Träla för staten

staten

 

Att kalla en meningsmotståndare för idiot ligger inte för mig. Livet har lärt mig att det finns många synvinklar där också de underliga blir begripliga om man har en dialog med deras representanter. Problem är sällan lätta att lösa och även om man bestämmer sig för en lösning kommer det att finnas nackdelar med den. Jag har alltmer kommit att hylla pil-pul, den gamla judiska diskussionsmetoden där man lägger upp pro och contra, argument efter argument för och emot, på bordet utan att försöka hitta en lösning eller entydig slutsats. Så klart det inte är en lyx som beslutsfattare kan unna sig, men eftersom jag inte är i den sitsen funkar mångtydigheten och komplexiteten för mig.

Men enstaka gånger möter man en åsikt som är så uppenbart galen att man mer kommer att förundra sig över hur den personen tänker än det felaktiga i åsikten. Donald Trump har kläckt ur sig en rad sådana. Men intressantare är kanske när man stöter på det obegripliga tänkandet hemmavid. Tisdagen den 30:e augusti 2015 publicerade Svenska Dagbladet artikeln ”Skattefridagen – värd att fira!” av skribenten Siri Steijer. Det handlar om det totala skattetrycket på en svensk medborgare i form av inkomstskatt som går till stat, landsting och kommun, samt moms. Ett utdrag ur artikeln:

”I dag [30/8] är det Skattefridagen. Är du medelinkomsttagare börjar du därmed från och med nu tjäna pengar åt dig själv. Hittills i år har staten svalt allt du tjänat, krona för krona. Skattefridagen kan förklaras som ett slags mått på skattekvoten, presenterad som ett datum. I Sverige är det Skattebetalarna som årligen räknar ut dagen och i år har en medelinkomsttagare i Sverige cirka 28 000 kronor i månadslön. Till den synliga lönen läggs i uträkningen löneskatter och skatter som löntagaren får betala för sin konsumtion. Detta summerar till 53,7 procent av lönen och omräknat på årsbasis blir det 196 dagar.” Steijers slutsats: ”Det innebär att vanliga lärare och sjuksköterskor trälar för staten mer än halva året innan några slantar blir kvar i den egna plånboken.”

Inledningsvis förstår man tänket. Den del av lönen som avgår i form av skatt kan räknas om i dagar – det blir årets första 196 – men det är utrycket ”träla för staten” som får mig att studsa. Vart går mina skattepengar? Här är listan utan fullständighet och inbördes betydelseordning:

skolorna på alla nivåer

sjukhusen

den fria sjuk- och tandvården för barn

ålderdomshemmen

daghemmen

vägarna, järnvägarna (tunnlarna och broarna)

poliserna

det militära försvaret

biblioteken

museerna och de historiska byggnaderna

pensionerna

bostadstilläggen

socialunderstöden (aktivitetsbidragen)

barnbidragen

studiebidragen

rättsväsendet

kyrkorna och gravplatserna

de allmänna badplatserna

sommarkolonierna

nationalparkerna

symfoniorkestrarna

de kommunala musikskolorna

förenings- och partibidragen

tidningsstödet (t ex de 57 miljonerna år 2013 till Svenska Dagbladet)

Detta kunde Steijer förstås ha tagit med i diskussionen, men istället heter det att pengarna går till det diffusa uttrycket ”staten”, därtill med användning av verbet ”träla” (träl = slav). Vad skulle hända i vårt land om ovanstående poster inte fick ekonomiskt stöd? Sverige skulle förvandlas till ett Haiti, ett land i tredje världen. Det skulle Steijer inte hålla med om, troligen med argumentet att om inga skatter togs upp till allt detta skulle folk ha pengarna kvar och därmed själva kunna välja vilka varor och tjänster de önskade konsumera. Det finns en logik i det. Teoretiskt kan man tänka sig att alla pengar till sjukvården togs in via personliga försäkringar, att rättsväsendet tog betalt per rättegång, att polisen tog en avgift för varje utryckning, att grundskolan var avgiftsfinansierad, att biblioteken tog betalt per boklån, att alla vägar var privata och avgiftsbelagda, att flygvapnet bekostade de nya Gripen-planen med individuella räkningar, att inga studiebidrag eller barnbidrag fanns och så vidare i all oändlighet.

Men bara teoretiskt, rent praktiskt vore det inte möjligt och därför har alla stater skatteuppbörd. Men det är inte svårt att räkna ut vilken politisk ståndpunkt som ligger bakom Steijers resonemang, eftersom hatobjektet är ”staten”. Inget politiskt parti har på programmet att avskaffa skatterna (möjligen höja eller sänka), utan det är en annan iskall ideologi som ligger bakom hatet mot staten som vi tvingas att ”slava” för: nyliberalismen, ibland kallad libertarianismen. Det är den ideologi som hyllar den så kallade nattväktarstaten. Wikipedias presentation: ”En nattväktarstat, eller minimal stat, är inom politisk filosofi ett statsskick där statens uppgift är begränsad till att upprätthålla inre och yttre säkerhet. En tänkt nattväktarstat skulle således ansvara för rättsväsende, polisverksamhet och försvar, medan övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi. Begreppet myntades inom 1800-talets liberalism. Nattväktarstaten begränsar sig till att försäkra att medborgarna kan ’sova tryggt om natten’. I övrigt avstår staten från att lägga sig i medborgarnas liv, men också från att bistå med ytterligare hjälp.”

Någon sådan stat har aldrig funnits och kan av praktiska skäl inte heller uppstå. Nattväktarstaten är en politisk idé, en skrivbordskonstruktion som i likhet med andra skrivbordskonstruktioner alltid kraschar mot verkligheten – beakta andra skrivbordskonstruktioners öden: kommunismen, anarkismen, gudsstaten, den nazistiska statsmodellen, Israels ursprungliga kibbutzsamhälle, IS-modellen, Nordkorea, Mussolinis fascism och – om det hade blivit verklighet – löntagarfondssamhället.

Nyliberalismen är trots sin ärkekapitalistiska innebörd inget som marknadsekonomins överguru Adam Smith förespråkade, han var mer altruistisk än så. Nyliberalismen är skräddarsydd för de människor i det marknadsekonomiska samhället som är de ekonomiska vinnarna eller hoppas att bli det. En typmodell kan beskådas i filmen ”Wall Street”: den fiktive Gordon Gekko spelad av Michael Douglas. De vill befria sig från det medmänskliga ansvar som är medborgarens normala ansvar, nämligen att försöka skapa ett samhälle som är drägligt för alla medborgarna. Först genom att bortse från alla andra än sig själv blir man fri och når sin fulla potential, är innebörden, och därmed ligger idén nära den nietzscheanska Übermensch-idén. För att komma därhän behöver människan bortse från sin empatiska ådra och därför arbetar nyliberalismen med att förlöjliga bidragstagare, mindre uppfinningsrika och initiativrika människor. En moralisk dimension läggs till: det är förädlande för människan att leva i ett samhälle som inte har skyddsnät. Att många människor i ett sådant samhälle skulle gå under kontras med de vinster som de framgångsrika tillför med sina initiativ, sin uppfinningsrikedom och arbetsförmåga. Hela paketet får den skönhet förenklade och renodlade ideologier äger och kan därmed ha en förförisk inverkan på framför allt unga människor.

Nyliberalismen sägs ofta ha en stor inverkan på vårt samhälle, medan andra hävdar att den har blommat färdigt. Visst lever den ett aningen undanskymt liv. Fredrik Reinfeldt ställde sig i sin ungdom upp i offentliga samlingar, utropade ”Jag är fri!” och menade därmed att han inte ämnade ingå i några besvärliga, snärjande medborgarsammanhang. Som vuxen skrev han sedan boken ”Det sovande folket” där han bland annat hävdade: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Regeringstidens närkontakt med det arbetande folket verkade ändra hans attityder, men då var det dags för Centerpartiets ungdomsförbund att ta vid med ett programförslag som var så nyliberalt att Annie Lööf fick ta avstånd från det. Men själv yttrade hon att en bok av Ayn Rand var den bästa bok hon hade läst, Rand som är en nyliberal guru med böcker som ”Själviskhetens dygd” och ”Kapitalismen – det okända idealet”. Idag verkar Ebba Busch Thor stå med ena foten i synsättet, så ideologin lever, säkert framför allt bland yngre kapitalistiska revolutionärer, men för den breda allmänheten är den tämligen okänd.

Man kan tryggt säga att nio av tio svenskar vill ha marknadsekonomin framför den idealistiska och historiskt belastade socialismens statsägda samhälle och kanske gäller det också resten av europeerna. Men inom marknadsekonomins moln av åsikter kan man urskilja två poler. Den ena är nyliberalismens råbarkade kapitalism och ”the winner takes it all”-mentalitet, som fick ett kraftigt uppsving under Milton Friedmans guldår och som bland annat drabbade ryssarna med så kallad ”chockterapi” – vi minns Margaret Thatchers fruktansvärda ord: ”Det finns ingen sådan sak som ett samhälle.”

