Arabiska nationer i krig

arabiska-soldater

Artikeln ”Why Arabs Lose Wars” av Norvelle B De Atkine, före detta överste med mångårig erfarenhet från Mellanöstern. Artikeln publicerades i Middle East Quarterly 1999. Här fritt översatt:

Arabisktalande arméer har generellt sett varit ineffektiva i modern tid. Egyptiska armén gjorde dåligt ifrån sig mot jemenitisk gerilla på 60-talet, Syrien kunde bara genomdriva sin kampanj i Libanon under mitten av 70-talet genom enorm insats av soldater och vapen, irakier visade sin otillräcklighet mot en iransk armé berörd av 80-talets inrikespolitiska kaos och kunde inte vinna den tre decennier långa kampen mot kurderna. Arabstaters prestationer på båda sidorna i kuwaitkriget var undermåliga och araber har varit svaga i nästan alla konfrontationer med Israel. Hur kommer det sig? Det finns många faktorer – ekonomiska, ideologiska, tekniska – men det kanske mest betydelsefulla har varit de kulturella och samhälleliga faktorer som har hindrat arabländer från att uppnå militär effektivitet.

Det är en självklarhet att en armé slåss som den har tränat och jag kan använda mina många år av förstahandsobservationer i arabländer när jag drar slutsatser om de sätt på vilka arabiska arméer går i krig. De följande intrycken från arabiska militära sammanhang (establishments) har jag erhållit som amerikansk militärattaché och säkerhetsofficer, som observatör hos brittiska Trucial Oman Scouts och efter trettio år av mellanösternstudier.

Felaktiga utgångspunkter

Att inkludera kulturen i strategiska överväganden har inte varit framgångsrikt eftersom det ofta har byggt på okunskap, önskningar och myter. Amerikanska armén bedömde under 30-talet att den japanska nationalkaraktären saknade originalitet och permanent skulle vara underlägsen i teknik. Hitler klassade USA som ett bastardsamhälle och underskattade konstant betydelsen av Amerikas inträde i kriget. Som de här exemplen antyder (suggest) kan kulturen som delfaktor i bedömningen av relativ styrka och militära svagheter skapa en förvriden bild, speciellt när det handlar om dåligt förberedda arméer som kastas in i krig med bara propaganda som starkaste ”vapen”. Man frestas att beakta kulturella svagheter som ska balansera upp överlägsna antal och vapen. Eller tvärtom: att bedöma motståndaren via den egna kulturens prisma. Amerikanska strateger utgick från att den nordvietnamesiska smärttröskeln låg i nivå med den egna vilket skulle göra bombkriget framgångsrikt. Tre dagar av flyganfall var allt som skulle behövas för att få serberna på knä – det skulle komma att krävas sjuttioåtta.

Speciellt riskabelt är det att bedöma militär potens utifrån gångna dagars resultat, eftersom länder utvecklas och med dem de militära subkulturerna. Den svaga franska insatsen i fransk-tyska kriget 1870 ledde till överoptimism inom det tyska överkommandot inför 1914. De franska soldaternas uthållighet och mod under första världskriget gjorde att alla, från Churchill till tyskarna, överskattade den franska arméns förmåga inför 1939. År 1973 underskattade de israeliska generalerna den egyptiska armén efter dess håglösa insats i oktoberkriget 1967.

Kulturer är svåra att analysera. En kultur är inte synonym med individens hudfärg eller etniska identitet. Den militära historieläran gör löjliga försök att överföra rigida kulturella attribut till individen, vilket de militärhistoriska skildringarna av de ottomanska och romerska rikena visar. I båda fallen var det träning, disciplin, tåga (esprit) och hänförelse (élan) som gjorde skillnad, inte den enstaka soldatens ursprung. De hårt disciplinerade och effektiva romerska legionerna, exempelvis, var rekryterade från hela det romerska imperiet och ottomanernas elitstyrkor bestod av slavsoldater från Balkan, tränade från pojkåren.

Kulturens roll

Trots detta måste kulturfaktorer tas med i analysen och ett medvetande om tidigare missbedömningar gör det önskvärt (possible) att överväga kulturens roll i krigföringen. Den ypperlige krigshistorikern John Keegan menar att kulturen är en huvudfaktor under ett krigsförlopp. I kontrast mot det europeiska sättet att kriga – ”ansikte mot ansikte” – framstår de gamla arabarméerna som mästare i kringgående taktik, fördröjning och missledning. En bedömning av arabisk krigskonst under 1900-talet ger slutsatsen att araberna är mer framgångsrika i motstånd (insurgence) eller politisk krigföring, det T E Lawrence kallade ”att vinna krig utan slag”. Till och med i egyptiernas lovprisade korsande av Nilen vid Suez 1973 [Yom Kippur-krigets inledning] finns en kärna av briljant ”illusionism” (deception). Kanske kommer dessa som det verkar ständiga företeelser av en kultur som alstrar förslagenhet (subtlety), förtäckthet (indirection) och förställning (dissimulation) i personliga relationer.

Detta rimmar med Kenneth Pollacks uttömmande studie av arabisk militär ineffektivitet [i boken ”Arabs at War”, 2002]. Han menar att ”vissa beteendemönster formade av den dominerande arabkulturen var de viktigaste faktorerna bakom den begränsade effektiviteten hos arabiska arméer och flygvapen under åren 1945-91”. Dessa faktorer (attributes) innebar övercentralisering, att inte uppmuntra till initiativ, oflexibilitet, manipulation av information och förringande (discouragement) av officerare med lägre ålder. – – –

Men hur integreras studier av kulturer i de militära förberedelserna? I dagsläget förekommer det knappt alls. Paul M Belbutowski, en högt utbildad tidigare medlem av [elitförbandet] U.S. Delta Force konstaterade lapidariskt en brist i vårt eget militära utbildningssystem: ”Kulturfaktorn med sina vaga och komplicerade (intangible) inslag ingår inte i den strategiska planeringen utom i en mycket ytlig mening.” Och ändå är det just ”all that is vague and intangible” som präglar lågintensiva konflikter. De vietnamesiska kommunisterna krigade inte på det sätt USA hade förberett sig på, inte heller slogs tjetjener och afghaner på ryssarnas vis. Det här innebär långt mer än att nyträna och ombeväpna soldater, det kräver en förståelse av motståndarens kulturella mytologi, historia, tidsbegrepp et cetera, vilket i sin tur kräver en större insats av tid och pengar än vad en byråkratisk organisation är villig att godkänna. …

[Min] bedömning av kulturens roll i den militära träningen av arabtalande officerare bygger på observationer under träning, vilka jag hade rikliga tillfällen att göra, men jag var närvarande vid endast en krigshändelse (den jordanska arméns konfrontation med palestinska PLO). Men arméer slåss som de har tränat. Soldater präglas av de fredstida vanorna, riktlinjerna och procedurerna. De genomgår inte någon plötslig förvandling som gör civilister i uniform till krigare. General Patton berättade gärna om Julius Caesar som ”under vintern tränade sina legioner så bra i allt som gjorde dem till soldater, vana att utföra sina plikter, att de sedan knappt behövde några order i striderna mot gallerna, eftersom de visste vad de skulle göra”.

Information som makt

I varje samhälle är information ett verktyg som kan bringa välstånd eller makt, men araber behåller den gärna för sig själv. Amerikanska militära instruktörer har under åren ofta överraskats av att information lämnad till personer i nyckelställning inte kommer längre än till dem. Efter att ha lärt sig att utföra en komplicerad procedur vet en arabisk tekniker att han är omistlig så länge som han är den enda i sin enhet som har kunskapen. Spridd till andra är han inte längre ensam om den och hans inflytande minskar. Det förklarar det förekommande hamstringen av manualer, böcker, träningsbeskrivningar och andra tryckta alster om träning och underhåll (logistics). Vid ett tillfälle mottog ett amerikanskt träningsteam i Egypten som jobbade med pansar en nyutgiven manual på arabiska som man hade väntat länge på. Instruktörerna delade omedelbart ut packen av manualer till stridsvagnsbesättningarna. Alldeles bakom dem befann sig enhetens befäl, utbildad vid Fort Knox i USA och i Aberdeen i Skottland, och samlade in manualerna igen från besättningarna. Tillfrågad om varför han gjorde det svarade han att de inkallade inte kunde läsa. I själva verket ville han inte att de inkallade skulle ha en egen kunskapskälla. Att vara den enda personen som kunde förklara instrumenteringen eller inställningen av kanonen skänkte prestige och uppmärksamhet. Militärt sett innebär detta att mycket lite av kamratbaserad träning (cross-training) kan uppnås och – i fallet med stridsvagnsbesättningar där var och en kan vara duktig i att utföra sin specialuppgift – att man inte kan överta varandras uppgifter. Att inte vara införstådd i kamratens arbetsuppgift hämmar smidigheten hos en besättning. På en högre nivå betyder det att det saknas djup i den tekniska sakkunnigheten.

Utbildningsproblem

Träningen tenderar att bli fantasilös, utarmad och tråkig med brist på utmaningar. Eftersom arabisk undervisning är inriktad på utantill-inlärning har officerarna en fenomenal förmåga att härbärgera stora mängder kunskap i minnet. Undervisningen består ofta av föreläsningar där studenterna göra voluminösa anteckningar och sedan testas på vad de har fått höra. (Om en instruktör därför tar en titt i en bok för att färska upp minnet minskar hans anseende.) Tyngdpunkten på att kunna rabbla ur minnet har ett pris, nämligen en minskad förmåga till att kunna analysera och diskutera utifrån allmänna principer. Att tänka utanför ”boxen” uppmuntras inte och att göra så inför andra kan riskera en karriär. Instruktörer ifrågasätts inte och inte heller, till slut, de färdiga studenterna.

Öppen diskussion med konkurrerande åsikter undviks vanligen, i alla fall alltför öppet, eftersom det innebär att någon vinner och en annan förlorar, där förloraren är förnedrad. Detta tabu har särskild betydelse när en klass innehåller folk med olika grader. Undervisning söks i hög grad som ett sätt att uppnå personlig prestige och araber i amerikanska klasser lägger mycket möda på att de elever som ligger högst vad gäller militär grad eller samhällsklass får de bästa resultaten i gruppen. Det leder till att de högst stående – ofta helt öppet – får hjälp under proven och om någon på lägre nivå har lyckats bäst kan resultaten hållas hemliga.

Amerikanska militärinstruktörer som undervisar mellanösternstudenter får lära sig att aldrig i klassrummet ställa en fråga som inte eleven har svaret på, särskilt om eleven är en officer. Annars har man försatt officeren i en situation som innebär offentlig förnedring. Dessutom, beroende på den arabiska politiska kulturens halvparanoida miljö, kommer den svarslöse att utgå från att han medvetet har utsatts för ett övergrepp av någon eller några. Instruktören har därmed skaffat sig en fiende och de övriga eleverna kommer att känna rädsla för att själva bli förnedrade – inget bra läge för inlärning.

Officerare och meniga

Arabiska inkallade officerare är bra tränade beträffande vapenteknik och taktik, men inte i ledarskap, en sak man inte bryr sig om. Exempelvis la general Sa’d ash-Shazli, Egyptens överbefälhavare, märke till, i sin bedömning av den armé han fick ta över inför kriget 1973, att den inte var tränad att ta initiativ eller testa ny idéer. Ledarskapsfrågan kan faktiskt vara den största svagheten i de arabiska utbildningssystemen. Detta problem kan vara resultatet av två faktorer: det starkt markerade klassystemet på gränsen till kastväsende och bristen på bra utbildning för inkallade officerare.

De flesta arabiska officerare behandlar soldater som lägre stående varelser. … Föreställningen att man ska ta hand om sina soldater finns bara inom de egyptiska elitstyrkorna. När veckoslutet som vanligt återigen nalkas i förläggningarna utanför Kairo sätter sig officerarna i sina bilar och åker hem, medan de meniga får vandra därifrån genom ökenmarker till någon väg där någon buss kan ta dem till Kairos utkanter. Garnisonerna har inga faciliteter för soldaterna. Samma situation råder i andra arabtalande länder, något bättre i Jordanien, men värre än så i Syrien och Irak.

De unga soldater som utgör merparten av den egyptiska armén hatar av goda skäl värnpliktstjänstgöringen och är beredda att göra nästan allt, inklusive självstympning, för att undvika den. I Syrien köper välbeställda ut sina söner eller får dem förflyttade till icke-stridande förband. Allmänt sett skapar militärerna inom Den bördiga halvmånen disciplin via rädsla. I länder där stammar fortfarande har stor betydelse, som i Saudiarabien, lindras skräcken av en sorts jämlikhet på stambasis, vilket leder till upplösning av disciplinen.

