Italien – landet som icke är

Av Tomas Lappalainen

Ur DN 6 mars 2011

Grattis! Den 17 mars fyller Italien 150 år och just nu förbereds det storslagna firandet över hela landet. Men vad är det som ska firas? Vad håller ihop det unga landet och vad splittrar det? Tomas Lappalainen, författare till flera böcker om landet, svarar i fem punkter. Men han börjar med skammen.

Italiens efterkrigshistoria har fått sin bästa skildring i den brittiske samtidshistorikern Paul Ginsborgs böcker. Inför Italiens 150-årsjubileum har han nu skrivit en essä, ”Salviamo l’Italia” (Låt oss rädda Italien), som knyter samman dagens italienska problem med händelser i samband med nationsenandet. I förordet berättar Ginsborg att han efter 17 år i landet ansökte om italienskt medborgarskap. Varför i hela fridens namn vill du bli italiensk medborgare? utbrast hans italienska vänner och kolleger. Men de gladde sig åt att de nu kunde skämmas över Italien tillsammans.

Skammen förhåller sig till den måttstock som består i de ”normala” västeuropeiska länderna. Italien är annorlunda. Politiken liknar hela havet stormar, ofantliga skandaler följer tätt på varandra, separatister sitter (tills helt nyligen) i samma regering som postfascister. Korruption och maffia fräter på staten. Och premiärminister Silvio Berlusconi tronar över alltsammans som ett muntert hån mot de liberala principer som västvärlden i övrigt i alla fall anstränger sig att buga inför. Med vidöppet flinande sexism går han till storms mot den skarpa åtskillnad mellan privat och offentligt som blev europeisk norm efter den franska revolutionen.

Men skammen – som decennium efter decennium trumpetas ut av italienska intellektuella – bör nog också förstås i ljuset av en annorlunda nationalkänsla, en känsla som inte är helt lätt att förstå för oss som är inbäddade i 500-åriga nationella historier. Vi tenderar att projicera alltför mycket när vi använder ordet nation, vi ser inte vilken väldig kulturell skapelse en nation är och vilka helt andra förutsättningar som är Italiens.

Italien har alltså bara funnits i 150 år och en rad omständigheter har komplicerat nationsblivandet. Att nationen inte riktigt är ”färdig” speglas i att mycket av det som i andra länder tas för givet, i Italien fortsätter att vara stora ”frågor”. Jag ska berätta om fem av dessa frågor.

1. Språkfrågan

1861 behärskade endast några procent det språk vi kallar italienska. En överväldigande majoritet talade minoritetsspråk och det som missvisande kallas dialekter. De italienska dialekterna är romanska språk i egen rätt och skillnaden mellan dem och riksitalienska är i vissa fall större än skillnaden mellan riksitalienska och rumänska.

Inte ens de som hade centrala roller i nationsenandet – som Cavour, Garibaldi och kungen Viktor Emanuel II – behärskade italienska, varför varken statens högsta befattningshavare eller folkmajoriteten kunde det språk som lagarna skrevs på. Den litterära italienskan var dessutom mycket speciell eftersom den – likt ett dött språk som till exempel latinet – alltsedan Dante skrev ”Den gudomliga komedin” på 1300-talet i generation efter generation hade skrivits och lästs men inte talats.

Språket törnade inte emot vardagen och var därför fattigt när det gällde hanteringen av vardagen. Flora, fauna, hantverks- och hushållsredskap hade ofta inga namn. 1800-talsförfattare som Foscolo och Leopardi klagade i högan sky över bristen på ett levande språk. Författaren och enhetsivraren Alessandro Manzoni förordade en aktiv och styrande språkpolitik, men snart gjorde sig en mer liberal hållning gällande, bland annat företrädd av filosofen Benedetto Croce, som skrev:

”Var och en talar, och måste tala, i enlighet med de ekon som sakerna ger upphov till i hans psyke, det vill säga i enlighet med hans intryck. Den mest övertygade anhängare av någon lösning på enhetsspråkets problem – han må förespråka ett latiniserande, ett 1300-tals-, ett florentinskt eller vilket språk det nu är – känner motvilja mot att applicera sin teori när han ska kommunicera sina idéer och göra sig förstådd. Ty när han ersätter det ord som svarar mot hans intryck med ett … [annat] … så känner han att han gör våld på sanningens genuina form: i stället för talare blir han en fåfäng åhörare till sig själv; i stället för seriös människa pedant; i stället för ärlig pajas.”

Italienskan vann mark mycket långsamt. Inte ens under fascismens hysteriska hävdande av ”det italienska” (bland annat bötfällde man bruket av utländska ord) lyckades språket erövra tungorna. Först på 1960-talet, när televisionen anlände, lär sig mer än hälften av medborgarna italienska, vilket är en av orsakerna till att tv i Italien är en så stark del av den nationella offentligheten. I dag är språkfrågan löst, folket kan italienska, även om dialekter och minoritetsspråk på många håll dominerar vardagslivet.

2. Romfrågan

Ursprungligen handlade det om svårigheterna med att välja huvudstad. Rom var det självklara valet, men den eviga staden befann sig till att börja med inte i Italien, utan i Kyrkostaten. Både Turin och Florens prövades som huvudstäder innan italiensk trupp 1870 – nio år efter nationsenandet – erövrade Rom. Men frågan får sin fortsättning i katolicismens problematiska inverkan på den nya nationen. Påven erkände inte utan motarbetade aktivt Italien. Nationshjältarna kallades ”rånare”, ”satans barn” och ”helvetets ohyra”. Katoliker förbjöds att rösta i valen och sakramenten berövades dem som ville identifiera sig som italienska medborgare.

