Läsa om Kerouac

Nitton år gammal läste jag Jack Kerouacs ”På drift”, den så kallade beatnikbibeln, och tyckte mycket om den. Det fanns en känsla av frihet i den, att bara kunna åka iväg så där! Dessutom gillade jag idén om närkontakt via hundraprocentigt ärliga samtal på tu man hand, där man också kunde gå ned i detaljer som tonfall och blickar. På sätt och vis blev det en idealmodell för hur ett förhållande skulle vara.

Femtio år senare var jag på resa i Frankrike och fick slut på reslektyr. Jag gick in på ett antikvariat i Lyon och frågade om de hade böcker på engelska. Jodå, där stod den vanliga hyllmetern engelskt, mestadels thriller och deckare, men så fick jag syn på ”On the road” och blev nyfiken. Jag frågade mig: Kan en 69-åring gilla samma bok som en 19-åring? Vi vet ju att filmfavoriter från tonåren kan te sig helt annorlunda för den åldrande. Och jag läste den. Jodå, jag tyckte mycket om den, men inte helt av samma skäl som den förra gången.

Nyligen träffade jag en generationkamrat som också hade läst om den och, som hon sa, hon hade alltid drömt om ”att åka Route 66 i en gungande Lincoln”. Ur min synvinkel är det en ytlig upplevelse av Kerouacs bok, jag fann den betydligt mera djupsinnig. Men vi kan börja med språket, som jag fann excellent och njutbart. Exempel (sid.21): ”We stopped along the road for a bite to eat. The cowboy went off to have a spare tire patched, and Eddie and I sat down in a kind of homemade diner. I heard a great laugh, the greatest laugh in the world, and here came this rawhide old-timer Nebraska farmer with a bunch of other boys into the diner; you could hear his raspy cries clear across the plains, across the whole grey world of them that day. Everybody else laughed with him. He didn’t have a care in the world and had the hugest regard för everybody. I said to myself, Wham, listen to that man laugh. That’s the West, here I am in the West. He came booming into the diner, calling Maw’s name, and she made the sweetest cherry pie in Nebraska, and I had some with a mountainous scoop of ice cream on the top. ‘Maw, rustle me up some grub afore I have to start eatin myself raw or some damn silly idee like that.’ And he threw himself on a stool and went hyaw hyaw hyaw hyaw. ‘And thow some beans in it.’ It was the spirit of the West sitting right next to me. I wished I knew his whole raw life and what the hell he’d been doing all these years besides laughing and yelling like that. Whooee, I told my soul, and the cowboy came back and off we went to Grand Island.

Bokens jag är Sal Paradise, en rätt ung, intellektuell blivande författare som står främmande för de intellektuella runt omkring honom. De läser och diskuterar alla Nietzsche och Marx, men Sal uppfattar dem som frasmakare. Hans liv förändras helt när han möter den jämnårige Dean Moriarty, en moderlös rännstensunge med en hård uppväxt bakom sig dominerad av tidigt manuellt arbete, en alkoholiserad far och fängelsevistelser. Dean fascineras av det intellektuella och skulle vilja vara sådan själv, till och med författare. Sal fascineras av Dean men av andra skäl.

Dean är vad vi idag kallar en ”duracellkanin”, han lever på en uthållig högenergetisk nivå oavsett vad han gör: kör bil, diskuterar, festar, raggar, äter, jobbar, stjäl… Av omgivningen betraktas han som en sorts galning och Sal benämner honom ibland som en madman, men i själva verket har de i varandra funnit själsfränder. Dean må vara mindre bildad än folket i Sals krets, men han har, till skillnad från de andra, en frenesi i att finna det äkta livet, det sanna, det som alla vill ha men inte förmår skaffa sig eller går vilse i de böcker de läser.

Vad är det Dean strävar efter? Först kommer den mänskliga kontakten. Han – och så småningom också Sal – ägnar sig åt maratonsamtal på tu man hand där det finns en enda regel: att svara tusen promille ärligt på den andres frågor och hugskott. Det gäller både stora frågor som små – vad betydde den där blicken nyss, det där tonfallet, ordvalet? I bästa fall leder mötet till en stund av unik kontakt mellan två människor.

Det gäller också allt annat. Dean faller i extatisk trans inför genuina människor han möter, det kan gälla en person i samma rum eller en förbipasserande på trottoaren. Han får lyckoutbrott när han ser natur, hus, konst, fordon. Sidan 140: ”We bounced the car up on the Algiers ferry and found ourselves crossing the Mississippi River by boat. ‘Now we must all get out and dig the river and the people and smell the world,’ said Dean, bustling with his sunglasses and cigarettes and leaping out of the car like a jack-in-the-box. We followed. On rails we leaned and looked at the great brown father of waters rolling down from mid-America like the torrent of broken souls – bearing Montana logs and Dakota muds and Iowa vales and things that had drowned in Three Forks, where the secret began in ice. Smoky New Orleans receded on one side; old, sleepy Algiers with its warped woodsides bumped us on the other. Negroes were working in the hot afternoon, stoking the ferry furnaces that burned red and made our tires smell. Dean dug them, hopping up and down in the heat. He rushed around the deck and upstairs with his baggy pants hanging halfway down his belly. Suddenly I saw him eagering on the flying bridge. I expected him to take off on wings. I heard his mad laugh all over the boat – ‘Hee-hee-hee-hee-hee!’ Marylou was with him. He covered everything in a jiffy, came back with the full story, jumped in the car just as everybody was tooting to go, and we slipped off, passing two or three cars in a narrow space, and found ourselves darting through Algiers.

Den musik som älskas av Dean och Sal är den jazz som slog igenom då: bop, med intensiva, långa solon, utförd av afroamerikaner. Efter en stark jazzupplevelse kommer kamraterna i samspråk om den varvid Deans unika intelligens uppenbaras (s.206): ”Dean and I sat alone in the back seat and left it up to them and talked. ‘Now, man, that alto man last night had IT – he held it once he found it; I’ve never seen a guy who could hold so long.’ I wanted to know what ‘IT’ meant. ‘Ah well.’ Dean laughed, ‘now you’re asking me impon-de-rables – ahem! Here’s a guy and everybody’s there, right? Up to him to put down what’s on everybody’s mind. He starts the first chorus, then lines up his ideas, people, yeah, yeah, but get it, and then he rises to his fate and has to blow equal to it. All of a sudden somewhere in the middle of the chorus he gets it – everybody looks up and knows; they listen; he picks it up and carries. Time stops. He’s filling empty space with the substance of our lives, confessions of his bellybottom strain, remembrance of ideas, rehashes of old blowing. He has to blow across bridges, and come back and do it with such infinite feeling soul-exploratory for the tune of the moment that everybody knows it’s not the tune that counts but IT -‘ Dean could go no further; he was sweating telling about it.”

Boken domineras av resandet fram och tillbaka mellan de amerikanska kusterna, antingen i egen bil eller via liftning. Handlingen utspinner sig under åren 1947-49. Eftersom vännerna ständigt saknar pengar måste de stundtals ta tillfälliga arbeten, en gång som ordningsvakter. Sidan 67: ”The other cop, Sledge, was tall, muscular, with a blackhaired crew-cut and a nervous twitch in his neck – like a boxer who who’s always punching one fist into another. He rigged himself out like a Texas Ranger of old. He wore a revolver down low, with ammunition belt, and carried a small quirt of some kind, and pieces of leather hanging everywhere, like a walking torture chamber: shiny boots, low-hanging jacket, cocky hat, everything but boots. He was always showing me holds – reaching down under my crotch and lifting me up nimbly. In point of strength I could have thrown him clear to the ceiling with the same hold, and I knew it well; but I never let him know for fear he’d want a wrestling match. A wrestling match with a guy like that would end up in shooting. I’m sure he was a better shot; I’d never had a gun in my life. It scared me even to load one.”