Det sociala och yrkesbaserade gapet mellan officerare och meniga förekommer i alla arméer, men i USA och västländerna överbryggs det av underofficerarna. Tillgången till välutbildade underofficerare har faktiskt varit avgörande för att den amerikanska krigsmakten ska kunna fungera som bäst. De behövs i utbildningen och för att den rätta lagandan ska uppstå. De flesta arabländer har inte kårer av underofficerare och i de fall de finns är de så dysfunktionella att de försämrar den militära effektiviteten. Med några undantag betraktas underofficerare som jämställda med de meniga, vilket hindrar dem att fungera som länk mellan officerare och meniga. Officerarna utför instruktionsarbetet men det vida sociala gapet mellan officerare och meniga gör undervisningen mager, formaliserad och ineffektiv. Att undervisa genom att visa och berätta förekommer ofta inte då officerarna vägrar att smutsa sina händer och undviker därför de mer praktiska momenten, eftersom de uppfattar att det ligger under deras sociala nivå. Ett dramatiskt exempel på det inträffade under Gulfkriget då en hård sandstorm blåste bort tälten för ett antal officerare som var krigsfångar. I tre dagar utstod de vindar och regn hellre än att de skulle bli observerade arbetande med händerna från ett närliggande tält med meniga krigsfångar.

Det militära priset för det här är mycket högt. Utan den sammanlänkning som underofficerarna erbjuder tenderar militära enheter att upplösas under krigets stresstryck. I grunden är det ett uttryck för att de meniga soldaterna inte litar på sina befäl. I och med att officerarna inte på allvar deltar i träningsproceduren drabbas träningsfaserna av upplösning. En egyptisk officer förklarade en gång för mig att den egyptiska armén katastrofala nederlag i Oktoberkriget 1967 kom sig av bristande sammanhållning inom enheterna. Han menade också att situationen endast marginellt förbättrats 1973 [Yom Kippur-kriget]. Irakiska krigsfångar år 1991 visade på en märklig rädsla och motvilja gentemot sina officerare.

Beslutsfattande och ansvar

Beslut tas och meddelas uppifrån med mycket liten tvåvägskommunikation. Detta medför ett högt centraliserat system där makten nästan aldrig delegeras. Det är sällan en officer tar ett viktigt beslut på egen hand. Istället föredrar han den säkra vägen för att uppfattas som arbetsam, klipsk, lojal och – medgörlig. Att bli betraktad som uppfinningsrik eller som en som tar egna beslut leder till problem. Precis som i det civila livet är konformism den överväldigande sociala normen, spiken som står ut får hammaren i huvudet. Order och information flödar från topp till botten och de är inte avsedda att omtolkas, förbättras eller på något sätt modifieras.

Amerikanska officersinstruktörer upplever ofta frustration när de vill få ett beslut från en arabisk kollega och inser inte att den arabiske officeren saknar behörighet att ta beslutet, vilket förstärks av officerens begripliga motvilja att erkänna att han saknar behörigheten. Personligen har jag många gånger sett hur beslut om till exempel mötestider och lokaler som kunde ha tagits på bataljonsnivå har krävt tillåtelse från försvarsministeriet. Det har lett till att amerikanska instruktörer har en tumregel: en fanjunkare i amerikanska armén har lika mycket bestämmanderätt som en överste i en arabisk armé.

Undervisningsmetoder och sakfrågor dikteras uppifrån och enheternas befäl har mycket lite att säga till om i detta. Politiseringen av den arabiska militären innebär att politiska faktorer väger tungt och ofta sätts före militära överväganden. Initiativrika officerare som söker ömsesidiga beslut inför aktionerna ses som ett hot mot regimen. Det kan iakttas inte bara på den nationella strategiska nivån utan också i varje del av de militära förberedelserna och aktionerna. Under förberedelserna inför 1973 års krig minskade politiseringen med ty åtföljande ökning av professionalismen, men så fort striderna var över återgick allt till det gamla. På senare tid har ett utökat byråkratiserat militärt etablissemang kommit att spela allt större roll. En veteran från Pentagons revirstrider känner sig som ett förskolebarn inför maktkamperna inom de arabiska militära högkvarteren.

Det förekommer sällan ett tydligt ansvarstagande i policyfrågor, militära operationer och träningsprogram. Amerikanska instruktörer frustreras ofta av att arabiska officerare lägger skulden för misslyckaden på amerikansk utrustning eller andra yttre faktorer. I hög grad läggs skulden för icke använd krigsmateriel från USA på ”brist på reservdelar” och man menar att det beror på onåbara underhållsleverantörer, även fast amerikanarna kan uppvisa dokumentation på att underhållet har nått landet men försvunnit inom den bristfälliga nationella underhållsorganisationen. Den arabiska kritiken levereras dock så diffust och opreciserat att den kan undgå adressaten. – – –

Beträffande utrustning existerar en djup åtskillnad mellan amerikansk och arabisk skötsel och underhåll. Arabernas problem med amerikansk materiel beror inte, som det ibland förenklat antas, på att ”araber inte sysslar med underhåll”, utan någonting mer djupgående. Den amerianska synen på ett vapensystem är inte enkelt överförbar. Ett vapensystem kräver sitt eget specifika underhåll och egna logistiska procedurer, synsätt och till och med en filosofi i allt baserat på amerikansk kultur med dess förväntan på en viss utbildningsnivå, lokal ansvarskänsla och verktygsfördelning i enlighet med en viss doktrin. Verktyg som i USA placeras på bataljonsnivå (600-800 personer) återfinns i en arabisk armé på mycket högre nivå, antagligen 2-3 nivåer högre. Kunskapen, initiativen och framför allt tilliten som syns i överförandet av ansvaret till lägre nivåer syns sällan till. Den amerikanska materielen och dess skötsel kräver verksamhet på basnivå och därmed en överföring av ansvar. Utan de nödvändiga verktygen, reservdelarna och den nödvändiga kunskapen för att hålla materielen igång och med oviljan att komma med dåliga nyheter till överordnade letar istället enheternas befäl efter syndabockar. Det här ligger bakom det jag ofta hörde i Egypten att amerikansk krigsmateriel är ”för ömtålig”. Man skaffar sig gärna hypermodern militär hårdvara, men undviker frågor om underhåll och träning. Mörkläggning och vilseledning sker till den grad att amerikanska hjälpteams insatser omöjliggörs, trots höga ambitioner. Generellt resulterar bristen på uppriktighet om olika problem i att det blir mycket svårt för utländska instruktörer att assistera vid instruktioner och att tillmötesgå träningsbehov.

Kombinerade arméoperationer

Bristen på samarbete är den mest uppenbara i arabiska nationers misslyckanden under samfällda operationer. I ett reguljärt jordanskt infanterikompani är den enskilde soldaten lika bra som i ett jämförbart israeliskt kompani. På bataljonsnivå, däremot, är den samordning som krävs med artilleri, luft- och landlogistik obefintlig. Ju högre nivå, desto större splittring. Det är resultatet av för lite träning av koordination och samband och när det förekommer handlar det istället om uppvisningar för att imponera på besökare istället för träning.

Problemet kommer av tre huvudfaktorer. För det första den allmänt kända bristen på tillit bland araber gentemot någon utanför den egna familjen vilket påverkar offensiva operationer. Undantag i detta förekommer inom elitenheter (vilka arabvärlden igenom har syftet att försvara regimen, inte landet). I en kultur där nästan allt vad människor företar sig, inklusive affärer och sociala mellanhavanden, baseras på familjestrukturer, märks inriktningen också inom det militära, speciellt i hotfulla krigssituationer. En offensiv aktion består i grunden av eldgivning och förflyttning. Den attackerande enhetens soldater måste känna sig säkra på att stödjande enheter och vapen ger täckande eldgivning. Saknas det tillit vad gäller eldunderstödet är enda möjligheten för ett anfall att officerare leder i frontlinjen, något som inte har karaktäriserat arabiska ledarskap.

För det andra skapar den etniska mosaiken ytterligare problem i träningssammanhang eftersom de styrande i Mellanöstern använder sekteristiska och stamgrundade lojaliteter för att behålla makten. Alawiterna styr Syrien, östbanksbefolkningen styr Jordanien, sunniter kontrollerar Irak och nejdier kontrollerar Saudiarabien. Det här har direkta följder för militärväsendet där sekteristiska överväganden påverkar anslutningen och utnämningarna. Några minoriteter, som tjerkesser i Jordanien och druser i Syrien, binder sin goda ställning till den styrande eliten och innehar en viktiga skyddande roll, medan andra, exempelvis shiiterna i Irak, är utestängda från officerskåren. Över huvud taget motarbetar officersantagningar baserade på sekterism den meritbaserade antagningen.

Samma brist på tillit präglar mellanstatliga operationer och detta av goda skäl. Ett exempel är den utbasunerade lögn Gamal Abdel Nasser meddelade kung Hussein i juni 1967 för att få honom att delta i kriget mot Israel – att det egyptiska flygvapnet härskade över Tel Aviv (fast de flesta planen var förstörda) – var ett klassiskt exempel på vilseledning. Sadats falska närmande till syrierna för att locka dem till ett deltagandet i kriget 1973 var ett annat: han meddelade dem att Egypten planerade totalkrig, varvid han uppvisade en falsk operationsplanering endast avsedd att visas för syrierna. Med den här bakgrunden är det inte konstigt att mycket lite av gemensam övning och träning förekommer. …

För det tredje använder styrande i Mellanöstern ofta maktbalansmetoder för att bibehålla auktoriteten. Parallella organisationer och enheter skapas samt våldsstrukturer som beror av de styrandes välvilja. – – –

Samordnade kommandon är konstruktioner på papperet med mycket begränsad funktion. Ledarna håller noggrant kollen på samordnade beslutsenheter, gemensamma övningar och militärenheter ty alla arabiska arméer är tveeggade svärd, där den ena eggen pekar mot en yttre fiende och den andra mot huvudstaden. Landets styrkor är på samma gång både en garant och ett hot. Arabiska ledare undviker normaliserade samövningar, ofta med ursäkten att de kostar för mycket, vilket låter tveksamt med tanke på alla avancerade, svårunderhållna vapen som köps in. Storskaliga övningar och samordnade beslutscentraler frammanar vänskapsförhållanden, mjukar upp rivaliteten, minskar misstänksamheten och gör slut på den uppsplittring som möjliggör för ledarna att spela ut enheter mot varandra. Tydligast märks det i Saudiarabien där armén och flyget lyder under försvarsministern, prins Sultan, medan nationalgardet ligger under prins Abdullah, vice premiärminister och kronprins. I Egypten balanseras armén upp av de centrala säkerhetsstyrkorna, medan funktionen uppfylls av de republikanska gardena i Irak och Syrien.

Politikerna skapar faktiskt hinder för att upprätthålla splittringen. Till exempel att av träningsskäl rekvirera flygmaskiner från flygvapnet, vare sig det gäller en samövning eller transport, måste generellt godkännas av toppar inom försvarsministeriet. Om ett stort antal flygmaskiner ska involveras krävs troligen presidentens godkännande. Militärkupper börjar bli omoderna, men rädslan för sådana lever kvar. I Saudiarabien finns ett komplext system där godkännanden från lokala befälhavare eller provinsguvernörer krävs. De har alla skilda kommandokanaler  när det kommer till godkännande av vägkonvojer, rekvirering av ammunition, övningar, saker som behövs för den som planerar en kupp och som i så fall skulle kräva en massiv skara lojala konspiratörer. Arabregimer har lärt sig hur man kuppsäkrar sig.

Säkerhet och paranoia

Arabregimer klassificerar nästan allting som mer eller mindre militärt. Information om befordringar, förflyttningar, namn på kommendanter och enheters utformningar som rutinmässigt publiceras offentligt inom den amerikanska militären är topphemligt i arabtalande länder. Visserligen försvårar det för en fiende att få en klar bild av försvarets funktioner, men det förstärker också åtskillnaden mellan de egna enheterna. Besattheten vad gäller säkerhet kan nå absurda höjder. Inför 1973 års krig fann Saddam Hussein till sin överraskning att när det var två veckor kvar till ett utsatt anfall hade hans krigsminister general Muhammad Sadiq inte informerat sin underlydande personal om ordern. Sadat undrade om inte de människor som ska utföra kriget borde få veta det. Utlänningar måste vara beredda på att kontakten med arabiska kollegor eller nyckelpersoner kan försvinna utan varning eller förklaring av frånvaron. Det kan mycket väl vara ett byte till en medarbetare, men oklarheten kan frammana förväntningar om vad som helst, som också kan inträffa. Det är också bäst att inte undersöka för mycket, instruktörer och rådgivare som är alltför frågvisa kan bli utestängda.

Förhållandet mellan USA och Israel antas vara nära och utspela sig på alla nivåer. Araber tror att de mest världsliga detaljer om dem på något sätt vidarebefordras till Mossad via någon hemlig direktlinje. Det förklarar varför anlitade amerikanska rådgivare kvickt och ofta blir tillfrågade om sina åsikter om det ”palestinska problemet”, varefter de måste åhöra monologer om en påstådd judisk dominans i USA.

