållar ut agnarna från vetet och de arbetandes A- och B-lag uppstår.

Det är medlemskapet i A-laget som ger stabil ekonomi, anseende och självförtroende – utanförskap kan bli livslånga och omöjliggöra det liv alla drömmer om att få. Antologins kapitel om problemets ”lösning” av forskaren och genusdocenten Kerstin Sandell (bilden ovan) målar upp en betänklig bild av en modern arbetsmarknad där anställda allt mindre kan hoppas på ett vanligt jobb med fast inkomst och förutsägbara arbetstider, där det krävs en engagerad attityd (”brinn”) och förmåga att byta funktioner (arbetsuppgifter) i ett arbetslag. Vi vet också att ett effektivt utseende numera krävs: tjocka personer ifrågasätts och väljs bort, ingen tillåts längre att ha dåliga tänder och helst ska det synas att man tränar.

När utmattning tillstöter, när nattsömnen störs, när självtvivlen gnager står depression på lur, vår tids största psykiska åkomma: 2010 led 30 miljoner europeer av den. En utvecklad depression leder till oförmåga att arbeta och då står utanförskapet för dörren. Som en ”lösning” på problemet används antidepressiva mediciner, av allmänheten kallade ”lyckopiller”. Sandell (s.85): ”Medicinerna lanserades under sent 1980-tal som effektiva, (biologiskt) specifika för depression, icke-vanebildande och relativt biverkningsfria. Hypotesen om att depression beror på låga serotonin-nivåer i hjärnan vilka åtgärdas med SSRI [serotoninåterupptagningshämmare] håller inte vetenskapligt. Läkemedlens effektivitet har ifrågasatts genom metaanalyser av kliniska prövningar, inklusive dem som läkemedelsbolagen inte publicerat. Biverkningar och utsättningseffekter är idag belagda.”

Medicinerna betraktades när de kom som en quick fix och förskrivningen blev snabbt massiv. Vi har alla bekanta som går på dessa mediciner (om man nu inte självmedicinerar på det gamla ”hederliga” sättet med alkohol). Men det som från början möjligen var tänkt som en övergående behandling blev snart permanentat. Sandell: ”Lättnaden över att fungera, kanske efter år av att ha mått dåligt, och inte minst rädslan för att börja må dåligt igen gjorde att flera intervjupersoner [i en undersökning] inte ville, vågade eller kunde sluta med sin medicinering. – – – Flera tänker att de kan medicinera resten av livet, andra att de kanske kommer att försöka sluta längre fram när allt känns mer stabilt. – – – Denna ganska icke-ifrågasatta fortsatta förskrivning och användning av anti-depressiva framkommer i många av intervjuerna, samtidigt som bristen på kontinuitet i läkarkontakterna och icke-existensen av behandlingsplaner skapade en viss oro för om man skulle få förnyade recept nästa gång man kontaktade sjukvården.”

En kärnpunkt i Sandells framställning är att stressen och pressen på jobbet görs till ett individuellt problem, istället för att sätta fokus på arbetsvillkoren. Depression kan ses som en nödsignal om att något måste förändras och därför kan sägas ha en mening, men blir genom individfokuseringen ett meningslöst icke-tillstånd av trötthet och ångest. Den drabbade ifrågasätter sig själv och upplever sig som dålig och mindre värd. Arbetsplatsen avpolitiseras därigenom, blir till ett icke-problem och den nuvarande ordningen ses som den enda möjliga.

En sidoreflexion: här finns en parallell i skolans ADHD-begrepp och förskrivning av amfetamin för barn. Dessutom ges ”lyckopiller” till minderåriga. En artikel i DN från 22/4 år 2004 (!!!) säger: ”I Sverige får omkring 10 000 patienter under 18 år antidepressiv medicin, så kallade SSRI-preparat. Antalet har fördubblats de senaste fyra åren trots att ingen av medicinerna är godkänd för behandling av barn.”

 

Själsfränder

Såsom varande singel på min ålders höst har jag tidvis vänt mig till kontaktsajter för att kunna återfå det kvinnliga sällskap som under nästan hela mitt liv skänkt mening och innehåll åt dagarna. Därvid har jag mött två mentaliteter som jag finner intressanta, även om uppdelningen är en förenkling och generalisering. Å andra sidan är stilisering ett sätt att få syn på saker. Jag talar om kvinnor här, men tror att samma sak gäller för män.

Skillnaden märks på hur hög grad man söker själsfrändskap. Den som söker själsfrändskap gör det för att det finns erfarenhet av det och minnen av att livet aldrig stod högre än när man hade själsfrändskap med en annan person. Själsfrändskap är själva motsatsen till ensamhet.

Kvinnan som inte söker själsfrändskap – vi kan kalla henne partnersökare – har troligen inte erfarenhet av detta eller är likgiltig för den kvalitén. Hon söker först och främst en man som fungerar: han ska vara något att visa upp för väninnorna, han ska jobba och tjäna pengar, vara snäll mot barnen, fungera i sängen och gärna vara lite praktiskt lagd. Om hon har något djupt personligt som hon skulle vilja dela med en annan person gör hon det med väninnor. Detta distanserade förhållande till mannen uppvägs av närheten i väninnesamvaron. Personliga intressen räknar hon inte med att kunna dela med mannen, utan med andra människor.

Själsfrändsökaren är inte lycklig i ett sådant förhållande. Det kan finnas många kvalitéer i den tillvaron som gör henne nöjd, men hon kommer alltid att känna sig ensam. Eftersom hon skattar själsfrändskapen så högt kan hon överse med andra brister hos sin partner. Det som minst kan offras är sexualiteten, men i övrigt kan hon stå ut med en mans sociala dysfunktionalitet, bristande anpassning i arbetslivet, slarvighet och åldersskillnad, allt för den kompensation stunderna av full gemenskap skänker. En själsfrändsökare fascineras ofta av den andres personlighet och ser skönhet i den.

Både partnersökaren och själsfrändsökaren söker en man som det går att prata med, men av skilda orsaker. Partnersökaren vill i samtalet märka att hon möter en man som verkar sympatisk och går att hålla sams med. Hon störs inte av en viss skrytsamhet (även om hon låtsas det), utan kan tvärtom i den notera information om fördelar som kan finnas i ett förhållande med honom. Vad hon inte vill möta är information om den aktuella mannens svaghet, något som däremot inte skrämmer själsfrändsökaren. Blottandet av den egna ofullkomligheten är för henne en invit till ett djupare existentiellt samtal som i förlängningen genererar gemenskap och ömsesidig respekt.

Sexualiteten, ankaret i varje förhållande, gestaltar sig olika. Själsfrändsökaren vet att inget går upp emot den sex man har med någon man älskar och har en gemenskap med (om det funkar bra, vill säga). Partnersökaren är mer inriktad på det rent sexuella och i vissa fall upplevs kärleken som ett hinder för sexuell njutning, de två ska helst hållas åtskilda. Serien Rocky skildrar på ett intressant sätt preferensskillnaden. Rocky är som ung en man som naturligtvis vill ha sex och söker det närhelst det är möjligt. Men så träffar han den dysfunktionella Edit och får för första gången uppleva sex kombinerad med fullödig kärlek. Det förändrar honom och i fortsättningen, efter deras skilsmässa, är han knappt intresserad av tillfällighetssex, vilket kommer i konflikt med vissa manliga imperativ han bär på.