Festandet går utöver alla gränser vad gäller berusning och utlevelser. Och det som mer än allt annat driver Dean är det sexuella mötet med kvinnor. Han har en enorm men fatal attraktionskraft: han kan erövra en kvinna på minuter, ligga med henne och sedan förklara att de ska gifta sig. Nya ersätter tidigare och eftersom barn kommer till överger han familjer – kvinnor hatar honom lika mycket efteråt som de älskade honom tidigare. Han blir utskälld av bekantingen Galatea (s.194): ”‘You have absolutely no regard for anybody but yourself and your damned kicks. All you think about is what’s hanging between your legs and how much money or fun you can get out of people and then you just throw them aside. Not only that but you’re silly about it. It never occurs to you that life is serious and there are people trying to make something decent out of it instead of just goofing all the time.’ That’s what Dean was, the HOLY GOOF. ‘Camille is crying her heart out tonight, but don’t think for a minute that she wants you back, she said she never wanted to see you again and she said it was to be final this time. Yet you stand here and make silly faces and I don’t think there’s a care in your heart.’ That was not true; I knew better and I could have told them all. I didn’t see any sense in trying it. I longed to go and put my arm around Dean and say, Now look here, all of you, remember just one thing: this guy has his troubles too, and another thing, he never complains and he’s given all of you a damned good time just being himself, and if that isn’t enough for you then send him to the firing squad, that’s apparently what you’re itching to do anyway…

Man frågar sig naturligtvis hur denne Sal kan umgås med honom. Troligen handlar det om ”det skimrande”. En åldrande människa som ser tillbaka på sitt liv finner att det är vissa stunder som står över alla andra. Rättare sagt finns det ett fåtal tillfällen då livet når de absoluta höjderna, stunderna som man efteråt känner att man har levt för. Ofta handlar det om kärlek, om förälskelse och sociologen Francesco Alberoni talar om dessa tillfällen som ”skimrande stunder”. Men sådana upplevelser av maximal livsintensitet kan inträffa även i andra sammanhang än den erotiska kärleken och detta är just den kvalitén intensivt festande människor eftersträvar. Dean och Sal har förmågan att ur ingenting och bara som ett resultat av en sorts personlig kapacitet skapa dylika stunder. Var och en av oss känner troligen till människor i vars sällskap livskvalitén stegras dramatiskt – det kan också vara ett barn.

Vilken är bokens kontext? Det är alltså efterkrigsåren. Det andra världskrigets mardröm är över och inga föräldrar eller familjer får längre hembesök som meddelar en anförvants död, inga unga män behöver längre gå och vara rädda för att skickas till Europas eller Stilla havets fronter. Man kunde starta sitt liv med en ny tillförsikt, en optimism som också, som så ofta, innebar ett ifrågasättande av det gamla. Kritiken av det konventionella, instängda livet går som en röd tråd genom all litteratur och det heterosexuella äktenskapet har utsatts för en mördande kritik de senaste hundra åren. Ständigt söker människor hitta utvägar, ständigt märks protester, i litteraturen, filmen, musiken, på woodstockfestivaler, i dagens förändringar av begreppet sexualitet et cetera. Kanske kan man se Sals och Deans livsexperiment som en sista räcka eskapader innan allt måste stagas upp och oundvikligen normaliseras. Speciellt Deans bana genom boken har tycke av marsch mot undergången.

Men var står jag i det här? En bok finns ju inte om den inte sugs upp och behandlas av en hjärna, i detta fall min. Jag har tidigare sagt att det var de svenska folkbiblioteken som räddade min mentala hälsa. I faktaböcker och romaner där kunde jag finna det som redan fanns i min värld, i mitt känsloliv, i min hjärna och jag förstod att jag inte var besynnerlig. Själsfrändskapen mellan Sal och Dean inbegriper även mig, även om det kan vara en falsk känsla. Så är det med vissa böcker. En passage i händelseförloppet känner jag igen från mitt eget liv (s.242): ”I took up a cenversation with a gorgeous country girl wearing a low-cut cotton blouse that displayed the beautiful sun-tan on her breast tops. She was dull. She spoke of evenings in the country making popcorn on the porch. Once this would have gladdened my heart but because her heart was not glad when she said it I knew there was nothing in it but the idea of what one should do. ‘And what else do you do for fun?’ I tried to bring up boy friends and sex. Her great dark eyes surveyed me with emptiness and a kind of chagrin that reached back generations and generations in her blood from not having done what was crying to be done – whatever it was, and everybody knows what it was. ‘What do you want out of life?’ I wanted to take her and wring it out of her. She didn’t have the slightest idea what she wanted. She mumbled of jobs, movies, going to her grandmother’s for the summer, wishing she could go to New York and visit the Roxy, what kind of outfit she would wear – something like she wore last Easter, white bonnet, roses, rose pumps, and lavender gabardine coat. ‘What do you do on Sunday afternoons?’ I asked. She sat on her porch. The boys went by on bicycles and stopped to chat. She read the funny papers, she reclined on the hammock. ‘What do you do on a warm summer’s night?’ She sat on the porch, she watched the cars in the road. She and her mother made popcorn. ‘What does your father do on a summer’s night?’ He works, he has an all-night shift at the boiler factory, he’s spent his whole life supporting a woman and her outpoppings and no credit or adoration. ‘What does your brother do on a summer’s night?’ He rides around on his bicycle, he hangs out in front of the soda fountain. ‘What is he aching to do? What are we all aching to do? What do we want?’ She didn’t know. She yawned. She was sleepy. It was too much. Nobody could tell. Nobody would ever tell. It was all over. She was eighteen and most lovely, and lost.

Vid läsningen av boken känner man på sig att den är självbiografisk och det är den. Gestalten Deans förlaga heter Neal Cassady som mötte Kerouac i New York 1946 och boken bygger på deras gemensamma erfarenheter. Cassady var för övrigt bisexuell, vilket harmonierar med ”duracellkaninsyndromet”. Var Sal homosexuell utan att själv förstå det, var vännernas dragning till varandra också av erotisk natur? Det kan inte uteslutas, men jag bedömer det som mindre troligt, bland annat baserat på egna erfarenheter av vänskapskvaliteer. Cassady dog 1968 endast 41 år gammal i en drogrelaterad omständighet. Kerouac dog året efter av skrumplever. Båda dog alltså i förtid, vilket talar emot att eskapaderna skulle vara något som övergick i ”normalt” liv. Dödsorsakerna verkar vara resultatet av skörlevnad, därmed skulle karaktärsbrister kunna ligga bakom det vilda livet.

On the road” utkom 1957 och rankas av tidskriften The Guardian som nummer 67 av ”de hundra bästa romanerna”. På fotot ovan ses Cassady till vänster, Kerouac till höger. Frimärkena är inte riktiga, giltiga frimärken, utan hyllningsmärken. Boken var en upplevelse att läsa om.

 

Annonser

Hasseåtage

Så dog Hasse Alfredson, 32 år efter sin humorbroder Tage Danielssons förtida död. Media strömmar över av hyllningar och många uttalar sig, dock få under 50 års ålder. För min generation har dessa två personer en stor plats i minnet. När Povel Ramel & Co blommade ut var det Hasse & Tage som tog över som Sveriges humorregenter.

Artisteliten bevistade Hasses begravning och många intervjuades. En av dem var Claes Eriksson från Galenskaparna. Han blev ombedd att ge ett exempel på något av Hasseåtages verk som han särskilt hyllade och han nämnde ”88-öresrevyn”. Okej, tänkte jag, då ska jag se om den, vilket SVT Play möjliggjorde, och kanske kan jag där få ett svar på varför Hasseåtage är så ointressanta idag för folk i produktiv ålder, särskilt angående de berömda ”lindemännen”.

Föreställningen, i TV presenterad som ”88 öres-revy”, spelades finesslöst in på det ställe den framfördes, Restaurang Skeppet, i maj 1970. Det var ett överraskande litet ställe, trångt för den ätande publiken och scenen stod på ett golv ett par meter upp. Det här var innan de blev legendarer, före filmåren, här var de hårt arbetande och kanske inte särskilt välavlönade artister. Men blomningen hade börjat.

