I Sverige finns inga intellektuella av den enkla orsaken att de intellektuella inte vill kalla sig intellektuella – vi väljer andra ord. I USA kan man som beröm säga om en president: ”A great intellectual!” När militärdiktaturerna härjade som värst i Latinamerika var det ”de intellektuella” som demonstrerade och självpåtaget stred för folkets frihet och demokrati. I de latinska länderna i Europa, särskilt i Frankrike, betraktas ”de intellektuella” som en tillgång, som en kader som kan höja kvalitén på argumentationen och tillföra kunskaper. I Östeuropa spelar ordet ”intelligentian” rollen som synonym till begreppet ”de intellektuella” (SAOL: intelligentia = intellektuella i ett samhälle).
Slår man upp ordet intellektuell i ordboken kan man få förklaringen ”person som ägnar sig åt tankearbete; person med högre boklig bildning.” SAOL säger ungefär detsamma med tillägget: ”som ägnar sig åt vetenskap eller författarverksamhet”. Eftersom vi lever i wikipediatiden kan dess definition intressera – Wikipedia har fyra förklaringar (fritt översatt): a) en person som sysslar med abstrakta, förfinade idéer och teorier b) en person som arbetar med ovanstående (yrkesexempel: filosof, sociolog, jurist, politisk analytiker, forskare, matematiker osv) c) en person med påtaglig kulturell och konstnärlig expertis vars kunskaper skänker auktoritet i allmänhetens ögon d) en person av stor mental kaliber och användbar mental rörlighet som induktivt eller deduktivt kan diskutera utifrån empiri och mönster samt har förmågan att lämna invanda tankegångar (think outside the box).
Med dessa avancerade förklaringar kan man kanske få för sig att att vara intellektuell är en så speciell förmåga att det gäller högst en procent av oss människor. Samtidigt förstår man att intellektuell är ett av dessa ord som inte har en exakt förklaring utan kan betyda olika saker. Luddigheten gör inte begreppet värdelöst, vi har gott om oklara uttryck som vi aldrig skulle göra oss av med: frihet, våld, demokrati, lycka, kärlek et cetera.
I jantelandet Sverige är det inte fint att vara intellektuell. Om du skulle hålla ett tal till en som fyller 50 år och därvid säga att den fyllande ”är intellektuell” skulle det uppfattas som baktal. Ordet har en konnotation antydande världsfrånvändhet, överdriven rationalism, asexualitet, opraktiskhet och emotionell fattigdom. Talande nog finns ingen svensk wikipediaartikel under ”intellektuell” trots att träffarna var 41,6 miljoner (för intellectual, för intellektuell var det 152 000). Skulle du kalla dig själv intellektuell är risken att lyssnarnas öron översätter det till intelligent och då har du ju förstås trampat i klaveret. Lyssnarna behöver för den sakens skull inte vara ointelligenta eller ens obildade, vår kultur är sådan bara.
Vi vet alla att det bland de lärda och de spränglärda finns idioter, kunskap är ingen garant för klart förstånd (Faurisson). Man kan alltså platsa i intelligentian utan att vara förnuftig. Ovanstående definitioner säger ju heller inte att en intellektuell nödvändigtvis vet bäst om än mest.
Själv ger jag begreppet intellektuell en något annorlunda innebörd. Jag vill anknyta till den brasilianske pedagogen Paulo Freires tänkande. Han var de fattigas pedagog i Latinamerika och hade en radikal pedagogik som stack många i ögonen. Han ersatte vid alfabetisering de vanliga läslärornas innehållslösa exempelfraser med meningar som dels handlade om elevernas eget liv, dels innehöll ett politiskt radikalt budskap, typ ”jag är fattig och utsugen” istället för ”mor är rar och far ror”.
Ett viktigt ord i Freires teorier är: nedsänkthet. En fattig, illitterat människa är så nedsänkt i sin egen tillvaro att hen inte känner till något annat, inte kan sätta den i relation till ett alternativ. Studierna ska höja människan upp ur gropen, ge en vidare utblick och ett perspektiv på det egna livet och det egna samhället. Som jag ser det är det hela definitionen av att vara intellektuell.
Idén med att studera är att få större referensram, att inte ta det egna för det enda rätta och självklara, att kunna sätta sig in i andra människors och kulturers tänkesätt, de förhandenvarande och de historiska, varvid man får en förnyad värdering av det egna (inte nödvändigtvis sämre).
Det gör att intellektuell är ett relativt begrepp, inte ett absolut. Man kan alltså studera hur mycket som helst, men om inte detta ger en allt mer fristående syn på världen och det egna är man inte intellektuell trots en överlägsen faktabank (i Sverige har vi uttrycket fackidiot). Det betyder också att man inte behöver vara särskilt bildad för att vara intellektuell, knappt ens intelligent, eftersom det är ett sätt att tänka, en attityd. Man kan tänka sig en illitterat människa som via andras berättande har fått tusen bibelcitat i huvudet och som använder dessa ”moralkakor” på ett så förnuftigt sätt att hen får en distans till den egna kulturen och de egna levnadsvanorna.
En avancerad intellektuell vet att instängdheten inte bara sitter i den egna kulturen utan i den egna personligheten, i hjärnan, i händerna, i språket. Därför söker hen hela tiden efter tecken på egen smalspårighet och kan vara ansträngande för omgivningen i sitt ständiga ifrågasättande.
Har då inte det intellektuella något med böcker att göra? Jo, självklart, det är ju via böckerna (eller TV, tidningar, internet, socialt liv et cetera) man enkelt skaffar sig alternativen och höjer sig ur nedsänkningen. För de flesta intellektuella är ofta vissa böcker oskattbara, de kan peka på de titlar som varit av den största betydelsen för deras utveckling. Har man fortlöpande en intellektuell målsättning är man aldrig färdig, aldrig nöjd, man upplever att man alltid måste få reda på nya saker som kan sprida ytterligare ljus i dunkla rum.
Det är det som ofta skiljer intellektuella från andra i umgängslivet, de har ständigt läst eller hört något de refererar till och vill alltid veta mer eller diskutera saken. De känner till de teoretiska grundvalarna bakom samhällets praktiska uttryck och vill lika gärna diskutera dessa som de aktuella uttrycken och händelserna. Icke intellektuella kan framstå som mindre berörda av samhällelig information av mer teoretisk art, de bemöter sådant med invanda talesätt och signalerar främlingskap inför den intellektuelles eviga ältande.
Som det faller sig 