Det italienska nationsenandet är det enda i Europa som skett i strid med landets egen religion. Dessutom, i en situation av språkförbistring och 75-procentig analfabetism (i Europa var analfabetismen bara större i Ryssland), saknade den italienska regeringen kanaler för att nå befolkningen. Kyrkan hade däremot sitt under 2.000 år upparbetade massmediesystem av kyrkor, och därtill ofta folks förtroende. Stämningen i parlamentsdebatterna blev stundom med rätta paranoid. Det gick inte att nå ut till folket, som dagligen hotades med djävulen om det befattade sig med denna nyfödda nation.

Påven erkände Italien 1929 (en av Mussolinis bragder), men närheten till denna odemokratiska makt som tror sig ha monopol på vad som är gott och ont och sitta inne med nycklarna till evigt liv, har ända fram till i dag bidragit till den italienska statsbildningens anomala karaktär. Det ur ”normalt” västerländskt perspektiv bisarra kristdemokratiska partiet, som regerade från krigsslutet till början av 1990-talet, var i mycket kyrkans skapelse. Och precis som både Dante och Machiavelli pekade ut kyrkan som det största hotet mot ett italienskt enande anser nutida bedömare (till exempel Paul Ginsborg) att påvemakten har en destabiliserande inverkan på den demokratiska staten.

Om man för ett ögonblick tar på sig de politisk-analytiska glasögonen hos denna jordens äldsta institution kan man inte annat än hisna över perspektiven: alla stater – Romarriket, Bysans, Sovjet, USA, Frankrike, Italien – ter sig som kortlivade våldsmonopol som flammar upp och kommer att dö, inte olika de maffiadömen som efterträder varandra i Italiens södra ändar, och mot vilka kyrkliga potentater sällan haft mer att invända än mot staterna.

3. Syditalienska frågan

Frågans kärna rör bristen på ekonomisk utveckling i södern och den 150-åriga diskussionen rymmer en idérikedom som borde göra många andra länders samhällsvetenskap grön av avund. Frågan är djupt allvarlig, även bortsett från fattigdomslidandet. Inte minst för att den länkar till de separatistiska impulser som på senare decennier växt sig starka i landets nordliga och rika delar. I tongångar som inte sällan har rasistiska inslag (riktade mot syditalienare) är udden riktad mot att det produktiva Italien finansierar den korrupta och maffiapräglade södern. Det säger något både om landets politiska turbulens och om styrkan i viljan att försvaga nationen att det italienska parlamentets äldsta parti i dag är Lega nord.

Den del av den syditalienska frågan som är mest akut rör aggressiviteten hos de kriminella strukturer som från tid till annan tar kontroll över det sociala, ekonomiska och politiska livet i delar av södern. De senaste decennierna har präglats av en våldsam kollision mellan olika maffiagrupperingar och den italienska staten. Poliser, åklagare och politiker har mördats i mängd och staten har svarat med massiv repression och stenhårda lagar. Sedan 1991 har närmare 200 folkvalda kommunstyrelser upplösts av domstol eftersom de varit infiltrerade av maffian. Den lag som identifierar medlemskap eller samröre med en organisation av maffiatyp är av allt att döma effektiv, men jurister i andra länder skakar på huvudet och menar att den kränker mötes- och organisationsfriheten. Italien har numera Europas hårdaste isoleringsstraff. Syftet är att skära av förbindelsen mellan maffiabossarna och deras organisationer, men straffet har kritiserats för att det innebär psykisk tortyr.

I norr vill många överge nationen, i söder har staten svårt att utan drakoniska lagar hävda sitt våldsmonopol. Det är inte lätt att vara Italien.

4. Nationsfrågan

”Nu har vi gjort Italien, nu gäller det att göra italienare”, sade en parlamentsledamot i samband med enandet 1861. Fram till 1920-talet och fascismen var problemet med italienskheten dock mest en angelägenhet för elitgrupper. Under fascismen blev i stället projektet att skapa italienare frenetiskt. Under en tjugoårsperiod hyllades nationens värden i alla tillgängliga megafoner. ”Det fascistiska handlandets första pelare är italienskheten”, som Mussolini uttryckte det. Oppositionen förbjöds, rättssäkerheten slogs ut, ”det främmande” förföljdes, meningsyttringar censurerades. Vid krigsslutet var det trots detta långt kvar. Ännu behärskade alltså inte ens hälften av befolkningen nationens språk.

Men att nationen ändå avancerade under fascismen framgår av den till synes märkliga förtvivlan som vid krigsslutet och fascismens nederlag drabbade även antifascister. Så här skrev Benedetto Croce 1943 när de allierade invaderade Italien:

”Jag har varit vaken några timmar, mellan två och fem, helt fixerad vid tanken att allt politiskt, ekonomiskt och moraliskt som generationer under ett sekel skapat i Italien är förstört, oåterkalleligt.”

Problemet var att Italien, som bara existerat en mansålder, var så förknippat med fascismen. Hur skulle man undvika att kasta ut själva nationen med det fascistiska badvattnet? Man valde att bygga den efterkrigstida republiken på en berättelse om ”la resistenza”, motståndet mot fascismen. Men eftersom fascismen haft massivt stöd av befolkningen skar sig denna berättelse mot en sanning som de flesta bar inom sig. Resultatet blev, menar många, att nationen kom att lida av ett underskott på solidaritet – det vill säga en situation där urgamla kommunala identiteter, oligarkiska kretsar, klaner, partibildningar och den egna familjen var säkrare sfärer för italienarnas egentliga solidaritet.