Likgiltighet för säkerhetsproblem

Beträffande säkerhetsfrågor existerar en allmän slapphet, man verkar inte bry sig och övningsolyckor möts med likgiltighet, trots att de ofta hade kunnat undvikas med små medel. Amerikaner må vara överdrivet säkerhetsinriktade, men arabiska enheter uppvisar en lättjefull inställning visavi säkerheten under övningar. Ett antal förhållanden ligger bakom detta. Vissa skulle nog peka på religionens inneboende fatalism och den som har vistats en längre tid i ett muslimskt land skulle nog instämma, men kanske det mindre handlar om religion än om politisk kultur. Som varje erfaren militär känner till gör enheten bra ifrån sig i de angelägenheter som bossen bryr sig om. När ledarskiktet uppvisar en fullständig brist på intresse för sina soldaters väl och ve sprider sig inställningen nedåt genom graderna. Paradexemplet är sveket mot syriska trupper som stred mot Israel i Golan 1967. Den syriska regeringen hade dragit tillbaka sina elitförband och spred medvetet ut den falska nyheten att israelerna hade erövrat staden Kuneitra, vilket skulle ha inneburit att de låg i ryggen på de syriska värnpliktiga trupperna som låg kvar i sina positioner. Ledarna gjorde detta för att få stormakterna att framtvinga ett vapenstillestånd, men det ledde till panik bland de syriska soldaterna och förlust av Golanhöjderna.

Slutsats

Det är svårt att överdriva skillnaden i enskildhet efter enskildhet mellan amerikansk och arabisk militär kultur. Amerikanska militära instruktörer och rådgivare möter elever som entusiastiskt tar till sig lektionerna och därefter resolut misslyckas med att tillämpa dem. …

Sovjetunionen förstärkte under sin tid med arabstaterna de kulturella dragen. Liksom hos araberna var drivkraften inom den sovjetiska militärkulturen en rädsla gränsande till paranoia. De arabiska överordnade förstod sig snabbt på den sovjetiska stelt centraliserade kommandostrukturen. Föraktet för den vanlige soldaten var detsamma liksom misstron mot en välutvecklad och omtyckt underofficerskår.

Arabisk politisk kultur baseras i hög grad på samhällelig stratifiering, påfallande lika den dysfunktionella Sovjetunionen och väldigt olika den rörliga och meritokratiska USA-modellen. Arabiska officerare ser inget värde i att sprida information bland sina egna, för att inte tala om de meniga. De följer sina ledares exempel, vilka inte bara undanhåller information från sina allierade, utan också återkommande missleder dem. Den militära träningen återspeglar snarare detta än att förbereda soldaterna inför den ström av oförutsedda situationer som uppstår i slagfältets kaos. Arabiska soldater och deras officerare är låsta vid de begränsade funktioner de har tilldelats i hierarkin. Att detta gör dem mindre effektiva i stridssituationen samt ökar riskerna är inte frågor som står i fokus, jämfört med den amerikanska kulturen där de är huvudfrågor som återspeglas i träningen.

Någon förändring lär inte komma förrän en sådan inträder i den större arabiska politiska kulturen, men impulser kan komma från den militära sidan tack vare samarbetet och kontakterna med andra länder. – – –

Så långt De Atkine. Jag är inte helt lycklig med den här artikeln. Jag vet till exempel att också min värld kan vara ”en kultur som alstrar förslagenhet, förtäckthet och förställning i personliga relationer”. På ett sätt skulle man kunna se hela artikeln som ett generalangrepp på araberna, men jag tycker ändå inte det – det handlar ju hela tiden om strukturer. Och självklart får man kritisera. I dessa dagar visas en film på bio och i svensk TV, ”The Swedish Theory of Love”, som är en bredsida mot det svenska sättet att organisera samhället och de personliga relationerna, men ingen skulle komma på idén att klaga på att filmen ger en negativ bild av vårt land.

De Atkines artikel betonar att det militära i arabländer speglar det civila samhället och dess stratifiering – med andra ord kan man se samhället i den militära spegeln. Om en invändning är att artikeln skrevs för sjutton år sedan, så är motinvändningen att det faktum att arabvärlden är så stagnerad som den är fortfarande år 2016 ett argument för att artikeln säger något viktigt. Sedan dess har mycket hänt och för den här frågan är ”den arabiska våren” det viktigaste, en serie händelser som stryker under vad De Atkine vill säga: bortsett från Tunisien har hela den så kallade våren lett till bakslag – i Egypten har ”vintern” till och med återinförts. Inför våra ögon imploderar arabvärlden: Syrien, Irak, Jemen, Libyen… Vilken blir nästa brandhärd: Libanon? Algeriet? Jordanien? Och Saudiarabien verkar ha legat i frysbox sedan artikeln skrevs – inget är förändrat, strukturerna är intakta och den som kritiserar regimen får spöstraff. Så statisk är situationen att när saudiska kvinnor nu ska få köra bil blir det globala rubriker.

Resten av världen går nu snabbt framåt. Tidigare uländer och kolonier avancerar snabbt, kinesiska turister översvämmar Europa, medelklasserna växer, standarden stiger, till och med Botswana har högre levnadsstandard än Egypten. Men i arabvärlden står det stilla. Där är inte ens läget som i nyindustrialiserade länder att grupper skaffar sig stora rikedomar medan resten är fattiga, i Egypten är ”alla” fattiga (GINI-koefficienten är 30, Sveriges är 27). Läget är ukrainskt (GINI: 25): inget kommer igång på allvar och därför håller de mest gynnade och mäktiga hårt på de gamla strukturerna.

Den arabiska ungdomen tror inte längre på sina hemländer, den försöker ta sig ut. Väst har bedårat i decennier via media och numera via berättelser från utvandrade araber. Och nu har de flesta araber tillgång till den stora informationskällan: internet. Översättandet av utländsk litteratur har alltid varit mager och fri press vet araber knappt vad det är, men nu är allting en knapptryckning bort och den informationen kan få ögonbrynen att höjas.

En viss kategori har dragit en personlig och egenartad slutsats: istället för att ta lärdom av världen, få nya intryck och idéer ska man göra tvärtom, vända världen ryggen, återskapa den ålderdomliga ”äkta” arabiska och muslimska världen och den som motsätter sig detta kommer att få ångra sig. Det efterlängtade lyckolandet måste dock tvingas fram med våld, det går inte att få till skänks. IS kallas drömmarna.

Alla IS-yttringar världen över kommer att förkolnas med de blåslampor vi kallar moderna vapen och ju mer denna muslimska galenskap mobiliseras desto större blir motståndet. De skador IS vållar i det normala arabiska samhället är enorma och det kanske kommer en motrörelse. Men den stora frågan i detta blogginlägg är vad som kommer att kunna skaka om det normala, statiska arabiska samhället, bryta sönder de gamla strukturerna, inge ett nytt tänkande som kan ge nya lösningar. Araben i gemen verkar inte ha några erfarenheter av frihet, demokrati och ett fosterland med en regering som faktiskt bryr sig om vanligt folk, skolar dem, sätter dem i arbete, ger dem friheter att utvecklas utan att stoppas av nepotism, religiös trångsynthet och förtryck.

Tillitsfrågan är central. Har man inte tillit till ett lands regering eller medborgare blir det svårt att tro eller lita på en demokratisk process och då är det tilliten och tryggheten hos den egna familjen och släkten det man bygger sitt liv på. Om man i den situationen av brist på tillit kommer upp sig gäller det att bita sig fast och gagna de egna, andra kommer bara att vilja knuffa bort en.

De Atkine är inne på frågan om religionens betydelse eller egentligen om fatalismens betydelse som inte riktigt är en religiös fråga. Idén att Gud styr allt sitter troligen djupare än någon specifik religion eftersom den tanken är levande också hos utövare av andra religioner, till exempel kristendomen. Men hur många gånger har man inte hört en muslimsk soldat säga: ”Nej, jag är inte rädd för att dö! Gud bestämmer när jag ska dö, mitt liv ligger i Guds händer.” Med andra ord: när han springer upp i kulregnet kan ingen människa döda honom utan Guds tillåtelse. Och har Gud bestämt att han får leva är han i princip osårbar i kulregnet.

Det här är släkt med De Atkines skildring av ointresset för säkerhet. Har Gud bestämt att man får leva, varför ska man då utföra skyddsarbete? Och har Gud bestämt att man ska dö kan inga skyddsåtgärder skydda en. Säkert tänker inte alla så här primitivt, religioner brukar ha någon passus i stil med ”Gud hjälper den som hjälper sig själv”, men det räcker med att tillräckligt många uppfattar verkligheten och de egna ansträngningarna superfatalistiskt för att kollektivet ska försvagas och det är kollektiven som kan nå framgång, vare sig det är en infanteripluton eller en firmas personal.

Afrikaners kausalitetsuppfattningar är inte samma sak, även om de svagt är släkt. Jag syftar på föreställningen om Makterna. Synsättet är att ingen kan lyckas utan att ha Makterna med sig och alla som har lyckats har Makterna med sig, eftersom det är villkoret. Därför ernår också grymma diktatorer en sorts ”positiv” respekt: hen skulle ju inte befinna sig på tronen om inte Makterna hade ställt sig bakom.

I samma kulturkrets spännande från Uganda via Liberia till Kongo ersätter frågan ”vem” frågan ”hur”. Om man drabbas av en olycka eller blir sjuk ställs inte frågan ”Varför eller hur kommer det sig att det blev så här?”, utan ”Vem gjorde det här mot mig?”. Det handlar om förhäxning. Om man inte kan räkna ut vem som är Förorsakaren måste man gå till en specialist (”häxdoktorn”) som antingen ger ett svar eller gör föranstaltningar så att man ska vara mer skyddad nästa gång.

Det finns ett gemensamt drag mellan muslimsk fatalism och förhäxningstro: båda tar bort ansvaret hos en själv, båda tror att döden eller olyckan har andra orsaker än de egna handlingarna, alternativt det egna kollektivets handlingar. Det spelar ingen roll vad man gör, man lever på nåd av de osynliga makterna. När ebola bröt ut i Västafrika härom året trodde också folk att regeringen eller andra onda människor hade kastat sjukdomen på dem. Långt om länge började de ta till sig det säkerhetsbeteende myndigheterna anbefallde.

Jag skulle vara väldigt intresserad av en utredning som gav svar på frågan om vilka följderna blir i ett samhälle där man mindre tror på de egna handlingarnas möjligheter än den osynliga maktens. Vad skulle behövas för att bryta den föreställningen? Räcker det med läskunnighet och en kortare skolgång eller sitter det djupare än så? I grunden handlar det om ens totala syn på människans/kollektivets möjligheter. Vi kan jämföra med det budskap som maoisterna i Kina trummade in i bondebefolkningens hjärnor: att folket med samfälld kraft kunde flytta berg och skapa floder. På en propagandaaffisch från 60-talet ses en flicka på väg till skolan knyta sin halsduk runt en majsplanta för att staga upp den, med andra ord: Gud avgör inte ens en majsplantas liv utan en människas handling kan göra skillnad.

Träla för staten

staten

 

Att kalla en meningsmotståndare för idiot ligger inte för mig. Livet har lärt mig att det finns många synvinklar där också de underliga blir begripliga om man har en dialog med deras representanter. Problem är sällan lätta att lösa och även om man bestämmer sig för en lösning kommer det att finnas nackdelar med den. Jag har alltmer kommit att hylla pil-pul, den gamla judiska diskussionsmetoden där man lägger upp pro och contra, argument efter argument för och emot, på bordet utan att försöka hitta en lösning eller entydig slutsats. Så klart det inte är en lyx som beslutsfattare kan unna sig, men eftersom jag inte är i den sitsen funkar mångtydigheten och komplexiteten för mig.

Men enstaka gånger möter man en åsikt som är så uppenbart galen att man mer kommer att förundra sig över hur den personen tänker än det felaktiga i åsikten. Donald Trump har kläckt ur sig en rad sådana. Men intressantare är kanske när man stöter på det obegripliga tänkandet hemmavid. Tisdagen den 30:e augusti 2015 publicerade Svenska Dagbladet artikeln ”Skattefridagen – värd att fira!” av skribenten Siri Steijer. Det handlar om det totala skattetrycket på en svensk medborgare i form av inkomstskatt som går till stat, landsting och kommun, samt moms. Ett utdrag ur artikeln:

”I dag [30/8] är det Skattefridagen. Är du medelinkomsttagare börjar du därmed från och med nu tjäna pengar åt dig själv. Hittills i år har staten svalt allt du tjänat, krona för krona. Skattefridagen kan förklaras som ett slags mått på skattekvoten, presenterad som ett datum. I Sverige är det Skattebetalarna som årligen räknar ut dagen och i år har en medelinkomsttagare i Sverige cirka 28 000 kronor i månadslön. Till den synliga lönen läggs i uträkningen löneskatter och skatter som löntagaren får betala för sin konsumtion. Detta summerar till 53,7 procent av lönen och omräknat på årsbasis blir det 196 dagar.” Steijers slutsats: ”Det innebär att vanliga lärare och sjuksköterskor trälar för staten mer än halva året innan några slantar blir kvar i den egna plånboken.”