  1. Första numret var en välkommenvisa av anspråkslöst slag, snabbt glömd, men som ändå förmedlade värme och något genuint. Genast kommer frågan upp om deras personligheter. Låt oss jämföra med dagens populära lustigkurrar, Robin Paulsson och Lasse Kronér, båda med varsitt humoristiskt program, och varför inte med ståupparen David Batra. Alla tre är roliga, men vid jämförelse framstår de som kul, duktiga och sympatiska, men alla med ett drag av kommersialism, något som nästan hysteriskt saknas i Hasseåtages fall. Inte ens de genuina Babben Larsson eller Gina Dirawi kommer i närheten av Hasseåtages okommersiella framtoning. Den består i och för sig också av amatörism – bitvis känns det hela som något som kompisarna uppför för en hemma i vardagsrummet – men det ofullkomliga kan också lastas på TV-s osannolikt simpla upptagning – de två, till exempel, hade inga egna mikrofoner. Men hela föreställningen genomförs rakt av i obruten rad på 74 minuter endast med hjälp av en tredje person på scen: eminente pianisten Gunnar Svensson, känd från ”Mosebacke Monarki”. En kraftprestation.
  2. Nästa nummer annonseras som ”ett allvarligt inlägg i befolkningsfrågan” och utmynnar i sången ”Pumpa Pumpa”. Den handlar om att kondomer ska blåsas upp och sedan segla ut över världen till de överbefolkade länderna och där utöva sin preventiva verkan. ”Gula faran”, ett uttryck dagens svensk knappt vet vad det betyder, skulle därmed undanröjas. Man kan bli smått överraskad över den skabrösa idén, men det är inte enda gången, ska det visa sig. Hur som helst roade sången mig inte och idén var platt.
  3. Sedan en sketch – ”På personalbyrån” – där Tage intervjuar arbetssökande och Hasse spelar olika personer som söker jobb. Budskapet i sketchen är att man alltför mycket följer formella meriter istället för verklig duglighet. Duons popularitet är redan så stor att när Tage som första replik presenterar sig som ”jag är förste personalbyråassistent i kommunalförvaltningen” så skrattar folk. Sketchen är bitvis dråplig, bland annat där det söks en kravallpolis och Hasse spelar en som hela tiden vill använda batong. Det här var på den tiden man kunde skämta om pedofili, vilket Hasse gör vid två tillfällen – slutorden: ”Jag har ett viktigt möte på hotell Kung Karl med en get, ett kålhuvud och en liten arabpojke!” Inte så många år senare gör sig Johan Ulveson rolig i Lorry som Farbror Bosse, scoutledare och pedofil (med – obs! – full ståfräs i byxan). Herreje, så omöjliga sådana skämt vore idag! Men jag stannar upp ett ögonblick inför ”get, kålhuvud, arabpojke” – bara ett alfredsonskt födgeni kan hitta på att kombinera kålhuvud med perversion. Hur tänkte han?
  4. Sedan kommer ett exempel på att de hade en lång vana med publikmöten. De hittar på fyra meningslösa sysselsättningar som publiken ska utföra medan de sjunger en svensk text till klassikern ”Klosterträdgård” (flitigt spelad i 50-talsradion) med munkperuker på sig, oväntat med tanke på att Gösta Bernhard och Carl-Gustaf Lindstedt mjölkade färdigt den kon med sin ”så tar vi tagelskjortan på”. Sången är en medioker bagatell, men publiken har hjärtligt roligt med sina arbetsuppgifter, så den glada stämningen kvarstår.
  5. Sketchen ”Lånsparande” är en lätt drift med bankers tvivelaktiga vandel. Hasse spelar med glad inlevelse en som bygger upp sin ekonomi med lån och det roliga – folk skrattar! – är idéflykten och det omöjliga i att förutsäga nästa tankesprång hos Hasse.
  6. Man kan häpna inför idéflykten. I en stunds vitsande berättas det om att Greta Garbo är närvarande där på restaurangen, men inmurad i en pelare! Det är knappt ens kul, bara härligt vansinnigt.
  7. Sedan en musikalisk fullträff: Tages sång ”Jag kan inte stå och se en kvinna lida!” Ingen av de två har någon egentlig sångröst och ibland låter det unisona väl amatöristiskt. Men Tage sjunger rent och har en förträfflig diktion, detta kombinerat med en typisk danielssonsk verskonst. Trots kvalitén noterar man det skabrösa på ett gammaldags fräckisvis som inte har överlevt millennieskiftet. Ska vi sakna det?
  8. Sedan kommer ett vågat knep som bitvis misslyckas. De två ska gå på maskerad och ha en hästkostym på sig – Hasse spelar huvudet och Tage går efter, framåtlutad. Det är bara det att någon kostym inte används, den får man tänka sig. Troligen skulle vi inte ha hört Tages repliker om dräkt hade använts. Det gör vi inte då och då i alla fall och på den trånga scenen slås kvällens amatörismrekord när ”hästen” går omkring och hamnar i situationer, även om de tydliga poängerna går fram.
  9. Nu en klassisk sång: ”Stetsonhatt”. Duon framför unisont visan som ska skildra åldrandet i kontrast med de ungas livskraft. Det här är bra musik. En Anders Nilsson står som medkompositör, så jag gissar att han gjorde melodin, medan Tage, eventuellt med Hasse, gjorde texten. Den är dråplig, mellansnacket likaså: ”Men om man nu inte vill hänga sig i lampkronorna eller förorena närmsta vattendrag, vad gör man då?” En pedofilvinkling visslar förbi och avundsjukt yttras: ”Dom verkar ha så kul dom där långhåriga sakerna…” Gunnar Svenssons pianokomp är perfekt med jazzaccent.
  10. Så en monolog som för mig är föreställningens höjdpunkt: ”Resenären”. Med fantastisk svada och tankeflykt spelar Hasse en disponent Herman Bussig, 51, som i jobbet kan resa jorden runt, ofta med frun, och bo på fina hotell. Det han ser av världen är via drinkar och restauranger och han kommenterar allting enkelspårigt. Han besöker nattklubben ”El Trocadero” i både Köpenhamn, Afrika och Vladivostok. I Dar-es-Salaam visslar en rasismkliché förbi: Herman B talar med en servitör, ”en svart gentleman” som ”hade synpunkter på vädret”. Hasse driver med svenskarnas turism, allmänt med provinsialismen och oförmågan att uppleva något genuint i främmande land. Här får man Hasses begåvning på ett fat och jag saknar den.
  11. En bagatell om ett glas champagne med pianist Svensson som huvudaktör leder till en klassiker, den där stadsbon (Tage) möter kustfiskaren. Sketchens innebörd är att stadsbon med sina apparater inte får ut mer motion och upplevelser än fiskaren Österman i dennes naturliga liv. Småkul och här står man med ena benet i en gigantisk svensk kulturtradition, idag död: bondkomiken.
  12. Visan som ibland kallas ”Ett glas öl” och ibland ”Öl” följer, duons text på en lånad melodi. Sången utgår från den universella kvalitetsupplevelsen av ett glas kall öl och önskar i all stillsamhet att också andra ska få uppleva detta, särskilt ”barna”, utöver ett naturligt liv med frisk luft och solsken. I dylika alster grundas Hasses & Tages rykte om att vara progressivt politiska, den här gången som en appell mot miljöförstöring, exakt samma innehåll som i Taubes ”Änglamark” vilken lanseras i Svenska Ords film ”Äppelkriget”. Jag blir mycket imponerad av att med en sådan enkelhet skapa hög kvalité.
  13. Figuren Lindeman var inte uppfunnen än och nu kommer en förlaga: man skämtar om dagens nyheter och läser rubriker, vilket främst bygger på Hasses fabuleringskonst. Kvalitetsnivån är densamma som i dagens normala estradhumor, alltså: god.
  14. Återbesök i bondkomiken: Tage sjunger sin elektricitetsvisa. Den skrevs egentligen som kommentar till ett stort strömavbrott och är i stunden utdaterad men så rolig att den duger. Här ser man Tages scenbegåvning och charm. Hade han inte varit skribent och om Hasse inte hade funnits hade vi nog sett Tage som komedienn i filmer.
  15. Snacka om klassiker: den sketch följer som slutar med de eviga orden ”Säffle. Kan man få en kopp kaffe?” Hasse briljerar med sin festliga scentalang och den fick mig att inte bara le igenkännande utan att skratta (!), så här 47 år efteråt.
  16. Showen avrundas med en ointressant adjövisa (”glad och trevlig är vår modell”). Kul att se hur duon beblandar sig med folk efteråt. Det skrivs autografer på arm och en dam bjuder upp Tage till dansen. Stämningen är så tätt mysig att man skulle kunna bre den på macka.