Av svenska medier får man ofta intrycket att Italien lider under en mediediktatur som stryper avvikande åsikter och strömlinjeformar idéflödet. Det är en felaktig beskrivning. Den som lever en tid i Italien får snarare kvävningskänslor vid återkomsten till den konforma svenska offentligheten. I Italien bryts så skilda meningar att debatten i en svensk sensibilitet tycks befinna sig på det samhällsfarligas gräns. Men det beror på att debatten här hemma inte präglas av den befriande tolerans för olikhet som genomsyrar den italienska. Så gott som varje dag publicerar stora tidningar som La Repubblica rasande intelligenta angrepp på regeringen. Samhällskritiken är minst lika bitande i tv-program som ”Anno zero” och höstens enorma tittarsuccé ”Vieni via con me” med Fabio Fazio och Roberto Saviano. Därtill kan läggas Beppe Grillos blogg, av The Guardian rankad som en av världens mäktigaste, som varje dag med humor och direktdemokratiskt patos levererar våldsamma angrepp på den politiska kasten i Italien.

Italien är extremt polariserat och polerna är många. Tron på ”opartisk journalistik” betraktas som naiv, och journalister, tar på ett för svenskar ovant sätt, explicit ställning. Allt är politiskt och det vet publiken, vars mediekritiska medvetenhet är stor.

Möjligen kan man säga att Italien är tolerant eftersom det måste vara det för att inte sprängas. Nationen är ett ungt försök att foga samman Europas äldsta lokalkulturer till en gemensam. I många fall är Italien fortfarande en tunn fernissa över kulturdjup i vilka traditioner från både antiken och medeltiden alltjämt ekar. Lokalpatriotismen – il campanilismo – är en kraft som beklagades redan av Dante. Stoltheten över den egna ortens historia, livsstil och identitet är än i dag så stark att fenomenet ”småstadskomplex”, som är så vanligt i gamla, centraliserade nationer, lyser med sin frånvaro. Den egna orten och det egna livssammanhanget lyser i stället som livets själva centrum.

5. Statsfrågan

Denna komplicerade fråga består bland annat i särintressenas massiva tryck på de offentliga strukturernas kursriktning och ekonomi. Korruptionen är svårhanterlig. Därtill har eliterna mage att ta för sig mer än på andra håll i Europa. År 2007 hade 180 000 folkvalda i Italien över en halv miljon officiella limousiner till sitt förfogande. De italienska ledamöterna i Europaparlamentet tjänar dubbelt så mycket som de brittiska och tyska. Kostnaden för presidentpalatset med personal i Rom är dubbelt så hög som Élyséepalatsets i Paris, fyra gånger högre än för Buckingham Palace i London och åtta gånger högre än motsvarande kostnader för den tyske presidenten.

Till en del har problemet med eliterna förstärkts av religionens långlivade motstånd mot staten. Statskonsten i Italien är extremt ”sekulariserad” och landet har fött många teoretiska ”realister” (Machiavelli, Pareto, Mosca) med en krass syn på hur eliterna kan och bör agera för att lyckas. Kanske har religionen på andra håll i Europa gjort förbindelsen mellan stat och folk stora tjänster, tillfört ett idealistiskt element som gagnat ett långsiktigt samspel mellan statsstyre och medborgerliga rättigheter. Den italienska staten har i hög grad präglats av kortsiktigt framgångsrika maktmanövrer – vilka lämnat den folkliga legitimiteten långt bakom sig. Misstron är kompakt mot den politikerklass som styr staten.

När det gäller de senaste decenniernas turer i den italienska politiken har historikern Ernesto Galli Della Loggia påpekat att det i Europa i dag är mer riskabelt att prata om Berlusconi än om Hitler. Om man pekar ut politiska orsaker (till exempel Versaillefreden) bakom Hitlers framgångar blir man inte misstänkt för att vara nazist. Antyder man att det finns förklaringar till Berlusconis politiska framgångar misstänks man för att vilja försvara den italienske regeringschefen. Denna påträngande moralism för med sig att Berlusconi förblir en gåta utanför Italiens gränser.

I Italien är Berlusconi däremot fullt begriplig. Han framträdde som politiker i en situation av nationell kris. Maffiavåldet eskalerade. 1992 hade åklagarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino mördats och därefter hade maffian, för första gången i historien, övergått till allmän terrorverksamhet i syfte att ändra på lagar och rättegångsutslag. Bomber exploderade i Florens, Rom och Milano. Än viktigare var att det politiska systemet hade kollapsat. Korruptionsutredningarna i början av 1990-talet massakrerade under stor folklig entusiasm alla ”borgerliga” politiska alternativ. Tusentals politiker, tjänstemän och näringslivstoppar åtalades. Partierna som regerat landet i femtio år förlorade så mycket trovärdighet att de lades ner. Till bakgrunden hör att italiensk politik under efterkrigstiden, med ”västligt” bistånd, i mycket handlat om att hålla Västeuropas största kommunistparti borta från makten.

