Resultatet blev en bubbla

En bekant gläds över hur mycket hen kommer att få för sin lägenhet vid en kommande försäljning. Naturligtvis är jag glad för hens skull, liksom jag själv skulle vara glad över att tjäna bra på en försäljning, men samtidigt mår jag dåligt av alltihop, av ”hela skiten”. Det hela är ju ett nollsummaspel, stor vinst för den ena innebär stort lån och stora kostnader för den andra. Svenskarna skinnar varandra – hurra!! Eller…?

Eftersom det är ett nollsummaspel så tjänar svenskarna som folk inte på det här. Men vilka tjänar, då? Svar: bankerna. Ju högre lån, desto högre räntor, med andra ord inkomster för bankerna. När jag var ung fanns det rätt gott om lägenheter att hyra. Man behövde inte låna pengar för att sätta eget bo, för en rimlig kostnad kunde man bo i en mysig lägenhet. Som 23-åring var jag hemma hos mina kompisar som alla hade ettor eller tvåor i de fall de bodde ensamma. När jag kom in på lärarhögskolan lämnade jag min etta på Humlevägen 8 i Örebro och fick en nybyggd etta på Signalhornsgatan i Karlstad. Min skuldsättning för bostäderna var 0 kronor.

Idag finns det inte hyreslägenheter att hyra i tillräckligt hög utsträckning. År 2013, när vi semestrar på andra sidan jordklotet och köper nya möbler för att kunna inreda i en viss stil, finns det inte tillräckligt av den basvara i ett modernt samhälle som heter lägenheter. Läget var detsamma i början på sextiotalet. Folk bodde eländigt, trebarnsfamiljer trängdes i tvåor och såg ut att behöva göra det i årtionden. Då tog regeringen i vårt land ett beslut: Sverige ska bygga en miljon lägenheter – EN MILJON!! Dagens Allians hoppas att det ska kunna byggas 10 000… De står med armarna hängande och önskar.

Det handlar om talibanbeteende. Enligt Ekonomikoranen får man inte göra som på sextiotalet, man ska vänta in de som tycker att det är värt att satsa. Socialdemokraterna på sextiotalet väntade inte, de handlade. Observera skillnaden i resultat! Eftersom resultatet var så överväldigande och innebar en så mäktig standardstegring för svenskarna blir enda möjligheten för högerkritiken att påstå att det var dåliga bostäder som byggdes. Då framstår Alliansen som kloka och rättrådiga som inte vill få dåliga bostäder byggda. Allt det där är avsett för intern konsumtion. Det är nämligen struntprat som inte står sig vetenskapligt. Som experter har konstaterat byggdes i det stora hela alldeles utmärkta bostäder i miljonprogrammet, lägenheter som numera fortlöpande renoveras till mycket tillfredsställande resultat. Jag bor i Västerås, här finns gott om exempel på trevliga miljonprogramsstadsdelar, trevåningshus med bilfria gårdar, utmärkta miljöer för växande barn, lugnt och avgasfritt för alla.

Men nu har alliansandan förgiftat oss. Nu ska man se lägenheten som en investering, kanske till och med att man inte ska bo där utan bara köpa lägenheten för att hyra ut. Betänk hyreskostnaden för de vanliga Svensson som behöver någonstans att ta vägen! Unge herr eller fröken Svensson som behöver flytta hemifrån, om inte annat för att kunna jobba i en annan stad, måste låna en miljon och blir djupt skuldsatt innan man ens har hunnit bli etablerad på arbetsmarknaden. Ofta måste anhöriga ställa upp, kanske belåna sin bostad för att skaka fram pengar, och kom ihåg: vem tjänar…?

Ja, hit har vi kommit och antas anpassa oss, utan knot. Och jag ser inte heller någon väg ut. Men jag vägrar trivas med det, vägrar tycka att vi lever i den bästa av världar. Jag ser vad fundamentalism gör med bostadsmarknaden, med sjukvården, med äldreomsorgen, med skolorna, med Försäkringskassan, med bilbesiktningen, med järnvägsnätet, med SOS Alarm, med apoteken och snart med biblioteken.

Polis, polis, potatisgris

I Jönköping tas 18-årige William om hand för fylleri och i arrestlokalen inträffar våld där tre-fyra poliser står emot den unge. TV-s Uppdrag granskning tar upp fallet och visar övervakningskamerans filmupptagning. Programmets tes är: övervåld har utövats. Polisen klagar på att videon är hopklippt och ger ett felaktigt intryck. De lägger, enligt egen uppgift, ut hela filmen på sin hemsida. Jag kan inte hitta den filmen vid besök på polisens hemsida, men väl en chatt där allmänheten kommer till tals, både positiva och negativa, verserade och grovkorniga, och det är ett bra samtal mellan en myndighet och en allmänhet.

