Crossway Blues

En av Mats Ronanders fans skrev till honom och undrade hur det gick till när han började sin bana. Jag såg detta på nätet och eftersom jag var inblandad i det skrev jag ett svar. Detta är mitt brev.

År 1968 (jag tror att det var då) arbetade jag som fritidsledare på ungdomsgården Norrbygården i Örebro, men på fritiden brukade jag stå och träningsjamma med min kompis och min bror. Kompisen och jag spelade gitarr båda två, men köpte en elbas för att kunna kompa varann när vi tränade. Min bror hade trummor. Vi var bluesfrälsta.

I ett litet rum på ungdomsgården höll några killar på och tränade. Det var en gitarrist, en trummis och en basist. Också de spelade blues & co. Jag föll ibland för frestelsen att gå in i det där rummet på arbetstid och spela med dem, och eftersom jag var ”bättre” än deras gitarrist, så var jag välkommen. Jag var cirka nitton år och de andra var femton till nitton.

Det största problemet för alla svenska och vita bluesgrupper är sångaren – var hittar man en sådan? På ungdomsgården gick det omkring en fjortonårig kille som verkade intresserad. Han fick ett munspel av basisten och på väldigt kort tid blev han duktig. Dessutom sjöng han bra, så han fick hoppa med. Det var alltså Mats Ronander.

Vi träningslirade kanske ett halvdussin gånger och blev bekanta med varandra. Efter ett tag berättade jag om Mats för min kompis och sa att han var duktig. Så föddes idén att vi skulle försöka locka över honom. Egentligen hade vi inte tränat färdigt, vi hade planerat att stå och ”harva” något år till eller så, men nu hade plötsligt en bra sångare/munspelsspelare dykt upp och då var det ju bara att ta chansen. Till slut frågade jag Mats rent ut om han var intresserad av att byta spelpartner. Han tänkte över saken en dag eller två och sa sedan ja.

Beskedet slog ned som en bomb i det andra gänget och de kände sig totalt uträknade. Naturligtvis anklagade de mig för att vara en svikare, men jag har min filosofi att musiken går före kompisskapet, så det fick de ta. Så var vi då fyra. Men vad skulle vi ta för basist? Vi provade ett par, men det blev inget. Men så kom basisten från det förra gänget. Han hade surat färdigt och var spelsugen.

Så började anskaffandet av saker. Jag bytte min plastade Hagström mot en Gibson Les Paul (köpt i bushen utanför Örebro), den andre gitarristen Jan-Åke Sundberg hade sin Fender Stratocaster, min bror Mårten Brickman hade Pearl-trummor och basisten Arne Axelsson hade redan en bra utrustning. Nya förstärkare inköptes. Men hur skulle det bli med PA-anläggningen? Mats, nu 15 år, hade inga pengar. En begagnad 100 watts Selmer inköptes för lånade pengar, samt en mic, och min kompis Jan-Åke, som faktiskt var möbelsnickare, byggde med en kompis fyra högtalarlådor. Så var det klart. Jag döpte gruppen till CROSSWAY BLUES (namnet målades på bastrumman) vilket godkändes.

Vårt uruppförande var på Norrbygården. För att kunna ta speljobb köptes strax därefter en begagnad minibuss, en Ford Taunus Transit. Vårt första betalda speljobb var på Kumlafängelset. Mycket uppskattat! Strax därefter stack vi till Skåne för ett större ”jobb”. Genom kontakter hade vi fått det tvivelaktiga nöjet att spela på Kiviks marknad. Vi skulle stå på en scen, två meter ovanför marken, och dra folk till striptease-showen i tältet bakom.

Vi mötte den som anställde oss när vi kom ned till Kivik och bland det första han sa var: ”Åsså ingen blues, grabbar!” Snacka om kalldusch! Där hade vi stått och nött våra tolvtaktare och boogies och fick inte användning för någon (nästan). Vi gjorde det enda vi kunde göra: vi körde olika tempon och improviserade till. Mats körde solon på munspelet (många sådana) och Jan-Åke och jag körde gitarrsolon. Efter ett tag utkristalliserade sig låtar så att vi hade, trots att vi stod där två hela dagar och malde! Tydligen var det till belåtenhet, för vi fick ett tilläggsjobb av samma slag: en dag på marknaden i Sjöbo. Men sedan när vi kom hem igen, var det bara fråga om blues igen.

I ett år spelade vi och hade ett 25-tal spelningar. Vi körde normalt 2 x 45 minuter. Vi spelade i Örebro (särskilt på jazz&blues-klubben Power House), Västerås, Lund (två gånger), Göteborg, Malung och andra ställen. Efter halva tiden skar motorn i forden och vi bytte upp oss till en Mercedes-buss. Vi fick också förstärkning i och med saxofonisten Gösta Frohm. När vi hade spelningen på Delfinen i Lund hade vi med två uppackare, så att inspirationen fanns kvar när vi skulle börja.

Bland låtarna i vår repertoar fanns ”One way out”, ”Dust my broom”, ”The sky is crying”, ”Help me”, ”My babe”, ”Nightmare Blues” (en instrumental à la ”Blues in my sleep”), ”I just want to make love to you”, ”If I had possession over Judgment Day”, ”Stormy Monday Blues”, ”Blues with a feeling”, ”Paul Kelly’s Blues”, samt Mats första egna låt ”Happy and warm”. Vi spelade in oss själva vid några tillfällen.

Den kanske bästa låten är ”The sky is crying” som spelades in hemma hos mig 1970 med bara Mats, jag och basisten. Han var då bara 16 år, men redan fenomenal på munspel. Men en spelning varannan vecka var för lite för Mats, som mer än någon annan levde för musiken (och inte någon skolgång). Han hoppade också in i örebrobandet A, när de fick spelningar. De spelade också blues.

Efter ett år kände jag att bandet utvecklades så att jag inte skulle kunna hänga med i det långa loppet. Innan någon hade något klagomål på mig, hoppade jag av. Vi hade en inbokad spelning i Stadsparken och där hoppade örebroaren Lasse Wellander in för mig. Strax därefter sprack gruppen. Den andre gitarristen började spela med Örebro-gruppen Kjells Verkstad, trummisen la av, medan basisten och saxofonisten gick över till andra musikstilar. Strax därefter började Mats som sångare i Nature, ett band som mestadels hade egna spelningar men också arbetade som kompband till bland annat Ulf Lundell och Ted Gärdestad. Och på den vägen är det, som det så vackert heter.