I det här läget gjorde Berlusconi, vars affärsimperium sannerligen varit en integrerad del av det gamla korrupta systemet, en mycket skicklig manöver. Med ett allmänt nyliberalt och frihetligt budskap gled han in i den nu tomma position som tog spjärn mot ”kommunismen”. Men det verkligt machiavelliska draget bestod i att skapa en djupt motsägelsefull allians med fascisternas arvtagare (för vilka nationen är högsta värde) och det separatistiska Lega nord. Han skapade ett borgerligt alternativ som dessutom under 17 år visat sig kunna få stöd av mäktiga kretsar i både norr och söder.

Berlusconis ministärer har varit långlivade och därmed brutit mot de italienska regeringsbildningarnas extrema turbulens. Dessutom är det under hans politikertid som maktväxling blivit möjlig, dessförinnan var det sedan krigsslutet hela tiden samma gäng som styrde, eftersom kommunisterna skulle hållas borta från makten.

Italien är alltför komplext för att man ska kunna göra ytliga jämförelser med Sverige.

Men kanske kan man ana något genom att föreställa sig ett läge där både de borgerliga partierna och socialdemokraterna har lagts ned i en nationell kris. Valet närmar sig och Vänsterpartiet tycks sakna konkurrens. Nu framträder Berlusconi och lyckas tack vare sitt medieimperium på tre ynka månader få ut ett budskap som knyter an till det nyliberala program som går som en borgerlig våg över världen. Handen på hjärtat, nog skulle i det läget även många svenskar ha röstat på Berlusconi.

Men min huvudpoäng går bortom höger och vänster i politiken. Jag har försökt peka på förutsättningar för samhällsliv som i Italien är radikalt annorlunda och därför inte alltid så lätta att förstå. Och förstå, det måste man, för att vara i position att kunna döma.

…………………………….

Min kommentar: En av de mest lärorika artiklar jag har läst!

Globaliseringen, jätten Gluff-Gluff

Med anledning av en artikel i Time i januari 2011:

Fareed Zakaria, den indiskfödde författaren till bestsellern The Future of Freedom, skriver i Time om den amerikanska industrins framtid. Det är lätt att se att det som gäller för USA i hög grad gäller för västvärlden i stort och därmed Sverige. Det handlar om globaliseringens följder. Det skrivs hela tiden och överallt om detta, men Zakaria har förmågan att gå ett snäpp längre än de flesta i sin tankekedja.

Utvecklingen går så snabbt att vi knappt hinner märka att framtiden redan har anlänt. För några år sedan pratades det om ”den polske rörmokaren” som skulle komma hit och ta jobben ifrån oss. Insikten om denna ”fara” ledde inte till några hysteriska reaktioner i form av protektionistiska lagar eller strejker. Snarare lugnade statsmakterna oss och menade att det inte alls skulle bli så farligt. Om inte annat så var vi ju inlemmade i EU-s öppna rike med fri rörelse för folk, pengar, varor och tjänster. Men idag är vi där, alltså här. Åtminstone de större byggarbetsplatserna består ofta till stor del av gästarbetare och folk känner till massor av ”polska” flyttkarlar, målare, takläggare etc som utför arbetena billigare och kanske lika bra som de inhemska kollegorna. Det är självklart att alla dessa gästande arbetare tar jobb från svenskarna, bara de som ser kejsarens nya kläder missar det.

Zakaria pratar om det omvända: att arbeten som utförs i hemlandet nu lika gärna eller hellre kan utföras utomlands. Han tar exempel. Under den amerikanska bilindustrins kris ”nyligen” lyckades man få General Motors att anlägga en ny fabrik i Michigan genom att facket tvingades acceptera att 40 % av arbetsstyrkan skulle arbeta för 14 dollar i timmen, vilket är hälften av den normala GM-lönen och skulle ge en årslön som låg under inkomstmedianen. Zakaria: ”Men här är problemet: arbetare på GM i Mexiko får 7 dollar i timmen och är idag lika produktiva som de amerikanska arbetarna.”

Zakaria menar att begreppet outsorcing är omodernt. Det är helt enkelt så att företagen lägger sina nya produktionsenheter varhelst det kan vara lönsamt. Det finns allt färre uländer, också ett begrepp som börjar bli omodernt. De nya industrinationerna, hittills främst i Asien, tillverkar lika avancerade saker som de klassiska iländerna gör, bortsett från att de dessutom är stabila och i allt högre grad demokratiska. Högutbildade människor i dessa länder jobbar för drastiskt lägre löner än kollegorna i väst. The brain-drain håller på att vända. Stora skaror studenter från länder som Indien och Kina går sina utbildningar på de bästa och billigaste ställena utomlands för att sedan återvända hem.

Coca-Cola, som är sinnebilden för ett amerikanskt företag, opererar idag i 206 länder! Nästan 80 % av vinsterna kommer från icke-amerikanska enheter. ”Vi har en fabrik i Ramallah som sysselsätter 2000 människor. Vi har en fabrik i Afghanistan. Vi har fabriker överallt”, säger Muhtar Kent, företagets vd. ”Vi är ett globalt företag som råkar ha huvudkontoret i Atlanta.”

Zakaria sätter sig i en Nano, den nya lågprisbilen från indiska Tata Motors: ”Det är en trevlig, bekväm småbil, rätta lika Mercedes Benz Smart, bortsett från att istället för att kosta 22 000 dollar kostar den cirka 2 400.” Uppdaterad till amerikansk säkerhetsstandard kommer den att kosta 7 000 dollar (47 000 SEK). Men också: varje del i en Nano är tillverkad för att passa globalt, men tillverkas i Indien för en tiondel av vad det kostar i USA. ”När Ford beställer bildelar nästa gång, kommer de att tillverkas i Michigan eller Mumbai?”