Otaliga filmer skildrar mötet med potentiella själsfränder i situationer där man redan har ett fungerande liv – ”Broarna i Madison County” är ett pregnant exempel. Romeo och Julia-konceptet förstärker romantiken och upplevelsen av kärlekens lidelse. ”Carrington” är en intressant variant där Emma Thompson spelar en konstnär som handlöst faller för författaren Lytton Strachey, trots dennes bedagade apparition och (som det visar sig) homosexualitet. Filmen ”Mahler” skildrar kompositören Gustav Mahlers äktenskap med kollegan Alma. Gustav vill inte ha sex, vilket tvingar Alma till sidoförhållanden. I ett av dem erbjuds hon äktenskap av en sympatisk älskare, men väljer att stanna hos Gustav eftersom hennes överordnade mål är att assistera Gustav i skapandet av kosmisk musik – utan henne blir det inget.

En genusanalys ser i ovanstående exempel ett Fredrik Åkare-syndrom: den eviga historien om en åldrande man med falnande sex appeal som lyckas tända en ung, vacker kvinna – det är ju aldrig en åldrande Cecilia Lind som får en ung Adonis att tråna. Mahler är också med dagens språkbruk en ärketypisk ”kulturman” för vilken en kvinna offrar sig. Men om vi växlar könen kvarstår ändå fenomenet själsfrändskap, dock i en så extrem form att vi har lämnat eros – kärleken mellan två sexuella människor – och kommit hel- eller halvvägs in i agape, den självuppoffrande kärlek som har den alltid förlåtande moderskärleken som modell. Men det själsfrändsökaren vill ha är detsamma som partnersökaren vill ha: ett eros-förhållande, om än med en annan profil.

En särskild accent ges till ämnet av homosexualiteten. I filmen ”Timmarna” gestaltar Nicole Kidman författaren Virginia Woolf som brutalt dränker sig i filmens inledning. Woolf fick verkligen uppleva kärleken i sitt heteroförhållande med maken – vilket intygas i hennes efterlämnade brev – men hade minst ett lesbiskt förhållande med en kvinna. Att homosexuella tar livet av sig i heteronormerade samhällen är ingen ovanlighet och kanske handlar det om svårigheten att få uppleva själsfrändskap i en sexuell relation anpassad till ens egen läggning.

Vi kommer hem efter festen, hon och jag, men vill inte skynda i säng. Istället slår vi oss ned i vardagsrummet och häller upp varsitt glas vin. Nu kommer den sköna efterbehandlingen av vad vi har varit med om. Vi går igenom de personer vi har mött och berättar om våra egna reaktioner och tankar. Vi talar samma språk numera. Efter några år tillsammans har vi byggt upp en gemensam referensvärld som gör att vi färdas tillsammans på livets flod, sida vid sida i farkosten. Vi har för länge sedan invaderat varandras psyken i så måtto att jag har insett hennes logik och finner den lika värdefull som min egen, trots att vi ofta har skilda åsikter, och vice versa. När jag träffar en människa numera märker jag hur jag reagerar, men samtidigt noterar jag hur jag tror att hon skulle reagera i samma situation. Med nyfikenhet tar jag nu del av hennes reaktioner och reflexioner och vi roar varandra. Det är själsfrändskap vi upplever och den håller oss vaken någon timme innan vi stapplar i säng.

Årets intressantaste diskussion?

Tankesmedjan Tiden anordnade årets kanske intressantaste diskussion som sändes i TV den 9 mars 2017 under rubriken ”Välfärdsstatens uppgång och fall”. Huvudinslaget var att Kjell Östberg, historiker på Södertörns Högskola, presenterade sin utredning om välfärdsstatens utveckling, från efterkrigstiden fram till våra dagar, med särskilt fokus på viktiga skiften. Hur kunde det svenska välfärdssamhället växa fram så snabbt, varför ifrågasattes det senare, och varför började det så småningom brytas ner, enligt vad många hävdar?  Dessa är några av de frågor som Östberg tog sig an i sin delrapport och som diskuterades på seminariet. Efteråt diskuterades rapporten av en panel, bestående av rapportförfattaren Östberg, tidigare finans- och handelsministern Kjell-Olof Feldt och Anna Dahlberg som är ledarskribent på Expressen. För mig personligen var nog diskussionen det som gav mest i form av intressant information.

Alltmer framstår 70-talet som 1900-talets mest exceptionella årtionde ur svensk synvinkel. Enligt kritiken från vänster var det då socialdemokratin tappade sin socialism och fick en ny inriktning underordnad kapitalismen eller till och med nyliberalismen. Kjell Östberg svävade inte på målet där utan hävdade att just nyliberalism var det som invaderade den politiska sfären, men han hade svårt att peka på orsakerna till det och hänvisade mest till ”tidsandans” svängning och inverkan. Han ställde också en fråga, delvis riktad till Feldt: Om nu Sverige under 70-talet var tvunget att bryta av från sin unikt socialistiska linje, varför var det tvunget att nyliberalism var alternativet? Fanns det inget tredje alternativ mer harmoniserande med det samhälle svenskarna levde i och hade vant sig vid? Östberg var inläst på protokoll från topparnas möten inom socialdemokratin och hade där konstaterat att många undrade och ifrågasatte varför en så stor förändring i kapitalistisk riktning var nödvändig.

Han syftade med det på den skarpa ekonomiska omsvängning som Sverige fick uppleva, där naturligtvis den borgerliga valsegern 1976 var viktig (socialdemokraterna var tillbaka vid makten sedan 1982). Under 80- och 90-talen, alltså Göran Perssons tid, skedde stora neddragningar i välfärden och en så kallad svångremspolitik gällde. Det här var förstås en påtaglig och odiskutabel försämring av välfärdens gåvor, som avvek från 60- och 70-talens så kallade rekordår.

Kjell-Olof Feldt svarade först med en fråga beträffande ett ”tredje alternativ”: Vilket alternativ skulle det vara? Något svar fick han inte. Han avvisade också idén om en tidsanda (Zeitgeist) som orsak till förändringarna. Orsaken var mycket mera måndagsmorgongrå i sin påtaglighet: ekonomin.

Naturligtvis kan man prata om en tidsanda. Vi har sett många exempel på sådana, exempelvis 60-talets radikala omsvängning och dagens nationalism i Europa. Men en anda är ett utslag av underliggande faktorer, något som Feldt med sin vanliga nykterhet i analysen visar. Under 60-talet var Sverige Europas tigerekonomi. Men, som Feldt sa: ”Övriga Europa kom ikapp oss.” Orsaken till det tidigare försprånget nämndes inte, men kan inte vara annat än det faktum att Europa 1945 stod sönderslaget av kriget, medan vi hade skonats och hade ett samhälle och näringsliv som var intakta. Om det var Sovjetunionen som till största delen besegrade Nazityskland, så var det USA som med sin Marshall-hjälp, främst till Frankrike och Tyskland, fick Västeuropa på fötter under efterkrigstiden, naturligtvis utifrån tanken att kommunismen inte skulle ta över kontinenten.

1975 var ett exceptionellt år. Då hade miljonprogrammet genomförts och välfärden byggts upp till en dittills osedd nivå (stöttat av en kraftig invandring från Sydeuropa och Finland) – det var skönt att vara svensk det året. Det socialdemokratiska samhället, där regeringen, partiet och fackföreningarna utgjorde ledartrojkan, hade blivit en monolitisk koloss med ett enormt självförtroende och resurser till sitt förfogande. Man började leva efter egna ekonomiska lagar som inte tålde dagens ljus. Sanningen var den att rekordårens grund var exportindustrins framgångar och en exportindustri måste lyda marknadsekonomiska lagar för att överleva. Så kändes det inte då och Sverige blev alltmer en skyddad verkstad. Det tog dubbelt så lång tid att tillverka en Saab som en motsvarande japansk bil, alltså blev produkten för dyr och blev osäljbar utom här hemma. Varvs-, gjuteri- och textilindustrierna konkurrerades ut. Feldt: ”Under 1975-79 försvann 400 000 svenska industrijobb.” Regeringen svarade med att devalvera valutan – genom att göra kronan mindre värd ökade industrins konkurrenskraft. Det här är klassisk konstgjord andning, välkänd från det socialistiska Östeuropa.