Angående ovanstående händelse tackar jag återigen Uppdrag granskning för en viktig bevakning av en nutida företeelse – jag förstår inte hur Sverige skulle kunna klara sig utan dessa program. Just polisbrutalitet är en potentiell risk och vi känner till fall där folk har dött efter att poliser exempelvis har suttit på den anhållne. Övervakningskamera är ett av flera instrument som tjänar rättssäkerheten. Den instinktiva motviljan mot kameraövervakning lider tyvärr hela tiden nederlag när brott efter brott uppklaras tack vare dokumentationen.

Nämnde William blev ”tagen för fylla”, som det heter, och hamnade i arresten för tillnyktring över natten. Då säger regeln att arrestanten måste skiljas från sina egna kläder och tillhörigheter, troligen beroende på självmordsrisken. Det som kanske upplevs som en dehumanisering är alltså egentligen en yttring av humanism (samma sak händer på sjukhusen). Unge William vägrar underordna sig detta och svarar med skymfande ord – ett ord i hans vokabulär är ”polishora” – och en polis slår av honom kepsen, vilket är en sak polismyndigheten erkänner som en otillåten handling (den enda, faktiskt, vilket understöds efter granskning av en jurist). Poliserna argumenterar i 30 minuter (!), men ger upp och måste ta av William kläderna mot hans fysiska motstånd, alltså med våld. Enda vägen är att tvinga ned honom på golvet och få kontroll över hans händer – vi har sett dylika händelser på TV ett flertal gånger och vet hur mycket som kan inträffa när en människa uppbjuder sitt yttersta motstånd.

Återigen debatteras nu polisvåldet och inga nya argument framkommer. Jag är missnöjd med den debatt som förs i Sverige om det här och tycker att viktiga bitar saknas. Jag utgår från att alla är överens om att polisen behövs och den värste polishataren ringer själv troligen efter polisen när hen utsätts för våld och tycker nog att det är helt rätt när poliserna sedan med våld, om så behövs, avlägsnar angriparen.

Men polismakten har ett antal motståndare som hela tiden agerar men som inte officiellt formulerar sitt motstånd och därför kan konfronteras med motargument. Till dem räknar jag inte den aggression som är en förlängning av arbetslöshet, fattigdom, rättslöshet och utanförskap. Ett exempel är den explosion av våld, bränder och plundring som utbröt i londonstadsdelen Tottenham 2011. Anländande polis möttes naturligtvis med våld. Där förekom det att till synes normala människor bar ut vitvaror ur affärer och försvarade det. Men det som från början troddes vara ligisters onda dåd visade sig vid analys starkt hänga ihop med stadsdelens sociala desperation.

Det finns förståelse för det här skälet till brottsligt beteende, utan att det för den sakens skull är acceptans. Vi ser företeelsen i Sverige när offentliga fordon som färdas genom fattiga stadsdelar – polisbilar, brandbilar, ja, till och med ambulanser och linjebussar – angrips med stenar och grön laser. I en radiointervju uttalade sig stenkastande ungdomar från Rosengård i Malmö och i deras beskrivning av sin situation lyste hopplösheten igenom. Deras föräldrar hade inte lyckats få jobb, själva trodde de inte heller på något yrkesliv, på fritiden drev de omkring sysslolösa och myndighetsfordonen uppfattades som representanter från de framgångsrikas värld, från ett samhälle de ville tillhöra men som inte hade någon användning för dem eller ens såg dem. Oavsett vad man tycker om saken blir en stenkastare sedd (omtalad).

Men i ungdomarnas tal syntes också en av de faktorer som inte diskuteras allmänt och som är ämnet för det här inlägget. De flesta brott i världen begås av unga män i åldrarna 15-25 år. Oavsett om testosteron har med det att göra vet vi att unga män vill trotsa, vill utmana etablissemanget och därvid utför många handlingar farliga för andra och dem själva. Det ingår i den unge mannens psykosexuella utveckling, något som är skildrat i en myriad filmer av vilka jag bara nämner en: Grease. Ungdomars psykofysiska dådkraft har i samhällen ofta utgjort en positiv utvecklingsfaktor och vem vill ha tama tjugoåringar? Men i vissa situationer utvecklas en svart energi där initiativen är brottsliga. Unge William intervjuas i TV och får frågan om han ångrar tillmälen som ”polishora” och över huvud taget den vägrande, trotsiga attityden och väl medveten om att kompisarna lyssnar säger han nej. Unga mäns ovilja att underordna sig sätter polisen på prov och kräver psykologisk finess av ordningsmakten.