Det som hittills har gällt tillverkningsindustrin kommer framgent i allt högre grad att gälla också tjänstesektorerna. Beträffande USA: eftersom servicesektorn är en mycket större del av ekonomin beräknar Alan Blinder, tidigare vice ordförande i den amerikanska centralbanken, tillika professor, att 28-42 miljoner arbeten kommer att bli mottagliga för utskeppning! Det gäller även en massa arbetsuppgifter som vi kanske inte väntar oss att de ska kunna utföras utomlands. Zakaria: ”Den avgörande skiljelinjen för framtiden, menar han, kan bli inte mellan högre eller lägre utbildade arbetande utan mellan de jobb som kan utföras utomlands och de – som sjuksköterska och pilot – som inte kan det.”

Zakaria går vidare med ett recept för den amerikanska industrinationens överlevnad. Där är han inte lika upplysande: det handlar om att industrinationen ska satsa på utbildning och investeringar istället för att öka sin levnadsstandard med lån, privata eller statliga. Det tama i receptet beror naturligtvis på att problemet inte kan lösas. Vi upplever i vår tid ett historiskt skifte där västvärlden inte längre kan flyta ovanpå och leva gott på en nord-syd-konflikt. Protektionism ger dock mest dåliga erfarenheter: stagnation, dåliga, dyra varor och i långa loppet arbetslöshet. Det är svårt idag att stänga inne ett land eller ens en sektor eller zon – ekonomin tar sig genom hålen i staketet. Detta är förstås en avgörande orsak till att inga åtgärder vidtogs mot ”den polske rörmokaren”. Frihandel är vår tids sura äpple.

Det Zakarias artikel gav mig var en ökad insikt om nödvändigheten av mental beredskap. Zakaria: ”Blinder inser fördelarna med fri handel men oroar sig för att den nya vågen med utlokalisering blir så stor och snabb att västvärlden får svårt att anpassa sig.” Så jag säger: Snälla vi! Låt oss ta till oss det vi ser med egna ögon! Ta till exempel försäljningen av Volvo. Förloppet torde bli detta: 1. Geely köper Volvo. 2. Volvofabriker startas i Kina. 3. Kinesiska volvobilar rider på sitt svenska rykte och börjar sälja bra inhemskt och globalt. 4. Fabrikerna i Sverige läggs ned (de har ingen skyldighet att stanna kvar).

Idag behövs inte en fjärdedel av Sveriges befolkning, drastiskt uttryckt. De når inte den utbildningsnivå som krävs i ett alltmer sofistikerat näringsliv. Om en generation är det hälften av svenskarna som inte behövs. När kommer smärtpunkten då vi inser att vi inte bara kan tänka inom Adam Smiths box och drömma om förlösande högkonjunkturer? Vi ska eller kan naturligtvis inte övergå till socialismen, men vi måste tänka fritt och nytt. Idag betyder detta att på ett marknadstalibanskt sätt försöka klura ut nya produkter via att svensken till sista person ska övergå till entreprenadtänkande. Naturligtvis är fortfarande en huvudväg att gå satsningen på utbildning, innovationer och företagande. Men det är ändå för smalt. Försvaret kan inte privatiseras – det förstår alla. Nåväl, då kanske det finns fler områden där inte Adam Smith ensam ska bestämma (exempelvis bilbesiktningen). Vi har en massa tänkanden som kan försvåra överlevnaden. Marknadsliberalerna måste tänka nytt vad gäller den miljöekonomiska livsstilen och dess organisering, liksom socialdemokraterna, kristdemokraterna, fackföreningarna, soffpotatisarna, barnen, tonåringarna, de gamla, föräldrarna, bilägarna, turisterna, invandrarna, prylnördarna et cetera.

En stor kategori är de gamla som nu börjar kunna samla på öknamn: köttberget, de tärande etc. Ingen vet idag hur pensionärernas välfärd ska tryggas i framtiden, skatterna verkar inte räcka till. De arbetande kommer säkert alltid att tycka att de gamla visst ska ha det bra, men blir bördan för stor kanske man ändå drar till Buenos Aires eller Samarkand. Pensionärerna får nog finna sig i låg standard och försöka se saken på ett nytt sätt. Produktivitetsutvecklingen kommer att se till att mycket av livets nödtorft blir billigt: kultur, mat, kläder m m. Vad gäller sjukvården kommer samhället antagligen till en historisk smärtpunkt och klarar inte längre av att bota 80-åringar med nya, fantastiska mediciner för 50 000 kr / månad. Allt detta kräver ett förändrat sätt att se på livet, en lika smärtsam omvandling som den övriga befolkningen måste genomgå.

Det märkligt krympande Europa

Om EU – en intressant utifrånvy:

Ur Time 3/3 -10 (fritt översatt):

Det var menat att bli stunden då Europa skulle visa musklerna. I våras, efter ett decennium av arbete ägnat åt att förenkla makthavandet och göra den Europeiska Unionen starkare internt och internationellt, satte de sista signatärerna sina namn under ett tusensidigt dokument kallat Lissabonfördraget. I november valdes EU-s första riktiga president respektive utrikesminister. Europaanhängarna dammade av den välkända drömmen, den om en ny handlingskraftig världsmakt som skulle kunna lugna oroliga zoner, antingen genom bidrag och övertalning där det var möjligt, men också med trupp om så krävdes. Bryssel skulle vara ledande i klimatansträngningarna och Europas ekonomier skulle visa de själviska marknaderna i Nordamerika och Asien att ett samhälle med sociala ambitioner skulle var den bästa vägen ut ur ekonomisk kris.