Inledningsvis förstår man tänket. Den del av lönen som avgår i form av skatt kan räknas om i dagar – det blir årets första 196 – men det är utrycket ”träla för staten” som får mig att studsa. Vart går mina skattepengar? Här är listan utan fullständighet och inbördes betydelseordning:

skolorna på alla nivåer

sjukhusen

den fria sjuk- och tandvården för barn

ålderdomshemmen

daghemmen

vägarna, järnvägarna (tunnlarna och broarna)

poliserna

det militära försvaret

biblioteken

museerna och de historiska byggnaderna

pensionerna

bostadstilläggen

socialunderstöden (aktivitetsbidragen)

barnbidragen

studiebidragen

rättsväsendet

kyrkorna och gravplatserna

de allmänna badplatserna

sommarkolonierna

nationalparkerna

symfoniorkestrarna

de kommunala musikskolorna

förenings- och partibidragen

tidningsstödet (t ex de 57 miljonerna år 2013 till Svenska Dagbladet)

Detta kunde Steijer förstås ha tagit med i diskussionen, men istället heter det att pengarna går till det diffusa uttrycket ”staten”, därtill med användning av verbet ”träla” (träl = slav). Vad skulle hända i vårt land om ovanstående poster inte fick ekonomiskt stöd? Sverige skulle förvandlas till ett Haiti, ett land i tredje världen. Det skulle Steijer inte hålla med om, troligen med argumentet att om inga skatter togs upp till allt detta skulle folk ha pengarna kvar och därmed själva kunna välja vilka varor och tjänster de önskade konsumera. Det finns en logik i det. Teoretiskt kan man tänka sig att alla pengar till sjukvården togs in via personliga försäkringar, att rättsväsendet tog betalt per rättegång, att polisen tog en avgift för varje utryckning, att grundskolan var avgiftsfinansierad, att biblioteken tog betalt per boklån, att alla vägar var privata och avgiftsbelagda, att flygvapnet bekostade de nya Gripen-planen med individuella räkningar, att inga studiebidrag eller barnbidrag fanns och så vidare i all oändlighet.

Men bara teoretiskt, rent praktiskt vore det inte möjligt och därför har alla stater skatteuppbörd. Men det är inte svårt att räkna ut vilken politisk ståndpunkt som ligger bakom Steijers resonemang, eftersom hatobjektet är ”staten”. Inget politiskt parti har på programmet att avskaffa skatterna (möjligen höja eller sänka), utan det är en annan iskall ideologi som ligger bakom hatet mot staten som vi tvingas att ”slava” för: nyliberalismen, ibland kallad libertarianismen. Det är den ideologi som hyllar den så kallade nattväktarstaten. Wikipedias presentation: ”En nattväktarstat, eller minimal stat, är inom politisk filosofi ett statsskick där statens uppgift är begränsad till att upprätthålla inre och yttre säkerhet. En tänkt nattväktarstat skulle således ansvara för rättsväsende, polisverksamhet och försvar, medan övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi. Begreppet myntades inom 1800-talets liberalism. Nattväktarstaten begränsar sig till att försäkra att medborgarna kan ’sova tryggt om natten’. I övrigt avstår staten från att lägga sig i medborgarnas liv, men också från att bistå med ytterligare hjälp.”

Någon sådan stat har aldrig funnits och kan av praktiska skäl inte heller uppstå. Nattväktarstaten är en politisk idé, en skrivbordskonstruktion som i likhet med andra skrivbordskonstruktioner alltid kraschar mot verkligheten – beakta andra skrivbordskonstruktioners öden: kommunismen, anarkismen, gudsstaten, den nazistiska statsmodellen, Israels ursprungliga kibbutzsamhälle, IS-modellen, Nordkorea, Mussolinis fascism och – om det hade blivit verklighet – löntagarfondssamhället.

Nyliberalismen är trots sin ärkekapitalistiska innebörd inget som marknadsekonomins överguru Adam Smith förespråkade, han var mer altruistisk än så. Nyliberalismen är skräddarsydd för de människor i det marknadsekonomiska samhället som är de ekonomiska vinnarna eller hoppas att bli det. En typmodell kan beskådas i filmen ”Wall Street”: den fiktive Gordon Gekko spelad av Michael Douglas. De vill befria sig från det medmänskliga ansvar som är medborgarens normala ansvar, nämligen att försöka skapa ett samhälle som är drägligt för alla medborgarna. Först genom att bortse från alla andra än sig själv blir man fri och når sin fulla potential, är innebörden, och därmed ligger idén nära den nietzscheanska Übermensch-idén. För att komma därhän behöver människan bortse från sin empatiska ådra och därför arbetar nyliberalismen med att förlöjliga bidragstagare, mindre uppfinningsrika och initiativrika människor. En moralisk dimension läggs till: det är förädlande för människan att leva i ett samhälle som inte har skyddsnät. Att många människor i ett sådant samhälle skulle gå under kontras med de vinster som de framgångsrika tillför med sina initiativ, sin uppfinningsrikedom och arbetsförmåga. Hela paketet får den skönhet förenklade och renodlade ideologier äger och kan därmed ha en förförisk inverkan på framför allt unga människor.

Nyliberalismen sägs ofta ha en stor inverkan på vårt samhälle, medan andra hävdar att den har blommat färdigt. Visst lever den ett aningen undanskymt liv. Fredrik Reinfeldt ställde sig i sin ungdom upp i offentliga samlingar, utropade ”Jag är fri!” och menade därmed att han inte ämnade ingå i några besvärliga, snärjande medborgarsammanhang. Som vuxen skrev han sedan boken ”Det sovande folket” där han bland annat hävdade: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Regeringstidens närkontakt med det arbetande folket verkade ändra hans attityder, men då var det dags för Centerpartiets ungdomsförbund att ta vid med ett programförslag som var så nyliberalt att Annie Lööf fick ta avstånd från det. Men själv yttrade hon att en bok av Ayn Rand – ”Atlas shrugged” – var den bästa bok hon hade läst, Rand som är en nyliberal guru med böcker som ”Själviskhetens dygd” och ”Kapitalismen – det okända idealet”. Idag verkar Ebba Busch Thor stå med ena foten i synsättet, så ideologin lever, säkert framför allt bland yngre kapitalistiska revolutionärer, men för den breda allmänheten är den tämligen okänd.

Man kan tryggt säga att nio av tio svenskar vill ha marknadsekonomin framför den idealistiska och historiskt belastade socialismens statsägda samhälle och kanske gäller det också resten av europeerna. Men inom marknadsekonomins moln av åsikter kan man urskilja två poler. Den ena är nyliberalismens råbarkade kapitalism och ”the winner takes it all”-mentalitet, som fick ett kraftigt uppsving under Milton Friedmans guldår och som bland annat drabbade ryssarna med så kallad ”chockterapi” – vi minns Margaret Thatchers fruktansvärda ord: ”Det finns ingen sådan sak som ett samhälle.”

Den andra polen utgörs av det socialdemokratiska synsättet: marknadsekonomi, ja, men med en viss odogmatisk styrning och samtidigt en tydlig strävan att skapa ett sammanhang, ett folkhem att vilja leva i, ett samhälle för alla där skillnaderna inte ska vara för stora. Socialdemokratin skyr ett samhälle med flygplatsatmosfär och inpräntar i medborgarna att det visst finns en sådan sak som ett (allas) samhälle. Det handlar inte om nationalism utan om stugvärme och tillhörighet.

Innan man gräver ner sig i endera skyttegraven bör man påminna sig att båda inriktningarna har vissa goda argument. Till hälften skapas ett lands välfärd av dess näringsliv. Utan fungerande företag inget överskott, ingen god tillgång till arbeten. Men marknadsekonomin i vår tid bygger på handel och raserande av tullmurar. En dynamisk och frisk marknadsekonomi måste därför kunna strukturrationalisera, vara innovativ och lagom laglös. Det är den internationella handeln som har lyft en halv miljard kineser och japaner ur fattigdom, som har byggt de moderna Sydkorea, Taiwan, Brasilien, Singapore, Chile och som nu går vidare med Vietnam och afrikanska stater. Det var den förkättrade Thatcher som bröt ner de trötta engelska fackföreningarnas fasthållande vid olönsamma gruvor och gamla regler. I vårt exportinriktade Sverige har ingen Thatcher behövts. Varven las ned, liksom textilindustrin, bergslagsgruvorna och nu senast Saab, men Sverige bara skakar av sig det och ångar vidare. Storbritannien och Sverige ligger idag jämsides och högt i välfärdstabellen.

”Vad då ’till hälften’?” hojtar nyliberalen. Skapas inte välståndet till hundra procent av näringslivet? Nej, det måste finnas en fördelningspolitik också, annars hamnar vi i ett Haiti där vinsterna hamnar hos ett fåtal medan flertalet försmäktar. Nyliberalernas dogmatism skapar understundom därtill en hämsko på samhällsutvecklingen, det belyser bostadsbyggandet. Under Alliansens åtta år stod de marknadstroende med armarna hängande i väntan på att Marknaden skulle bygga bostäder, vilket inte skedde. Sextiotalets socialdemokrater hade växt upp i en marknadsekonomi och hade ingen erfarenhet av ett socialistiskt samhälle. Men när trångboddheten blev ett massproblem tänkte de utanför boxen och initierade det heroiska miljonprogrammet utan vilket vi skulle ha befunnit oss i superkris idag.

EU beskylls av vissa för att vara nyliberalt inriktat (behandlingen av Grekland ses som ett exempel), men vår union är påfallande statsinriktad och för en tydlig politik som förutsätter väloljade statsapparater. Snarare är det alltså så att haltande statsapparater kritiseras inom EU och kan få en uppsträckning, till exempel i fallen med statsskulder.

Om Seijer utifrån sina ordval och hemmahörighet på Svenska Dagbladet enkelt kan identifieras som nyliberal, så är fallet med DN-skribenten Lena Anderssons artikel ”Skatt är den sanna girigheten” (15 april 2015) mer mysteriös. En klar tendens i artikeln står klar: hon går till storms mot mentaliteten att låta andra betala det som egentligen ska betalas av en själv. Där kan man delvis hålla med. Vi har nog alla träffat människor som är gränslösa i sina krav på vad ”samhället” ska hjälpa en med eller som rasar mot försäkringsbolag som inte ersätter skador som uppenbart beror på egen försummelse. Men att därifrån växla över till meningar som denna är obegripligt: ” Så fort man samlat ihop något ska man dela med sig, annars är man girig. Sådan är vår konsensus. Alla pengar tillhör egentligen alla, resten är omoral.”

Nej, Andersson, därom råder ingen konsensus! Ytterst få anser att allas pengar är allas. Däremot råder det allmän samstämmighet om att den som tjänar pengar bör ge en del till samhället, en del! Det är för övrigt en global åsikt. I kultur efter kultur, ideologi efter ideologi, religion efter religion sägs samma sak: den som har ska ge en del till den som har råkat illa ut, alternativt till det allmänna. Inom islam är en av de fem pelarna, riktlinjerna för ett korrekt leverne, allmosan. Ingen socialdemokratisk eller svensk politiker över huvud taget har någonsin sagt att ens pengar tillhör staten. Däremot gäller det historiska yttrandet ”svenska folkets rätt att sig själv beskatta”, vilket Andersson med sin tunga bildning torde känna till.

Andersson hånar: ”Finansministrar kommenterar gärna reformförslag som sänker skatter med att vi ’inte har råd’ eller att ’det kostar för mycket’. Språkbruket är avslöjande: medborgarna arbetar egentligen för staten, så som de en gång arbetade för kungar och furstar.” Nej, Andersson, vi som tycker att det är sexigt att betala skatt har inte känslan att pengarna går till någon ond stat, utan istället till det allmänna – se listan ovan! Därför är meningen ”vi har inte råd” adekvat.

Andersson igen: ”Ifall medborgarna fick bruttolönen utbetald varje månad och en räkning på skattebeloppet, med detaljuppgifter om vad pengarna gick till från bidrag och vård ner till tårtkalas och trossamfund, skulle vi snart inte gapa förundrat över företag och personer som försöker få ner summorna, utan förundras över hur det i modern tid kunnat förbli så att det högsta goda är att arbeta halva dagen åt samma instans som sitter på rätten till våldet, och därutöver ge den en femtedel av priset på nästan allt vi köper.” Nåja, det bör vara samma organisation som har ’rätten till våldet’ (vad insinuerar hon?) och som beskattar medborgarna, eftersom det är den organisationen som står under demokratisk kontroll. En irritation lyser igenom i citatet: det gäller allt onödigt som bekostas med skattemedel  och den höga skattenivån. Det är en separat diskussion som jag däremot gärna deltar i. Det måste alltid finnas vaksamhet och diskussion angående skattemedlens användning. Men Andersson rör ihop allt till en smet med disparata ingredienser.