Fick jag svar på min fråga om huruvida folk under 35 skulle kunna uppskatta Hasseåtage? Jag tror det. ”88-öresrevyn” kallas ibland duons minsta revy och man torde avse formatet på den trånga restaurangen. Jag har här varit skarp i en formulering och använt ordet ”amatöristisk”, men skulle lika gärna ha kunnat säga ”oglassig”. För dagens amerikaniserade generation som har blivit blasé på allting utom Youtube och mobilkontakten med kompisar skulle ”88-öresrevyn” vara en ytterst prövande upplevelse, om inte annat för de utdaterade skämten. 1970 var det komiskt att ringa Expressens chef och säga ”Tjenare, Wrigis!”, idag är det bara ett läte. Minsta gala ser idag ut att utspelas i ett palats och ”88-öresrevyn” är faktiskt inte heller representativ för Hasseåtage, följande föreställningar var betydligt glassigare.

En kulturintresserad och hyfsat bildad 25-åring skulle nog uppfatta herrarnas begåvning och få ut ett och annat skämt, men i stort sett torde uppskattningen av Hasseåtage dö ut med vår generation (Tages produktion lever längre). Men människorna på restaurang Skeppet i maj 1970 fick sig en oförglömlig kväll.

 

Ruta del Cares

Det har hänt mig några gånger att jag har fått se en bild och känt: dit ska jag! Så var det med Plitvice i Kroatien och även med Ruta del Cares (reklambilden ovan), särskilt när jag förstod att det existerade sådant i vårt Europa, den här gången i Asturien i norra Spanien. Så har det förresten också varit med Machu Picchu och Taj Mahal, men jag har försonat mig med att jag aldrig kommer dit. Man kan förstås ha lika fina upplevelser på hemmaplan, i Sverige, eller till och med under en vanlig promenad hemmavid eller när man stirrar ned på bubblorna i en kopp té. 

Ruta del Cares har inte byggts för turister, utan började byggas 1916 som en transportled i samband med arbetet på att leda vatten till kraftverk. Inga arbetare går där idag, idag regerar turismen.

Jag flög till Bilbao och tog sedan en buss västerut till den lilla staden Llanes, kom dit 14:00. Där bytte jag buss – enligt sommar- och hösttidtabellen är avgångstiden 14:15 – till Arenas de Cabrales, ett litet samhälle i bergen. Sedan var det 6 km kvar till mitt mål Poncebos, enkelt med taxi (men tidvis går bussen ända fram till Poncebos). Poncebos är knappt en by, det finns bara hotell och restauranger. Jag bodde på Hostal Poncebos som är ett reguljärt hotell (med frukost inkluderat).

Sedan går man. Jag startade klockan tio och följde skyltarna. Efter tio minuter var man framme i bergsmiljön.

En oerhört härlig upplevelse att gå här.

Tittar du på det här i din telefon kommer du inte att få den rätta upplevelsen, jag vet inte ens om gångvägen syns här.

 
Sådana här bilder kan få folk att avstå från en vandring här. Men det känns riskabelt bara på foto. Går man där känns det tryggt och kontrollerat och man går ju inte alls närmast kanten.
Men under den första timmen hände det att jag mumlade: ”Reklambilderna ljuger!” De visar nämligen bara horisontal gång på jämnt underlag. Här var det uppför och ibland så skrovligt att jag fick gå försiktigt för att inte snubbla.

 Bergslandskapet övergår i en ravin (jag tittar bakåt). Ser du gångvägen till vänstar?

 
Så blev det slätare.

Miljön blev alltmer imposant. Och vädret var perfekt! Kanske 20 grader (datum: 9:e september 2017).

 
Uppförsbacken ser inte brant ut, men när det hela tiden går uppåt blir det jobbigare. 68-åringen fick ta fyra korta pauser. Men efter 90 minuter kom man till ett sorts ”krön” och sedan var det bara vågrätt (eller nedför). Därefter behövdes inga pauser.
Jag kom nyss på stigen till vänster.

Då och då såg man orsaken till varför Ruta del Cares finns: 1½ meter höga vattentunnlar genom berget, som dock inte verkade vara i bruk.

Att bygga vägen är en sak, men tunnlarna för vattnet måste ju också ha byggts av människor. Kan man föreställa sig hur man arbetar sig igenom ett berg på den tiden?! Burr!

 

Nu började tunnlarna bli återkommande.
Underbart att vandra här!

Det var en hel del folk här, vissa bar små barn på ryggen och några hade hundar. På ett ställe gick jag förbi en mamma som såg ut att ha en dust med sin dotter i fjortisåldern. Den unga kände sig kanske lurad av Mammas tjat – tänk att behöva gå här när man kan sitta hemma med mobilen och chatta med kompisar!

 Ibland hörde man vatten skvala på ravinens botten.
Tunnlarna blev flera. Ibland kändes det lite grottlikt. En var så lång att man inte såg slutet, jag fick vandra i mörker och ha högra handen på väggen. Jag mötte folk som jag var nära att krocka med. Några förhandsinformerade hade små lampor med sig.
 
Vi är nära ravinens botten. Fyra broar passerades fram och tillbaka över ravinen.
Nu börjar det öppna upp.

Jag är framme! Den lilla byn Cain hade många restauranger att välja på.

 
Bäcken i ravinen rann ut på flackare mark. Jag tog ett par slurkar och det var gott vatten! En stund senare tog jag mig en kall öl…

Halvvägs längs leden hade det stått två skyltar som pekade åt varsitt håll och hade en tidangivelse, nämligen 1h45min till Poncebos och 1h45min till Cain – det blir 3½ timmar totalt. Vad gick jag på? Över fyra nånting? Jag kollade tidsangivelser och blev överraskad: 3h45min. Särskilt trött var jag inte heller – i värsta fall hade jag kunnat gå tillbaka.

Men det ville jag förstås inte. Jag ville ÅKA tillbaka. Men det gick inte, sista pendelbussen till Poncebos gick veckan innan – ett tips för resenärer: åk inte hit efter augusti! Så hur kunde jag ta mig tillbaka? Det fanns taxi – för 1200 kr… Men jag hade tur: det gick en sightseeingtur i bergen för 30 euro. Efter tre timmars skakande i en Land Rover steg jag av vid Hostal Poncebos efter en remarkabel dag. Läsaren har nog förstått att jag gick leden åt rätt håll, från Poncebos till Cain. Jag gjorde det lite jobbiga först och sedan var det bara en lustpromenad.

G20 är det närmaste vi kommer en världsregering

En artikel från sajten Spiegel International (fritt översatt från engelska)                       12 juli 2017 av Christiane Hoffmann.

G20 har många brister, men är viktigare än någonsin när det gäller att möta de globala problem mänskligheten möter. Det är en institution vi borde stärka, inte försöka bli av med.

Det är lätt att kritisera alltihop, den teatraliska stilen, fotouppställningarna, det massiva säkerhetspådraget och allt munväder. Det kostar alldeles för mycket pengar, det brister i konkretion och mycket är bara symboliskt. Det är odemokratiskt, överdrivet och leder inte till bindande beslut. Och beträffande deltagarna: varför den men inte den? Den kritiken är korrekt. När tusentals delegater samlas till det årliga G20-mötet och vi får ett ordrikt men substanslöst slutanförande frågar man sig: vad är idén med detta? Borde man lägga av med G20? Världsledarna träffas ju trots allt varje höst i FN-s generalförsamling.

