Medvetande

Under hösten 2015 inledde jag distanskursen ”Medvetandet och hjärnan” administrerad av Skövde högskola/universitet. Det var en introduktionskurs på halvfart och orsaken till att jag deltog var att jag hade haft ämnet – det mänskliga medvetandet och medvetande över huvud taget – som ett intresse åtminstone i tjugo år. Under nittiotalet hade jag försökt sammanfatta min uppfattning i frågan, bara för att upptäcka att jag inte hade de erforderliga faktakunskaperna, vilket ledde till ett studerande av ämnet, främst i engelskspråkiga böcker köpta på nätet. Resultatet var att jag ägde en översikt i ämnet som gjorde att få saker var obekanta i mötet med kurslitteraturen.

Det finns en avgörande skillnad mellan läroämnet medvetande och andra liknande ämnen, till exempel biologi. De som läser medicin får i sina händer en tegelsten kallad ”The Cell”, boken om cellens uppbyggnad och funktion, vilket för lekmannen kanske kan tros innehålla lektioner om ”liv” (cellen lever ju) men istället bara handlar om fysik och kemi, alltså cellens detaljerade innehåll och funktioner. I det ämnet finns det egentligen ingen gräns för kunskaperna och en introduktionskurs i ämnet skulle nog inte ens använda boken ”The Cell”, den skulle betraktas som alltför kvalificerad.

Så agerar inte kursen om medvetandet. Den mest kvalificerade frågan beträffande medvetandet studeras inte via fördjupningar i fysik, kemi eller annat – den avdelningen betraktas som den ”lätta frågan”. Det är inte så att man anses veta ”allt” i de ämnen som berör medvetandet, till exempel hjärnans konstruktion eller sinnenas funktion och uppbyggnad, men dessa ämnen betraktas som en sorts ”världsliga” frågor vars kommande rön inte kommer att ha någon avgörande betydelse för huvudfrågan, medvetandets mysterium: vad ÄR medvetande? Det var medvetandefilosofen David Chalmers som kallade just det för ”the hard problem” och det intygas överallt i böcker i ämnet att detta är en olöst fråga. Den frågan läggs av introduktionskursen per omgående på bordet som den mest intressanta och avhandlas ständigt.

Frågan har diskuterats sedan antiken. Förvirringen står alltid på lur, eftersom medvetande i princip har setts som synonymt med det internt upplevda jaget i form av ett centrum för observation och vilja (i grannskapet bidar diskussionen om den fria viljan). Kristendomens variant – att det var en immateriell själ som var jaget – innebar ingen lösning på problemet eftersom frågan då blev: hur kan en immateriell enhet (själen) påverka och styra en materiell enhet (kroppen)? 1600-talsfilosofen René Descartes tyckte sig hitta ett organ i hjärnan som var förbindelselänken mellan det övernaturliga och det naturliga, men hans idé höll bara ett tag. Det blev den amerikanske filosofen Thomas Nagel som 1974 med utgångspunkt från fladdermusens psyke skapade den uppdaterade varianten av mind-body-problemet.

Han menade att om man inte vetenskapligt i objektiva termer kan definiera den subjektiva upplevelsen har man inte löst medvetandets gåta, alla beskrivningar av medvetandet är därmed ofullständiga. Den subjektiva upplevelsen är en första-person-synvinkel medan vetenskapens kunskaper alltid bygger på rön sedda ur tredje-person-synvinkeln, alltså flera kvalificerade individers observation (skillnaden mellan subjektivt och objektivt). All respekterad vetenskap är per definition objektiviserad (kollektivt enad) och om man inte kan definiera den subjektiva upplevelsen på ett objektivt sätt kanske man måste anta förekomsten av en icke-fysisk företeelse, vilket strider mot den gällande diskursen.

Idag har ännu ingen presenterat en allmänt accepterad lösning på problemet och det har skapat en låsning. I samlingen inför det hittills oöverstigliga problemet har en kultur uppstått som fascineras av detta okända och ger medvetandet mystifierande, spännande namn: fält, substrat, fluidum, X, perceptronium et cetera. Det här kan jämföras med andra discipliners förhållningssätt inför det okända: psykologins inför de multipla personligheterna, astronomins inför den mörka energin, fysikens inför strängteorins påståenden om fler dimensioner och antagna parallellpartiklar. Där är förhållningssättet att konstatera det okända men att forska på och tro att det kommer att lösas med tiden.