 

 

 

Medvetande

Medvetande 1. Ögon, insekt

Under hösten 2015 inledde jag distanskursen ”Medvetandet och hjärnan” administrerad av Skövde högskola/universitet. Det var en introduktionskurs på halvfart och orsaken till att jag deltog var att jag hade haft ämnet – det mänskliga medvetandet och medvetande över huvud taget – som ett intresse åtminstone i tjugo år. Under nittiotalet hade jag försökt sammanfatta min uppfattning i frågan, bara för att upptäcka att jag inte hade de erforderliga faktakunskaperna, vilket ledde till ett studerande av ämnet, främst i engelskspråkiga böcker köpta på nätet. Resultatet var att jag ägde en översikt i ämnet som gjorde att få saker var obekanta i mötet med kurslitteraturen.

Det finns en avgörande skillnad mellan läroämnet medvetande och andra liknande ämnen, till exempel biologi. De som läser medicin får i sina händer en tegelsten kallad ”The Cell”, boken om cellens uppbyggnad och funktion, vilket för lekmannen kanske kan tros innehålla lektioner om ”liv” (cellen lever ju) men istället bara handlar om fysik och kemi, alltså cellens detaljerade innehåll och funktioner. I det ämnet finns det egentligen ingen gräns för kunskaperna och en introduktionskurs i ämnet skulle nog inte ens använda boken ”The Cell”, den skulle betraktas som alltför kvalificerad.

Så agerar inte kursen om medvetandet. Den mest kvalificerade frågan beträffande medvetandet studeras inte via fördjupningar i fysik, kemi eller annat – den avdelningen betraktas som den ”lätta frågan”. Det är inte så att man anses veta ”allt” i de ämnen som berör medvetandet, till exempel hjärnans konstruktion eller sinnenas funktion och uppbyggnad, men dessa ämnen betraktas som en sorts ”världsliga” frågor vars kommande rön inte kommer att ha någon avgörande betydelse för huvudfrågan, medvetandets mysterium: vad ÄR medvetande? Det var medvetandefilosofen David Chalmers som kallade just det för ”the hard problem” och det intygas överallt i böcker i ämnet att detta är en olöst fråga. Den frågan läggs av introduktionskursen per omgående på bordet som den mest intressanta och avhandlas ständigt.

Frågan har diskuterats sedan antiken. Förvirringen står alltid på lur, eftersom medvetande i princip har setts som synonymt med det internt upplevda jaget i form av ett centrum för observation och vilja (i grannskapet bidar diskussionen om den fria viljan). Kristendomens variant – att det var en immateriell själ som var jaget – innebar ingen lösning på problemet eftersom frågan då blev: hur kan en immateriell enhet (själen) påverka och styra en materiell enhet (kroppen)? 1600-talsfilosofen René Descartes tyckte sig hitta ett organ i hjärnan som var förbindelselänken mellan det övernaturliga och det naturliga, men hans idé höll bara ett tag. Det blev den amerikanske filosofen Thomas Nagel som 1974 med utgångspunkt från fladdermusens psyke skapade den uppdaterade varianten av mind-body-problemet.

Han menade att om man inte vetenskapligt i objektiva termer kan definiera den subjektiva upplevelsen har man inte löst medvetandets gåta, alla beskrivningar av medvetandet är därmed ofullständiga. Den subjektiva upplevelsen är en första-person-synvinkel medan vetenskapens kunskaper alltid bygger på rön sedda ur tredje-person-synvinkeln, alltså flera kvalificerade individers observation (skillnaden mellan subjektivt och objektivt). All respekterad vetenskap är per definition objektiviserad (kollektivt enad) och om man inte kan definiera den subjektiva upplevelsen på ett objektivt sätt kanske man måste anta förekomsten av en icke-fysisk företeelse, vilket strider mot den gällande diskursen.

Idag har ännu ingen presenterat en allmänt accepterad lösning på problemet och det har skapat en låsning. I samlingen inför det hittills oöverstigliga problemet har en kultur uppstått som fascineras av detta okända och ger medvetandet mystifierande, spännande namn: fält, substrat, fluidum, X, perceptronium et cetera. Det här kan jämföras med andra discipliners förhållningssätt inför det okända: psykologins inför de multipla personligheterna, astronomins inför den mörka energin, fysikens inför strängteorins påståenden om fler dimensioner och antagna parallellpartiklar. Där är förhållningssättet att konstatera det okända men att forska på och tro att det kommer att lösas med tiden.

Detta har fått en allvarlig och hämmande följd för medvetandeforskningen. Människans evolutionärt sent utvecklade och avancerade hjärna har kommit att stå som modell för vad medvetande egentligen är och tidigare stadier ses som halvmesyrer eller helt enkelt ointressanta företeelser ur medvetandeforskningens synvinkel. Många hävdar fortfarande att lägre stående djur inte har medvetanden. Betänk om vi skulle handla på samma vis i frågan om känslor. Människor har människotypiska känslor där lag, moral och språkbetingade företeelser har avgörande betydelse. Om de elementen skulle vara avgörande för definitionen av ett känsloliv skulle inga djur ha känslor!

I det här läget har naturligtvis forskare och filosofer som tänker på det här sättet fått en stark position. Centrum för denna riktning inom medvetandeforskningen ligger i USA och utövas av något jag kallar ”den anglosaxiska klubben”: Thomas Nagel, David Chalmers, Benjamin Libet, Paul Davies, Douglas Hofstadter, Max Tegmark med många flera. I bokaffärer och på nätet är det deras alster och teorier som syns mest. Men att i studiet av en biologisk företeelse börja i slutänden av utvecklingen kan inte kallas en evolutionär synvinkel, ändå är det bara ur en evolutionär synvinkel som medvetandet kan förstås.

Det evolutionära synsättet på medvetandet, som idag borde vara en självklarhet, innebär att man vänder på tidsaxeln och försöker att studera medvetandets uppkomst under livets utveckling. De som studerar hur organismerna på jorden tog sig upp ur havet lägger inte tonvikten idag på studiet av landlevande djur utan försöker hitta tidigare och ”enklare” övergångsformer, nu levande eller som fossil. Det innebär att mindre syssla med det färdigutvecklade och komplexa och mer att se på mindre och enklare organismer. Det borde också medvetandeforskningen göra, men där kör den fast på att inte ens kunna definiera medvetande och detta i mångt beroende på ovanstående attityd att ta människans medvetande som utgångspunkt för vad medvetande är. Det är inte lätt att söka om man inte vet vad man letar. Man verkar mest vilja hitta en definition som är så magnifik att den kan svara upp emot mystiken runt och kulten av människans mentala magi. Det här ger råg i ryggen till New Age-folket (se bild nedan) och de religiösas idé om en immateriell själ.

Medvetande 2

Med en enklare (egentligen sannare) definition av medvetande skulle man komma igång, nämligen att medvetande är förmågan att kunna registrera företeelser utanför sin egen kropp. Ett sådant medvetande har ett uråldrigt, kanske mer än tre miljarder år gammalt ursprung. Trilobiter, som hade ögon, fanns för en halv miljard år sedan. Med denna definition av medvetande kan vi idag studera encelliga organismer, så kallade urdjur, som lever i vattnet, ständigt simmande. När organismen kommer in i en zon med ruttnande växtdelar, dess ”mat”, utlöser en receptor en inbromsning av organismens framåtfärd vilket gör att näringen bättre hinner absorberas. I det exemplet finns naturligtvis inget ”tänkande” och inget väljande, allt är genetiskt styrt och frukten av en lång darwinistisk utveckling. Reaktionen är alltid densamma och förändras inte under organismens levnad. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas reflexivt.

Principiellt förändras inget om det finns många, kanske ett otal receptorer som har samma reaktion och verkan, egentligen inte heller om det finns receptorer med olika modaliteter, till exempel vissa som reagerar på ljus medan andra utlöses av vibration. Så länge beteendet är genetiskt givet och inte förändras så är det bara mer eller mindre av ”samma”. En stekel, ett flercelligt djur, identifierar en larv, lägger sina ägg i den, släpar den till en utgrävd håla i marken där den kommer att utgöra födan för nykläckta stekellarver. Det är ett mycket komplext och imponerande beteende, men ändå inget som stekeln har lärt av en förälder, utan är ett resultat av dess DNA-program. Någon gång under evolutionen utvidgas medvetandearsenalen att inte bara gälla sensorregistrering av företeelser utanför kroppen, utan också inuti kroppen, som i fallet hunger.

Ett helt nytt element dyker upp under evolutionen när djur utvecklas som kan lära sig saker och därigenom utveckla och förändra sitt tidigare beteende. Det kan kallas ett progressivt medvetande och är ett självklart faktum inte bara hos små däggdjur, utan också hos reptiler, fåglar och groddjur. Det är också konstaterat att en viss sorts inlärning kan förekomma hos insekter, så gränsen är inte helt lätt att sätta ut. Men stekeln som ”kommer ihåg” var den har sin grävda håla kanske inte kan utvidga minnesförmågan till att gälla andra saker och då liknar det mer ett reflexivt medvetande.

Under evolutionens gång kommer det progressiva medvetandet att stratifieras så att det inlärda övertrumfar och hindrar snabbare och enklare reaktioner. Särskilt tydligt är detta hos människan, men kan iakttas i hela däggdjursfaunan. Man smakar på röda bär som smakar beskt och undviker alla röda bär i fortsättningen, men så får man lära sig att en viss sorts bär är smakliga och man kan övervinna motviljan. Här har medvetandets källor utvidgats återigen till att inte bara innebära signaler från yttre och kroppsliga företeelser, utan också från hjärnan (minnet).

Var går nästa artgräns i medvetandehierarkin? Troligen mellan människan och resten, även om delfiners och schimpansers prestationer gör gränsen en smula oklar. Man kan peka på olika unika företeelser hos Homo sapiens som avviker från allt annat liv: självreflektion, humor, lagar, teknisk nivå, religion, musik et cetera. Men allt det där kommer av en enda sak: språket. Det är språket som gör det möjligt för vår art att abstrahera sig själv och prata om sig själv som en tredje person – Jacques Lacan konstaterade att fraserna ”jag är trött” och ”han är trött” har samma konstruktion. Ett nyfött språklöst barn kan alltså inte konstatera sig själv. I människans mentala kosmos finns en arttypisk dualitet inbyggd där man dels har sitt eget jag med alla dess krav men också en annan primär instans representerad, kollektivet, ett förhållande som uttrycks i språket som två första person, jag och vi. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas dualiskt.

Här torde den anglosaxiska klubben protestera: ja, ja, allt det där kan nog ha sina poänger, men vi vet ännu inte vad medvetande i betydelsen subjektiv företeelse är! Medvetande har en unik subjektiv dimension, hur definieras den ur tredje-person-synvinkelns objektiva och vetenskapliga synvinkel? En radikal kritik mot detta, till exempel från filosofen Daniel Dennett, säger att företeelsen inte finns i verkligheten utom som idé och man kan konstatera att den subjektiva upplevelsen rent ”geografiskt” är placerad så att den inte kan undersökas av någon forskargrupp. Men jag säger hellre: okej, här har vi ett vetenskapligt problem, men varför inte se på det som de andra disciplinerna ser på sina hittills olösta problem: låt oss forska vidare så löser sig nog problemet så småningom! Det ligger något egendomligt i att odla medvetandemystiken såsom sker.

Den mest svidande kritiken kommer från hjärnforskaren Elkhonon Goldberg i hans bok ”The New Executive Brain” (fritt översatt):  ”Kropps- och själsdualismen har förkastats formellt men inte innebördsligt. Vi pratar inte längre om själen, vi kallar den nu medvetandet, just som folk i andra kretsar inte längre talar om Skapelsen utan om ‘kreativ design’. Vi generas av gamla, trötta förklaringsmodeller och måste intellektuellt överge dem, men de är så djupt ingrodda att de är svåra att få ur vårt mentala system. Vi ger dem olika namn och smyger in dem bakvägen. Liksom i fallet med andra konverteringar fortsätter vi att hylla de gamla gudarna i lönndom – själens gud förklädd som medvetande.” Jag är inte lika hård som Goldberg, men det kanske ligger något i vad han säger.

 

 

Kina: medelklassen och partiet

Kinas medelklass

Från The Economist 9:e juli 2016, artikeln ”225m reasons for China’s leaders to worry”.