Nix. Ju längre globaliseringen fortskrider, desto mer dräneras de nationella regeringarnas makt och desto viktigare blir varje gemensamt forum där mänsklighetens stora frågor dryftas. Om allting är globalt – kriser och klimatförändringar, finanser och flyktingar, terrorismen och växthuseffekten – behöver mänskligheten någonting som liknar en världsregering. G20 representerar 60 procent av världens befolkning och 80 procent av den ekonomiska makten. Oavsett om det som kommer fram är vagt och spretigt får det konsekvenser när det uppstår samsyn om mänsklighetens mål och principer. G20-s ställning har betydelse, också ett icke-bindande slututtalande skickar starka signaler. Politiken innehåller alltid en symbolisk aspekt byggd på bilder och poser.

FN är för stort och krångligt för att själv kunna hantera detta. Reformer som det har tuggats om i decennier är ännu inte genomförda och Säkerhetsrådet, en uppfinning från en svunnen era, blockeras ständigt. G20 är heller inte precis de samstämmigas förening, men i västvärldens värderingar ingår närmande genom samtal, hur trista de än är, och det finns en tro på avspänning via samtal. Västvärldens ledarskap när det gäller samarbetsformer har nu upphört i och med att Donald Trump blev USA-s president. Men nya allianser uppstår med målet att hitta konsensus om vad mänsklighetens gemensamma intresse är: att bromsa klimatförändringen, utöka eller bibehålla frihandeln, motverka skatteflykt och att sträva mot global jämställdhet.

Trumps avvisande av det multilaterala kan bara sporra de andra. Just för att den amerikanske presidenten ser världen som en fribrottningsarena, där var och en slåss för sig själv, måste resten av världen ansluta sig till former där möten, intelligens och diskussioner är det multilaterala och civiliserade. De som ifrågasätter detta sysslar med populism, Trumps personliga idrottsgren. G20-mötets kritiker som motsätter sig globalisering framstår som malplacerade. De slåss mot G20 som en symbol för globalisering precis som att globaliseringen kunde vändas tillbaka genom att inte hålla dessa möten. I själva verket är det tvärtom: om globaliseringens negativa konsekvenser kunde mildras kan det bara uppnås inom ett sammanhang av global förståelse.

G20 är inte det ideala, men det kan förbättras. Afrikanerna, exempelvis, är underrepresenterade. Om europeerna är seriösa i sitt afrikanska åtagande borde de verka för att ett ytterligare land, utöver Sydafrika, blir permanent medlem. Förbindelsen med FN bör också stärkas, vilket inte betyder att mötena borde förläggas till New York. Men G20 måste utöva större inflytande på FN, G20-mötenas resolutioner måste behandlas i Generalförsamlingen och Säkerhetsrådet. FN-s generalsekreterare kunde också vara en permanent medlem.

Samtidigt – och det är ingen självmotsägelse – behöver mötena bli mindre omfångsrika. G20 kom fram efter kritiken mot G7, som var en exklusiv klubb för de ledande industrinationerna, och det var bra. Civilsamhället involverades som ett resultat av kritiken mot det odemokratiska, exklusiva G7. De goda intentionerna har nu förändrat G20 från ett samtalsforum till en betydande händelse. Det är nu dags att det organiseras mer effektivt, att göra det mer intimt och exklusivt. Behöver verkligen Kina dyka upp med en tusenmannadelegation? Och Saudiarabien med hundratals delegater? Antalet deltagare kan drastiskt minskas i avsikt att uppnå en mer avskalad historia med mindre av svammel och prål. G20 måste utvecklas från ett undantag till normalitet och till återkommande möten som ett världsråd. Om det kunde uppnås bör också mötena ske två gånger per år.

Religion på riktigt

Som sfi-lärare påminns man återkommande om Ramadan och fastandet, vilket torde vara särskilt accentuerat i ett land som vårt där (i Mellansverige) natten under juni har varit 5½ timmar lång och den dagliga fastan därmed 18½ timmar. Vi sfi-lärare har ibland bjudits in till Eid al-fitr, festen då fastan bryts, maten dukas fram, barnen får nya kläder, godis, presenter och glädjen står högt i tak.

Under Ramadan händer det att elever ger uttryck för sin matthet och inaktivitet, förorsakat av fastan, vilket inte har lett till särskild hänsyn från oss lärares sida. Ibland har det hänt att muslimska elever i övrigt har bett om att få gå ifrån lektionen för att be, men nekats. Det handlar om industrisamhällets krav som vi alla måste följa vad gäller att komma i tid och utföra de ålagda uppgifterna, grunden för vår välfärd.

I samtal med en muslimsk kollega, med vilken jag har en bra relation, dryftade jag min kallsinnighet inför ramadan-suckarna och uttryckte det så att det ju i alla fall var ett personligt val att fasta och att man därför fick ta ansvar för det. Kollegan reagerade omedelbart: ”Nej, det är inget personligt val! Man måste!” Jag begrep genast vilken föreställningsvärld jag stod inför och bytte samtalsämne.

När man jämför en muslimsk somaliers religiösa tro jämfört med en normal svensks vill man nästan småle åt oss. En normal svensk tro liknar preferensen för en viss sorts müsli eller något liknande: den är bra, men den är bättre och så vidare. I pursvenskens föreställningsvärld regerar istället individens fria val. Min femårige sonson berättade för mig att människan har utvecklats från apor, men, tilla han, Mamma hade berättat att många människor säger att en gud skapade människorna och djuren. Mamman behöver inte vara kristen för att säga så. Det är en allmänt föredragen åsikt i Sverige att man inte bör hjärntvätta sina barn utan att de ska informeras om alternativen, hemma eller i skolan, så att de så småningom själva ska välja vad de vill tro på. Religionens roll i den växande svenskens värld är mycket liten. Man uppsöker de religiösa lokalerna vid vigsel, dop och begravning, men knappt ens av religiösa skäl. Den kyrkliga miljön påbjuder att det man gör är på riktigt och inte på skämt och det passar när två personer ska säkra livet ihop eller när någon anhörig har upphört.

Om man som kristen kan kalla en person som besöker kyrkan, läser Bibeln och ber, så blir det inte många svenskar som är kristna procentuellt sett, det har en undersökning visat. Men svensken i gemen är inte ateist. Snarare verkar hen ha ett inre tempel som besöks när det blir svårt. När livet går bra verkar livets mening vara just att man ska ha det så bra, men när en anhörig dör eller man drabbas av en svår sjukdom verkar livet ha en annan mening och man frågar vilken. Otaliga personer vittnar om hur de började tänka i nya banor när de satt vid en anhörigs dödsbädd. Vissa går då till svenska kyrkan och möter en präst som vill vara så lite kristen som möjligt, eftersom hen är rädd för att jesuspratet ska skrämma bort besökaren. Vi erinrar oss den fantastiska scenen i TV-serien ”Hedebyborna”, där suputen Svensson i sin förtvivlan går till prästen, som för att trösta och hjälpa berättar att Jesus dog på korset för vår skull, varpå Svensson uppbragt utbrister (ungefär): ”Men vad har JAG för nytta IDAG av att Jesus dog på ett kors för 2000 år sen!”

Men trots att de i kyrkan träffar en person som är villig att lyssna, går de flesta i sin kris inte dit utan väljer andra vägar. Många dämpar oron kemiskt med en drog, vanligen alkohol, medan andra går till sitt inre tempel, där de konstaterar att eftersom allting annars skulle vara meningslöst det därför borde finnas och därmed finns en högre mening. Det uttrycks ofta, utan att definiera det närmare, som att man tror på Något. Svensken är alltså ofta en troende utan konfession, vilket torde göra henom predisponerad för en kommande väckelserörelse som inte har anlänt än, men som kan slå brett om den attraherar emotionellt, socialt och rationellt. Som ateist hoppas jag att den blir en miljöorienterad naturtro (utan nationalism).