Den andra polen utgörs av det socialdemokratiska synsättet: marknadsekonomi, ja, men med en viss odogmatisk styrning och samtidigt en tydlig strävan att skapa ett sammanhang, ett folkhem att vilja leva i, ett samhälle för alla där skillnaderna inte ska vara för stora. Socialdemokratin skyr ett samhälle med flygplatsatmosfär och inpräntar i medborgarna att det visst finns en sådan sak som ett (allas) samhälle. Det handlar inte om nationalism utan om stugvärme och tillhörighet.

Innan man gräver ner sig i endera skyttegraven bör man påminna sig att båda inriktningarna har vissa goda argument. Till hälften skapas ett lands välfärd av dess näringsliv. Utan fungerande företag inget överskott, ingen god tillgång till arbeten. Men marknadsekonomin i vår tid bygger på handel och raserande av tullmurar. En dynamisk och frisk marknadsekonomi måste därför kunna strukturrationalisera, vara innovativ och lagom laglös. Det är den internationella handeln som har lyft en halv miljard kineser och japaner ur fattigdom, som har byggt de moderna Sydkorea, Taiwan, Brasilien, Singapore, Chile och som nu går vidare med Vietnam och afrikanska stater. Det var den förkättrade Thatcher som bröt ner de trötta engelska fackföreningarnas fasthållande vid olönsamma gruvor och gamla regler. I vårt exportinriktade Sverige har ingen Thatcher behövts. Varven las ned, liksom textilindustrin, bergslagsgruvorna och nu senast Saab, men Sverige bara skakar av sig det och ångar vidare. Storbritannien och Sverige ligger idag jämsides och högt i välfärdstabellen.

”Vad då ’till hälften’?” hojtar nyliberalen. Skapas inte välståndet till hundra procent av näringslivet? Nej, det måste finnas en fördelningspolitik också, annars hamnar vi i ett Haiti där vinsterna hamnar hos ett fåtal medan flertalet försmäktar. Nyliberalernas dogmatism skapar understundom därtill en hämsko på samhällsutvecklingen, det belyser bostadsbyggandet. Under Alliansens åtta år stod de marknadstroende med armarna hängande i väntan på att Marknaden skulle bygga bostäder, vilket inte skedde. Sextiotalets socialdemokrater hade växt upp i en marknadsekonomi och hade ingen erfarenhet av ett socialistiskt samhälle. Men när trångboddheten blev ett massproblem tänkte de utanför boxen och initierade det heroiska miljonprogrammet utan vilket vi skulle ha befunnit oss i superkris idag.

EU beskylls av vissa för att vara nyliberalt inriktat (behandlingen av Grekland ses som ett exempel), men vår union är påfallande statsinriktad och för en tydlig politik som förutsätter väloljade statsapparater. Snarare är det alltså så att haltande statsapparater kritiseras inom EU och kan få en uppsträckning, till exempel i fallen med statsskulder.

Om Seijer utifrån sina ordval och hemmahörighet på Svenska Dagbladet enkelt kan identifieras som nyliberal, så är fallet med DN-skribenten Lena Anderssons artikel ”Skatt är den sanna girigheten” (15 april 2015) mer mysteriös. En klar tendens i artikeln står klar: hon går till storms mot mentaliteten att låta andra betala det som egentligen ska betalas av en själv. Där kan man delvis hålla med. Vi har nog alla träffat människor som är gränslösa i sina krav på vad ”samhället” ska hjälpa en med eller som rasar mot försäkringsbolag som inte ersätter skador som uppenbart beror på egen försummelse. Men att därifrån växla över till meningar som denna är obegripligt: ” Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”

Nej, Andersson, därom råder ingen konsensus! Ytterst få anser att allas pengar är allas. Däremot råder det allmän samstämmighet om att den som tjänar pengar bör ge en del till samhället, en del! Det är för övrigt en global åsikt. I kultur efter kultur, ideologi efter ideologi, religion efter religion sägs samma sak: den som har ska ge en del till den som har råkat illa ut, alternativt till det allmänna. Inom islam är en av de fem pelarna, riktlinjerna för ett korrekt leverne, allmosan. Ingen socialdemokratisk eller svensk politiker över huvud taget har någonsin sagt att ens pengar tillhör staten. Däremot gäller det historiska yttrandet ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta”, vilket Andersson med sin tunga bildning torde känna till.

Andersson hånar: ”Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ’inte har råd’ eller att ’det kostar för mycket’. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar.” Nej, Andersson, vi som tycker att det är sexigt att betala skatt har inte känslan att pengarna går till någon ond stat, utan istället till det allmänna – se listan ovan! Därför är meningen ”vi har inte råd” adekvat.

Andersson igen: ”Ifall medborgarna fick bruttolönen utbetald varje månad och en räkning på skattebeloppet, med detaljuppgifter om vad pengarna gick till från bidrag och vård ner till tårtkalas och trossamfund, skulle vi snart inte gapa förundrat över företag och personer som försöker få ner summorna, utan förundras över hur det i modern tid kunnat förbli så att det högsta goda är att arbeta halva dagen åt samma instans som sitter på rätten till våldet, och därutöver ge den en femtedel av priset på nästan allt vi köper.” Nåja, det bör vara samma organisation som har ’rätten till våldet’ (vad insinuerar hon?) och som beskattar medborgarna, eftersom det är den organisationen som står under demokratisk kontroll. En irritation lyser igenom i citatet: det gäller allt onödigt som bekostas med skattemedel  och den höga skattenivån. Det är en separat diskussion som jag däremot gärna deltar i. Det måste alltid finnas vaksamhet och diskussion angående skattemedlens användning. Men Andersson rör ihop allt till en smet med disparata ingredienser.

 

 

 

Medvetande

Medvetande 1. Ögon, insekt

Under hösten 2015 inledde jag distanskursen ”Medvetandet och hjärnan” administrerad av Skövde högskola/universitet. Det var en introduktionskurs på halvfart och orsaken till att jag deltog var att jag hade haft ämnet – det mänskliga medvetandet och medvetande över huvud taget – som ett intresse åtminstone i tjugo år. Under nittiotalet hade jag försökt sammanfatta min uppfattning i frågan, bara för att upptäcka att jag inte hade de erforderliga faktakunskaperna, vilket ledde till ett studerande av ämnet, främst i engelskspråkiga böcker köpta på nätet. Resultatet var att jag ägde en översikt i ämnet som gjorde att få saker var obekanta i mötet med kurslitteraturen.

Det finns en avgörande skillnad mellan läroämnet medvetande och andra liknande ämnen, till exempel biologi. De som läser medicin får i sina händer en tegelsten kallad ”The Cell”, boken om cellens uppbyggnad och funktion, vilket för lekmannen kanske kan tros innehålla lektioner om ”liv” (cellen lever ju) men istället bara handlar om fysik och kemi, alltså cellens detaljerade innehåll och funktioner. I det ämnet finns det egentligen ingen gräns för kunskaperna och en introduktionskurs i ämnet skulle nog inte ens använda boken ”The Cell”, den skulle betraktas som alltför kvalificerad.

Så agerar inte kursen om medvetandet. Den mest kvalificerade frågan beträffande medvetandet studeras inte via fördjupningar i fysik, kemi eller annat – den avdelningen betraktas som den ”lätta frågan”. Det är inte så att man anses veta ”allt” i de ämnen som berör medvetandet, till exempel hjärnans konstruktion eller sinnenas funktion och uppbyggnad, men dessa ämnen betraktas som en sorts ”världsliga” frågor vars kommande rön inte kommer att ha någon avgörande betydelse för huvudfrågan, medvetandets mysterium: vad ÄR medvetande? Det var medvetandefilosofen David Chalmers som kallade just det för ”the hard problem” och det intygas överallt i böcker i ämnet att detta är en olöst fråga. Den frågan läggs av introduktionskursen per omgående på bordet som den mest intressanta och avhandlas ständigt.

Frågan har diskuterats sedan antiken. Förvirringen står alltid på lur, eftersom medvetande i princip har setts som synonymt med det internt upplevda jaget i form av ett centrum för observation och vilja (i grannskapet bidar diskussionen om den fria viljan). Kristendomens variant – att det var en immateriell själ som var jaget – innebar ingen lösning på problemet eftersom frågan då blev: hur kan en immateriell enhet (själen) påverka och styra en materiell enhet (kroppen)? 1600-talsfilosofen René Descartes tyckte sig hitta ett organ i hjärnan som var förbindelselänken mellan det övernaturliga och det naturliga, men hans idé höll bara ett tag. Det blev den amerikanske filosofen Thomas Nagel som 1974 med utgångspunkt från fladdermusens psyke skapade den uppdaterade varianten av mind-body-problemet.

Han menade att om man inte vetenskapligt i objektiva termer kan definiera den subjektiva upplevelsen har man inte löst medvetandets gåta, alla beskrivningar av medvetandet är därmed ofullständiga. Den subjektiva upplevelsen är en första-person-synvinkel medan vetenskapens kunskaper alltid bygger på rön sedda ur tredje-person-synvinkeln, alltså flera kvalificerade individers observation (skillnaden mellan subjektivt och objektivt). All respekterad vetenskap är per definition objektiviserad (kollektivt enad) och om man inte kan definiera den subjektiva upplevelsen på ett objektivt sätt kanske man måste anta förekomsten av en icke-fysisk företeelse, vilket strider mot den gällande diskursen.