Före millennieskiftet fanns det knappt någon medelklass i Kina. År 2000 hade fem miljoner hushåll en inkomst mellan 11 500 och 43 000 i dagens dollar beräknat, idag har 225 miljoner hushåll den inkomsten. Kring år 2020 kan mycket väl antalet kinesiska medelklassare överstiga Europas. Denna häpnadsväckande utveckling har kraftigt påverkat tillväxten i andra länder och förvandlat Kina. Risfält har fått ge plats för skyskrapor, cyklistskaror för trafikstockningar. En introvert nation har blivit alltmer kosmopolitisk: förra året företog kineserna 120 miljoner utlandsresor, en fyrfaldig ökning på ett decennium. En jättelik klass av pladdrande kineser har vuxit fram i sociala media.

Dock saknas någonting. I andra auktoritära länder som har blivit rika krävde de nya medelklasserna politiska förändringar. I Sydkorea ledde de studentledda protesterna på 80-talet till att militärdiktaturen upphörde. I 90-talets Taiwan ledde medelklassens krav till att den auktoritära regimen tillät fria val.

Många förståsigpåare anser att Kina är ett undantag från det mönstret. Många kinesiska städer är idag lika rika som Sydkorea och Taiwan var när de började förändras. Ändock har inga stora protester synts till efter det att stridsvagnar 1989 krossade protesterna på Tiananmen, Den himmelska fridens torg. Den kinesiska presidenten Xi Jinping har endast uttryckt aversion mot demokrati.

Det verkar fungera. Den hårdföre Xi är allmänt beundrad i landet och betraktas som den starke mannen som bland annat bekämpar korruption. Ett fåtal kinesiska medelklassare säger att de vill ha demokrati, inte bara för att sådana yttranden kan leda till problem. Många ser på det kaos som följde på den arabiska våren och tar avstånd. En del ser britternas Brexit som ett tecken på att komplicerade politiska beslut inte kan anförtros vanliga medborgare. Den kinesiska regeringen kan vara hänsynslös mot sina kritiker, men låter i alla fall det kinesiska folket tjäna pengar. Så länge medborgarna inte blandar sig i politiken får de säga och göra i stort sett vad de vill.

Om man skrapar på ytan märker man dock snart att den kinesiska medelklassen långt ifrån är nöjd. Dess medlemmar har välfärd men är inte trygga. De oroar sig för hur de ska tas om hand som gamla, de flesta par har bara ett barn och det samhälleliga skyddsnätet är rudimentärt. De fruktar att om sjukdom slår till kan sjukhusräkningarna ruinera dem. Om de äger sin bostad, vilket 80 procent gör, kan de förlora den – egendomsrätten kan enkelt upphävas av en girig myndighetsperson. De bekymrar sig också för sina besparingar – bankerna erbjuder futtiga räntor och alternativa investeringsmöjligheter är svagt reglerade eller inte alls. Inget tidigare pyramidsspelsliknande chansspel med förlorare i slutänden har överträffat det som kollapsade i januari detta år.

Många kinesiska medelklassare är också arga. Många hånar att de tvångsmatas med marxism. Ännu mer avskys korruptionen som genomsyrar industrier och initiativ samt nepotismen som belönar kontakter bättre än begåvning och hårt arbete. Utsläppen, som förpestar lungorna, förkortar livet och skadar barnen, retar alla. Det noteras att nedsmutsare med mäktiga vänner kan hålla på utan juridiska motåtgärder.

Andra är frustrerade. I Kina finns över två miljoner icke-regeringsknutna organisationer. Många verksamma i dessa arbetar för att förbättra samhället, självständigt och inte partianslutet. Vissa propagerar för en renare miljö, andra för en mer rättvis behandling av arbetare, stopp för diskriminering av kvinnor, homosexuella eller invandrare. Ingen av dessa grupper utmanar partiets maktmonopol men protesterar ofta inför hur makten utövas.

Partiet har insett att medelklassen, av vilka många tillhör partiets 88 miljoner medlemmar, är basen i partiets stöd. När herr Xi kom till makten 2012 talade han inspirerat och ”amerikanskt” till medelklassen om en ”kinesisk dröm” i ett försök att motsvara förväntningarna och lätta på det sociala trycket.

Trots det är det svårt att tänka sig att Kinas problem skulle kunna lösas utan ett mer transparent och ansvarsbundet system. Utan en fungerande lag – vilket herr Xi utger sig för att tro på – kan liv och egendom inte tryggas. Utan ett mer öppet regeringssystem kan inte korruption systematiskt spåras upp och tillintetgöras. Och utan yttrandefrihet kan inte de fria organisationerna förändra systemet.

Efter tusentals år av tumultartad historia och med 60-talets blodiga kulturrevolution i minnet säger kineser ofta att de har en ingrodd rädsla för kaos. Men nästan hälften av den urbana befolkningen är under 35 år. De vet inte mycket om Mao-erans anarki. När de upplever att regeringen inte lyssnar är en del villiga att ställa sig upp och klaga. I den sydkinesiska staden Lubu protesterade tusentals medelklassmänniskor den 3:e juli i år mot planerna på en avfallsförbränningsanläggning där. De slogs med polisen och försökte storma regeringslokaler.

Sådana protester är vanliga. Inte mindre än 180 000 inträffade år 2010, enligt Tsinghuauniversitetet – efter det finns inga officiella uppgifter. När tillväxten var snabb följde stabilitet, men när ekonomin bromsar in uppstår oro, speciellt när partiet tar tuffa beslut om att stänga fabriker, omstrukturera statliga företag och tampas med utsläppen.

Framgången för medelklassens protester kommer att vara beroende av partieliten. 1989 års demokratirörelse fick framgång för att en del av partitoppen också föredrog reformer. Någon ny Tiananmen-yttring syns inte till, men det finns spänningar inom ledningen. Herr Xi har förskaffat sig fiender med sina antikorruptionsnedslag, vilka verkar drabba rivaler mer än fränder. Det finns kollegor som manövrerar för ökad makt.

Partiet må skjuta på utmaningarna under kommande år – säkerhetsapparaten är snabb i sina aktioner för att stävja oro. Men det vore ett misstag att bara lita på förtrycket. Kinas medelklass växer kontinuerligt liksom också kraven på förändring. Partiet måste börja gå dem till mötes eller kommer världens största medelklass troligen att slå tillbaka.

Den arabiska våren och jihadismen

Tahrir 1

Under januari och februari 2011 inträffade det som då var den största protesten i det västvärlden kallar ”den arabiska våren”, när tiotusentals motståndare till den diktatoriska Mubarak-regimen i Egypten uttryckte sitt missnöje med regimen och krävde presidentens avgång. Platsen var Tahrirtorget i Kairo (bilden ovan) och antalet protesterande skulle tidvis uppgå till en kvarts miljon. Världen följde andlöst skedet som till slut störtade Mubarak. Dörren såg ut att stå öppen till en ny tid, till ett nytt demokratiskt och fritt samhälle och vi i den övriga världen som var åskådare tänkte: Det var på tiden att också den muslimska arabvärlden tog ett steg uppåt på den politiska utvecklingens stege. Ett demokratiskt val följde och Det Muslimska Brödraskapets ledare Morsi tillträdde som landets första demokratiskt valda president. Hans inledande deklarationer lovade gott och vi såg på allt med ett leende.

Tahrir 7 - nawal-el-saadawi

Sedan gick det raskt utför. Regeringens program skulle fortsättningsvis tillåta giftermål för 14-åriga flickor, försvåra kvinnors emancipation och vidga klyftorna mellan ”rättrogna” och ”kättare” – det sistnämnda speciellt försvårande eftersom nio procent av befolkningen är kristna kopter. Morsi manövrerade vidare så att Brödraskapet skulle kunna bestämma konstitutionen och i princip bli oavsättbart. De som hade kämpat för ett fritt Egypten med jämlikhet för alla, oberoende av kön eller tro, insåg snabbt att det här var något helt annat. Motsättningen mellan dessa miljontals egyptier och det muslimska styret skärptes snabbt och Egypten började glida mot en ny Tahrir-revolt och i värsta fall inbördeskrig. Den traditionellt USA-vänliga militären inskred och gav Morsi-regimen ett ultimatum att på 48 timmar stifta fred mellan de två lägren. Det vägrade naturligtvis Morsi att åtlyda, konstitutionellt vald som han var, och militären gjorde statskupp. Skoningslöst slog den nya ledaren el-Sisi ner på den demokratiskt grundade oppositionen och vid Rabaa-massakern 2013 dödades 1400 personer och 16 000 spärrades in (däribland Morsi). Militärdiktaturen kvarstår idag, faktiskt stödd av många prominenta egyptier, däribland den internationellt kända kvinnoförkämpen Nawal el-Saadawi (bilden ovan), som tidigare hade deltagit på Tahrirtorget.

Tahrir 3

Får jag presentera två personer (ovan) som befann sig på Tahrirtorget den gången 2011 som protesterande. Jag vet inte vad de heter men kallar dem Fadila och Karim. Låt mig få spekulera över vad som fanns i till exempel Karims huvud den gången! Två saker torde ha funnits överst på hans önskelista: frihet och bättre levnadsstandard. Var han då där som anhängare av Det Muslimska Brödraskapet? Troligen inte. Visserligen existerade Brödraskapet sedan tidigare, men var ännu för det breda egyptiska folket inte någon aktuell faktor och hade naturligtvis tidigare inte heller varit ett valbart alternativ. Var kanske Karim anhängare av Nassers panarabiska socialism – man kunde på Tahrirtorget se Nasser-bilder (se nedan). Nej, Nassers egyptiska femtiotalsrepublik var 2011 bara en historisk inspiration för upproret, ungefär som bilder av Olof Palme skulle vara idag i vårt land. Faktum var att de protesterande inte var uppbackade av eller fanbärare för några politiska partier över huvud taget.

Tahrir 2

Det här var en kraftmätning, inte mellan partier eller officiella rörelser, inte heller mellan folkgrupper eller stammar, utan en strid mellan Folket och Makten. På Tahrirtorget stod under dessa dagar 250 000 individer sambesjälade av sin längtan efter demokrati och ökad välfärd. För att nå det målet låg det i öppen dag att Mubarak måste avgå, han var Förste Bromskloss oavsett vilka alternativ som kunde följa. Vilka alternativ fanns det, då? Därom fanns det inga klara eller färdiga tankar. Det fick visa sig. Låt folket bestämma, bara demokratin fick komma till stånd!

Men i ett val måste det finnas något av välja mellan och om inga partier eller etablerade rörelser fanns att tillgå, ingen maoistisk rebellrörelse, inget leninistiskt kommunistparti med ett program för rikets uppbyggnad, inte socialister eller liberaler, inget bondeparti, fanns det heller inga tydliga, levande alternativ för ett annat och bättre samhälle. Vad fanns det då? Naturligtvis fanns det på Tahrirtorget högt utbildade människor som i huvudet hade utvecklade idéer om liberalism, socialism eller panarabism och självklart religiösa fundamentalister med klara uppfattningar om ett teokratiskt Egypten under skriftlärda imamer. Men den överväldigande massan på Tahrirtorget hade ett enda partilöst budskap: att få det bättre.

Men var inte egyptierna och för all del araber i övrigt ”vana” vid den odemokratiska samhällsordningen – det hade ju aldrig funnits något annat – och var det inte så att det muslimska synsättet säger att det är Gud som bestämmer vilka som är fattiga och rika (och Allah kan man inte invända mot)? Varför hade ett nytt synsätt uppstått, en reaktion för förändring? Det kunde inte ha varit från något de hade läst: fri press är inte det vanliga i arabländer och de översatta böckerna var få. Hollywoodfilmerna uppvisade en obegriplig drömvärld och hur som helst var de populäraste filmerna turkiska komedier. Så, varifrån?

Mitt svar är att idéerna kom från migrationen och Internet. Otaliga araber världen runt kunde berätta för dem därhemma att västcivilisationen visserligen var depraverad och analfabetisk visavi Sanningen (islam), men att det var fritt och lätt att bo i väst, i stort sett brydde folk sig inte om vilken klan man tillhörde eller vilken tro man föredrog och så det mest anslående: de hade det bra, också vanliga människor!

I generationer hade folk vant sig vid en rik västvärld (onda och gudlösa människor har ofta det bra tills Guds straff hinner ikapp dem) och en fattig hemmavärld. Väst var ju de gamla kolonialherrarna som fortfarande motarbetade och bekrigade folken utanför de judeo-kristna religionernas sfär, folk som idag var avkoloniserade men som fortfor att vara fattiga som en följd av de otrognas evinnerliga angrepp och manövrer – för att inte tala om Israel, det tydligaste exemplet på att det fanns en antimuslimsk och västdirigerad komplott!