Drömmen höll inte en månad ens. Vid klimatkonferensen i Köpenhamn i december var det Kina och USA som köpslog om den slutliga överenskommelsen, medan Europa satt bredvid och tittade på. Istället för med en utrikespolitisk framgång började år 2010 med ett märkligt käbbel om huruvida man skulle gå i borgen eller ej för Grekland vars skulder tyngde ned Europas valuta. Samtidigt meddelade Barack Obama att det skulle föras informella förhandlingar i Spanien i maj mellan USA och EU, frustrerad – som det verkade – av de eviga mötena som alltid uppstår i samröret med EU. Inte att undra över att EU återigen hamnar i en ny runda av starkt självtvivel. Inte heller att undra över att resten av världen ställer frågor som: Vad står egentligen Europa för? Hur passar Europa in i en värld dominerad av USA och Kina? Skulle någon märka om Europa försvann?

Men låt oss slå fast följande saker. Europa är en mycket bra plats att leva på. Många av EU-s medlemsstater är bland de rikaste i världen. Arbetare i Europa åtnjuter vanligen långa semestrar, bra barnavård och behagliga pensionsvillkor. Allmän hälsovård ses som ett grundläggande inslag i samhället. Europa är politiskt stabilt och ger mest utvecklingshjälp i världen. Visserligen kan skatterna vara höga, men de flesta europeer verkar gilla att betala en hel del till staten i utbyte mot en garanterat högre livskvalitet. ”EU erbjuder en attraktiv social, ekonomisk och politisk modell”, påstod härom året Charles Grant, ledaren för den London-baserade tankesmedjan Centre for European Reform. ”EU är stabilare, säkrare, miljövänligare och kulturellt mer varierat än de flesta delar av världen. Det är orsaken till att grannarna vill komma med i klubben och det är varför många migranter söker sig till Europa.”

Men det goda livet hemmavid gör inte Europa starkt utomlands. EU må ha all världens människovänliga fördelar, men på den stora scenen saknas tyngd och inflytande på andra. Då och då kan Europa inte ens komma fram med en åsikt. Washington och Beijing må käbbla ibland, men USA har i alla fall en ganska genomtänkt kinapolitik: samarbeta ekonomiskt, påverka demokratiskt och komma med människorättslig kritik när det är lämpligt. Vilken är i korthet europeernas kinapolicy?

EU är passivt i andra stora frågor: ”När det kommer till brännande internationella problem som Afghanistan, Pakistan och Nordkorea är EU i stort sett osynligt eller frånvarande”, skrev Grant i sin essä, provokativt kallad ”Är Europa dömt att misslyckas som internationell kraft?” Lucio Caracciolo, utgivare av Limes, en av Italiens ledande utrikespolitiska tidskrifter, säger att problemet har att göra med det kalla kriget. Tiden efter andra världskriget var en gyllene era för Västeuropa, en tid av återuppbyggande under ett amerikanskt skyddsparaply, påstår han. När den tiden var slut hamnade Europa i chock. ”Vi är fångade i ett förnekande,” säger Caracciolo. ”Vi inser att amerikanerna, milt sagt, inte bryr sig om våra personliga problem och vi sticker huvudena i sanden.” Europa bestämmer sig lättvindigt för att Afghanistan och Iran är amerikanska problem, menar Caracciolo. ”Alla större kriser definieras som tillhörande andra länder. Vi är inte beredda att ta ansvar för tidens problem.”

Lissabonfördraget, som införde president- och utrikesministerposterna, var menat att ändra på allt det där. I själva verket kommer det nya EU att styras av fyra kraftcentra: dels president- och utrikesministerskapen, dels det land som för tillfället håller i det roterande ordförandeskapet, dels presidenten i Europakommissionen och dels de enskilda ländernas ledare. Den nya utformningen ser ut som en parodi med allt som är felaktigt med EU: byråkratisk och komplicerad, styrd av de minst dåliga förslagen och ämnad att uppamma kuddkrig hellre än handling.

Kritiker pekar på att valet av Herman Van Rompuy och Catherine Ashton som Europas president och utrikesminister symboliserar bristen på visioner. Van Rompuy, tidigare premiärminister i Belgien, är känd för sin förmåga att balansera lokala intressen – ingen liten sak i Belgien – och lirka fram samstämmighet. Utan tvivel användbara egenskaper, men knappast vad som krävs för att EU ska räknas på den internationella arenan. Ashon, en före detta brittisk minister och handelskommissionär, har blygsam erfarenhet av internationella frågor. ”Van Rompuy och Ashton verkar ha valts för sina begränsningar hellre än sina meriter”, säger Dominique Moisï, erfaren rådgivare vid ett franskt institut för internationella frågor. En erfaren europeisk representant fruktar att valet av Van Rompuy och Ashton dömer Europa till fem år av underpresterande.

Allt är förstås i begynnelsen. Van Rompuy och Ashton kanske kommer att överraska sina baktalare. ”Vi borde vara ambitiösa”, sa Ashton till Time, sent i januari. Men trots all ambition ligger Europa närmare än någonsin att motsvara Henry Kissingers berömda fråga: ”Vem ska vi anropa om vi vill kontakta Europa?” Så vad förklarar skillnaden mellan ambitionerna och vad som i själva verket uträttas? Och hur upphävs den skillnaden?