Idag har ännu ingen presenterat en allmänt accepterad lösning på problemet och det har skapat en låsning. I samlingen inför det hittills oöverstigliga problemet har en kultur uppstått som fascineras av detta okända och ger medvetandet mystifierande, spännande namn: fält, substrat, fluidum, X, perceptronium et cetera. Det här kan jämföras med andra discipliners förhållningssätt inför det okända: psykologins inför de multipla personligheterna, astronomins inför den mörka energin, fysikens inför strängteorins påståenden om fler dimensioner och antagna parallellpartiklar. Där är förhållningssättet att konstatera det okända men att forska på och tro att det kommer att lösas med tiden.

Detta har fått en allvarlig och hämmande följd för medvetandeforskningen. Människans evolutionärt sent utvecklade och avancerade hjärna har kommit att stå som modell för vad medvetande egentligen är och tidigare stadier ses som halvmesyrer eller helt enkelt ointressanta företeelser ur medvetandeforskningens synvinkel. Många hävdar fortfarande att lägre stående djur inte har medvetanden. Betänk om vi skulle handla på samma vis i frågan om känslor. Människor har människotypiska känslor där lag, moral och språkbetingade företeelser har avgörande betydelse. Om de elementen skulle vara avgörande för definitionen av ett känsloliv skulle inga djur ha känslor!

I det här läget har naturligtvis forskare och filosofer som tänker på det här sättet fått en stark position. Centrum för denna riktning inom medvetandeforskningen ligger i USA och utövas av något jag kallar ”den anglosaxiska klubben”: Thomas Nagel, David Chalmers, Benjamin Libet, Paul Davies, Douglas Hofstadter, Max Tegmark med många flera. I bokaffärer och på nätet är det deras alster och teorier som syns mest. Men att i studiet av en biologisk företeelse börja i slutänden av utvecklingen kan inte kallas en evolutionär synvinkel, ändå är det bara ur en evolutionär synvinkel som medvetandet kan förstås.

Det evolutionära synsättet på medvetandet, som idag borde vara en självklarhet, innebär att man vänder på tidsaxeln och försöker att studera medvetandets uppkomst under livets utveckling. De som studerar hur organismerna på jorden tog sig upp ur havet lägger inte tonvikten idag på studiet av landlevande djur utan försöker hitta tidigare och ”enklare” övergångsformer, nu levande eller som fossil. Det innebär att mindre syssla med det färdigutvecklade och komplexa och mer att se på mindre och enklare organismer. Det borde också medvetandeforskningen göra, men där kör den fast på att inte ens kunna definiera medvetande och detta i mångt beroende på ovanstående attityd att ta människans medvetande som utgångspunkt för vad medvetande är. Det är inte lätt att söka om man inte vet vad man letar. Man verkar mest vilja hitta en definition som är så magnifik att den kan svara upp emot mystiken runt och kulten av människans mentala magi. Det här ger råg i ryggen till New Age-folket (se bild nedan) och de religiösas idé om en immateriell själ.

Medvetande 2

Med en enklare (egentligen sannare) definition av medvetande skulle man komma igång, nämligen att medvetande är förmågan att kunna registrera företeelser utanför sin egen kropp. Ett sådant medvetande har ett uråldrigt, kanske mer än tre miljarder år gammalt ursprung. Trilobiter, som hade ögon, fanns för en halv miljard år sedan. Med denna definition av medvetande kan vi idag studera encelliga organismer, så kallade urdjur, som lever i vattnet, ständigt simmande. När organismen kommer in i en zon med ruttnande växtdelar, dess ”mat”, utlöser en receptor en inbromsning av organismens framåtfärd vilket gör att näringen bättre hinner absorberas. I det exemplet finns naturligtvis inget ”tänkande” och inget väljande, allt är genetiskt styrt och frukten av en lång darwinistisk utveckling. Reaktionen är alltid densamma och förändras inte under organismens levnad. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas reflexivt.

Principiellt förändras inget om det finns många, kanske ett otal receptorer som har samma reaktion och verkan, egentligen inte heller om det finns receptorer med olika modaliteter, till exempel vissa som reagerar på ljus medan andra utlöses av vibration. Så länge beteendet är genetiskt givet och inte förändras så är det bara mer eller mindre av ”samma”. En stekel, ett flercelligt djur, identifierar en larv, lägger sina ägg i den, släpar den till en utgrävd håla i marken där den kommer att utgöra födan för nykläckta stekellarver. Det är ett mycket komplext och imponerande beteende, men ändå inget som stekeln har lärt av en förälder, utan är ett resultat av dess DNA-program. Någon gång under evolutionen utvidgas medvetandearsenalen att inte bara gälla sensorregistrering av företeelser utanför kroppen, utan också inuti kroppen, som i fallet hunger.

Ett helt nytt element dyker upp under evolutionen när djur utvecklas som kan lära sig saker och därigenom utveckla och förändra sitt tidigare beteende. Det kan kallas ett progressivt medvetande och är ett självklart faktum inte bara hos små däggdjur, utan också hos reptiler, fåglar och groddjur. Det är också konstaterat att en viss sorts inlärning kan förekomma hos insekter, så gränsen är inte helt lätt att sätta ut. Men stekeln som ”kommer ihåg” var den har sin grävda håla kanske inte kan utvidga minnesförmågan till att gälla andra saker och då liknar det mer ett reflexivt medvetande.

Under evolutionens gång kommer det progressiva medvetandet att stratifieras så att det inlärda övertrumfar och hindrar snabbare och enklare reaktioner. Särskilt tydligt är detta hos människan, men kan iakttas i hela däggdjursfaunan. Man smakar på röda bär som smakar beskt och undviker alla röda bär i fortsättningen, men så får man lära sig att en viss sorts bär är smakliga och man kan övervinna motviljan. Här har medvetandets källor utvidgats återigen till att inte bara innebära signaler från yttre och kroppsliga företeelser, utan också från hjärnan (minnet).

Var går nästa artgräns i medvetandehierarkin? Troligen mellan människan och resten, även om delfiners och schimpansers prestationer gör gränsen en smula oklar. Man kan peka på olika unika företeelser hos Homo sapiens som avviker från allt annat liv: självreflektion, humor, lagar, teknisk nivå, religion, musik et cetera. Men allt det där kommer av en enda sak: språket. Det är språket som gör det möjligt för vår art att abstrahera sig själv och prata om sig själv som en tredje person – Jacques Lacan konstaterade att fraserna ”jag är trött” och ”han är trött” har samma konstruktion. Ett nyfött språklöst barn kan alltså inte konstatera sig själv. I människans mentala kosmos finns en arttypisk dualitet inbyggd där man dels har sitt eget jag med alla dess krav men också en annan primär instans representerad, kollektivet, ett förhållande som uttrycks i språket som två första person, jag och vi. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas dualiskt.

Här torde den anglosaxiska klubben protestera: ja, ja, allt det där kan nog ha sina poänger, men vi vet ännu inte vad medvetande i betydelsen subjektiv företeelse är! Medvetande har en unik subjektiv dimension, hur definieras den ur tredje-person-synvinkelns objektiva och vetenskapliga synvinkel? En radikal kritik mot detta, till exempel från filosofen Daniel Dennett, säger att företeelsen inte finns i verkligheten utom som idé och man kan konstatera att den subjektiva upplevelsen rent ”geografiskt” är placerad så att den inte kan undersökas av någon forskargrupp. Men jag säger hellre: okej, här har vi ett vetenskapligt problem, men varför inte se på det som de andra disciplinerna ser på sina hittills olösta problem: låt oss forska vidare så löser sig nog problemet så småningom! Det ligger något egendomligt i att odla medvetandemystiken såsom sker.

Den mest svidande kritiken kommer från hjärnforskaren Elkhonon Goldberg i hans bok ”The New Executive Brain” (fritt översatt):  ”Kropps- och själsdualismen har förkastats formellt men inte innebördsligt. Vi pratar inte längre om själen, vi kallar den nu medvetandet, just som folk i andra kretsar inte längre talar om Skapelsen utan om ‘kreativ design’. Vi generas av gamla, trötta förklaringsmodeller och måste intellektuellt överge dem, men de är så djupt ingrodda att de är svåra att få ur vårt mentala system. Vi ger dem olika namn och smyger in dem bakvägen. Liksom i fallet med andra konverteringar fortsätter vi att hylla de gamla gudarna i lönndom – själens gud förklädd som medvetande.” Jag är inte lika hård som Goldberg, men det kanske ligger något i vad han säger.

 

 

Kina: medelklassen och partiet

Kinas medelklass

Från The Economist 9:e juli 2016, artikeln ”225m reasons for China’s leaders to worry”.

Före millennieskiftet fanns det knappt någon medelklass i Kina. År 2000 hade fem miljoner hushåll en inkomst mellan 11 500 och 43 000 i dagens dollar beräknat, idag har 225 miljoner hushåll den inkomsten. Kring år 2020 kan mycket väl antalet kinesiska medelklassare överstiga Europas. Denna häpnadsväckande utveckling har kraftigt påverkat tillväxten i andra länder och förvandlat Kina. Risfält har fått ge plats för skyskrapor, cyklistskaror för trafikstockningar. En introvert nation har blivit alltmer kosmopolitisk: förra året företog kineserna 120 miljoner utlandsresor, en fyrfaldig ökning på ett decennium. En jättelik klass av pladdrande kineser har vuxit fram i sociala media.