Tahrir 10

Men nu berättade NÄTET något nytt: de avkoloniserade länderna reste sig, en efter en, och fick det allt bättre – i vissa fall hade de nått en västerländsk nivå: Indien, Korea, Malaysia, Singapore, Mexiko, halva Sydamerika – till och med Botswana låg före Egypten i levnadsstandard! Alltså: alla verkade få det bättre och bättre, bara inte Egypten. En outhärdlig tanke att de rättrogna araberna, som hade den mest imponerande och äldsta civilisationen, framlevde i en fattigdom och ofrihet som verkade grundmurad! Till detta kom att en egyptisk befolkning på över 90 miljoner till 98 procent skulle klara sig på tre procent av landets yta (30 000 km2, det motsvarar Småland). Resten var öken. Hos folket på gatan växte fram en insikt att något kapitalt var galet i situationen och att om det skulle finnas hopp för de vanliga människorna måste den nuvarande ordningen bytas ut mot en ny.

Miljontals muslimska araber hade spritt sig runt världen för att kunna erövra ett uthärdligt liv. Speciellt den arabiska ungdomen hade tappat tilltron till sina hemländer inför den orubbliga stagnationen, rigiditeten och nepotismen. Men de hade med sig till sina nya länder ett i sina ögon stolt kulturellt arv: de hade den mäktigaste historien, den sanna religionen och det religiöst-etiskt korrekta sättet att leva. Vad mötte dem? Respekt? Ja, för sin arbetsförmåga och många andra goda personliga egenskaper. I övrigt? Nej. Som sämst möttes de av förakt, som bäst av ett sorts nedlåtande tålamod, en sorts väntande attityd som mer eller mindre öppet krävde: Nej till månggifte! Nej till barnäktenskap! Nej till könsstympning! Nej till mannens överhöghet och kvinnans underställdhet! Nej till barnaga! Nej till könsåtskildhet i skolor och på arbetsplatser! Nej till särskilda lagar för muslimer och muslimsk förtur före andra religioner! Nej till förbud mot hädande och religiöst grundad censur! Nej till homofobi!

Ett helt sätt att leva blev avvisat och underkänt. En arab är helt enkelt ingen populär figur inom den utvecklade världen, snarare sedd som efterbliven och besvärlig. Det värsta var kanske inte att som muslim hindras att leva på det som uppfattades av en själv som ett koranenligt levnadssätt, utan det samhälleliga utanförskap det innebar att betraktas som utövare av en lägre stående och utdaterad livsform. Människan är ett hjorddjur och uppfattar snabbt signalerna från andra som talar om vilken kollektiv status man har. För muslimen var det naturligtvis en kränkande känsla. Att bara finnas till i ett västland kunde och kan alltså för en muslim innebära att utstå en nedvärderande behandling. En naturlig reaktion på detta kan vara att vilja slå tillbaka, att inte bara tyst underordna sig utan få revansch. En människa kan vara beredd att dö (eller döda) för sin värdighet.

Var kunde kraft hämtas för att med bevarad självkänsla fortsätta sitt liv i den situationen? På två håll: historien och religionen. 1900-talet innehåller ett radband (en taggtråd) av koloniala övergrepp mot muslimska länder. Vi känner knappt till dem, men araberna har inte glömt. Ett västperspektiv mot den muslimska världen ser bara idel diktaturer: kungar, schejker, shaher, mullor, kalifer, presidenter men väldigt lite av demokrati, yttrande- och religionsfrihet, fri press, jämlikhetssträvanden et cetera. Från den muslimska världens perspektiv är de gångna hundra åren historien om västvärldens övergrepp och utsugning visavi underlägsna folk. De mörkaste passagerna i denna historia är fransmännens och britternas hänsynslösa kartritning som splittrade det kurdiska folket, fransmännens bombning av Damaskus 1926, italienarnas krig mot beduinerna i Libyen 1928-32, britternas angrepp i Irak 1941, fördrivandet av palestinier 1948 (och idag), västmakternas krig 1956 mot egyptiernas rättmätiga beslag av den kanal som genomkorsar deras land, Frankrikes krig mot de nordafrikanska länder som ville bli fria, USA-s attacker i Libanon, Libyen (det misslyckade försöket att bomba ihjäl Kadaffi 1986), Somalia och Sudan och så kulmen: det här århundradets hittills värsta krigsförbrytelse inträffade 2003 när en USA-allians grundlöst förstörde ett land och framkallade hundratusentals människors död. Jag syftar naturligtvis på Irak. Hur ser vi på det? Inte alls! Vi pratar hellre för tusende gången om det som hände för 70 år sedan i Auschwitz än vad som hände för 13 år sedan i Bagdad. Lika levande i minnet står 1948 när en väststödd judisk invasion berövade ett folk dess land. Jag talar om Israels tillkomst. Det här är i mångas ögon ett bevis för västvärldens fördärvlighet och falska uppblåsthet. Bevisligen har muslimska folk också behandlats skoningslöst och utan respekt.

Religionen har en ställning i många religiösa människors medvetanden som vi sekulära människor har svårt att förstå. För en sekulär svensk är religionen på sin höjd en byggnad man kan befinna sig i vid dop, vigslar och begravningar, där någon sorts ritual utföres för att ge en högtidlighetens prägel åt ögonblicket. När kyrkan har lämnats går man tillbaka till de vanliga värdsliga göromålen. För exempelvis en lågutbildad somalier (för att generalisera) är religionen (islam) sanningen om allting, ens rättesnöre och ledstjärna, livsinnehåll och struktur, stöd och hjälpmedel, tröst och mening, vapen och lag. Att religionen, som i Sverige, skulle vara en privatsak är ur den synvinkeln en befängd åsikt: sanningen och den rätta moralen, enligt Guds röst, måste naturligtvis genomsyra samhället från topp till botten, från de styrandes rum till varje hem. Religionen är det som ger hopp om ett enande av alla stridiga viljor och en grund att stå på i förvirring. Det är bara den sanna tron som kan få krigande att lägga ned svärden och enas i en stunds gemensam underkastelse på bönemattan (bilden nedan är från Tahrirtorget).

Tahrir 4

Lägg därtill det moderna samhällets yttringar – de många skilsmässorna, de offentliga översexualiserade uttrycken i bild och klädsel, ungdomens bristande respekt för de erfarna, upplösningen av könen, respektlösheten mot religionen – så är det inte konstigt att den djupt troende muslimen känner sig både kränkt, motarbetad, ringaktad och vilsen.

Den arabiska vårens kämpande människor drog olika slutsatser. De som inte ville finna sig i Morsis nya diktat var kanske de mest moderna och sekulariserade av Mubarak-motståndarna. För andra fanns det bara en fast och erkänd form att söka sig till i den nya, okända demokratin: religionen. Morsi-regimens djupaste tanke var tyvärr grund: låter man Koranen leda och styra ens beslut och val så kommer allt att lösa sig till det bästa. De flesta av Morsi-anhängarna var naturligtvis inga dåliga, dumma, elaka eller själviska människor, men religionens välbekanta plattform kändes som det enda trygga och enande alternativet.

Men det fanns en kategori människor som förde just den slutsatsen över det absurdas gräns. De hade lagt märke till västvärldens konsumistiska förförelse i arabvärlden och de övriga postkoloniala länderna, fjärmandet från de gamla äktreligiösa målen och den dåliga självkänsla som arabvärldens efterblivenhet förorsakade. De drog en radikal slutsats: man måste återvända till det ursprungliga, rena utövandet av islam som det var innan västvärldens modernism började utöva sin farliga påverkan. Kampen för ett sådant samhälle måste, för att lyckas, föras helhjärtat och beslutsamt, ja, hänsynslöst, om så krävdes. Den som ville vara med måste vara beredd att bli martyr, att dö för Allah. Motståndarna var de otrogna, de kristna (”korsfararna”), judarna och varje annan religion som inte var muslimsk. Men motståndarna var också de egna trosfränderna som motsatte sig satsningen, som inte var nog dedikerade, som samarbetade med fienden eller som framhärdade i passivitet. Det här skulle kräva strid, till och med krig, mord och förstörelse, men att kriga för den heliga, rätta läran var inte fel. För att klara av att med hänsynslöshet och mod genomföra missionen krävdes ett speciellt hänfört och målinriktat sinnelag utan en droppe tvivel eller misskund, det krävdes en uppfanatiserad människa. Men jihadismen ger ingen harmonisk lösning för individen, den är föreställningen om en lycklig utväg från en kulturell depression som istället kan förorsaka bestående psykiska skador.

Världen hade visserligen mött sådana människor bland Al-Qaidas talibaner och mötte nu dessa människor i en ännu farligare variant när det islamiska kalifatet, IS, utropades i Syrien och Irak. IS’ mission passade inte bara revanschhungriga araber från Mellanöstern, utan också välutbildade muslimer i västvärlden som såg en möjlighet att få upprättelse och kunna leva ett äkta och värdigt muslimskt liv via jihad. För emigrerade somalier lockade Al-Shabaab i Somalia med en liknande målsättning. Bilden nedan är tagen i Tyskland och är mycket belysande. En av Tysklands mest kända proffsboxare, Pierre Vogel, konverterade 2001 till islam och håller numera offentliga möten såsom salafistisk radikal islamist. Han har numera ett arabiskt namn. På bilden nedan (hämtad från sajten Der Spiegel) har entusiastiska unga tyska muslimer samlats (år 2011) och hör på ett av Vogels tal. Det är uppenbart att budskapet går rakt in i hjärtat på åhörarna.

Islamisten-Demo in Frankfurt

Jihadismens synsätt vad gäller livsval och oförsonlighet är det historiska misstag som just nu plågar den muslimska världen och man kan ännu inte se ett slut på processen. Länder som idag är skonade kan bli morgondagens krigsskådeplatser: Algeriet, Libanon, Jordanien et cetera. I Egypten, ofta kallat det viktigaste arablandet, blev resultatet av våren en återgång till arabisk vinter. Saudiarabien är en av världens mest hårdföra diktaturer: politiska partier är inte tillåtna, inte heller fackföreningar eller någon form av oppositionsgrupper. I sådana länder sker ofta maktskiften genom palatsrevolutioner och kupper. Skulle en jihadistvänlig regim gripa makten i Riyadh skulle följderna bli oöverskådliga och katastrofala. När den palestinske ledaren Mahmoud Abbas är borta – han är nu 81 år – finns risken att en Hamas-stödd eller jihadistvänlig fraktion tillvällar sig makten. Då mister palestinierna sitt internationella stöd och störtas i fördärvet.

IS, det mest synliga beviset för den kollektiva galenskapen, nådde stora framgångar till en början. Så småningom hade de lyckats trigga världens stormakter till att bli IS-motståndare och fiender, vilket är detsamma som militär undergång. Men i otaliga muslimers ögon är kriget mot IS bara ytterligare en gång som Väst kväser och dödar muslimer – minns 1900-talet! – och det är orsaken till att muslimska grupper som har emigrerat – till exempel till Sverige – inte enkelt ställer sig på västsidan och fördömer IS. Först när arabvärldens jihadism har nått vägs ände i form av krig, förstörelse, fattigdom och utmattning kommer arabkollektiven möjligen att dra slutsatsen att våldets väg inte var den rätta. Vad som följer på det vet ingen.

 

Elva argument för EU

EU

1. FREDSARGUMENTET

EU bildades 1952 i krigets kölvatten, först som en kol- och stålgemenskap mellan ett fåtal centrala länder (sex stycken), sedan en Europeisk Gemenskap (EG), som sedermera blev EU, den Europeiska Unionen, med idag 28 länder och några på gång. Den ursprungliga bildningen på 50-talet gynnade kraftigt en industriekonomisk utveckling men var lika mycket ett fredsprojekt. Det gällde att en gång för alla få de europeiska länderna, främst Tyskland och Frankrike, att sluta kriga mot varandra, vilket har lyckats till hundra procent: idag är det en absurd tanke att Tyskland skulle kriga mot fransmän eller britter. Länder söker sig till EU idag, till exempel stater i Kaukasus, just för att få slut på krigsrisken. Man vet att om man är ett EU-land lever man i fred.

2. RÄTTIGHETSARGUMENTET

EU står för ett säkrat område för mänskliga rättigheter under lagens makt. När folk demonstrerar i Vitrysslands huvudstad Minsk och bär plakat där det står ”EU” är det för att vår europeiska union står för laglighet och demokrati. När en EU-medlem börjar nagga detta i kanten, som Ungern och Polen gör idag, har EU vissa möjligheter att utöva påverkan, vilket inte är fallet med icke-medlemsländer. EU har ett flertal gånger kritiserat Sverige för missförhållanden, nu senast om skånepolisens romregistrering. Många svenskar som har känt sig felaktigt behandlade i Sverige har sökt rättvisa hos Europadomstolen.

3. VÄLFÄRDSARGUMENTET

Globalt betraktas EU som en zon inom vilken människor slipper jobba ihjäl sig, har lagstadgad semester, förhållandevis billig sjukvård, pension och allmän skolgång. Trots skillnaderna mellan de europeiska länderna finns det en europeisk samsyn om hur ett samhälle ska utformas. Utvecklingen går dessutom åt samma håll. Vi ska vara rädda om vår europeiska samhällsmodell och det är uppenbart att det är lättare om vi har en union med en alltmer gemensam lag.