Vi kan jämföra med tron hos en somalisk muslim, om vi tillåter oss att generalisera. För henom är islam livets mening, dess förklaring och rättesnöre. Islam ger muslimen en ontologisk förklaring till varför världen och människan finns, glädje och hopp inför det eviga livet som väntar, rättvisa åt världen i och med de straff och belöningar som väntar de troende och de otrogna, en uppfattning om vad som är rätt och fel, ett stöd i svåra stunder, mod i fara, vägledning i förvirring, en ordning för samhället och en struktur i dagen i gemenskap med trosfränder, samt en förtröstan om enande mellan motstridiga viljor under en överordnad tro. I det sammanhanget utgör individens fria val en fara, det är viktigt att valet inte är fritt utan att en underkastelse sker. Människor som lever utan en överordnad princip och för vilka egot är den högsta principen går också lätt vilse och hamnar i meningslös ensamhet. Min muslimska kollega häpnade när hon kom till Sverige och förstod att massor av människor här inte har en religion, kanske är uttalade ateister, och hennes reaktion var logisk: ”Hur kan de ens leva!?”

Ovanstående livsinnehåll för den religiöse är naturligtvis inte förbehållet muslimen utan kan vederfaras också övriga troende, till exempel inom kristendomen och judendomen. Men den kristendom som förekommer här är så urvattnad att bara rester av dess ursprungliga totalitet lever. Inom den kristna kyrkan har man ofta övergett tron på det klassiska helvetet och ser skapelseberättelsens arbetsvecka mer som en poetisk och inte bokstavlig sanning. Och så vidare. I andra delar av världen förekommer en sorts kristendom som mer liknar den ovan beskrivna muslimska.

När den starkt troende muslimen kommer till Sverige med Sanningen som en självklar levnadsbeledsagare möter hen attityden att, visst, tro vad du vill, men här är religionen en privatsak. Respekten för andra religioner och åskådningar, andra ”sanningar”, förutsätts också. Men sanningen är ju bara en och att religionen skulle vara en privatsak är för den starkt troende en befängd åsikt. Eftersom tro och moral är sammansmälta storheter leder en icke omfattad allmän tro till samhällets sönderfall och allmän kriminalitet, eller hur? Sanningen måste naturligtvis gälla från hjässan till fotabjället i samhällskroppen! Det är en smärtsam och obegriplig information den starkt troende invandraren konfronteras med, även om hen tvingas leva med dess konsekvenser.

För oss sekulära människor är det enkelt: självklart får buddhisten fortsätta utövandet av sin tro, liksom muslimen och animisten – och ateisten med, för den delen – så länge hen respekterar de andra trosarterna och inte tvingar sin åskådning på andra. Vi är notoriskt omedvetna om att detsamma inte gäller vår tro, den åskådning vi kan kalla jämställdhet. När det kommer till den handlar det inte om någon privatsak: jämställdhetsideologin ska genomsyra samhället från topp till botten, därmed inkluderande alla hem. Det gäller jämställdheten mellan män och kvinnor, olika ideologier, olika sexuella läggningar, olika etnicitet, olika hudfärg och kroppskonstitution. Den hjärntvättas vi med från barndomen till döden, i skolan, på arbetsplatsen, på institutioner, i media. Det här är inget jag vill ändra på, jag vill bara påminna om att våra sanningar är olika och ofta motstridiga. Till jämställdheten förhåller vi oss som om det skulle vara en sanning, nästan ett naturvetenskapligt faktum, och inte som den åsikt den är.

Maktordningar och lyckopiller

I ett UR-program i TV presenterades antologin ”Ambivalenser och maktordningar” och det var undertiteln som tilldrog sig mitt intresse: ”Feministiska läsningar av nyliberalism”. Det var en ny koppling för mig: vad kunde feminism ha för synpunkter på nyliberalismen? Jag köpte boken och läste den.

Antologin är en produkt från den feministiska och kvinnliga eliten i Sverige: tre professorer i genusvetenskap, två docenter och så vidare. Den gav mig oväntat lite av just feministisk analys av nyliberalism – ett ord som i många kretsar är ett skällsord – men en del värdefulla synpunkter ur humanistisk synvinkel.

Men frågan om vad nyliberalismen egentligen är framstår som dunkel. Inledningsvis citeras kulturgeografen David Harvey som definierar den som ”en politisk teori om ekonomiska praktiker som förutsätter att det mänskliga välbefinnandet maximalt förbättras genom att människors entreprenöriella förmågor frigörs.” På sidan 60 citeras Wendy Larner: ”Nyliberalismen kan diskuteras utifrån tre olika dimensioner: som politik [som neddragningar i offentlig sektor och privatiseringar], som ideologi [en nygammal form av socialdarwinismens teser om ‘den starkes överlevnad’] och som styrningsmentalitet eller governmentality [med fokus på produktivitet, marknadsanpassning, kostnadskalkylering, utvärderingar och mätningar]. Senare i boken nämns Sverige på 90-talet då ”Göran Persson ledde nyliberala reformer”, alltså skattelättnader och välfärdsneddragningar. Sidan 61: ”Faktum är att Sverige har blivit ett av världens mest privatiserade länder, och styrning i den form som presenterats ovan och som kommit att kallas new public management genomsyrar hela den svenska välfärdsstaten – liksom den svenska akademin.”

Men man måste skilja kapitalistisk ideologi från nyliberalism, sistnämnda är en av många kapitalistiska och marknadsekonomiska ideologier men inte en synonym. Till exempel behöver en neddragning av välfärden inte vara nyliberalism eller ens kapitalistisk ideologi. För att mer exakt beskriva vad nyliberalism (neoliberalism, libertarianism) är kan vi börja med Wikipedias definition, eftersom där återges en gängse, allmänt accepterad betydelse av nyliberalismen: ”Statens uppgifter ska vara begränsade till att omfatta polis, militär och ett domstolsväsende för att upprätthålla individens rättigheter. Denna minimala stat kallas nattväktarstat.” Och: ”I en vid betydelse är nyliberalism ett motstånd till keynesianism och statliga ingripanden i ekonomin, där man i stället förespråkar lägre skatter och färre statliga regleringar.” I övrigt bygger nyliberalismen på de klassiska liberala idéerna från 1700-talet med rätten till (skyddet av) privat egendom och medborgerliga rättigheter. Nyliberalismen växte fram under 1900-talets sista fjärdedel.

Marknadsekonomin och kapitalismen dök inte upp på historiens arena som ett resultat av idéer från stora tänkare, den växte fram organiskt i hela världen som en förlängning av byteshandeln i och med penningens tillkomst. Som ett befintligt faktum har den sedan beskrivits och analyserats av experter, där de två mest kända verken är ”The Wealth of Nations” av Adam Smith och ”Das Kapital” av Karl Marx. Men man ska komma ihåg att också ”The General Theory of Employment, Interest and Money” av John Maynard Keynes är en marknadsekonomisk ideologi eller teori.

Liksom kommunismen-leninismen, anarkismen, Hare Krishna-modellen, nazismens idé om ett land drivet som ett segregerat junkerjordbruk, Nordkorea, samt Ghandis och maoismens lokalindutrisamhällen är nyliberalismen en skrivbordsprodukt och gemensamt för dem alla är att de i sin rena form kraschar mot verkligheten. Spelar då inte nyliberalismen någon roll i vårt moderna samhälle? Jo, den har under sin korta levnadstid punktvis haft stor inverkan och utgör ett ständigt hot. Bland dess teoretiska verk på den ekonomiska sidan kan nämnas ”Capitalism and Freedom” av Milton Friedman och på den ideologiska och emotionella sidan Ayn Rands böcker, exempelvis ”Atlas shrugged”.

Precis som ovan nämnda ideologier äger den rena och förenklande nyliberala åskådningen en skönhet som kan förhäxa en receptiv och sökande hjärna, mest för att den målar upp en förverkligad frihet. De befintliga samhällena med sina oöverskådliga nätverk av ömsesidiga beroenden betraktas som omoderna tvångsinstitutioner. Nyliberalismen predikar att individen är fri och ska inte behöva ta hand om andra, inte göra militärtjänst, inte nödvändigtvis gå i skolan, inte betala skatt et cetera. Dess moraliska patos ligger i tron att nyliberalismen adlar människan och tvingar henne att ta fullt ansvar för sitt liv i något jag kallar ultraansvarighet: tro inte att ambulansen kommer om du inte har rätt försäkring och pensionen uteblir om du inte själv under din levnad har samlat i ladorna. Men shit happens, som amerikanen säger, och i verkligheten leder systemet till att en del av befolkningen inte klarar sparandet – resultat: ett samhälle uppdelat i en välbeställd, likgiltig del och en fattig, desperat del.