Ett annat problem som möter polisaktioner hör ihop med vår tid. Vi har bakom oss femti remarkabla år med nästan konstant standardökning. Från femtitalets trångbodda barnrikehus via sossarnas heroiska miljonprogram till dagens välutrustade spatiösa bostäder där de boende äter goda ostar, dricker fint vin och har i princip fri tillgång till all film och musik medan man planerar turkietsemestern. Vårt aktuella läge erbjuder ett förlåtande liv – häller man kaffe i tangentbordet köper man ett nytt nästa dag – och förhållandet mellan vuxna och barn präglas av jämlikhet, argumentation och frihet. De här barnen, flickor som pojkar, ska sedan börja skolan och redan där kan det bli svårt att inordna sig i ett kollektiv. Har man till och med växt upp med sig själv som högsta princip så kan konfrontationen med ordningsmakten bli riskabel. I en gatusituation anländer en polisstyrka och när den kommenderar folk att till exempel flytta på sig så möter den en mentalitet som inte erkänner att ordern är utan appell.

Från den andra synvinkeln: framför dig har du en polis som säger: ”Du står på punkt A. Du måste gå dit bort, till punkt B, nu!” Du förstår ingenting, du vill veta varför, eftersom du är van vid att göra saker först efter att ha förstått varför. Men nu krävs lydnad utan förståelse, vilket upplevs som kränkande och oacceptabelt – uppenbarligen står du inför en ren idiot. Du säger nej.

En tredje sorts motståndare har politisk grund. De utgör en rikhaltig och ofta grumlig pool av vitt spridda åsikter där man kan möta attityden att poliser är grisar som per definition är korkade, våldsbenägna och fascistoida. En mer skolad attityd säger att poliser kanske i och för sig är hyggligt folk, men att de utgör förtryckarmaktens långa arm och därför får skylla sig själva om de möter militant motstånd. Det är inte ovanligt med en attityd som är uttryck för alla de ovan nämnda faktorerna, där det är svårt (till och med för bäraren) att i känslosamheten kunna peka ut den viktigaste åsiktsfaktorn.

Göteborgskravallerna 2001 i samband med George W Bushs besök uppvisade en provkarta på allt detta. Till Sverige kom en representant för ett land som efter vietnamkriget hade anfallit ett dussintal länder så det ligger i sakens natur att besöket framkallade kraftiga demonstrationer. Häftigheten i protesterna satte polisen på ett prov som inte klarades med godkänt, men samtidigt utgjorde enstaka stenkastares angrepp, som kunde ha dödat en polis, ett oacceptabelt inslag.

Vi kanske borde försöka se vad som kan vara sunt och förklarligt polismotstånd och vad som måste motarbetas och bearbetas med argumentation och fostran. Vi lever i en modern nationalstat där en av grundidéerna är att staten har våldsmonopolet. Vi vill inte ha en amerikansk situation där vanliga medborgare är beväpnade till tänderna, inte heller den vendettatradition man möter i övriga världen. Skadar någon min anförvant ska polisen haffa förövaren och rättsväsendet skipa rättvisan. Vi är alltså beroende av polisen, de är våra hjälpare och har samhällets mandat att utöva makt över oss. Det finns ett och annat man kan kritisera polisen för, men jag kan inte se varför vi ska möta poliserna med en misstrogen grimas.

Europa, ack, Europa!

Nationalekonomi är förstås ett ämne för experter, men samtidigt en sak som vanligt folk kan förstå grunderna i. Peter Wolodarski i DN är en av de opinionsbildare som skriver om den europeiska ekonomin, men han mäktar inte vara analytisk utan återger bara den aktuella strömningen och vad som är ”på tapeten”. För närvarande handlar det om att tänkandet att skuldsatta länder kan spara sig ur kriser verkar vara fel, eftersom åtstramningarna minskar ett lands ekonomiska potens och vigör. När man skär ner i utgifterna, avskedar tusentals från offentliga tjänster och arbetslösheten stiger minskar inhemsk efterfrågan så till den grad att det drabbar tillväxten. Det är precis vad som händer i Grekland för tillfället. Då börjar man snacka om att damma av Keynes igen, vars ekonomiska budskap är att ”ge” folk pengar så att de börjar konsumera och därigenom ökar efterfrågan på varor.

Men först måste vi förstå varför denna gigantiska skuldsättning har uppstått, ett fenomen där de vi tror är välanpassade svårt sitter i rävsaxen, till exempel Tyskland och Frankrike. Det är följden av att de klassiska industriländerna (läs: västvärlden) har börjat få konkurrens av den övriga världen, framför allt Kina, men också NIC-länderna, Indien och Latinamerika (främst Brasilien och Mexiko). Det här har varit en så drastisk global utveckling att begreppet u-länder i stort har blivit omodernt. Det är dessutom en trend som har sin avgörande blomning kvar. För den som vill förstå allvaret i det här rekommenderar jag att bekanta sig med Fareed Zakarias framställning i ”Globaliseringen, jätten Gluff-Gluff” under ”Intressant del 1” på den här bloggen.