Uttrycket ”monolitisk koloss” är inte gripet ur luften av politiska skäl. Förhållandet bekymrade också socialdemokraterna ända upp till Palme. Det hade blivit långt mellan stat och medborgare och man försökte med olika medbestämmandereformer för att mildra problemet. Men att svenskarna i det läget (1976) valde en borgerlig regering säger en hel del. För mig antyder detta ett svar på en gåta som jag har umgåtts med i årtionden: varför uppstod inga demokratiska socialistiska länder? Historien har visat att socialism och kommunism leder till diktatur, var än på jorden det gäller. Varför? Sverige 1975 antyder ett svar: Hade inte motkrafterna inom socialdemokratin varit tillräckligt starka och hade Sverige inte varit ett land med inarbetad demokrati kunde utvecklingen ha gett oss ett samhälle vi inte vill ha.

Hur nära var det? Under 70-talet formulerades idén och planen på löntagarfonder. Jag har fascinerats av företeelsen. Vad man än tycker om den måste man erkänna att idén är grymt innovativ. Den är så originell att jag har tvivlat på att den är svensk. Finns den inte hos Marx någonstans eller i något lands praktik? Men nej, det var svenskar som Meidner med flera som först formulerade idén: varje år ska en viss procent av industrins vinst samlas i fackföreningsfonder, som på så sätt steg för steg kan öka sitt inflytande. Det fanns fina syften med i spelet: löntagarfonderna skulle underlätta den solidariska lönepolitiken och dessutom skapa en kapitalresurs för industrin. Men Palme beskrev slutmålet: ”Steg för steg ökas andelen löntagarägd industri och en dag är produktionen med endast ett penndrag överförd till löntagarnas ägo.” Sverige skulle alltså ha blivit ett socialistiskt land, i praktiken med icke-privatägd industri. Det var inget sovjetsystem, utan halvvägs mot den jugoslaviska modellen, det enda land där arbetarägda företag har funnits i stor skala. I den svenska varianten skulle ”kolossen” regering-parti-fackföreningar ha administrerat Sverige. Helt väntat blev reaktionen från borgerliga och anti-socialistiska rörelser kraftig. 75 000 personer tog sig till Stockholm och för första gången sågs borgerliga personer demonstrera med plakat à la 1:a maj. År 1991 dödade en borgerlig regering slutgiltigt företeelsen.

Som ett exempel på tidsandan nämnde Östberg också gruvstrejken i Malmberget 1969. Nej, tillrättavisade Feldt honom, det handlade inte om en vänsterinducerad kamp utan om motsättningar inom arbetarrörelsen. Gruvarbetarna ansåg att de hade bidragit mest till rekordårens framsteg och ville ha större löneökningar än vad den solidariska lönepolitiken medgav. Jag har ingen egen åsikt i den frågan, utan konstaterar bara att den pekar mot ett större problem: vilken del av varu- och tjänsteproduktionen ska vara löneledande? Frågan aktualiserades häromdagen  när media berättade att en fjärdedel av löntagarna har en lönesättning som har befriat sig från industrins ledtal (den vanliga normen). Principfrågan är ett av de få fall där Karl Marx och borgerlig ekonomi ligger på samma linje: det är tillverkningsindustrin som bestämmer utrymmet för en offentlig sektor och löner. 1970 kom den inflytelserika EFO-rapporten, utarbetad gemensamt av LO, TCO och SAF (!), där man delar in näringslivet i K-sektorn, den konkurrensutsatta sektorn, och S-sektorn, den skyddade sektorn (till exempel offentliga sektorn). Rapportens slutsats är att K-sektorn ska vara löneledande.

Principiellt kan man tänka sig att 99 procent av allt vi förbrukade i Sverige skulle vara producerat i Sverige, men det skulle ske till så höga kostnader att vi idag skulle leva på 40-talsnivå. Alla länder upplever handelns (exportens och importens) välsignelser. Vi kan köpa billiga apelsiner och turkarna köper Scania-lastbilar (som är bättre än de billiga kinesiska). När exporten fungerar flyter det in pengar i landet som genererar skatteinkomster och arbeten (med beskattade löner). Då kan landet med överskottet kosta på sig lasarett och bibliotek (som ju inte själva genererar något ekonomiskt överskott, utan tvärtom bara kostar pengar). De som inte gillar det här säger att om inte skolväsendet såg till att det fanns utbildat folk skulle industrin inte kunna producera. Nej, just det, men det är bara K-sektorn som genererar reellt kapital. Om vårt näringsliv (K-sektorn) började tyna bort, skulle inflödet/överskottet minska och den ekonomiskt tärande S-sektorn likaså. Det är lätt att förstå varför K-sektorn måste vara löneledande. Kanske man lokalt kan slippa den hämskon (vi kan glädjas med dem), men om det skulle ske i stor skala skulle K & S-balansen rubbas.

Jag är inte på samma linje som Östberg i talet om att det var nyliberalism som började gälla i Sverige efter 1975. Man ska vara försiktig i användandet av det begreppet. Historien kan berätta att marknadsekonomi inte tänktes ut på några universitet. Marknads- och penningekonomin växte fram organiskt över hela världen, varefter dess lagar och villkor började definieras av de lärde och där de mest kända verken heter ”Nationernas välstånd” (1776) av Adam Smith och ”Kapitalet” (1867) av Karl Marx. Jämfört med marknadsekonomin är kommunismen, anarkismen, nazismen, Harekrishna-folkets modell, samt Gandhis och maoismens lokalsamhällsekonomier skrivbordskonstruktioner, som för övrigt kraschade mot verkligheten. Nyliberalismen är också en skrivbordsidé (läs Ayn Rand) och en sorts perversion av Adam Smiths beskrivning, tydligast manifesterad i Margaret Thatchers fruktansvärda ord: ”Det finns inte någon sådan sak som ett samhälle.”

Nyliberalismen vill ha bort 95 procent av all statlighet och skapa en sorts ultraansvarighet för medborgarna: räkna inte med att ambulansen kommer om du inte har rätt försäkring och se till att spara pengarna till pensionen för någon sådan får du inte från annat håll. En anhängare av nyliberalism som inte samtidigt räknar med att tjäna på den (utan hänsyn till andra) finns inte. I Thatchers England fanns mycket nyliberalism och den spelar roll här och där (Annie Lööf exempelvis är nyliberal, fast hon smusslar med det). Men i 80-talets Sverige var det inte nyliberalism som återigen spelade en stor roll, utan traditionella, sunda marknadsomständigheter. Och mycket riktigt: Sverige kom på fötter.

En intressant fråga som diskussionen dryftade var huruvida vi idag lever i ett välfärdssamhälle. För socialisten gör vi inte det, inte efter 70-talet. För den ärkeborgerlige gör vi det i alldeles för hög grad. Det är svårt att definiera välfärdssamhälle, så jag väljer att konstatera något annat: den globala, civilisatoriska utvecklingen som med en snigels fart men envishet avskaffar diktaturer, gör folk läskunniga, stiftar fred och jämlikhet et cetera, et cetera. När jag var ung fanns det kommunistiska partier, riktiga högerpartier och stockkonservativa bondepartier. Idag hittar man knappt ett europeiskt land som inte hyllar pensionen, sjukbidraget, rätten till vård och lagstadgad semester. Det är det globala sammanhanget och den europeiska arena det mindre landet Sverige ska verka inom, där det inte längre är möjligt att bygga ett samhälle som inte harmoniserar med EU. Oavsett politisk inriktning måste man i dagens Sverige konstatera att bidragen är kvar, kalla det välfärdssamhälle eller inte.