Detta har fått en allvarlig och hämmande följd för medvetandeforskningen. Människans evolutionärt sent utvecklade och avancerade hjärna har kommit att stå som modell för vad medvetande egentligen är och tidigare stadier ses som halvmesyrer eller helt enkelt ointressanta företeelser ur medvetandeforskningens synvinkel. Många hävdar fortfarande att lägre stående djur inte har medvetanden. Betänk om vi skulle handla på samma vis i frågan om känslor. Människor har människotypiska känslor där lag, moral och språkbetingade företeelser har avgörande betydelse. Om de elementen skulle vara avgörande för definitionen av ett känsloliv skulle inga djur ha känslor!

I det här läget har naturligtvis forskare och filosofer som tänker på det här sättet fått en stark position. Centrum för denna riktning inom medvetandeforskningen ligger i USA och utövas av något jag kallar ”den anglosaxiska klubben”: Thomas Nagel, David Chalmers, Benjamin Libet, Paul Davies, Douglas Hofstadter, Max Tegmark med många flera. I bokaffärer och på nätet är det deras alster och teorier som syns mest. Men att i studiet av en biologisk företeelse börja i slutänden av utvecklingen kan inte kallas en evolutionär synvinkel, ändå är det bara ur en evolutionär synvinkel som medvetandet kan förstås.

Det evolutionära synsättet på medvetandet, som idag borde vara en självklarhet, innebär att man vänder på tidsaxeln och försöker att studera medvetandets uppkomst under livets utveckling. De som studerar hur organismerna på jorden tog sig upp ur havet lägger inte tonvikten idag på studiet av landlevande djur utan försöker hitta tidigare och ”enklare” övergångsformer, nu levande eller som fossil. Det innebär att mindre syssla med det färdigutvecklade och komplexa och mer att se på mindre och enklare organismer. Det borde också medvetandeforskningen göra, men där kör den fast på att inte ens kunna definiera medvetande och detta i mångt beroende på ovanstående attityd att ta människans medvetande som utgångspunkt för vad medvetande är. Det är inte lätt att söka om man inte vet vad man letar. Man verkar mest vilja hitta en definition som är så magnifik att den kan svara upp emot mystiken runt och kulten av människans mentala magi. Det här ger råg i ryggen till New Age-folket (se bild nedan) och de religiösas idé om en immateriell själ.

Med en enklare (egentligen sannare) definition av medvetande skulle man komma igång, nämligen att medvetande är förmågan att kunna registrera företeelser utanför sin egen kropp. Ett sådant medvetande har ett uråldrigt, kanske mer än tre miljarder år gammalt ursprung. Trilobiter, som hade ögon, fanns för en halv miljard år sedan. Med denna definition av medvetande kan vi idag studera encelliga organismer, så kallade urdjur, som lever i vattnet, ständigt simmande. När organismen kommer in i en zon med ruttnande växtdelar, dess ”mat”, utlöser en receptor en inbromsning av organismens framåtfärd vilket gör att näringen bättre hinner absorberas. I det exemplet finns naturligtvis inget ”tänkande” och inget väljande, allt är genetiskt styrt och frukten av en lång darwinistisk utveckling. Reaktionen är alltid densamma och förändras inte under organismens levnad. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas reflexivt.

Principiellt förändras inget om det finns många, kanske ett otal receptorer som har samma reaktion och verkan, egentligen inte heller om det finns receptorer med olika modaliteter, till exempel vissa som reagerar på ljus medan andra utlöses av vibration. Så länge beteendet är genetiskt givet och inte förändras så är det bara mer eller mindre av ”samma”. En stekel, ett flercelligt djur, identifierar en larv, lägger sina ägg i den, släpar den till en utgrävd håla i marken där den kommer att utgöra födan för nykläckta stekellarver. Det är ett mycket komplext och imponerande beteende, men ändå inget som stekeln har lärt av en förälder, utan är ett resultat av dess DNA-program. Någon gång under evolutionen utvidgas medvetandearsenalen att inte bara gälla sensorregistrering av företeelser utanför kroppen, utan också inuti kroppen, som i fallet hunger.