Dock saknas någonting. I andra auktoritära länder som har blivit rika krävde de nya medelklasserna politiska förändringar. I Sydkorea ledde de studentledda protesterna på 80-talet till att militärdiktaturen upphörde. I 90-talets Taiwan ledde medelklassens krav till att den auktoritära regimen tillät fria val.

Många förståsigpåare anser att Kina är ett undantag från det mönstret. Många kinesiska städer är idag lika rika som Sydkorea och Taiwan var när de började förändras. Ändock har inga stora protester synts till efter det att stridsvagnar 1989 krossade protesterna på Tiananmen, Den himmelska fridens torg. Den kinesiska presidenten Xi Jinping har endast uttryckt aversion mot demokrati.

Det verkar fungera. Den hårdföre Xi är allmänt beundrad i landet och betraktas som den starke mannen som bland annat bekämpar korruption. Ett fåtal kinesiska medelklassare säger att de vill ha demokrati, inte bara för att sådana yttranden kan leda till problem. Många ser på det kaos som följde på den arabiska våren och tar avstånd. En del ser britternas Brexit som ett tecken på att komplicerade politiska beslut inte kan anförtros vanliga medborgare. Den kinesiska regeringen kan vara hänsynslös mot sina kritiker, men låter i alla fall det kinesiska folket tjäna pengar. Så länge medborgarna inte blandar sig i politiken får de säga och göra i stort sett vad de vill.

Om man skrapar på ytan märker man dock snart att den kinesiska medelklassen långt ifrån är nöjd. Dess medlemmar har välfärd men är inte trygga. De oroar sig för hur de ska tas om hand som gamla, de flesta par har bara ett barn och det samhälleliga skyddsnätet är rudimentärt. De fruktar att om sjukdom slår till kan sjukhusräkningarna ruinera dem. Om de äger sin bostad, vilket 80 procent gör, kan de förlora den – egendomsrätten kan enkelt upphävas av en girig myndighetsperson. De bekymrar sig också för sina besparingar – bankerna erbjuder futtiga räntor och alternativa investeringsmöjligheter är svagt reglerade eller inte alls. Inget tidigare pyramidsspelsliknande chansspel med förlorare i slutänden har överträffat det som kollapsade i januari detta år.

Många kinesiska medelklassare är också arga. Många hånar att de tvångsmatas med marxism. Ännu mer avskys korruptionen som genomsyrar industrier och initiativ samt nepotismen som belönar kontakter bättre än begåvning och hårt arbete. Utsläppen, som förpestar lungorna, förkortar livet och skadar barnen, retar alla. Det noteras att nedsmutsare med mäktiga vänner kan hålla på utan juridiska motåtgärder.

Andra är frustrerade. I Kina finns över två miljoner icke-regeringsknutna organisationer. Många verksamma i dessa arbetar för att förbättra samhället, självständigt och inte partianslutet. Vissa propagerar för en renare miljö, andra för en mer rättvis behandling av arbetare, stopp för diskriminering av kvinnor, homosexuella eller invandrare. Ingen av dessa grupper utmanar partiets maktmonopol men protesterar ofta inför hur makten utövas.

Partiet har insett att medelklassen, av vilka många tillhör partiets 88 miljoner medlemmar, är basen i partiets stöd. När herr Xi kom till makten 2012 talade han inspirerat och ”amerikanskt” till medelklassen om en ”kinesisk dröm” i ett försök att motsvara förväntningarna och lätta på det sociala trycket.

Trots det är det svårt att tänka sig att Kinas problem skulle kunna lösas utan ett mer transparent och ansvarsbundet system. Utan en fungerande lag – vilket herr Xi utger sig för att tro på – kan liv och egendom inte tryggas. Utan ett mer öppet regeringssystem kan inte korruption systematiskt spåras upp och tillintetgöras. Och utan yttrandefrihet kan inte de fria organisationerna förändra systemet.

Efter tusentals år av tumultartad historia och med 60-talets blodiga kulturrevolution i minnet säger kineser ofta att de har en ingrodd rädsla för kaos. Men nästan hälften av den urbana befolkningen är under 35 år. De vet inte mycket om Mao-erans anarki. När de upplever att regeringen inte lyssnar är en del villiga att ställa sig upp och klaga. I den sydkinesiska staden Lubu protesterade tusentals medelklassmänniskor den 3:e juli i år mot planerna på en avfallsförbränningsanläggning där. De slogs med polisen och försökte storma regeringslokaler.

Sådana protester är vanliga. Inte mindre än 180 000 inträffade år 2010, enligt Tsinghuauniversitetet – efter det finns inga officiella uppgifter. När tillväxten var snabb följde stabilitet, men när ekonomin bromsar in uppstår oro, speciellt när partiet tar tuffa beslut om att stänga fabriker, omstrukturera statliga företag och tampas med utsläppen.

Framgången för medelklassens protester kommer att vara beroende av partieliten. 1989 års demokratirörelse fick framgång för att en del av partitoppen också föredrog reformer. Någon ny Tiananmen-yttring syns inte till, men det finns spänningar inom ledningen. Herr Xi har förskaffat sig fiender med sina antikorruptionsnedslag, vilka verkar drabba rivaler mer än fränder. Det finns kollegor som manövrerar för ökad makt.

Partiet må skjuta på utmaningarna under kommande år – säkerhetsapparaten är snabb i sina aktioner för att stävja oro. Men det vore ett misstag att bara lita på förtrycket. Kinas medelklass växer kontinuerligt liksom också kraven på förändring. Partiet måste börja gå dem till mötes eller kommer världens största medelklass troligen att slå tillbaka.

Den arabiska våren och jihadismen

Tahrir 1

Under januari och februari 2011 inträffade det som då var den största protesten i det västvärlden kallar ”den arabiska våren”, när tiotusentals motståndare till den diktatoriska Mubarak-regimen i Egypten uttryckte sitt missnöje med regimen och krävde presidentens avgång. Platsen var Tahrirtorget i Kairo (bilden ovan) och antalet protesterande skulle tidvis uppgå till en kvarts miljon. Världen följde andlöst skedet som till slut störtade Mubarak. Dörren såg ut att stå öppen till en ny tid, till ett nytt demokratiskt och fritt samhälle och vi i den övriga världen som var åskådare tänkte: Det var på tiden att också den muslimska arabvärlden tog ett steg uppåt på den politiska utvecklingens stege. Ett demokratiskt val följde och Det Muslimska Brödraskapets ledare Morsi tillträdde som landets första demokratiskt valda president. Hans inledande deklarationer lovade gott och vi såg på allt med ett leende.

Tahrir 7 - nawal-el-saadawi

Sedan gick det raskt utför. Regeringens program skulle fortsättningsvis tillåta giftermål för 14-åriga flickor, försvåra kvinnors emancipation och vidga klyftorna mellan ”rättrogna” och ”kättare” – det sistnämnda speciellt försvårande eftersom nio procent av befolkningen är kristna kopter. Morsi manövrerade vidare så att Brödraskapet skulle kunna bestämma konstitutionen och i princip bli oavsättbart. De som hade kämpat för ett fritt Egypten med jämlikhet för alla, oberoende av kön eller tro, insåg snabbt att det här var något helt annat. Motsättningen mellan dessa miljontals egyptier och det muslimska styret skärptes snabbt och Egypten började glida mot en ny Tahrir-revolt och i värsta fall inbördeskrig. Den traditionellt USA-vänliga militären inskred och gav Morsi-regimen ett ultimatum att på 48 timmar stifta fred mellan de två lägren. Det vägrade naturligtvis Morsi att åtlyda, konstitutionellt vald som han var, och militären gjorde statskupp. Skoningslöst slog den nya ledaren el-Sisi ner på den demokratiskt grundade oppositionen och vid Rabaa-massakern 2013 dödades 1400 personer och 16 000 spärrades in (däribland Morsi). Militärdiktaturen kvarstår idag, faktiskt stödd av många prominenta egyptier, däribland den internationellt kända kvinnoförkämpen Nawal el-Saadawi (bilden ovan), som tidigare hade deltagit på Tahrirtorget.

Tahrir 3

Får jag presentera två personer (ovan) som befann sig på Tahrirtorget den gången 2011 som protesterande. Jag vet inte vad de heter men kallar dem Fadila och Karim. Låt mig få spekulera över vad som fanns i till exempel Karims huvud den gången! Två saker torde ha funnits överst på hans önskelista: frihet och bättre levnadsstandard. Var han då där som anhängare av Det Muslimska Brödraskapet? Troligen inte. Visserligen existerade Brödraskapet sedan tidigare, men var ännu för det breda egyptiska folket inte någon aktuell faktor och hade naturligtvis tidigare inte heller varit ett valbart alternativ. Var kanske Karim anhängare av Nassers panarabiska socialism – man kunde på Tahrirtorget se Nasser-bilder (se nedan). Nej, Nassers egyptiska femtiotalsrepublik var 2011 bara en historisk inspiration för upproret, ungefär som bilder av Olof Palme skulle vara idag i vårt land. Faktum var att de protesterande inte var uppbackade av eller fanbärare för några politiska partier över huvud taget.