Man måste samtidigt konstatera vår situation, vårt läge. Vi står och faller med exportindustrin. Se för fan till att den tillåts fungera! Vi står inför en acceleration av andelen gamla människor som alla ska ha en rimlig pension och vård. Ett mardrömsscenario är att Sverige spricker i en fattig del och en välbeställd medelklass som går över till privata pensioner i missnöje över sin situation, medan resten ska finansieras med, ja, vad? Det här kräver en balansgång av den befintliga regimen, som både ska se till den mindre gynnade delen och samtidigt gynna näringslivet. Vilket parti är mest intresserat av den dubbla rollen?

Så här kan vi inte ha det

När Trump kom igång med sitt kampanjande noterade världen häpet att det stod en presidentkandidat där och ljög: ”Obama är inte född i USA.”, ”Den mexikanska regeringen skickar våldtäktsmän till USA.”, ”Arbetslösheten i USA är 42 procent.” Et cetera, et cetera. Häpenheten förbyttes till skrämsel när vi sedan kunde konstatera att ljugandet inte ledde till att han förvisades till utgången och förbjöds att komma tillbaka.

I och med att Trump blev president infördes en ny standard. Han skröt om att folkmassan vid hans invigning hade varit större än Obamas. Foton motbevisade påståendet. När media la fakta på bordet svarade hans presstalesperson: ”Vi har alternativa fakta.” Därmed fick ljugandet ett eget språk, men de minnesgoda kunde konstatera att det helt enkelt var Orwells klassiska ”nyspråk” (”Krig är fred.” ”Frihet är slaveri.”) som kom till nyttjande.

I den vevan dök begreppet ”fake news” upp. Det används ibland på fel sätt, som en protest mot det man inte håller med om, men betyder egentligen att man sprider uppgifter som man vet är felaktiga i syftet att desinformationen ska gagna de egna intressena. Detta spridande av desinformation/fake news verkar nu har nått en abnorm nivå där två exempel stinker mest: påståendet att en pizzeria i Washington skulle vara ett pedofilcentrum där Clinton var en av de aktiva (trott av en stackare som gick dit med gevär för att rensa upp) och lokalen i Makedonien där unga män som ett arbete producerar fake news för den amerikanska marknaden.

Företeelserna har blottat en förtroendespricka mellan folkgrupper i USA, där Trump skickligt spelade på den ena sidans misstro mot etablissemanget. Diskussionen om detta har sedan dykt upp i Sverige där ett antal mer eller mindre kända personer basunerar ut att ”eliten inte lyssnar på folket” och att ”media mörkar verkligheten”. Den ”verklighet” påståendena syftar på är inte att till exempel politiker är mutade av näringslivet eller att Gripenplanen kommer att bli 50 procent dyrare än vad som har sagts, utan handlar om invandrarna och deras plats i brottsstatistiken. Eftersom internet har förvandlat den mediala scenen och gett oss en tidigare osedd snabbkommunikation känns det som en ny situation.

Men förtroendesprickan har alltid funnits. För 50 år sedan kunde jag som 18-åring träffa en kommunist som hävdade att ”Palme och Geijer är Nixons lakejer” och som läste Gnistan eller en frireligiös dam som skydde TV och media men läste Hemmets vän eller en hotellägare som läste delar av Svenska Dagbladet och skydde intellektuella. Idag ser vi varandra på internet, vilket vi kan betrakta som ett demokratiskt framsteg.

När vi inte vill se varandra hjälper oss internet också där. Begreppet ”filterbubbla” dök upp nyligen. Sajten Filterbubbla.se påpekar att till exempel Facebook rent tekniskt fungerar så att det sker ett urval som bygger på ens egna bidrag på nätet. Man får se mer av åsiktsfränder och mindre av motståndare. Därför kan Facebook inte ses som en ”nyhetskanal” eftersom den egna bubblan är vinklad. Sajten urskiljer tre viktiga filterbubblor: en med åsikter som är typiska för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet, en med åsikter från liberaler och centerpartister och en med åsikter från moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater. Sajten ger en viss möjlighet att jämföra tre olika twitterflöden i olika ämnen och menar att om man endast tar del av åsikter från en bubbla blir man enkelspårig, en intelligent orientering kräver insikt i minst två.

Upptrappningen av det här har gått fort och som ett utslag av det kunde man se en clash i TV-programmet Opinion live den 23/2. Där möttes två samhälleligt respekterade debattörer, Katerina Janouch, journalist och författare, och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet. Ingångsämnet var Trumps uttalande om Sverige som hade väckt global uppmärksamhet. Lindberg inledde ganska polerat, men Janouch var mera rakt på sak och snart hördes ett första ”Du ljuger!” följt av flera. Lindberg behöll fattningen, sa att Trumps påstående om Sverige helt enkelt var fake news, men avbröts av Janouch som menade att Trump kanske ”överdrev” men att han talade sanning om Sverige. Jag blev bestört inför denna kollapsade diskussion och kände: Så här kan vi inte ha det!

Först intresserade jag mig för vad som var sanning i stridsfrågan. Vad hade Trump egentligen sagt om Sverige? Detta var vad han ordagrant sa i Florida: ”Here’s the bottom line. We’ve got to keep our country safe. You look at what’s happening. We’ve got to keep our country safe. You look at what’s happening in Germany, you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden… They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible. You look at what’s happening in Brussels. You look at what’s happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris.”

Som en varning och en grund för handling nämner han fem platser i samma svep: Tyskland, Sverige, Bryssel, Nice och Paris. I Berlin och Nice hade lastbilar massakrerat folk och i Bryssel och Paris vet vi vad som hände, alla klart definierade terroristhandlingar utförda av muslimska extremister. Åhörarna drog naturligtvis slutsatsen att också terror hade utförts i Sverige (kvällen innan), men så var inte fallet. Man skiljer på terrorism och brottslighet och ”kvällen innan” hade det varit riktigt lugnt i Svea rike. Med andra ord: Trump ljög (igen).

Då faller blicken på Janouch. Man kan inte beskylla henne för att vara okunnig eller dåligt insatt. Slutsatsen blir alltså: Janouch ljög. Hon som själv hade slungat ur sig orden ”Du ljuger!” höll sig alltså inte till sanningen, vilket programledaren också insåg och tog upp. Jag som åskådare skakade på huvudet och tänkte: så här kan vi inte ha det. Om folk inte ska tappa förtroendet för åsiktsbärare i media och verklighet måste varje deltagare gå till sig själv med en målsättning att bevara den intellektuella hederligheten och inte låta ändamålen helga medlen.

Här skulle jag kunna sluta, men världen består inte av onda och goda människor och inte heller fembarnsmamman Janouch är ond. Psykologiskt är hon lätt att förstå: hon noterar Trumps ord – ”They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible.” – vilka uttrycker hennes åsikt och då kan hon bortse från ”överdriften”. Janouch är mycket upprörd i programmet och anklagar Lindberg för att leva i en skyddad verkstad – ett vanligt grepp i gräl, bekant för oss alla: man beskyller den andre för att inte vilja eller kunna se ”fakta” – och kastar ut: ”Du lever i en filterbubbla! – – – Har din bil brunnit?”

Det är upprördheten som är intressantast här, inte orden. Hon är inte ensam om den, vilket man enkelt kan få besked om ifall man råkar gå in på ”fel” ställe på nätet (till exempel vissa Facebook-flöden). Om man hamnar i någon av de malströmmar som finns på nätet kan man bli förskräckt över hatnivån. Den tar jag på två sätt. Internets demokratiska möjlighet ger ett forum för ett hat som alltid har funnits men tidigare inte har märkts. Det är ett hat som inte alls bara handlar om invandrare, det är ett hat mot brottslingar (de ska dö!), mot rika (de ska ruineras!), mot politiker (de ska fara åt helvete!), mot muslimer (de ska sparkas ut!), mot humanistiska människor (de ska dö!), mot feminister (de ska våldtas!), mot dem som håller på motståndarlaget i fotboll (dö! dö!) et cetera. Jag tänker dock inte analysera hatarna här.