Kända nyliberala ledare är Ronald Reagan och Margaret Thatcher, där den sistnämndas fruktansvärda yttrande ”Det finns ingenting sådant som ett samhälle” går till historien. I Sverige ställde sig Fredrik Reinfeldt som ung upp i offentliga sittningar och deklarerade ”Jag är fri!!!”, men förändrades som erfaren politiker och behöll mycket av välfärden. Idag är Annie Lööf den mest kända nyliberalen, även om hon smusslar med det. Filmen ”Wall Street”, där Michael Douglas spelar finansmannen Gordon Gekko, blev oväntat ett idolporträtt och hans hängslen och bakåtkammade hår dök upp bland finansvalpar. Gekko var ett as, men personifierade nyliberalistens våta dröm om en ”fri” människa, befriad från empati och hänsyn. Nyliberalismen är nämligen egoismens lovsång och anhängarna antingen är ekonomiska vinnare eller ser sig som blivande sådana.

Den bok som avhandlas här lider av en allvarlig brist: den tar inte i beaktande Sveriges situation idag som ett postindustriellt land. När jag var ung fanns det i- och u-länder. Idag är det ett föråldrat begrepp och många forna u-länder är i-länder. Redan före millennieskiftet ledde socialdemokratins socialistiska experiment i kölvattnet efter miljonprogrammet till att 400 000 industrijobb förlorades under åren 1975-79 och att gjuteri-, varvs- och textilindustrierna konkurrerades ut. Under en borgerlig regering som kom därefter tappade finansminister Ann Wibble greppet om ekonomin och Sverige kom i fritt fall – statsinlåningen för att rädda välfärden ökade i en takt som hotade att ett fattig-Sverige skulle ligga framför oss. Det den hårdhänte Persson gjorde sedan var att återanpassa Sverige till de marknadsekonomiska villkoren – det var ju tack vare exportindustrin som vi kunde bevilja oss denna välfärd – och inte någon nyliberal agenda som syftade till en nattväktarstat.

Situationen efter millennieskiftet har inte blivit lättare. Bergslagsgruvorna har stängt och glasbruken konkurrerats ut, paradmärkena Saab och Volvo har gått omkull respektive sålts och i dessa dagar lämnar ärkesvenska Husqvarna landet. De högkvalitativa produkter vi tidigare levde gott på tillverkas nu i Kina, Sydkorea, Brasilien, Mexiko, Indien och Singapore, konkurrensen är mördande och har fått EU-länder att gå på knäna. Lägg därtill problemet med en åldrande befolkning där allt färre ska finansiera allt flera, plus att kraven på välfärden kvarstår (”ge mig min operation nu genast, tack!”).

Receptet för ett postindustriellt land i det läget är: öka förädlingsgraden på landets exportprodukter, rationalisera här hemma och var innovativ! Det kräver två saker: ökad utbildning och ett entreprenöriellt sinnelag. Satsningen på det förra märks redan: en fjärdedel av eleverna som går ut grundskolan har inte fullständiga betyg och vi går mot en tredjedel, medan industrin ropar efter alltmer kvalificerad arbetskraft.

Det här ställer alldeles speciella krav på vårt land. Allt vi gör måste skärskådas och omprövas, frågan måste ställas: kan det här göras enklare, snabbare och billigare? Den hemtrevliga, lite sömniga sjukstugan vi är van vid, där vi möter doktorn i korridoren, måste effektiviseras och därför förändras. Samhällskassan, som vi har vant oss vid finansierar oss så väl, måste befrias om möjligt från en del uppgifter, vilket sker vid privatisering. Det är inte nyliberalism som ligger bakom den förändringen, utan verklighetens ekonomiska omständigheter, den globala konkurrensen. Den offentliga sektorn – skolorna, sjukvården, hemtjänsten, äldreomsorgen och så vidare – får inte längre vara i fred i sin människovänliga lunk utan skärskådas nu, effektiviseras, förbilligas, rationaliseras för att kunna överleva med de tjänster vi vill ha. Den här dimensionen existerar inte i författarnas genusvärld, istället ser de nyliberalismens fula tryne titta fram.

I den här processen ingår ett industriellt effektivitetstänk som appliceras på den offentliga sektorn och då uppstår missförhållanden och problem. De konsulter som hyrs in för astronomiska belopp gör om människor till bitar som ska skjutsas igenom systemet på det löpande bandet. Här pekar boken på en viktig företeelse: idén att de arbetande ska lösa problemen själva, lokalt och i nätverk, de ska utvärdera och omorganisera, vara innovativa och de antas ”brinna” för uppgiften. När man ålägger folk att vara kreativa ökar trycket och stödet minskar, men alltihop kläs i människovänliga ord: man ökar trivseln, folk känner sig behövda, det råder lokal demokrati, man utvecklas som människa et cetera. När trycket stiger, ökar också uttröttningen och ångesten för att misslyckas. Risken för sjukskrivning finns och så det yttersta hotet: arbetslöshetens utanförskap. Alltför trimmade besättningar, alltför påpassade arbetsuppgifter, alltför mycket att göra sållar ut agnarna från vetet och de arbetandes A- och B-lag uppstår.

Det är medlemskapet i A-laget som ger stabil ekonomi, anseende och självförtroende – utanförskap kan bli livslånga och omöjliggöra det liv alla drömmer om att få. Antologins kapitel om problemets ”lösning” av forskaren och genusdocenten Kerstin Sandell (bilden ovan) målar upp en betänklig bild av en modern arbetsmarknad där anställda allt mindre kan hoppas på ett vanligt jobb med fast inkomst och förutsägbara arbetstider, där det krävs en engagerad attityd (”brinn”) och förmåga att byta funktioner (arbetsuppgifter) i ett arbetslag. Vi vet också att ett effektivt utseende numera krävs: tjocka personer ifrågasätts och väljs bort, ingen tillåts längre att ha dåliga tänder och helst ska det synas att man tränar.

När utmattning tillstöter, när nattsömnen störs, när självtvivlen gnager står depression på lur, vår tids största psykiska åkomma: 2010 led 30 miljoner europeer av den. En utvecklad depression leder till oförmåga att arbeta och då står utanförskapet för dörren. Som en ”lösning” på problemet används antidepressiva mediciner, av allmänheten kallade ”lyckopiller”. Sandell (s.85): ”Medicinerna lanserades under sent 1980-tal som effektiva, (biologiskt) specifika för depression, icke-vanebildande och relativt biverkningsfria. Hypotesen om att depression beror på låga serotonin-nivåer i hjärnan vilka åtgärdas med SSRI [serotoninåterupptagningshämmare] håller inte vetenskapligt. Läkemedlens effektivitet har ifrågasatts genom metaanalyser av kliniska prövningar, inklusive dem som läkemedelsbolagen inte publicerat. Biverkningar och utsättningseffekter är idag belagda.”

Medicinerna betraktades när de kom som en quick fix och förskrivningen blev snabbt massiv. Vi har alla bekanta som går på dessa mediciner (om man nu inte självmedicinerar på det gamla ”hederliga” sättet med alkohol). Men det som från början möjligen var tänkt som en övergående behandling blev snart permanentat. Sandell: ”Lättnaden över att fungera, kanske efter år av att ha mått dåligt, och inte minst rädslan för att börja må dåligt igen gjorde att flera intervjupersoner [i en undersökning] inte ville, vågade eller kunde sluta med sin medicinering. – – – Flera tänker att de kan medicinera resten av livet, andra att de kanske kommer att försöka sluta längre fram när allt känns mer stabilt. – – – Denna ganska icke-ifrågasatta fortsatta förskrivning och användning av anti-depressiva framkommer i många av intervjuerna, samtidigt som bristen på kontinuitet i läkarkontakterna och icke-existensen av behandlingsplaner skapade en viss oro för om man skulle få förnyade recept nästa gång man kontaktade sjukvården.”