Tahrir 2

Det här var en kraftmätning, inte mellan partier eller officiella rörelser, inte heller mellan folkgrupper eller stammar, utan en strid mellan Folket och Makten. På Tahrirtorget stod under dessa dagar 250 000 individer sambesjälade av sin längtan efter demokrati och ökad välfärd. För att nå det målet låg det i öppen dag att Mubarak måste avgå, han var Förste Bromskloss oavsett vilka alternativ som kunde följa. Vilka alternativ fanns det, då? Därom fanns det inga klara eller färdiga tankar. Det fick visa sig. Låt folket bestämma, bara demokratin fick komma till stånd!

Men i ett val måste det finnas något av välja mellan och om inga partier eller etablerade rörelser fanns att tillgå, ingen maoistisk rebellrörelse, inget leninistiskt kommunistparti med ett program för rikets uppbyggnad, inte socialister eller liberaler, inget bondeparti, fanns det heller inga tydliga, levande alternativ för ett annat och bättre samhälle. Vad fanns det då? Naturligtvis fanns det på Tahrirtorget högt utbildade människor som i huvudet hade utvecklade idéer om liberalism, socialism eller panarabism och självklart religiösa fundamentalister med klara uppfattningar om ett teokratiskt Egypten under skriftlärda imamer. Men den överväldigande massan på Tahrirtorget hade ett enda partilöst budskap: att få det bättre.

Men var inte egyptierna och för all del araber i övrigt ”vana” vid den odemokratiska samhällsordningen – det hade ju aldrig funnits något annat – och var det inte så att det muslimska synsättet säger att det är Gud som bestämmer vilka som är fattiga och rika (och Allah kan man inte invända mot)? Varför hade ett nytt synsätt uppstått, en reaktion för förändring? Det kunde inte ha varit från något de hade läst: fri press är inte det vanliga i arabländer och de översatta böckerna var få. Hollywoodfilmerna uppvisade en obegriplig drömvärld och hur som helst var de populäraste filmerna turkiska komedier. Så, varifrån?

Mitt svar är att idéerna kom från migrationen och Internet. Otaliga araber världen runt kunde berätta för dem därhemma att västcivilisationen visserligen var depraverad och analfabetisk visavi Sanningen (islam), men att det var fritt och lätt att bo i väst, i stort sett brydde folk sig inte om vilken klan man tillhörde eller vilken tro man föredrog och så det mest anslående: de hade det bra, också vanliga människor!

I generationer hade folk vant sig vid en rik västvärld (onda och gudlösa människor har ofta det bra tills Guds straff hinner ikapp dem) och en fattig hemmavärld. Väst var ju de gamla kolonialherrarna som fortfarande motarbetade och bekrigade folken utanför de judeo-kristna religionernas sfär, folk som idag var avkoloniserade men som fortfor att vara fattiga som en följd av de otrognas evinnerliga angrepp och manövrer – för att inte tala om Israel, det tydligaste exemplet på att det fanns en antimuslimsk och västdirigerad komplott!

Tahrir 10

Men nu berättade NÄTET något nytt: de avkoloniserade länderna reste sig, en efter en, och fick det allt bättre – i vissa fall hade de nått en västerländsk nivå: Indien, Korea, Malaysia, Singapore, Mexiko, halva Sydamerika – till och med Botswana låg före Egypten i levnadsstandard! Alltså: alla verkade få det bättre och bättre, bara inte Egypten. En outhärdlig tanke att de rättrogna araberna, som hade den mest imponerande och äldsta civilisationen, framlevde i en fattigdom och ofrihet som verkade grundmurad! Till detta kom att en egyptisk befolkning på över 90 miljoner till 98 procent skulle klara sig på tre procent av landets yta (30 000 km2, det motsvarar Småland). Resten var öken. Hos folket på gatan växte fram en insikt att något kapitalt var galet i situationen och att om det skulle finnas hopp för de vanliga människorna måste den nuvarande ordningen bytas ut mot en ny.

Miljontals muslimska araber hade spritt sig runt världen för att kunna erövra ett uthärdligt liv. Speciellt den arabiska ungdomen hade tappat tilltron till sina hemländer inför den orubbliga stagnationen, rigiditeten och nepotismen. Men de hade med sig till sina nya länder ett i sina ögon stolt kulturellt arv: de hade den mäktigaste historien, den sanna religionen och det religiöst-etiskt korrekta sättet att leva. Vad mötte dem? Respekt? Ja, för sin arbetsförmåga och många andra goda personliga egenskaper. I övrigt? Nej. Som sämst möttes de av förakt, som bäst av ett sorts nedlåtande tålamod, en sorts väntande attityd som mer eller mindre öppet krävde: Nej till månggifte! Nej till barnäktenskap! Nej till könsstympning! Nej till mannens överhöghet och kvinnans underställdhet! Nej till barnaga! Nej till könsåtskildhet i skolor och på arbetsplatser! Nej till särskilda lagar för muslimer och muslimsk förtur före andra religioner! Nej till förbud mot hädande och religiöst grundad censur! Nej till homofobi!

Ett helt sätt att leva blev avvisat och underkänt. En arab är helt enkelt ingen populär figur inom den utvecklade världen, snarare sedd som efterbliven och besvärlig. Det värsta var kanske inte att som muslim hindras att leva på det som uppfattades av en själv som ett koranenligt levnadssätt, utan det samhälleliga utanförskap det innebar att betraktas som utövare av en lägre stående och utdaterad livsform. Människan är ett hjorddjur och uppfattar snabbt signalerna från andra som talar om vilken kollektiv status man har. För muslimen var det naturligtvis en kränkande känsla. Att bara finnas till i ett västland kunde och kan alltså för en muslim innebära att utstå en nedvärderande behandling. En naturlig reaktion på detta kan vara att vilja slå tillbaka, att inte bara tyst underordna sig utan få revansch. En människa kan vara beredd att dö (eller döda) för sin värdighet.

Var kunde kraft hämtas för att med bevarad självkänsla fortsätta sitt liv i den situationen? På två håll: historien och religionen. 1900-talet innehåller ett radband (en taggtråd) av koloniala övergrepp mot muslimska länder. Vi känner knappt till dem, men araberna har inte glömt. Ett västperspektiv mot den muslimska världen ser bara idel diktaturer: kungar, schejker, shaher, mullor, kalifer, presidenter men väldigt lite av demokrati, yttrande- och religionsfrihet, fri press, jämlikhetssträvanden et cetera. Från den muslimska världens perspektiv är de gångna hundra åren historien om västvärldens övergrepp och utsugning visavi underlägsna folk. De mörkaste passagerna i denna historia är fransmännens och britternas hänsynslösa kartritning som splittrade det kurdiska folket, fransmännens bombning av Damaskus 1926, italienarnas krig mot beduinerna i Libyen 1928-32, britternas angrepp i Irak 1941, fördrivandet av palestinier 1948 (och idag), västmakternas krig 1956 mot egyptiernas rättmätiga beslag av den kanal som genomkorsar deras land, Frankrikes krig mot de nordafrikanska länder som ville bli fria, USA-s attacker i Libanon, Libyen (det misslyckade försöket att bomba ihjäl Kadaffi 1986), Somalia och Sudan och så kulmen: det här århundradets hittills värsta krigsförbrytelse inträffade 2003 när en USA-allians grundlöst förstörde ett land och framkallade hundratusentals människors död. Jag syftar naturligtvis på Irak. Hur ser vi på det? Inte alls! Vi pratar hellre för tusende gången om det som hände för 70 år sedan i Auschwitz än vad som hände för 13 år sedan i Bagdad. Lika levande i minnet står 1948 när en väststödd judisk invasion berövade ett folk dess land. Jag talar om Israels tillkomst. Det här är i mångas ögon ett bevis för västvärldens fördärvlighet och falska uppblåsthet. Bevisligen har muslimska folk också behandlats skoningslöst och utan respekt.

Religionen har en ställning i många religiösa människors medvetanden som vi sekulära människor har svårt att förstå. För en sekulär svensk är religionen på sin höjd en byggnad man kan befinna sig i vid dop, vigslar och begravningar, där någon sorts ritual utföres för att ge en högtidlighetens prägel åt ögonblicket. När kyrkan har lämnats går man tillbaka till de vanliga värdsliga göromålen. För exempelvis en lågutbildad somalier (för att generalisera) är religionen (islam) sanningen om allting, ens rättesnöre och ledstjärna, livsinnehåll och struktur, stöd och hjälpmedel, tröst och mening, vapen och lag. Att religionen, som i Sverige, skulle vara en privatsak är ur den synvinkeln en befängd åsikt: sanningen och den rätta moralen, enligt Guds röst, måste naturligtvis genomsyra samhället från topp till botten, från de styrandes rum till varje hem. Religionen är det som ger hopp om ett enande av alla stridiga viljor och en grund att stå på i förvirring. Det är bara den sanna tron som kan få krigande att lägga ned svärden och enas i en stunds gemensam underkastelse på bönemattan (bilden nedan är från Tahrirtorget).