Ett annat sätt är att notera att ovanligt många utbildade, välanpassade och framgångsrika människor nu visar en liknande upprördhet. Den kan vi inte bortse från, den måste vi förstå och jag ser det så här. Under de senaste åren har det hänt dåliga saker av en ny art. När A mördar B är det hemskt, men värst för B och något som vi har läst om i tidningen i hela vårt liv. När det sprejas och klottras här och där är det trist och irriterande, men det kan åtgärdas trots kostnaden. När någon tänder eld på hus är det också vidrigt, men vi förstås att det är en pyroman, en galen, enstaka person.

Men när några attackerar ambulansen, hindrar brandbilen från att komma fram, kastar sten på polisbilar, tänder eld på vanligt folks bilar, kastar in handgranater i barnrum, mejar ned oskyldiga på gator och torg är det inte bara vidrigt, det är för Sverige oacceptabla företeelser som måste åtgärdas med brådska. När ambulansen skadas sparkar man på den vanlige medborgarens hjärta, eftersom man utan giltig orsak ger sig på det samhälle vi alla är beroende av. Att myndigheter inte reagerar snabbt och kraftfullt mot detta uppfattas som likgiltighet eller inkompetens och man vill inte se svårigheterna att hitta de rätta metoderna inom demokratins och lagens råmärken. Och för de aggressiva är allting enkelt: slå!

Eftersom den här brottsligheten åtminstone delvis har kopplingar till invandrare har humanister inom media och övrigt inte varit så pigga på att uppmärksamma händelserna och ge utlopp för upprördheten. Det är viktigt att Sverige håller ihop och att våra skötsamma invandrare inte blir utpekade som farliga främlingar. Hittar den ovan nämnda kategorin hatare en ingång för sin aggressivitet kan det ta en ände med förskräckelse. Vi vill inte ha gäng med rasister som driver genom städerna och muckar gräl med mörkhyade i tron att de utför vad svenskarna ”egentligen” vill.

Publiceringsbromsen är nu borttagen och seriösa media försöker redovisa nyheter så ärligt de kan, ingen vill bli beskylld för fake news eller mörkande. Situationen kräver inte bara handling, utan i lika hög grad intelligens. Allting är mycket komplext: återvändande IS-krigare, bilbränder och barnäktenskap är inte samma sorts problem. Att i känslorus genomföra snabba åtgärder skapar ofta ännu större problem och hur som helst gäller Lagen.

Globaliseringen är en välsignelse

containertrafik

Globaliseringen är en välsignelse för mänskligheten. Globaliseringen, i betydelsen global frihandel, har lyft 400 miljoner kineser ur fattigdomen, den största enskilda standardökningen i mänsklighetens historia. Den är följden av det statskapitalistiska system Kina införde efter maoismens avgång, ett näringslivssystem som förutsatte export i stor skala (japanerna gick innan dess till världens högsta levnadsstandard tack vare exportboomen med början under efterkrigsåren). Handeln har lyft Sydkorea, Taiwan, Singapore och Israel till att ligga på topp 20-listan i levnadsstandard av 188 stater. På väg upp, tack vare handeln, är Chile, Brasilien, Malaysia, Mexiko och Indien. Nu senast började Vietnam stiga ur fattigdomen av samma skäl. Sverige har i årtionden legat i toppskiktet av världens länder tack vare – gissa vad!

Det betyder inte att all handel är okej, att alla handelsfördrag är rättvisa eller att alla tullar är felaktiga. Det är med frihandel som med frihet, välstånd och demokrati, det finns också dåliga följder och uppdykande problem. År 1933 valde 16 miljoner tyskar Hitler och gjorde hans parti störst, men inte vill vi avskaffa demokratin för det. När jag växte upp fanns det i-länder och u-länder. Frihandeln håller nu på att förinta u-landsbegreppet, tidigare u-länder är idag i-länder.

Den globala handeln har enorma konsekvenser. Den ger inkomster och kortare arbetstid. När inkomstnivåerna stiger i ett land uppstår en medelklass och det är medelklassen som utgör grunden för demokrati. Fattigrevolutioner urartar ofta, trots rättvisa reformer, i diktatur och stagnation – ett av de tydligaste exemplen är Zimbabwe. Bönder och arbetare har inte orken, tiden, utbildningen och medlen att på lång sikt utgöra effektiva politiska kadrer. I Taiwan krävde medelklassen demokrati och fick det. I Sydkorea krävde medelklassens studerande demokrati och fick det. I Ryssland hoppas man nu att den växande medelklassen ska bli en motkraft mot putinismen. Spänningarna mellan partiet och medelklassen i Kina kommer att leda till kraftiga urladdningar (och har redan gjort det).

Globalismen har gjort världen enormt mycket mera rättvis. En gång i tiden var världen uppdelad i åtskilda ekonomiska zoner. I Detroit kunde bilfabriksarbetare köpa stora hus och ha två bilar, medan fabriksarbetare i Filippinerna hade femtiondelen av en amerikansk lön. Eftersom de hade åtskilda ekonomiska kretslopp kunde skillnaden bestå, de konkurrerade ju inte. I-världen sålde maskiner till höga priser medan u-världen sålde billiga livsmedel, trävaror och olja. Idag går världen via globaliseringen över till ett enda globalt kretslopp där alla kommer att konkurrera med varandra på en till slut jämställd basis.

Den ofrånkomliga följden är att tredje världens välfärd ökar i takt med att vår standard relativt sett bromsas in i och med att de industrivaror vi en gång sålde dyrt nu tillverkas överallt, något vi inte riktigt gillar (“det var bättre förr”). Men turligt nog är detta inte riktigt sant, eftersom produktivitetens och teknikens utveckling gör att allas genomsnittliga standard ökar. Drastiska resultat av detta är att FN-s mål att halvera den svåraste fattigdomen på 25 år uppnåddes på 20 och att nästan alla barn i världen går i skolan – läskunnigheten för åldrarna 15-24 är 91 %.

Frihandelns betydelse är lätt att förstå om vi tittar på Sverige. Anta att varje län vore protektionistiskt och stängde in sig bakom tullmurar, samtidigt som företag inte kunde etablera sig fritt utanför länsgränserna. Det är en så absurd tanke att vi inte kan föreställa oss en sådan ordning. Att svenska företag kan etablera sig fritt inom landets gränser är en självklar förutsättning för ett fungerande näringsliv. Samma sak gäller förstås i stora länder som Tyskland och USA. EU har brutit nationsgränserna och sett till att samma ekonomiska frihet gäller inom unionen. Den intressanta följden är att om man ger tillåtelse för varor, tjänster och pengar att flöda fritt, så följer med det också friheten för människor att röra och etablera sig fritt – vi ser svenska pensionärer bosätta sig i Spanien och kommer inte ens ihåg längre hur det var att söka visum till Grekland.

Frihandeln närmar världens länder till varandra eftersom vi bygger upp ett ömsesidigt beroende av varandra, vilket i sin tur gör det svårare att starta krig (EU har sett till att ett krig mellan de gamla ärkefienderna Frankrike och Tyskland idag är en absurd tanke). Anfaller du din handelspartner drabbas ditt eget näringsliv, exempelvis har minimeringen av ryssarnas handel med finnarna drabbat båda parter.