Inget Europa – än sen?

Vi börjar med historien. Den moderna idén om ett enat Europa föddes i spillrorna av andra världskriget och byggde på tanken att sammanlänka Tysklands rikedomar med Frankrikes – resten av Europa kunde undslippa det våld som återkommande hade skakat kontinenten i århundraden. Utifrån den synvinkeln – bortsett från det patetiska misslyckandet med att förhindra eller snabbt sätta stopp för krigen i den jugoslaviska upplösningen – har EU fungerat väl. För det mesta har dess ledare kunnat koncentrera sig på inre problem: en gemensam marknad, en europeisk valuta och fri rörlighet. EU-förespråkarna skulle dessutom betona att framgången har en sorts ”propagandistisk” effekt bland EU-s grannar som inte ska undervärderas. Just Grekland, Spanien och Portugal ville säkra den demokratiska utvecklingen genom att gå med i EU på 80-talet, så när det sovjetiska oket lättade ville öst- och centraleuropeiska nationer också bli med så fort som möjligt. Genom att utvidga ett område med fred och frihetlig ordning österut har EU gjort mycket för att lugna en del av världen som till helt nyligen var skådeplatsen för blodiga sammanstötningar.

Bortanför sitt grannskap har EU dock bara sällan kunnat göra sin samlade kraft gällande. Huvudorsaken är förstås att medlemsstaterna fortfarande mest strider för sina egna nationella intressen, hellre än att låta det inbegripa även den övriga världen. Det finns också en åsikt, delad av många europeer, att man klarar sig bättre genom att ligga lågt. ”Väldigt få europeer ser EU som en stormakt”, säger Moisï. ”De ser Europa som en plats med en gemensam marknad, en gemensam valuta, och inte en makt som ska utöva påverkan i världen.”

Det argumentet försvagas när man ska börja hjälpa till i världen. Under det senaste årtiondet eller så har många europeer velat betrakta EU som en motvikt visavi Washington och – nu senast – Kina: en visserligen stor och rik men ändock god global aktör. Be Catherine Ashton att definiera Europas ideal och det är inga småsaker hon kommer med: ”Demokrati. Mänskliga rättigheter”, säger hon. ”En önskan att se stabila, säkra nationer med vilka vi har politisk dialog och ekonomiskt utbyte.”

Europa har rätt att tänka stort, både för sin egen skull och för andras. Många i den övriga världen skulle välkomna en starkare europeisk röst. Regeringar från Pretoria till Washington ber hela tiden om mera från sina europeiska vänner. Den kände Philip H Gordon uttalade: ”Vi hoppas att EU-s medlemsstater ska använda Lissabonfördraget till att få fram konkreta bidrag till de globala utmaningar vi står inför.” Ledare från Afrika, Indien, Latinamerika kommer med glädje att samarbeta med en makt som varken är USA eller Kina, eftersom dessa två ofta framstår som alltför maktfullkomliga och ivriga att mest se till sina fördelar.

Men om Europa ska förverkliga sina egna drömmar och gå andra till mötes måste arbetssättet förändras. Kunde handling utföras som av ett enhetligt block skulle inflytandet öka. Ett av problem vid internationella överläggningar, säger Jean-Pierre Lehman, professor i internationell politisk ekonomi vid IMD i Schweiz, är att EU är ”paralyserat av sina medlemmar”. En asiatisk talesman beskriver med uppenbar irritation hur de europeiska ledarna på internationella möten talar oändligen med varandra. ”De är som en egen klubb”, säger han och det menas inte som en komplimang.

Dessutom måste europeerna förstå att endast ideal inte skapar någon respekt. Man måste vinna över andra till sin egen sida. Sanningen i detta blev uppenbar – eller borde ha blivit det – i Köpenhamn. Europa hade gjort mycket av arbetet beträffande klimatförändringsplanerna, hade satt gränser för utsläppen, hade introducerat idén med utsläppsrätter, vilket skulle leda till ett utnyttjande av mer miljövänliga energikällor. De europeiska ledarna kom till Köpenhamn och verkade tro att det räckte med att vara förebild för andra för att ömsesidiga överenskommelser skulle kunna ingås. Men konferensen tog en annan väg. En samling utvecklingsländer hotade att dra sig ur. När förhandlingarna stod på gränsen till kollaps gick Obama in i det rum där Kina förhandlade med Brasilien, Indien och Sydafrika. Där träffade de en överenskommelse som sedan presenterades för europeerna och de andra deltagarna. ”Det var ett globalt möte med ett europeiskt land som värd, det ägde rum i EU och rörde sig om frågor där Europa hade något att erbjuda,” säger IMD-s Lehman, ”men till sin förnedring hamnade Europa utanför beslutsfattandet.” ”Den smärtsamma läxan efter Köpenhamn är att du inte blir tagen som seriös om du inte är en helt seriös deltagare.”

Den fredliga kontinenten

Det är bitter ironi att det är en av europeernas mest hyllade övertygelser – den att militärmakt sällan medför en permanent lösning – som hindrar Europa från att bli en kraftfullare aktör. Europeiska länder har skickat iväg tusentals unga män och kvinnor för att bekämpa talibanerna men minnena efter 1900-talet gör européerna ovilliga att engagera sig på lång sikt i Afghanistan. Den 20:e februari avgick den nederländska regeringen efter debatterna om när deras afghanska engagemang skulle upphöra. Den tyska regeringen har enormt svårt att inhemskt föra fram att de tyska styrkorna i Afghanistan är där för att slåss, inte för att arbeta humanitärt i uniform.