En kärnpunkt i Sandells framställning är att stressen och pressen på jobbet görs till ett individuellt problem, istället för att sätta fokus på arbetsvillkoren. Depression kan ses som en nödsignal om att något måste förändras och därför kan sägas ha en mening, men blir genom individfokuseringen ett meningslöst icke-tillstånd av trötthet och ångest. Den drabbade ifrågasätter sig själv och upplever sig som dålig och mindre värd. Arbetsplatsen avpolitiseras därigenom, blir till ett icke-problem och den nuvarande ordningen ses som den enda möjliga.

En sidoreflexion: här finns en parallell i skolans ADHD-begrepp och förskrivning av amfetamin för barn. Dessutom ges ”lyckopiller” till minderåriga. En artikel i DN från 22/4 år 2004 (!!!) säger: ”I Sverige får omkring 10 000 patienter under 18 år antidepressiv medicin, så kallade SSRI-preparat. Antalet har fördubblats de senaste fyra åren trots att ingen av medicinerna är godkänd för behandling av barn.”

 

Själsfränder

Såsom varande singel på min ålders höst har jag tidvis vänt mig till kontaktsajter för att kunna återfå det kvinnliga sällskap som under nästan hela mitt liv skänkt mening och innehåll åt dagarna. Därvid har jag mött två mentaliteter som jag finner intressanta, även om uppdelningen är en förenkling och generalisering. Å andra sidan är stilisering ett sätt att få syn på saker. Jag talar om kvinnor här, men tror att samma sak gäller för män.

Skillnaden märks på hur hög grad man söker själsfrändskap. Den som söker själsfrändskap gör det för att det finns erfarenhet av det och minnen av att livet aldrig stod högre än när man hade själsfrändskap med en annan person. Själsfrändskap är själva motsatsen till ensamhet.

Kvinnan som inte söker själsfrändskap – vi kan kalla henne partnersökare – har troligen inte erfarenhet av detta eller är likgiltig för den kvalitén. Hon söker först och främst en man som fungerar: han ska vara något att visa upp för väninnorna, han ska jobba och tjäna pengar, vara snäll mot barnen, fungera i sängen och gärna vara lite praktiskt lagd. Om hon har något djupt personligt som hon skulle vilja dela med en annan person gör hon det med väninnor. Detta distanserade förhållande till mannen uppvägs av närheten i väninnesamvaron. Personliga intressen räknar hon inte med att kunna dela med mannen, utan med andra människor.

Själsfrändsökaren är inte lycklig i ett sådant förhållande. Det kan finnas många kvalitéer i den tillvaron som gör henne nöjd, men hon kommer alltid att känna sig ensam. Eftersom hon skattar själsfrändskapen så högt kan hon överse med andra brister hos sin partner. Det som minst kan offras är sexualiteten, men i övrigt kan hon stå ut med en mans sociala dysfunktionalitet, bristande anpassning i arbetslivet, slarvighet och åldersskillnad, allt för den kompensation stunderna av full gemenskap skänker. En själsfrändsökare fascineras ofta av den andres personlighet och ser skönhet i den.

Både partnersökaren och själsfrändsökaren söker en man som det går att prata med, men av skilda orsaker. Partnersökaren vill i samtalet märka att hon möter en man som verkar sympatisk och går att hålla sams med. Hon störs inte av en viss skrytsamhet (även om hon låtsas det), utan kan tvärtom i den notera information om fördelar som kan finnas i ett förhållande med honom. Vad hon inte vill möta är information om den aktuella mannens svaghet, något som däremot inte skrämmer själsfrändsökaren. Blottandet av den egna ofullkomligheten är för henne en invit till ett djupare existentiellt samtal som i förlängningen genererar gemenskap och ömsesidig respekt.

Sexualiteten, ankaret i varje förhållande, gestaltar sig olika. Själsfrändsökaren vet att inget går upp emot den sex man har med någon man älskar och har en gemenskap med (om det funkar bra, vill säga). Partnersökaren är mer inriktad på det rent sexuella och i vissa fall upplevs kärleken som ett hinder för sexuell njutning, de två ska helst hållas åtskilda. Serien Rocky skildrar på ett intressant sätt preferensskillnaden. Rocky är som ung en man som naturligtvis vill ha sex och söker det närhelst det är möjligt. Men så träffar han den dysfunktionella Edit och får för första gången uppleva sex kombinerad med fullödig kärlek. Det förändrar honom och i fortsättningen, efter deras skilsmässa, är han knappt intresserad av tillfällighetssex, vilket kommer i konflikt med vissa manliga imperativ han bär på.

Otaliga filmer skildrar mötet med potentiella själsfränder i situationer där man redan har ett fungerande liv – ”Broarna i Madison County” är ett pregnant exempel. Romeo och Julia-konceptet förstärker romantiken och upplevelsen av kärlekens lidelse. ”Carrington” är en intressant variant där Emma Thompson spelar en konstnär som handlöst faller för författaren Lytton Strachey, trots dennes bedagade apparition och (som det visar sig) homosexualitet. Filmen ”Mahler” skildrar kompositören Gustav Mahlers äktenskap med kollegan Alma. Gustav vill inte ha sex, vilket tvingar Alma till sidoförhållanden. I ett av dem erbjuds hon äktenskap av en sympatisk älskare, men väljer att stanna hos Gustav eftersom hennes överordnade mål är att assistera Gustav i skapandet av kosmisk musik – utan henne blir det inget.

En genusanalys ser i ovanstående exempel ett Fredrik Åkare-syndrom: den eviga historien om en åldrande man med falnande sex appeal som lyckas tända en ung, vacker kvinna – det är ju aldrig en åldrande Cecilia Lind som får en ung Adonis att tråna. Mahler är också med dagens språkbruk en ärketypisk ”kulturman” för vilken en kvinna offrar sig. Men om vi växlar könen kvarstår ändå fenomenet själsfrändskap, dock i en så extrem form att vi har lämnat eros – kärleken mellan två sexuella människor – och kommit hel- eller halvvägs in i agape, den självuppoffrande kärlek som har den alltid förlåtande moderskärleken som modell. Men det själsfrändsökaren vill ha är detsamma som partnersökaren vill ha: ett eros-förhållande, om än med en annan profil.

En särskild accent ges till ämnet av homosexualiteten. I filmen ”Timmarna” gestaltar Nicole Kidman författaren Virginia Woolf som brutalt dränker sig i filmens inledning. Woolf fick verkligen uppleva kärleken i sitt heteroförhållande med maken – vilket intygas i hennes efterlämnade brev – men hade minst ett lesbiskt förhållande med en kvinna. Att homosexuella tar livet av sig i heteronormerade samhällen är ingen ovanlighet och kanske handlar det om svårigheten att få uppleva själsfrändskap i en sexuell relation anpassad till ens egen läggning.

Vi kommer hem efter festen, hon och jag, men vill inte skynda i säng. Istället slår vi oss ned i vardagsrummet och häller upp varsitt glas vin. Nu kommer den sköna efterbehandlingen av vad vi har varit med om. Vi går igenom de personer vi har mött och berättar om våra egna reaktioner och tankar. Vi talar samma språk numera. Efter några år tillsammans har vi byggt upp en gemensam referensvärld som gör att vi färdas tillsammans på livets flod, sida vid sida i farkosten. Vi har för länge sedan invaderat varandras psyken i så måtto att jag har insett hennes logik och finner den lika värdefull som min egen, trots att vi ofta har skilda åsikter, och vice versa. När jag träffar en människa numera märker jag hur jag reagerar, men samtidigt noterar jag hur jag tror att hon skulle reagera i samma situation. Med nyfikenhet tar jag nu del av hennes reaktioner och reflexioner och vi roar varandra. Det är själsfrändskap vi upplever och den håller oss vaken någon timme innan vi stapplar i säng.