Men vi lever i en nationell och global marknadsekonomi, vilket ligger i linje med önskemålet från 95 % av svenskarna. Det betyder att det inte finns någon överhet som tar in överskottet från näringslivet och hackar upp det i jämlika bitar för spridning över folket. Kapitalismens kritiker har alldeles rätt när de beskyller marknadsekonomin för att vara anarkisk och sakna överordnad styrning. Själve Karl Marx sa att historiens förändringar beror av produktivkrafternas utveckling. Ingen kan förutse följderna av de förändringarna, därför kan de inte ha en överordnad styrning. Upptäckten av Amerika gav Europa potatis, tobak och billigt socker. Ingen kunde förutse det och däri ligger marknadsekonomins natur. Plötsliga uppfinningar och upptäckter görs som förändrar allt, just nu lever vi i den revolution internet har fört med sig.

Gud har heller inte portionerat ut naturrikedomarna på ett rättvist sätt. Norge och Förenade Arabemiraten kan enkelt pumpa upp rikedomarna, medan livet alltid har varit en strid på kniven i Alaska, Grönland och Mongoliet. Världen i sin skapelse är helt enkelt förbannat orättvis och oförutsägbar.

Under den amerikanska valkampanjen blev vi grundligt informerade om globaliseringens följder för människorna i ”rostbältet” där fabrikerna nu står öde. Jag har själv varit i spökstäderna Detroit och Buffalo och sett eländet (Detroits pampiga järnvägsstation har övergivits och huserar nu i ett annex). Just nu står gruvindustrin i Appalacherna på fallrepet. Amerikanarnas standard i genomsnitt har dock inte försämrats, men globaliseringen har slagit ojämnt och det är de drabbade som är Trumps stödtrupper. Han försöker nu tvinga bilfabrikerna tillbaka till USA och säger upp handelsavtal, medan ekonomerna skakar på huvudet.

Vi kan jämföra med Sveriges inställning i den frågan. Saab gick omkull eftersom deras bilar inte var konkurrenskraftiga och oavsett om det hade varit en höger- eller vänsterregering förvägrades Saab statliga subventioner. En så högt förädlad vara med en så ståtlig historik bemöttes bara med ett: ”Tack för det som har varit!” Vår vackra textilindustri konkurrerades ut och försvann – statens reaktion: ”Jaha. Inte bra, men okej.” Samma sak med varvsindustrin. Och: billigt järn från Liberia och Brasilien stängde bergslagsgruvorna. I dessa dagar flyttar ärkesvenska Husqvarna till Polen. Regeringens attityd: Jaha. Inte bra, men okej. Samtidigt har vi det fortfarande riktigt bra här. Sverige tuffar optimistiskt på, vilket också övriga EU-länder med samma attityd gör. Det som oroar regeringen är just nu till exempel vilken följd för frihandeln Brexit kommer att ha – minskad frihet därvidlag drabbar oss, nämligen.

Det finns ingen historisk säkerhet för ett lands ekonomi. Rika länder kan bli fattiga (Argentina), fattiga rika (Kuwait). Ödet för den gamla i-världens paradnationer, till exempel Sverige, är: öka förädlingsgraden i dina produkter, satsa på utbildning, skapa ett nationellt läge som tillåter företagsamhet och innovation. Det är den enda vägen, utanför frågor som klimatet, jämlikheten och freden.

Borgerliga ekonomer betonar alltid de två sistnämnda: företagsamhet och innovation. Ser man bara till att företagen går bra – underförstått: ökar deras vinster, minskar deras skatter – så blir politiken den bästa. Deras bevis är enkelt och lättbegripligt, appellerande till bondförnuftet (det som talar om för oss att jorden är platt): går inte företagen bra finns det inga pengar att leva på. Klart som källvatten, eller hur?

Men nix, så enkelt var det inte. Ett lands näringsliv kan skära guld med täljknivar, men finns det ingen fördelning har man ett Haiti-samhälle fullt med farliga motsättningar, kriminalitet och lidande människor. Trots allt är det så att näringslivet finns för att tjäna människorna, det är inte människorna som finns för att tjäna näringslivet. Ett land måste alltså styras av en ideologi som är lika intresserad av ett fungerande näringsliv som av en effektiv fördelning till befolkningens helhet. Var och en må välja det parti som hen tycker tjänar det ändamålet bäst.

Behöver Sverige verkligen rusta upp?

putin-krig

Nu går de tidigare Allians-medlemmarna, de som förflyktigade det militära försvaret, ut stort och kräver upprustning av krigsmakten. Också den röd-gröna sidan vill detsamma, där är det bara regeringsansvaret för den totala ekonomin som skapar hindren. Det förekommer nu tidningsartiklar, till exempel i DN, som dundrar på med innebörden ”Hur kunde ni avskaffa försvarsförmågan!?!” Nåja, det är egentligen inget mysterium. Också den mest inbitne militärfantast måste erkänna att det ligger något djupt meningslöst i att lägga medlen på stridsvagnar och ubåtar när man istället kan få sjukhus och järnvägar för pengarna. Om situationen har blivit sådan att vapnen ”bevisligen” inte kommer att behövas, innebär det en lättnad för alla att slippa lägga resurserna på vapeninköp. Sådant verkade läget ha blivit kring millennieskiftet. Kalla kriget var slut. Rysslands ledare Putin verkade vara en normal fredsinriktad ledare och den ryska krigsmakten hade förresten förfallit så till den grad att man inte längre pratade om två supermakter utan om en (USA). Det avrustades, kärnvapen drogs bort från Europa och en generell minskning av ländernas krigsmakter tog fart. En massa försvarsprojekt bantades eller annullerades. I den kollektiva lättnaden verkade det helt logiskt att avskaffa den svenska värnplikten och satsa på en yrkesarmé.

Sedan kom förändringen. I väst ser vi det som att det berodde på ryssarnas förändring och vi ser inte västvärldens del i det. En betydelsefull pusselbit i min förståelse av skedet gav Svetlana Aleksijevitj’ bok ”Tiden second hand: slutet för den röda människan”, 2016 års bästa bok för mig. Jag har alltid undrat över varför sovjetmänniskan inte vände sig i högre grad än vad som var fallet mot kommunistdiktaturen och hur det kunde komma sig att det var så vanligt att ange till och med släktingar – förtrycket var inte en tillräcklig förklaring. I boken beskrivs hur sovjetmänniskorna kände sig som delaktiga i något stort, som delar i ett projekt större än livet: ”Vi besegrade Nazityskland! [vilket till 75 % är sant] Vi var först i rymden! [Sputnik och Gagarin] Vi hjälper u-länderna! [sant]”

Som ett efterskickat paket på posten kom så Trumps vinst i USA under mottot ”Make America great again!”. För Trump-anhängarna var det ljuvliga toner att Obamas förhandlingsanda skulle överges, att IS skulle utrotas ”på en månad”, att landets roll som militärisk världspolis skulle återupprättas (många amerikaner blir otrygga om USA inte bombar någonstans). Tycker man att man deltar i något stort och riktigt blir man okänslig för andras död, det gäller oss också. Ingen bryr sig om att USA från luften förintade ett bilburet bröllopssällskap i Jemen eller att de bombade ett Läkare utan gränser-sjukhus i Afghanistan. Vad då, det är sådant som händer i kampen mot terrorismen, eller hur? Ett pris som måste betalas.