Tahrir 4

Lägg därtill det moderna samhällets yttringar – de många skilsmässorna, de offentliga översexualiserade uttrycken i bild och klädsel, ungdomens bristande respekt för de erfarna, upplösningen av könen, respektlösheten mot religionen – så är det inte konstigt att den djupt troende muslimen känner sig både kränkt, motarbetad, ringaktad och vilsen.

Den arabiska vårens kämpande människor drog olika slutsatser. De som inte ville finna sig i Morsis nya diktat var kanske de mest moderna och sekulariserade av Mubarak-motståndarna. För andra fanns det bara en fast och erkänd form att söka sig till i den nya, okända demokratin: religionen. Morsi-regimens djupaste tanke var tyvärr grund: låter man Koranen leda och styra ens beslut och val så kommer allt att lösa sig till det bästa. De flesta av Morsi-anhängarna var naturligtvis inga dåliga, dumma, elaka eller själviska människor, men religionens välbekanta plattform kändes som det enda trygga och enande alternativet.

Men det fanns en kategori människor som förde just den slutsatsen över det absurdas gräns. De hade lagt märke till västvärldens konsumistiska förförelse i arabvärlden och de övriga postkoloniala länderna, fjärmandet från de gamla äktreligiösa målen och den dåliga självkänsla som arabvärldens efterblivenhet förorsakade. De drog en radikal slutsats: man måste återvända till det ursprungliga, rena utövandet av islam som det var innan västvärldens modernism började utöva sin farliga påverkan. Kampen för ett sådant samhälle måste, för att lyckas, föras helhjärtat och beslutsamt, ja, hänsynslöst, om så krävdes. Den som ville vara med måste vara beredd att bli martyr, att dö för Allah. Motståndarna var de otrogna, de kristna (”korsfararna”), judarna och varje annan religion som inte var muslimsk. Men motståndarna var också de egna trosfränderna som motsatte sig satsningen, som inte var nog dedikerade, som samarbetade med fienden eller som framhärdade i passivitet. Det här skulle kräva strid, till och med krig, mord och förstörelse, men att kriga för den heliga, rätta läran var inte fel. För att klara av att med hänsynslöshet och mod genomföra missionen krävdes ett speciellt hänfört och målinriktat sinnelag utan en droppe tvivel eller misskund, det krävdes en uppfanatiserad människa. Men jihadismen ger ingen harmonisk lösning för individen, den är föreställningen om en lycklig utväg från en kulturell depression som istället kan förorsaka bestående psykiska skador.

Världen hade visserligen mött sådana människor bland Al-Qaidas talibaner och mötte nu dessa människor i en ännu farligare variant när det islamiska kalifatet, IS, utropades i Syrien och Irak. IS’ mission passade inte bara revanschhungriga araber från Mellanöstern, utan också välutbildade muslimer i västvärlden som såg en möjlighet att få upprättelse och kunna leva ett äkta och värdigt muslimskt liv via jihad. För emigrerade somalier lockade Al-Shabaab i Somalia med en liknande målsättning. Bilden nedan är tagen i Tyskland och är mycket belysande. En av Tysklands mest kända proffsboxare, Pierre Vogel, konverterade 2001 till islam och håller numera offentliga möten såsom salafistisk radikal islamist. Han har numera ett arabiskt namn. På bilden nedan (hämtad från sajten Der Spiegel) har entusiastiska unga tyska muslimer samlats (år 2011) och hör på ett av Vogels tal. Det är uppenbart att budskapet går rakt in i hjärtat på åhörarna.

Islamisten-Demo in Frankfurt

Jihadismens synsätt vad gäller livsval och oförsonlighet är det historiska misstag som just nu plågar den muslimska världen och man kan ännu inte se ett slut på processen. Länder som idag är skonade kan bli morgondagens krigsskådeplatser: Algeriet, Libanon, Jordanien et cetera. I Egypten, ofta kallat det viktigaste arablandet, blev resultatet av våren en återgång till arabisk vinter. Saudiarabien är en av världens mest hårdföra diktaturer: politiska partier är inte tillåtna, inte heller fackföreningar eller någon form av oppositionsgrupper. I sådana länder sker ofta maktskiften genom palatsrevolutioner och kupper. Skulle en jihadistvänlig regim gripa makten i Riyadh skulle följderna bli oöverskådliga och katastrofala. När den palestinske ledaren Mahmoud Abbas är borta – han är nu 81 år – finns risken att en Hamas-stödd eller jihadistvänlig fraktion tillvällar sig makten. Då mister palestinierna sitt internationella stöd och störtas i fördärvet.

IS, det mest synliga beviset för den kollektiva galenskapen, nådde stora framgångar till en början. Så småningom hade de lyckats trigga världens stormakter till att bli IS-motståndare och fiender, vilket är detsamma som militär undergång. Men i otaliga muslimers ögon är kriget mot IS bara ytterligare en gång som Väst kväser och dödar muslimer – minns 1900-talet! – och det är orsaken till att muslimska grupper som har emigrerat – till exempel till Sverige – inte enkelt ställer sig på västsidan och fördömer IS. Först när arabvärldens jihadism har nått vägs ände i form av krig, förstörelse, fattigdom och utmattning kommer arabkollektiven möjligen att dra slutsatsen att våldets väg inte var den rätta. Vad som följer på det vet ingen.

 

Elva argument för EU

EU

1. FREDSARGUMENTET

EU bildades 1952 i krigets kölvatten, först som en kol- och stålgemenskap mellan ett fåtal centrala länder (sex stycken), sedan en Europeisk Gemenskap (EG), som sedermera blev EU, den Europeiska Unionen, med idag 28 länder och några på gång. Den ursprungliga bildningen på 50-talet gynnade kraftigt en industriekonomisk utveckling men var lika mycket ett fredsprojekt. Det gällde att en gång för alla få de europeiska länderna, främst Tyskland och Frankrike, att sluta kriga mot varandra, vilket har lyckats till hundra procent: idag är det en absurd tanke att Tyskland skulle kriga mot fransmän eller britter. Länder söker sig till EU idag, till exempel stater i Kaukasus, just för att få slut på krigsrisken. Man vet att om man är ett EU-land lever man i fred.

2. RÄTTIGHETSARGUMENTET

EU står för ett säkrat område för mänskliga rättigheter under lagens makt. När folk demonstrerar i Vitrysslands huvudstad Minsk och bär plakat där det står ”EU” är det för att vår europeiska union står för laglighet och demokrati. När en EU-medlem börjar nagga detta i kanten, som Ungern och Polen gör idag, har EU vissa möjligheter att utöva påverkan, vilket inte är fallet med icke-medlemsländer. EU har ett flertal gånger kritiserat Sverige för missförhållanden, nu senast om skånepolisens romregistrering. Många svenskar som har känt sig felaktigt behandlade i Sverige har sökt rättvisa hos Europadomstolen.

3. VÄLFÄRDSARGUMENTET

Globalt betraktas EU som en zon inom vilken människor slipper jobba ihjäl sig, har lagstadgad semester, förhållandevis billig sjukvård, pension och allmän skolgång. Trots skillnaderna mellan de europeiska länderna finns det en europeisk samsyn om hur ett samhälle ska utformas. Utvecklingen går dessutom åt samma håll. Vi ska vara rädda om vår europeiska samhällsmodell och det är uppenbart att det är lättare om vi har en union med en alltmer gemensam lag.

4. SKYDDSARGUMENTET

Idag finns Nato som förvisso är en fredsbevarande faktor vad än pacifister drömmer om (fråga balterna, till exempel). Men Nato är en onaturlig konstruktion, eftersom Nato inbegriper USA och Kanada. Det naturliga för framtiden är ett gemensamt europeiskt försvar, ett Euto, som utgår från unionen. En försvarsorganisation styrd eller samordnad från Bryssel skulle kunna se till att alla medlemsstater satsar lika mycket på sitt försvar, får kraftiga rabatter på militära storinköp, samtränar och över huvud taget tänker militärt på ett gemensamt europeiskt sätt. Det hindrar inte på något sätt ett militärt partnerskap med USA, men sätter stopp för Nato-kravet att ställa upp för USA, till exempel om en idiotpresident typ Trump skulle påbörja egna militära äventyr. Sverige skulle nog inte ha några skäl mot ett medlemskap i ett Euto (som faktiskt föreslogs på 50-talet, men då sa Frankrike nej).

5. NÄRINGSLIVSARGUMENTET

Det vore galenskap att splitta upp Sverige i småområden som vart och ett skulle odla, producera kraft, ha skogsindustri et cetera. För oss svenskar är det naturligt att odla i syd, hugga träd i norr, fiska längs kusterna och så vidare, av uppenbara skäl. Ett företag kan etablera sig i Kiruna eller i Ystad, valet är fritt. Samma naturliga organisation gynnar också europeerna: traktorfabriken ska ligga där det passar produktionen bäst, vinodlingen, vindkraftverken och trävaruproduktionen likaså. En sådan lokalisering har alltid funnits, men för framtidens nyetableringar och industriella utveckling behövs ett avskaffande av hinder och egoistiska lokala krav, om EU ska kunna konkurrera globalt (en nödvändighet). Därför infördes i EU De Fyra Friheterna, friheten för människor, pengar, varor och tjänster att röra sig över gränserna. Ett återgående till gamla tider med skilda lagstiftningar och autonoma nationer med sina lokala agendor skulle kraftigt bromsa välfärdsutvecklingen.