4. SKYDDSARGUMENTET

Idag finns Nato som förvisso är en fredsbevarande faktor vad än pacifister drömmer om (fråga balterna, till exempel). Men Nato är en onaturlig konstruktion, eftersom Nato inbegriper USA och Kanada. Det naturliga för framtiden är ett gemensamt europeiskt försvar, ett Euto, som utgår från unionen. En försvarsorganisation styrd eller samordnad från Bryssel skulle kunna se till att alla medlemsstater satsar lika mycket på sitt försvar, får kraftiga rabatter på militära storinköp, samtränar och över huvud taget tänker militärt på ett gemensamt europeiskt sätt. Det hindrar inte på något sätt ett militärt partnerskap med USA, men sätter stopp för Nato-kravet att ställa upp för USA, till exempel om en idiotpresident typ Trump skulle påbörja egna militära äventyr. Sverige skulle nog inte ha några skäl mot ett medlemskap i ett Euto (som faktiskt föreslogs på 50-talet, men då sa Frankrike nej).

5. NÄRINGSLIVSARGUMENTET

Det vore galenskap att splitta upp Sverige i småområden som vart och ett skulle odla, producera kraft, ha skogsindustri et cetera. För oss svenskar är det naturligt att odla i syd, hugga träd i norr, fiska längs kusterna och så vidare, av uppenbara skäl. Ett företag kan etablera sig i Kiruna eller i Ystad, valet är fritt. Samma naturliga organisation gynnar också europeerna: traktorfabriken ska ligga där det passar produktionen bäst, vinodlingen, vindkraftverken och trävaruproduktionen likaså. En sådan lokalisering har alltid funnits, men för framtidens nyetableringar och industriella utveckling behövs ett avskaffande av hinder och egoistiska lokala krav, om EU ska kunna konkurrera globalt (en nödvändighet). Därför infördes i EU De Fyra Friheterna, friheten för människor, pengar, varor och tjänster att röra sig över gränserna. Ett återgående till gamla tider med skilda lagstiftningar och autonoma nationer med sina lokala agendor skulle kraftigt bromsa välfärdsutvecklingen.

6. MILJÖARGUMENTET

Alla är eniga om miljöpolitikens betydelse. Men vem tror att verkligt genomförda miljöåtgärder är möjliga med 28 sturiga medlemsstater, var och en med nationella val där ledarna lovar sina väljare det ena efter det andra? Vi ser redan nu i detta begränsade EU hur EU-regler om miljöförbättring spelar stor roll. Vid millennieskiftet lanserades Natura 2000 som skulle jobba fram 26 000 naturskyddsområden (nästan 20 procent av EU-s yta). DN: ”Den hittillsvarande miljöpolitiken har gynnat jobb och näringsliv väl i Sverige och Europa. Den har minskat utsläppen, byggt ut den förnybara energi och förbättrat folkhälsan. Miljöpolitiken har också stimulerat innovationer som har bidragit till europeiska exportframgångar.” Men tyvärr har starka krafter inom EU börjat jobba emot detta. Det talar till EU-s nackdel, men en återupptagen allmän miljöpolitik med bred verkan kan bara genomföras inom EU-s ram, annars gör var och en som den vill.

7. SOLIDARITETSARGUMENTET

Under 2016 har vi sett hur den nationella suveräniteten hindrat att flyktingar har mottagits rättvist och solidariskt fördelats. Bara med en stark EU-överhöghet kan flyktingmottagandet bli solidariskt och rättvist. Solidariteten gäller också EU-medlemmar sinsemellan – ett EU-land i nöd får lättare hjälp av alla i en fastare union. Vi ser redan nu hur EU-pengar fördelas inom unionen för stöd åt många lokala områden och projekt. Romernas situation i Europa är svår att förbättra så länge som exempelvis Rumänien under skydd av sin autonomi kan bromsa och strunta i reformer.

8. FINANSARGUMENTET

Grekland har försatt sig själv i en situation som inte skulle ha uppstått i en starkare union. Med en genomförd EU-styrd finansiell regelmodell skulle inte enskilda länder kunna skaffa sig en osund ekonomi. Nationell korruption borde också vara lättare att bekämpa uppifrån. Med gemensamma lagar ökas förutsägbarheten och förenklas samvaron.

9. KULTURARGUMENTET

För den moderna människan är det egna landet en för trång kostym när det gäller arbete, boende och turism. Personligen älskar jag Europa, jag känner mig som europé och vill ha ett öppet, sammanvävt och gemensamt Europa. Visst är det skönt att kunna sätta sig i åkdonet och åka till Spanien utan att behöva söka visum eller uppvisa ett pass? Vi europeer har så mycket att ge varandra och trivs i varandras sällskap. Invandrare från utomeuropeiska länder prisar sina nya europeiska hemländer och övertar många av de europeiska värderingarna.

10. GLOBALARGUMENTET

USA och många aktörer i världen är trötta på den europeiska uppsplittringen och handlingsförlamningen. USA-s dåvarande utrikesminister Kissinger utbrast irriterat: ”“Who do I call if I want to speak to Europe?” I en värld där diktaturen Kina kommer att bli den största och kanske mäktigaste ekonomin, där arabvärlden imploderar och Afrika har svårt att ta sig ur sina kulturella mönster behövs en stark europeisk röst i världen, ett samlat och enat Europa som står som modell för demokrati och fredlighet.

11. FRAMTIDSARGUMENTET

Karl Marx sa att mänsklighetens förhistoria är över först när mänskligheten kan administrera sig själv. Den som drömmer om en världsregering måste inse att vägen dit går över allt större sammanslutningar. Putin står idag i harnesk gentemot EU-stater och det kanske hans efterföljare också kommer att göra, men en vacker dag är ryssarna trötta på bråken och den självförhärligande isoleringen och öppnar dörren till Västeuropa återigen. Ryssarna älskar ju och drömmer om EU-världens alla underbara enskildheter mycket mer än vi drömmer om deras trakter. Den dagen kan en utveckling ske som i makroformat gör om 50-talets konststycke att ena Frankrike och Tyskland under ett gemensamt tak av samverkan. Och några generationer senare kanske det är Indiens tur.

Vad skulle hända om Bryssel blev huvudstad i en europeisk federation redan i år? Troligen skulle en katastrof inträffa. Vi är inte redo eller mogna för ett nytt fosterland ännu, tvärtom: utvecklingen har gått bakåt. Många av de kritiska rösterna mot EU har rätt, många av argumenten är tungt vägande.

Bildar vi en europeisk federation måste vi förvisso betala ett rejält pris, precis som vi gjorde redan år 1350 när Magnus Erikssons landslag infördes, och det gör vi redan i form av kostnader och underordning, men hur skulle vi kunna gå en annan väg? Det europeiska nationsplottret skapar idag otaliga problem. För mig är ett av de viktigaste kraven för framtiden: transparens. Ett överstatligt styre utan insyn är samma sak som att framodla korruption.

Men vi har ju goda förebilder. Tycker vi inte att den ryska federationen (”Ryssland”) är det, kan vi vända blicken mot de Förenta staterna som uppenbarligen kombinerar centralstyre och gemensam lagstiftning med delstatligt lokalstyre. Eller varför inte Förbundsrepubliken Tyskland tio mil från vårt eget land? Så klart vi ska hylla Sverige, precis som vi kan hylla Gotland, Härnösand eller den egna byn, men vi ska av otaliga skäl ha blicken ställd för framtiden på en europeisk federation, om inte annat så för fredens och miljöns skull. Varje gräns som tas bort är en seger!

Beträffande Isabella Lövins klädsel

Salander

Kolumnisten Kerstin Weigls kritik av Isabella Lövins apparition har startat en livlig debatt som tycks mig en aning spretig. Ibland kan jag häpna över hur många fronter det finns på vilka kvinnor måste kämpa för den egentligen självklara jämställdheten. Den kraftigaste och viktigaste kritiken mot Weigl har sagt att Lövin fick kritiken för att hon var kvinna, medan den likaledes rufsige partikamraten Peter Eriksson, nu i regeringen, kom undan. Den kritiken har rätt, Weigl hade nog aldrig tänkt på Eriksson eller slafsiga karlar över huvud taget. Kvinnor blir ofta mer skärskådade än män och det på många områden. Det omvända finns förstås också, om än i mindre utsträckning, det vet män som vill börja arbeta på förskolan och i vårdnadstvister har kvinnor haft ett överläge, ibland med rätta.

Debatten i TV-s morgonsoffa gled sömlöst över i frågan om huruvida det yttre över huvud taget ska ha betydelse – är inte budskapet det viktigaste? Den som tycker att budskapet ska fokuseras och att man inte behöver bry sig om det yttre är antagligen dubbelmoralist: det är närmast en reflex hos människan att vilja se proper ut när man ska röra sig i officiella sammanhang. Orsaken är enkel: människan är lika mycket emotionell som intellektuell. Kommer en försäljare i kostym och slips tänker man att firman är lika välordnad som han, men kommer en med ett oduschat utseende och med skjortan uppknäppt till magen är man inte beredd att ens lyssna (Mandela var alltid proper). Inom näringslivet sägs det att om man inte kommer i kostym och slips blir man inte tagen på allvar.

Apparitionen HAR alltså betydelse, stor betydelse. Solidariska kvinnor som vill att andra kvinnor ska lyckas i politikens och näringslivets darwinistiska miljöer lider när de ser att en medsyster inte har lyckats leva upp till koden, eftersom de vet att det försämrar utsikterna, särskilt i patriarkala sammanhang. Så kan man tolka Weigls angrepp om man är välvillig.

Jag är likadan. Jag var själv ofta slafsig som yngre och har i mogen ålder ansträngt mig för att se proper ut, om inte annat för att slippa skämmas när jag ser foton av mig själv. Min medkänsla med andra tar sig ibland ett aggressivt uttryck. Om Göran Greider, som säger bra saker, har jag ibland muttrat: ”Har du bytt skjorta den här månaden? Skärp dig!”

En av deltagarna i morgonsoffan hade ett bohemiskt utseende – ett burrigt hår, lätt orakad och skjortan uppknäppt en knapp extra – och hans stil kommenterades apropå Lövin (han fick höra att han var en tjusig karl). Men bohemisk stil är inte nödvändigtvis slafsighet. Om ens egen stil är genomförd med en viss noggrannhet och fräschör är det okej, sådana helheter är oftast tilltalande. Ta till exempel en riktig, klassisk raggare, han har utstrålning. Ingen påstår att Thomas Di Leva inte begriper hur man ska klä sig ordentligt. Och föll vi inte direkt för Lisbeth Salanders apparition (bilden ovan)? Men där måste jag tyvärr ge Weigl lite rätt: när jag såg Isabella Lövin i sjal framför journalisterna undrade jag om hon hade försovit sig.

En angränsande diskussion handlar om kvinnors och mäns skilda villkor i klädvalet. Vi tänker oss en festlighet där ett politiskt parti samlas efter valet eller en nobelfest eller bara när en nybildad regering går ut på trappan inför media. Vad ser vi? Jo: idel herrar i kostym och slips. Ibland tänker jag: Fan vad trist! Vilka jävla pingviner! Jämför med kvinnorna: färger, fantasi, variation. Här förtrycks mannen: han tvingas in i pingvindressen, ingen appell!

Kvinnan har där en större frihet att uttrycka sin personlighet och sin kreativitet. Men det är bara ett sätt att se saken. Hur lätt går det inte överstyr? Det som är en begränsande situation för mannen kan lika gärna ses som en frihet. Han kan klä sig uniformt medan en klassisk rädsla för kvinnor har varit att en annan kvinna kommer till festen i samma klänning. Varför måste en kvinna styra ut sig som en gräddbakelse, varför kan inte också hon komma i kostym och slips (eller något motsvarande uniformt)? Hur kul är det att lägga ned en halv tusenlapp på håret, visa halva brösten och benen ända upp till skrevet? Betänk bara skillnaden i rörelsefrihet mellan könen.

Svaret är att vissa tycker att det är inihelvete kul, medan andra lider och rasar. Medan männen omedvetet vandrar på i sin tillrättalagda fåra uppvisar kvinnorna ofta oenighet, brist på medvetenhet, illojalitet och underkastelse. På en (obs!) industrimässa i bulgariska Plovdiv såg jag kvinnor i urringning, korta kjolar och högklackade skor informera besökande män i – ja, ni vet. Problemet är att om man till en sådan kvinna ställer frågan ”Hur kan du vara klädd så här?” kommer varannan inte att förstå frågan och resten meddela att det är ett medvetet val för att ta sig fram här i världen. Ibland är det ju också ett uttalat krav från anställaren. Men kvinnors egna val har trots allt en stor betydelse. Mig stör det väldigt att den högklackade dojan återvänder på bred front – den som gjorde att Lill-Babs fick förkortade hälsenor – och jag säger bara: Vägra högklackat! Det är inte ett värdigt eller hälsosamt skodon.