När Reagan och Gorbatjev hade avslutat det kalla kriget inträdde en ny anda. Sovjetmänniskorna som dittills hade setts som farliga och oberäkneliga började nu av väst, speciellt USA, att behandlas som ointressanta, efterblivna och lite löjliga (jämför Borat-filmen). Gorbatjev har protesterat mot västs triumfatoriska och överlägsna hållning. När Putin antydde att Ryssland var intresserat av att gå med i Nato fick han svaret: ”Var så god och ansök!” Ryssland behandlades alltså som enmiljonlandet Estland. De ständiga förödmjukelserna förändrade ryssarnas inställning och Putins uppträdande. Därefter följde Natos utvidgning där på ländernas egen begäran Baltikum införlivades, stick i stäv med tidigare Nato-uttalanden om att någon utvidgning inte skulle ske. Sedan kom Majdan. Från Moskva konstaterades att den demokratiskt valde (och ryssvänlige) Ukraina-presidenten Janukovitj jagades iväg av ett gatans parlament. Demokratin framställs ofta som västvärldens heliga graal, men det glömde vi snabbt när vi hejade på demonstranterna i Kiev, där fascistoida rysshatarkrafter fanns med som ett inslag. För ryssarna var det förstås kusligt att den demokratiska stabiliteten var upphävd: skulle Nato vandra in i detta maktvakuum (många i väst ville det)? I så fall skulle den oundgängliga svartahavsbasen på Krim förloras, vilket inte urskuldar Putins invasion av den ö som till 60 % bebos av ryssar men förklarar den. Hur som helst lärde sig väst den gången att Putin kunde titta en i ögonen och ljuga blint – hädanefter bryr man sig inte om vad han lovar utan iakttar vad han gör.

Rysslands kulturella kantring där statsmakten numera omfamnar den ortodoxa kyrkans långskäggiga kostymnissar växelverkar med västvärldens kulturella förändring där barbröstade kvinnor och män i minikalsonger går fram i offentliga pride-karnevaler som vi inte bara betraktar som acceptabla och trevliga utan rekommenderar som en viktig företeelse (!) till alla länder. För ett land som står på gränsen till en normalisering av homosexualitet kan innebörden gå fram, men för resten är det dekadens. Rysslands utrikesminister Lavrov sa: ”Frihet är en sak, sedeslöshet är något annat.” Som en tydlig västinfluens ställer sig sedan fyra fräcka flickor under det engelska namnet Pussy Riot (Fittupplopp) och hoppar och skriker i en kyrka (den som har sett religiositeten i en ortodox helgedom förstår vad det innebär), ivrigt påhejade i väst. Sådana oseriösa spex vänder sig ryssarna ifrån och söker istället ett eget, inhemskt alternativ. Putinismen av idag ser Ryssland som ett värdekonservativt föredöme med förmågan att stå som modell för resten av världen. I takt med västvärldens upplösning av kön och familj hyllar ryssarna den traditionella, heterosexuella familjen som grundval i samhället, gärna med kyrkobesök på schemat.

Avskaffandet av Sovjetunionen kallar Putin ett ”gigantiskt geopolitiskt misstag” och försöker rätta till det med sin egen asiatiska union, där Ukraina hade varit en självskriven del, om inte… Förlusten av Ukraina som rysk kornbod svider ungefär lika hårt som förlusten av försvarsbarriären Baltikum. På ett smått djävulskt sätt destabiliserar Putin fortlöpande superkorrupta Ukrainas ekonomi genom halvkriget i öst.

Putin ser alltså Rysslands återkomst till ”storhet” och makt som en återkomst till normalitet och rättvisa, som ett sätt att visa världen att Ryssland inte är en halvmesyr eller en sekunda nation. Denna strävan kommer oundvikligen i kontakt med den makt som med ohöljd militär arrogans anser att världen är en skådeplats för den egna nationen – jag talar om USA, det land som efter vietnamkriget helt eller delvis har anfallit 17-18 länder. Kina, som inom vår generation kommer att bli världens främsta ekonomiska makt, accepterar inte heller USA-s självpåtagna roll som snokande och oinbjuden världspolis.

Man kan ”förstå” varför USA i princip permanent sedan andra världskriget har bombat någonstans i världen, men ur ett annat perspektiv är det egendomligt att amerikanska soldater befinner sig i Polen, att amerikanska krigsfartyg befinner sig i Persiska viken och att amerikanska bombplan tätt stryker efter Kinas kust eller övar atombombsfällning i Korea. Inga ryska soldater befinner sig i Mexiko och inga kinesiska krigsfartyg stryker förbi Gotland. Det är den här asymmetrin ryssar och kineser inte längre accepterar.

För att demonstrera sin beslutsamhet och styrka har Ryssland under de senaste fem åren visat upp sin krigsmateriel och övar hårt (villkoret för en fungerande krigsmakt). Kvällspressen har sålt många lösnummer med upphetsade rubriker, men den svenska militären verkar förstå vad det handlar om och upprepar: vi ser inget direkt hot från Ryssland. Samma meddelande från regeringen. Det finns ett särskilt tungt argument för det synsättet: Ryssland KAN INTE anfalla. Skulle Ryssland ge sig på ett västeuropeiskt land skulle risken vara mycket stor att direkt eller indirekt hamna i strid med Nato och den risken kan inte Ryssland ta. Risken är då att det blir storkrig (läs: världskrig) och det vore med Putins egna ord ”en planetär katastrof”. Till skillnad från Trump är Putin rationell och kalkylerande, både han och de amerikanska presidenterna hittills har varit noggranna med att inte ens i liten skala hamna i direkt konfrontation.

Om man nu vet det här, varför verkar då många vara inställda på en mindre upprustning av Sveriges försvar? Orsakerna är två. Trots att det ovan sagda stämmer, beter sig Ryssland som om det förberedde ett anfallskrig, vilket naturligtvis skapar oro. Att skarpt rusta upp sin krigsmakt och samtidigt öva var just vad Tyskland gjorde före 1939. Att dra ihop stridskrafter för en stor övning är en klassisk täckmantel för ett angrepp.

När oron ökar är det första man gör att titta på hur läget är för det egna försvaret, vilket i Sveriges fall efter de åtta alliansåren var häpnadsväckande. ÖB sa det rent ut: ”Vi kan försvara oss högst en vecka.” Dessutom var stora delar av Sverige övergivna av försvaret. Det blev en baltisk minister som fick tala om för svenskarna att den som har Gotland dominerar Östersjön från detta osänkbara hangarfartyg. Vi hade heller ingen armé – efter avskaffandet av värnplikten är det för få som har sökt soldatjobbet. De på papperet 100 Gripen-planen var i praktiken 25 i bruk. Et cetera. Alliansens försvarsminister Karin Enström – ”ursinnigt inkompetent” om jag lånar Guillous omdöme om en tidigare socialdemokratisk försvarsminister – hade bara mekaniskt rabblat att försvaret uppfyllde målsättningarna.

Med socialdemokraternas Peter Hultqvist kom ett helt annat och mera insiktsfullt synsätt. Oavsett om man har ett litet eller stort försvar måste det man har fungera. Det kan inte saknas reservdäck till lastbilarna, patroner till gevären och reservdelar till stridsvagnarna. Han började genast tala om att ”plattan” måste fungera, alltså grundorganisationen. Och på den vägen är det.

Rustar man måste man veta vilket sorts försvar man vill ha. Det finns fyra alternativ. Nr 1) Inget militärt försvar, utan ett ”försvar” grundat på fredlig attityd utåt, vilja att samarbeta, förhandla och kompromissa, samt utveckla fredsforskningen för att skaffa sig en större verktygslåda. Nr 2) Ett incidentförsvar: tusen soldater, åtta flygplan och en kanonbåt. Med det kan man hindra att man hunsas av andra makter, att flygplan flyger fritt i ens luftrum, främmande fiskebåtar fiskar eller att ett oljeborrtorn sätts upp på ens territorialvatten. Nr 3) Ett nationellt men begränsat försvar, det vill säga ett militärt försvar som är så stort det kan bli inom normala ekonomiska gränser med en organisation som övar och servar sin materiel. Nr 4) Ett verkligt nationellt försvar, ett försvar som finns i landets alla delar med lång värnplikt och allsidig materiel.