6. MILJÖARGUMENTET

Alla är eniga om miljöpolitikens betydelse. Men vem tror att verkligt genomförda miljöåtgärder är möjliga med 28 sturiga medlemsstater, var och en med nationella val där ledarna lovar sina väljare det ena efter det andra? Vi ser redan nu i detta begränsade EU hur EU-regler om miljöförbättring spelar stor roll. Vid millennieskiftet lanserades Natura 2000 som skulle jobba fram 26 000 naturskyddsområden (nästan 20 procent av EU-s yta). DN: ”Den hittillsvarande miljöpolitiken har gynnat jobb och näringsliv väl i Sverige och Europa. Den har minskat utsläppen, byggt ut den förnybara energi och förbättrat folkhälsan. Miljöpolitiken har också stimulerat innovationer som har bidragit till europeiska exportframgångar.” Men tyvärr har starka krafter inom EU börjat jobba emot detta. Det talar till EU-s nackdel, men en återupptagen allmän miljöpolitik med bred verkan kan bara genomföras inom EU-s ram, annars gör var och en som den vill.

7. SOLIDARITETSARGUMENTET

Under 2016 har vi sett hur den nationella suveräniteten hindrat att flyktingar har mottagits rättvist och solidariskt fördelats. Bara med en stark EU-överhöghet kan flyktingmottagandet bli solidariskt och rättvist. Solidariteten gäller också EU-medlemmar sinsemellan – ett EU-land i nöd får lättare hjälp av alla i en fastare union. Vi ser redan nu hur EU-pengar fördelas inom unionen för stöd åt många lokala områden och projekt. Romernas situation i Europa är svår att förbättra så länge som exempelvis Rumänien under skydd av sin autonomi kan bromsa och strunta i reformer.

8. FINANSARGUMENTET

Grekland har försatt sig själv i en situation som inte skulle ha uppstått i en starkare union. Med en genomförd EU-styrd finansiell regelmodell skulle inte enskilda länder kunna skaffa sig en osund ekonomi. Nationell korruption borde också vara lättare att bekämpa uppifrån. Med gemensamma lagar ökas förutsägbarheten och förenklas samvaron.

9. KULTURARGUMENTET

För den moderna människan är det egna landet en för trång kostym när det gäller arbete, boende och turism. Personligen älskar jag Europa, jag känner mig som europé och vill ha ett öppet, sammanvävt och gemensamt Europa. Visst är det skönt att kunna sätta sig i åkdonet och åka till Spanien utan att behöva söka visum eller uppvisa ett pass? Vi europeer har så mycket att ge varandra och trivs i varandras sällskap. Invandrare från utomeuropeiska länder prisar sina nya europeiska hemländer och övertar många av de europeiska värderingarna.

10. GLOBALARGUMENTET

USA och många aktörer i världen är trötta på den europeiska uppsplittringen och handlingsförlamningen. USA-s dåvarande utrikesminister Kissinger utbrast irriterat: ”“Who do I call if I want to speak to Europe?” I en värld där diktaturen Kina kommer att bli den största och kanske mäktigaste ekonomin, där arabvärlden imploderar och Afrika har svårt att ta sig ur sina kulturella mönster behövs en stark europeisk röst i världen, ett samlat och enat Europa som står som modell för demokrati och fredlighet.

11. FRAMTIDSARGUMENTET

Karl Marx sa att mänsklighetens förhistoria är över först när mänskligheten kan administrera sig själv. Den som drömmer om en världsregering måste inse att vägen dit går över allt större sammanslutningar. Putin står idag i harnesk gentemot EU-stater och det kanske hans efterföljare också kommer att göra, men en vacker dag är ryssarna trötta på bråken och den självförhärligande isoleringen och öppnar dörren till Västeuropa återigen. Ryssarna älskar ju och drömmer om EU-världens alla underbara enskildheter mycket mer än vi drömmer om deras trakter. Den dagen kan en utveckling ske som i makroformat gör om 50-talets konststycke att ena Frankrike och Tyskland under ett gemensamt tak av samverkan. Och några generationer senare kanske det är Indiens tur.

Vad skulle hända om Bryssel blev huvudstad i en europeisk federation redan i år? Troligen skulle en katastrof inträffa. Vi är inte redo eller mogna för ett nytt fosterland ännu, tvärtom: utvecklingen har gått bakåt. Många av de kritiska rösterna mot EU har rätt, många av argumenten är tungt vägande.

Bildar vi en europeisk federation måste vi förvisso betala ett rejält pris, precis som vi gjorde redan år 1350 när Magnus Erikssons landslag infördes, och det gör vi redan i form av kostnader och underordning, men hur skulle vi kunna gå en annan väg? Det europeiska nationsplottret skapar idag otaliga problem. För mig är ett av de viktigaste kraven för framtiden: transparens. Ett överstatligt styre utan insyn är samma sak som att framodla korruption.

Men vi har ju goda förebilder. Tycker vi inte att den ryska federationen (”Ryssland”) är det, kan vi vända blicken mot de Förenta staterna som uppenbarligen kombinerar centralstyre och gemensam lagstiftning med delstatligt lokalstyre. Eller varför inte Förbundsrepubliken Tyskland tio mil från vårt eget land? Så klart vi ska hylla Sverige, precis som vi kan hylla Gotland, Härnösand eller den egna byn, men vi ska av otaliga skäl ha blicken ställd för framtiden på en europeisk federation, om inte annat så för fredens och miljöns skull. Varje gräns som tas bort är en seger!

Beträffande Isabella Lövins klädsel

Salander

Kolumnisten Kerstin Weigls kritik av Isabella Lövins apparition har startat en livlig debatt som tycks mig en aning spretig. Ibland kan jag häpna över hur många fronter det finns på vilka kvinnor måste kämpa för den egentligen självklara jämställdheten. Den kraftigaste och viktigaste kritiken mot Weigl har sagt att Lövin fick kritiken för att hon var kvinna, medan den likaledes rufsige partikamraten Peter Eriksson, nu i regeringen, kom undan. Den kritiken har rätt, Weigl hade nog aldrig tänkt på Eriksson eller slafsiga karlar över huvud taget. Kvinnor blir ofta mer skärskådade än män och det på många områden. Det omvända finns förstås också, om än i mindre utsträckning, det vet män som vill börja arbeta på förskolan och i vårdnadstvister har kvinnor haft ett överläge, ibland med rätta.

Debatten i TV-s morgonsoffa gled sömlöst över i frågan om huruvida det yttre över huvud taget ska ha betydelse – är inte budskapet det viktigaste? Den som tycker att budskapet ska fokuseras och att man inte behöver bry sig om det yttre är antagligen dubbelmoralist: det är närmast en reflex hos människan att vilja se proper ut när man ska röra sig i officiella sammanhang. Orsaken är enkel: människan är lika mycket emotionell som intellektuell. Kommer en försäljare i kostym och slips tänker man att firman är lika välordnad som han, men kommer en med ett oduschat utseende och med skjortan uppknäppt till magen är man inte beredd att ens lyssna (Mandela var alltid proper). Inom näringslivet sägs det att om man inte kommer i kostym och slips blir man inte tagen på allvar.

Apparitionen HAR alltså betydelse, stor betydelse. Solidariska kvinnor som vill att andra kvinnor ska lyckas i politikens och näringslivets darwinistiska miljöer lider när de ser att en medsyster inte har lyckats leva upp till koden, eftersom de vet att det försämrar utsikterna, särskilt i patriarkala sammanhang. Så kan man tolka Weigls angrepp om man är välvillig.

Jag är likadan. Jag var själv ofta slafsig som yngre och har i mogen ålder ansträngt mig för att se proper ut, om inte annat för att slippa skämmas när jag ser foton av mig själv. Min medkänsla med andra tar sig ibland ett aggressivt uttryck. Om Göran Greider, som säger bra saker, har jag ibland muttrat: ”Har du bytt skjorta den här månaden? Skärp dig!”

En av deltagarna i morgonsoffan hade ett bohemiskt utseende – ett burrigt hår, lätt orakad och skjortan uppknäppt en knapp extra – och hans stil kommenterades apropå Lövin (han fick höra att han var en tjusig karl). Men bohemisk stil är inte nödvändigtvis slafsighet. Om ens egen stil är genomförd med en viss noggrannhet och fräschör är det okej, sådana helheter är oftast tilltalande. Ta till exempel en riktig, klassisk raggare, han har utstrålning. Ingen påstår att Thomas Di Leva inte begriper hur man ska klä sig ordentligt. Och föll vi inte direkt för Lisbeth Salanders apparition (bilden ovan)? Men där måste jag tyvärr ge Weigl lite rätt: när jag såg Isabella Lövin i sjal framför journalisterna undrade jag om hon hade försovit sig.