Ett helt nytt element dyker upp under evolutionen när djur utvecklas som kan lära sig saker och därigenom utveckla och förändra sitt tidigare beteende. Det kan kallas ett progressivt medvetande och är ett självklart faktum inte bara hos små däggdjur, utan också hos reptiler, fåglar och groddjur. Det är också konstaterat att en viss sorts inlärning kan förekomma hos insekter, så gränsen är inte helt lätt att sätta ut. Men stekeln som ”kommer ihåg” var den har sin grävda håla kanske inte kan utvidga minnesförmågan till att gälla andra saker och då liknar det mer ett reflexivt medvetande.

Under evolutionens gång kommer det progressiva medvetandet att stratifieras så att det inlärda övertrumfar och hindrar snabbare och enklare reaktioner. Särskilt tydligt är detta hos människan, men kan iakttas i hela däggdjursfaunan. Man smakar på röda bär som smakar beskt och undviker alla röda bär i fortsättningen, men så får man lära sig att en viss sorts bär är smakliga och man kan övervinna motviljan. Här har medvetandets källor utvidgats återigen till att inte bara innebära signaler från yttre och kroppsliga företeelser, utan också från hjärnan (minnet).

Var går nästa artgräns i medvetandehierarkin? Troligen mellan människan och resten, även om delfiners och schimpansers prestationer gör gränsen en smula oklar. Man kan peka på olika unika företeelser hos Homo sapiens som avviker från allt annat liv: självreflektion, humor, lagar, teknisk nivå, religion, musik et cetera. Men allt det där kommer av en enda sak: språket. Det är språket som gör det möjligt för vår art att abstrahera sig själv och prata om sig själv som en tredje person – Jacques Lacan konstaterade att fraserna ”jag är trött” och ”han är trött” har samma konstruktion. Ett nyfött språklöst barn kan alltså inte konstatera sig själv. I människans mentala kosmos finns en arttypisk dualitet inbyggd där man dels har sitt eget jag med alla dess krav men också en annan primär instans representerad, kollektivet, ett förhållande som uttrycks i språket som två första person, jag och vi. Ett sådant medvetande skulle kunna kallas dualiskt.

Här torde den anglosaxiska klubben protestera: ja, ja, allt det där kan nog ha sina poänger, men vi vet ännu inte vad medvetande i betydelsen subjektiv företeelse är! Medvetande har en unik subjektiv dimension, hur definieras den ur tredje-person-synvinkelns objektiva och vetenskapliga synvinkel? En radikal kritik mot detta, till exempel från filosofen Daniel Dennett, säger att företeelsen inte finns i verkligheten utom som idé och man kan konstatera att den subjektiva upplevelsen rent ”geografiskt” är placerad så att den inte kan undersökas av någon forskargrupp. Men jag säger hellre: okej, här har vi ett vetenskapligt problem, men varför inte se på det som de andra disciplinerna ser på sina hittills olösta problem: låt oss forska vidare så löser sig nog problemet så småningom! Det ligger något egendomligt i att odla medvetandemystiken såsom sker.

Den mest svidande kritiken kommer från hjärnforskaren Elkhonon Goldberg i hans bok ”The New Executive Brain” (fritt översatt):  ”Kropps- och själsdualismen har förkastats formellt men inte innebördsligt. Vi pratar inte längre om själen, vi kallar den nu medvetandet, just som folk i andra kretsar inte längre talar om Skapelsen utan om ‘kreativ design’. Vi generas av gamla, trötta förklaringsmodeller och måste intellektuellt överge dem, men de är så djupt ingrodda att de är svåra att få ur vårt mentala system. Vi ger dem olika namn och smyger in dem bakvägen. Liksom i fallet med andra konverteringar fortsätter vi att hylla de gamla gudarna i lönndom – själens gud förklädd som medvetande.” Jag är inte lika hård som Goldberg, men det kanske ligger något i vad han säger.