Ett försvar typ 4 hade Sverige före millennieskiftet med 400 000 värnpliktiga soldater till förfogande och ett av Europas starkaste flygvapen. Den tekniska utvecklingen har dock drivit upp kostnaderna så att ett sådant försvar inte längre är möjligt att anskaffa. Ett typ 3-försvar är vad Sverige numera siktar på. Det kan inte försvara landet, men i samverkan med andra länder och med ett antal effektiva vapen kan det förorsaka så stora skador att priset för en i och för sig överlägsen angripare blir avskräckande högt. Ett typ 2-försvar är aldrig avsett för ett reellt försvar eftersom det är tekniskt omöjligt (när fienden anfaller vid Blekinge är kanonbåten vid Gävle). Typ 1-”försvaret” har sin trofasta skara anhängare, människor som tror att det alltid ska gå att resonera och som genom sitt fredliga arbete på sikt vill ge oss en fredligare och vapenfri värld. Tyvärr talar all historisk erfarenhet emot förhoppningarna.

Med insikten om att Sverige saknar soldater för att bilda en armé har idén om en återinrättad värnplikt dammats av, denna gång med också kvinnor. Tyvärr har det tåget gått. Insikten om vad krig handlar om ägs av endast ett fåtal, det märks på alla konstiga kommentarer till idén där ingen beaktar det militära värdet, utan hurrar för jämställdhet, för armén som mogenhetsexamen och mötesplats för alla samhällsklasser. Försvarsviljan är svag eftersom vi inte kan föreställa oss en förlorad frihet. Den fysiska statusen är idag så dålig att bara en av fyra soldater duger (hur många 20-åringar av idag kan springa ens en kilometer?), om de inte har slingrat sig ur plikten med tusen skäl.

Där har vi det olösliga problemet. Mer möjligt är en viss ökning av materielinköp samt idog övning, nationellt och internationellt. Dagens militärer är ganska måttfulla i sina välgrundade krav. Ja, om vi nu över huvud taget vill ha ett effektivare försvar – kanske finns det någon variant eller lösning jag har förbisett?

Till traditionernas försvar

lucia-x-2

Vi har nyss genomlidit affären med den mörkhyade pojk-lucian i en annons. Bilden frammanade starka protester och ännu starkare motprotester. Vad handlade bråket om, egentligen? Däri råder en viss förvirring. Att döma av motprotesterna från bildens försvarare, så var det en reaktion mot rasistiska protester från folk som inte gillade en mörkhyad lucia. Men så har det dykt upp talrika bilder på manliga lucior – exempelvis Zlatan och Stefan Holm – och då blev det plötsligt ett försvar för en könlös lucia, för att även pojkar ska få vara Lucia och då är det inte försvar mot rasism, utan ett försvar för könsupplösningen. Alltså: två helt skilda frågor.

Jag har inte någon riktig överblick över bildhatarnas protester och vad de har gått ut på, men ändå sett protester från 5-10 håll. Ingenstans har protesten varit rasistisk, alltså någon protest mot hudfärgen, faktiskt inte heller mot pojken som sådan. Aversionen verkar riktas mot traditionens förändring, att man inte får det man fick förut, att det dyker upp pekpinnar om vad man bör tycka i det som ska vara en skön stund, med andra ord varken rasism eller motvilja mot jämlikhet i övrigt. Alltså skulle tre olika synsätt kunna ligga bakom reaktionen mot luciabilden, men ingen pratar om det här och skapar klarhet. Vi har inte råd med en sådan förvirring eftersom den skapar missförstånd och får folk att flyga varandra på halsen. För övrigt har jag under mina lärarår sett en mörkhyad lucia och – om man ska beakta den ariska inriktningen på en blond lucia – en hel del mörkhåriga lucior och det har aldrig varit något problem med det från något håll.

En rasistisk reaktion mot en mörkhyad lucia måste förstås å det bestämdaste motarbetas och brännmärkas. Nationalister borde också glädja sig åt att en person med rötter utomlands ingår i den svenska traditionen och visar upp svenskhet, något en del sverigedemokrater har efterlyst.

Beträffande reaktionen mot pojkens kön är jag mer intresserad av att veta varför det finns en önskan att öppna luciarollen för pojkar. Folk som är emot könsyttringar och könsstereotyper (”hen-folket”) kan tycka att luciagrejen är en sak som fördjupar motsättningarna mellan könen och försvårar för människor som lider av könstypifieringen. Det finns också ett jämlikhetstänk som ogillar Lucias upphöjdhet och som vill att alla (flickor) ska få vara Lucia. Bokstavligen alla kan också vara Lucia efter behov, till exempel hemmavid, men det räknas förstås inte, utan det är att vara huvudpersonen i en luciatablå inför åskådare som är det åtråvärda. Man ser här och där flera lucior i tablåer nuförtiden och det är kanske en lösning, men å andra sidan kan en klok lärare många gånger hantera konkurrensen (kanske förbjuda röstning) och varför inte ge rollen till tjejen i klassen som mest av alla behöver få ett stärkt självförtroende (läraren vet ju normalt sett vem det är)?

Min personliga inställning är som följer. Luciarollen är het tills det är klart vem som blir Lucia, sedan betyder alla ungefär lika mycket, från Lucia till det sista trollet eller pepparkaksgubben. Då handlar det om att gemensamt kunna sjunga sångerna, läsa versrader och att greja positionerna. Luciatablån är verkligen en kollektiv upplevelse och föreställning, inte en skönhetstävling för en viss person.

Eftersom jag står med ena benet bland ”hen-folket” förstår jag utjämningssträvandena som jag i stort sett sympatiserar med, det stör mig inte om det finns några pojkar som Lucia om de nu närde en het, autentisk önskan att få vara det, men å andra sidan tycker jag att tjejerna gott kunde få ha kvar det här och vad gäller jämlikheten tycker jag att det kan vara bra att det finns roller som bara en person kan få, att det finns något att längta och sträva efter som inte alla kan få.

Men luciatablån är, som sagt, en föreställning och släkt med teatervärldens musikaler. Där borde jämlikhetssträvandet i så fall också gälla pjäser framförda av barn. Inga Hans och Greta längre, utan odefinierbara barn och odefinierbara föräldrar, könlösa häxor och troll med behå. Det kanske låter som världens undergång för vissa, men jag tror inte att det medför någon egentlig försämring. Dock: som jämlikhetsivrare bör man välja sina strider och det kan hända att vinst på en scen leder till en större förlust på en annan. Och därmed är vi inne på den tredje frågan.

Under mitt liv har Sverige gått från en Volvo Duett-tid med ett vithyllt, kristet och svensktalande folk till en öppen, delad värld som aldrig mer kommer att vara isolerad. Med EU-anslutning, fria resor överallt och frihandel kommer oundvikligen det kosmopolitiska livet. Tiden verkar gå allt fortare och vi blir ständigt tagna på sängen av det nya som dyker upp. I en sådan höghastighetsomvandling är det viktigt att det finns fasta, välkända situationer man kan känna sig lugn och hemma i, refuger att stiga upp och vila på, annars blir livet för annorlunda, obegripligt och otryggt. Psyket behöver vila.

Där spelar traditionerna en viktig roll. Tänk bara hur viktig en sådan osvensk och udda företeelse som Kalle Anka klockan tre på julaftonen har blivit – svenska föräldrar vill verkligen ge sina barn Walt Disney (!) vid det tillfället för att få den sköna känslan av kontinuitet och hemmastaddhet. Därför ska man akta sig för en alltför stor ideologisk klåfingrighet som okänsligt vill ändra på saker utan att betänka följderna. Det blir underligt när samma person som ena stunden ivrar för pojkar som Lucia i nästa stund ivrar för att invandrare ska få ha kvar sina seder i största möjliga utsträckning. Den förståelsen måste gälla och erbjudas alla.