En angränsande diskussion handlar om kvinnors och mäns skilda villkor i klädvalet. Vi tänker oss en festlighet där ett politiskt parti samlas efter valet eller en nobelfest eller bara när en nybildad regering går ut på trappan inför media. Vad ser vi? Jo: idel herrar i kostym och slips. Ibland tänker jag: Fan vad trist! Vilka jävla pingviner! Jämför med kvinnorna: färger, fantasi, variation. Här förtrycks mannen: han tvingas in i pingvindressen, ingen appell!

Kvinnan har där en större frihet att uttrycka sin personlighet och sin kreativitet. Men det är bara ett sätt att se saken. Hur lätt går det inte överstyr? Det som är en begränsande situation för mannen kan lika gärna ses som en frihet. Han kan klä sig uniformt medan en klassisk rädsla för kvinnor har varit att en annan kvinna kommer till festen i samma klänning. Varför måste en kvinna styra ut sig som en gräddbakelse, varför kan inte också hon komma i kostym och slips (eller något motsvarande uniformt)? Hur kul är det att lägga ned en halv tusenlapp på håret, visa halva brösten och benen ända upp till skrevet? Betänk bara skillnaden i rörelsefrihet mellan könen.

Svaret är att vissa tycker att det är inihelvete kul, medan andra lider och rasar. Medan männen omedvetet vandrar på i sin tillrättalagda fåra uppvisar kvinnorna ofta oenighet, brist på medvetenhet, illojalitet och underkastelse. På en (obs!) industrimässa i bulgariska Plovdiv såg jag kvinnor i urringning, korta kjolar och högklackade skor informera besökande män i – ja, ni vet. Problemet är att om man till en sådan kvinna ställer frågan ”Hur kan du vara klädd så här?” kommer varannan inte att förstå frågan och resten meddela att det är ett medvetet val för att ta sig fram här i världen. Ibland är det ju också ett uttalat krav från anställaren. Men kvinnors egna val har trots allt en stor betydelse. Mig stör det väldigt att den högklackade dojan återvänder på bred front – den som gjorde att Lill-Babs fick förkortade hälsenor – och jag säger bara: Vägra högklackat! Det är inte ett värdigt eller hälsosamt skodon.

 

”Gå färdigt sfi” ger jobb?

Sfi-elever

Den unga men mycket duktiga ministern Aida Hadzialic uttalar sig i DN om svenskundervisningen, däribland sfi, i DN 19 maj och som sfi-lärare gläds jag åt de insiktsfulla svar hon ger. Pressen däremot är inte duktig. För ett tag sedan meddelades att många elever ”inte läser klart” sfi och att det finns en koppling mellan att ha gjort sfi ”färdigt” och att få jobb sedan. Man kan dra felaktiga slutsatser av den informationen.

För att förstå situationen måste man känna till att svensk sfi erbjuder tre studievägar. Den första är till för folk som inte har gått i skolan eller bara gått några få år – de ska klara kurserna A och B för att bli färdiga med sfi. Den andra är för folk som har gått ungefär motsvarande svensk grundskola och kanske lite mer – de ska klara kurserna B och C. Den tredje är för folk med högre utbildning och studievana – de ska klara kurserna C och D. Det säger sig självt att pedagogiken varierar mellan de tre vägarna och upplägget är i stort sett välfungerande – jag ser ingen anledning till att ändra på det.

Att ”gå färdigt” sfi verkar för pressen ha inneburit att klara alla kurserna A-D, men det är inte en realistisk målsättning. En person som har gått tre år i skola i hemlandet kan av två skäl normalt inte klara D-kursen. Det ena skälet är att eleverna ges ett visst antal timmar för sfi, detta av ekonomiska skäl och av skälet att det är sporrande att veta att man inte får gå hur länge som helst på sfi utan måste anstränga sig för att klara kurserna inom tidsgränsen. Det andra skälet är att det inte är möjligt för många med låg utbildning (och kanske hög ålder) att klara D-provet.

Hur stelbent är systemet? Svaret är: inte alls. En elev som utvecklas fort kan flyttas upp till en högre kurs – det finns elever med knappt någon skolgång alls bakom sig som stiger som en raket och klarar D-provet inom den angivna tiden. Vanligare är dock att gå fortare fram än väntat. Elever med uppenbara studieambitioner flyttas inte bara upp, utan ges ibland längre studietid då man bedömer att kurs D kommer att klaras trots ett svagt utgångsläge. Enstaka gånger flyttas också elever ned till en mer passande grupp då intyg om tidigare skolgång inte harmonierar med personens uppenbara kapacitet.

Uppgiften ”de som har gått ‘hela sfi’ får oftare jobb” tolkas felvänt. De får inte jobb för att de har gått ”hela sfi” (till och med D-kursen), de klarar D-kursen för att de är starka och ambitiösa och det är därför de senare får jobb. Vi ser väldigt ofta ambitiösa elever med svag skolbakgrund som gör imponerande insatser men som av uppenbara skäl inte kommer längre än till B- eller C-provet. Normaleleven inom sfi är ambitiös, trevlig och punktlig, det kan alla sfi-lärare intyga. Om så inte är fallet kan man göra den allmänna reflexionen att det är inte alla svenskar heller.

Men det finns många gånger andra orsaker. Ahmed från Somalia, en av mina minnesvärda elever, flydde till Sverige när Al-Shabaab brände ned hans hus. Han fick inte med sig sin familj så frun med tolv barn var inhysta i en tvårummare i södra Etiopien. De hade absolut inget att leva på, så mat och hyra bekostade Ahmed från Sverige på sitt aktivitetsbidrag eller vad det heter. Ändå kom Ahmed varje dag till undervisningen proper, ambitiös och positiv.

Sfi-undervisningen sätts hela tiden i fråga och det kan vara nyttigt. Man har ifrågasatt att eleverna är så mycket i klassrum – varför kommer de inte snabbt ut på arbetsplatser? Men idag finns inte så många enkla jobb som man kan sköta som icke-svenskspråkig. En praktikant måste också assisteras och hjälpas på arbetsplatsen, vilket kostar tid och pengar för arbetsgivaren. Är språkkunskaperna för skrala kan olyckor lätt inträffa. En samarbetsvillig trädgårdsfirma i Mellansverige fick växter förstörda av en ovetande praktikant. Speciellt från borgerligt håll finns föreställningar om att det skulle bli “fart under galoscherna” om man kom bort ifrån kommunala institutioner och lät privata ta över. Men, som man har konstaterat angående sjukvård, i USA är sjukvården privat och svindyr, medan i Europa statlig sjukvård är lika bra och billigare.

Det sägs ofta att det viktigaste är att kunna prata svenska, inte att läsa eller skriva, och volontärer gör där idag stora insatser i hela Sverige. Men det är en svår balansgång. För den allra enklaste kommunikationen räcker det med tal: ”Ja. Nej. Vad heter du? Jag mår bra, hur mår du? Vilken adress har du?” Et cetera. Men för att klara sig i Sverige måste man kunna läsa svenska, skriva svenska och lyssna på och förstå kvalificerad svenska. Till det räcker inga konversationskurser, utan det behövs planerad undervisning med böcker och AV-teknik ledd av utbildad personal.

I enlighet med allianstänkandet demolerades den kommunala sfi-undervisningen i Västerås. Man tog in offerter från alla intresserade. Den billigaste påstod sig kunna anordna sfi för 20 kronor per elevtimme, varpå man lät alla som tog 20-40 kronor vara med i rejset. Kommunen behövde 43 kronor och föll bort, en stor skara utbildade lärare sades upp.

Det finns bra privata anordnare, naturligtvis, men privattänket har öppnat dörren för mycken bluff och vinstindrivning. ”Lärarledd undervisning” kunde innebära en TV-skärm i klassrummet från vilken en lärare undervisade. Ofta anställdes outbildade sfi-lärare som var villiga att arbeta för lägre löner. Antalet lärarledda undervisningstimmar per vecka översteg vida svensk skolpraxis, vilket minimerade planeringstiden. I Hallstahammar fanns en mycket välfungerande kommunal sfi med noggrann kunskapskontroll under utbildade lärare. I enlighet med privattänket sades alla upp och en privat anordnare tog över. De använde samma examensprov som övrig svensk sfi, men klarade inte eleven provet fick hen samma prov en månad senare och så vidare. Det amatöristiska blev ett bakslag, idag finns en nystartad kommunal sfi i Hallstahammar.

Hadzialic har rätt när hon säger att sfi inte ska vara obligatorisk. Det finns folk som kan ta ett jobb direkt, exempelvis en ingenjör på ABB, och då skulle obligatorisk sfi vara till hinders. Kulturella prov som finns i vissa länder (och som SD förordar) reser onödiga hinder. Hadzialic: ”…Det bästa sättet att visa att man är en del av Sverige är att man jobbar, betalar skatt, har en egen inkomst och att man är en väl fungerande samhällsmedborgare.” Just det, arbete är knutpunkten.

De kulturella hindren som finns, till exempel traditionella kvinnoroller som kedjar fast kvinnor i hemmet och låser dem vid barnalstrandet istället för en yrkesroll, måste motarbetas på andra sätt. Men tilläggas ska att inom sfi möter eleven i kurslitteraturen och hos läraren det svenska tänkandet som betonar könens jämställdhet, vår samrådskultur och religiösa neutralitet, samt den samhälleliga jämlikheten.