När alltså konkurrenterna i allt högre grad tillverkar samma varor som vi (eller bättre) men till ett lägre pris flyter inte inkomsterna in som de har brukat under tidigare årtionden. Det drabbar den sociala välfärden i det egna landet, men för att inte social oro ska utbryta och det egna partiet bli impopulärt lånar man pengar för att kunna bibehålla levnadsstandarden och hoppas att de gyllene tiderna ska återkomma så småningom. I några fall har det inträffat: Sverige har haft goda tider och kunna betala av en stor del av sina lån, Norge har blivit skuldfritt tack vare oljan. Men för Europa i stort har det lett till skuldsättning och i några fall till ohållbara situationer (Grekland, Portugal, Island, Cypern, Baltikum och Irland).

Nu ifrågasätts alltså sparidén. Men det förändrar inte det enkla faktumet att skulder ska återbetalas. Som Göran Persson sa: Den som är satt i skuld är icke fri. När det handlar om ett så litet land som Grekland kan ett europeiskt bankväsende, mestadels tyskt i det här fallet, ”skriva ned” lånen, det vill säga efterskänka en del, vilket är ett sätt att rädda en del av de utlånade pengarna, eftersom alternativet är att låntagaren säger upp förbindelsen och då får man inga pengar tillbaka. Men när det kommer till Tyskland och Frankrike (eller Sverige) kan ingen efterskänka lånen, nämnda länder måste betala en stor del av sina inkomster till amorteringar och räntor, precis som privatpersoner måste. USA är ännu mer illa ute, men de kinesiska banker som har lånat ut pengarna ligger lågt tills vidare. Så länge nämnda industriländer har ett visst flyt i sin ekonomi och räntorna betalas är det mer praktiskt att acceptera skuldsättningen och hoppas på kommande bättre tider.

Men om västvärlden i allt högre grad konkurreras ut blir situationen allvarlig. Då inträffar inga räddande högkonjunkturer och mer pengar kan egentligen normalt inte lånas. En del länder kan fortfarande låna, till exempel Sverige och Tyskland, men inte Frankrike, Italien och Spanien. Kort sagt: inte Europa. För de europeiska företagen – de som vi lever av – återstår då bara, för att överleva, att emigrera till låglöneländer eller att sänka lönerna i hemlandet. Det sistnämnda är oacceptabelt i den inhemska opinionens ögon och då får vi en situation med folklig vrede som kommer till uttryck via demokratin: de partier som lovar bibehållen standard får makten. Vi ser situationen i Sverige idag: Reinfeldt och Löfvén talar om ”jobben” men har egentligen inget riktigt konstruktivt att komma med eftersom välfärden måste stå i orubbat bo. Men när löftena inte kan hållas blir läget ännu allvarligare. Då kommer man att sätta sitt hopp till populistiska partier och idéer om utbrytningar från EU kan bli attraktiva. Tanken är: får vi reda oss själva är vi så duktiga att vi nog kan lösa problemen.

Följden blir en uppbrytning, en ”balkanisering” av EU och eurons död, kort sagt en återgång till efterkrigsläget i början av femtitalet. Kostnaderna i det är gigantiska och kommer att drabba ojämnt. Ett land som Grekland går ner till u-landsnivå med partiell svält och andra länder kommer att försöka rädda sin export med devalvering. Några få stater kommer kanske att kunna bevara sin konkurrenskraft via intern sänkning av lönenivåerna. De tidigare EU-länderna kommer att kämpa för sin överlevnad och i vissa stater kommer totalitära regimer att uppstå via demokratiska val. Eftersom rörligheten mellan länderna hindras hämmas produktiviteten och därmed konkurrenskraften, vilket leder till fattigdom.

Alternativet till detta katastrofscenario är att EU-s länder bildar en bankunion och en politisk union, kort sagt: att Europa blir en federation av USA-s modell. Då knyts de nationella ekonomierna ihop till en stor europeisk ekonomi och exempelvis Sverige blir involverat i Greklands konkursbo: pengar kommer att flyta i strida strömmar från länder som Tyskland och Sverige till Grekland, Spanien och så vidare, eftersom vi då är ett enda land.

I en sådan situation har vi lite att säga till om, eftersom Sverige är ett litet land. Det skulle nog svenskarna kunna acceptera ifall de märkte att transparensen fanns och att man kunde se vart pengarna tog vägen. Men en sådan demokratisk kultur har ännu inte Europa i stort. I de sydligare länderna ser man med misstro på staten vilket har historiska skäl, där är livet ett privat initiativ och kan man muta sig fram gör man det. För att norra Europa ska kunna acceptera en politisk union med resten av Europa krävs en stor ändring i de sydeuropeiska ländernas politiska kultur, vilket inte kommer att infinna sig. Därmed återstår dödläge och en kontinent med kaotiska förhållanden under de närmaste femtio åren. Hoppas att jag har fel.