För Washington, som vet att världen kan vara en farlig plats, har de här attityderna blivit en allvarlig fråga. Vid ett strategiskt konceptseminarium inom NATO hållet den 23 februari var USA utrikesminister Robert Gates ovanligt rättfram: Demilitariseringen i Europa – där stora delar av allmänheten och de politiska ledarna är avvisande gentemot militär makt och de risker som hör ihop med den – har gått från att vara en godartad företeelse under 1900-talet till att efter millennieskiftet bli till ett hinder för uppnåendet av reell säkerhet och varaktig fred.” Många europeiska diplomater håller med om det. Under ett av mötena talade en av diplomaterna om overksamhet hos europeerna när de ställs inför nya hot. ”Vi måste berätta för vår egen allmänhet om den värld vi lever i.”

Men detta kräver politiskt ledarskap, vilket är en bristvara i dagens Europa. Visserligen ser britterna på sig själva som en makt med en global roll, vilket också Frankrike gör, vars ledare Nicolas Sarkozy har varit aktiv i frågor gällande från kriget i Georgien 2008 till konsekvenserna av ett iranskt kärnvapen. Men EU-s största nation är frånvarande i den diskussionen. Under den senare halvan av 1900-talet var Tyskland hjärtat i det europeiska experimentet. Men efter det kalla krigets slut har landet dragit sig tillbaka och ofta slagit in på en annan väg när Europa har försökt enas om en samfälld politik (särskilt märkbart under den finansiella krisen 2008-9). Landet har stärkt banden till Ryssland till britters och fransmäns förtret. ”Bakom scenen är Tyskland fortfarande i rätt hög grad den som starkast drar i trådarna”, säger Ulrike Guérot, ledare för det europeiska utrikesrådet. ”Men ibland beslutar sig Berlin för att inte dra i någon tråd alls och då händer ingenting. Tyskland har blivit bra på att undvika Europa på ett ganska raffinerat vis.”

Andra lägger märke till EU-s misslyckande i att hitta en enstämmig röst. Kina, till exempel, har utvecklat en förmåga att spela ut EU-s olika medlemmar mot varandra. ”Det förekommer ingen strategisk debatt om Kina inom Europa”, säger Daniel Korski, erfaren medlem av det europeiska utrikesrådet. Istället för att göra något åt saken – en angelägen uppgift för det här århundradet – har Europa de senaste månaderna sysslat med att oroa sig för USA-s synsätt i frågan. Obama hat besökt Europa sex gånger sedan makttillträdet, men bara gjort en resa till Kina. Men beslutet att skippa spanienmötet och att han inte vara med vid firandet av berlinmurens fall har fått Europa att uppträda som en försmådd älskare. Fransk press rapporterade att Sarkozy tvingades trösta en upprörd Merkel framför murceremonin genom att utmåla honom som ett avlägset väsen. ”Om du gör en riktigt stor ansträngning kommer han att skicka dig ett brev”, sa Sarkozy enligt tidskriften Le Point. ” Och om du knäfaller kommer han att lägga till ‘Varma hälsningar’ i brevet.”

När EU-ledare reflekterar över framtiden kan de inte längre undvika den svåra frågan: Är en gemensam utrikespolitik egentligen vad medlemsstaterna och deras inhemska ledare vill ha? Om det inte är det kan resten av världen anpassa sina förväntningar enligt detta. Men om det är det kan europeerna påbörja den stora arbetet med att upplysa världen utifrån sin bank av olika dygder som tolerans, kompromissförmåga och frihetlighet, inte på ett nedlåtande sätt, utan på ett sätt som visar hur 1900-talets mörka kontinent hittade en väg till fred. Och EU kan arbeta hårdare på att minska spänningarna inom sin egen intressesfär – säkerställa att Bosnien inte glider tillbaka i konflikter, arbeta tätt samman med Turkiet för att säkra landets enorma potential som tillgång för Östeuropas välfärdsutveckling, sträcka sig till ett äkta samarbete med de nordafrikanska nationerna – en annan av Sarkozys goda idéer – för att se om de kan komma att ingå i Europas välfärdszon. Att inte göra något, att falla ned i overksamhet, kommer inte att skänka EU några allierade. ”Illusionslöst har Barack Obama redan tappat tålamodet med Europas dåliga samordning och brist på målinriktning”, säger det europeiska utrikesrådet. ”I en postamerikansk värld vet USA att landet behöver effektiva partner. Om Europa inte träder till kommer USA att se sig om efter andra framstående partner att göra affärer med.”

Detta, ska konstateras, är lättare sagt än gjort. Vi får inte glömma att Europa är rikt och demokratiskt, dess värdegrund harmonierar mer med USA-s än någon annans. Men europeerna kan inte lita till den överensstämmelsen för att evärdligen få åtnjuta favörer från Amerika. Världen utanför Europas gränser förändras raskt. Vad som nu räknas, säger Constanze Steltzenmüller, erfaren medlem av Berlins Marshallfond, är vad Europa ”kan lägga upp på bordet”. Hittills har det varit alltför lite. Vill europeerna ha en förändring? Om det är så, är det nu dags att meddela detta.