Psykisk balans

Den amerikanske neuroforskaren och psykologen Allan Schore ger i sin utredning ”Affect Regulation and the Origin of the Self” (1994/2003) en beskrivning av samspelet mellan det lilla barnet och huvudvårdaren (i praktiken modern) och följderna av ett otillräckligt samspel.

Samspelet med yttervärlden har för spädbarnet sin viktigaste kontaktpunkt (gränssnitt) först i munnen, sedan känseln/huden och så småningom ögonen. När barnet blir en ”tultare” (toddler) och på egna ben börjar upptäcka världen och samtidigt distanserar sig kroppsligt från modern, möts det för första gången av ”Nej!”, när den lilles utflykt innebär otillåtna och kanske farliga tilltag. Den tidiga sammansmältningen och gränslösa kärleken från modern ersätts nu med något chockartat. Moderns ansiktsuttryck är med nejet förändrat, liksom också den viktiga tonen. På ett ögonblick skiftar den lilles inre från upprymd upptäckarglädje till stelnande och inre nedstämdhet. Samtidiga ändringar i kroppsprocesserna har kunnat konstateras.

Detta inre obehagliga stämningsläge kan den lille inte själv bryta, utan till detta krävs att modern uppsöker barnet och beter sig kärleksfullt i ton, i tal och i fysisk bemärkelse. Då återtar det lilla barnet sitt tidigare optimistiska stämningsläge. Utan den insatsen permanentas det dåliga stämningsläget och kan skada barnet. Modern har alltså både makten över och ansvaret för barnets inre emotionella värld.

Krings 18 månaders ålder börjar barnet urskilja sig själv som en enskild person, skild från andra. Det är från kollektivet och i början dess representanter, huvudvårdarna, som dåliga men mestadels goda ”omdömen” (reaktioner) samlas till en självuppfattning vi kan kalla ”dåliga Jag” (Bad Me) och ”bradiga Jag” (Good Me). Det råder en sorts balans mellan dessa, på så sätt att när Dåliga Jag hotar att bli tongivande kan hjärnan plocka fram starka så kallade evokativa minnen av moderns kärleksbetygelser som kontrar och motar bort det dåliga. Detta råder i en frisk hjärna, men Schore beskriver ett skakande faktum, nämligen att den goda balansen kräver att modern har varit ”good enough”, annars växer inte hjärnan till på det sätt som krävs för den emotionella balansen! I en otillräckligt tillväxt hjärna säkras inte grunden för en psykisk hälsa, utan tvärtom, hjärnan blir predisponerad för psykiska sjukdomar, tilll exempel bipolaritet (mano-depression). I svåra situationer kommer de skyddsfaktorer att saknas som säkrar balansen och människan hamnar lätt i psykisk kris.

Bradiga och dåliga Jag sammanfattas i filosofen och sociologen George Herbert Meads fall med ordet ”me” (till skillnad från ”I”), som alltså är kollektivets syn på en själv i internaliserad form. Kollektivet får en allt större betydelse under livets gång, från att utgöras av de närmaste, ”nätverket”, till det största antalet människan normalt möter och kan lära känna i sin vidaste krets (150 enligt Dunbar’s number). Det (be)visas av att psyket i sin språkliga, inre värld har två första person: jag och vi.

Om Good Me behåller kommandot i psyket – och kan övertrumfa Bad me vid kriser – kommer också psyket att ha en förhållandevis god inre ordning och en dominerande vypunkt (utsiktsvy, synvinkel). Man kan likna det vid att sitta i ett städat, möblerat rum och titta ut på världen i förvissning om att man sitter inne och ser världen (som bilden ovan), inte kanske tittar in genom fönstret på sig själv (kollektivets nedgörande vy av en). Men om Bad me tidigt styr och ställer kommer vypunkterna att hoppa mellan jag och de, mellan den personliga, kroppscentrerade, kämpande synvinkeln och kollektivets synvinkel (internaliserad). Då störs hela verklighetsordningen, det blir svårt att skilja på verklighet och fantasi/dröm, då och nu, de två första personerna. Rena fantasier dyker upp som verklighet, lika trovärdiga och reella som stenen man stöter foten mot. Verklighetsuppfattningen byggs nämligen upp i affektivt-positivt samspel med huvudvårdaren redan innan språket har gjort entré. Om samspelet huvudsakligen är negativt riskerar verklighetsuppfattningen att bli kaotisk.

Man kan alltså beskriva en förändringslinje för psykisk hälsa. Där man börjar med en frisk individ finns kollektivet internaliserat, men Good Me har styret och Bad Me märks som neuros. Om Good Me och Bad Me är jämnstarka men oklart hoptvinnade har individen en allmänt sett svag motståndskraft mot kriser och kan växla anpassning och arbete med sjukskrivningar (inklusive medicinering). Bipolaritet är en typisk diagnos. Om Good och Bad Me är jämnstarka, men klart åtskilda tar den ena växelvis kommandot och dominerar för ett tag. Eftersom verklighetsuppfattningen är störd växlar individen mellan manisk och orealistisk tilltro till sig själv, med all den energi det släpper loss, och lika orealistisk försjunkenhet i uppgiven, passiv depression. Bad Me och Good Me styr ett tag vardera och byts av. Vi känner igen mönstret i det äldre uttrycket mano-depression.

Flyttar man sig ett stycke till i riktning sjukdom är verklighetsuppfattningen (enligt ovanstående beskrivning) så störd att psykos är diagnosen. En frisk människa kan tillfälligt hamna i psykotiska lägen, men en psykos som ligger kvar kan resultera i det som kallas schizofreni. Då kommer Bad Me och Good Me loss i det kaotiska psyket så till den grad att vypunkterna kan uppfattas som röster – förvirringen fördunklar till och med uppfattningen om vad som är tankar och vad som är reell sensorisk input. Då kommer handlingar som utförs av den sjuke att drabbas av en förgörande inre kritik och eftersom det upprepas, om och om igen, får den sjuke uppfattningen att hen är styrd av något, någon eller några. Det som Michael Gazzaniga kallar Tolkaren (förnuftet i vanlig mening) kommer fram till att det är yttre, kanske osynliga krafter.

Det stora sammanhanget

När jag var ung fanns det u-länder (utvecklingsländer alternativt underutvecklade länder) och i-länder (industriländer/industrialiserade länder). Det fanns också något som hette Tredje världen. Det byggde på en indelning av världen i Gamla världen – grovt sett Europa – och Nya världen, den som upptäcktes av Columbus (Amerika). I Tredje världen fanns u-länderna (Japan räknades inte riktigt dit) och deras fattigdom. Där levde man i stort sett på vad den brukade jorden gav och industrivaror, särskilt maskiner, exporterades från i-länderna för grova pengar – jordbruksimport från Tredje världen var däremot billig. Organisatoriskt, tekniskt och politiskt hade Västvärlden ett överläge och först 1960 släppte kolonialismen sitt hårdaste grepp, då ett större antal afrikanska länder blev (förhållandevis) fria. Tretton år tidigare hade britterna lämnat Indien, elva år tidigare hade nederländarna lämnat Indonesien. I-världen och u-världen levde i skilda ekonomiska kretslopp. En i-världsbo behövde en ganska stor ekonomisk grundplåt för att klara tillvaron, medan en u-världsbo hade, som det verkade, en overkligt låg inkomst att klara sig på, en inkomst som trots allt fungerade i deras ekonomiska kretslopp.

Det kapitalistiska Västeuropa och det kommunistiska Östeuropa hade också skilda ekonomiska kretslopp, vilket turister från väst upptäckte när östeuropeer i smyg ville växla till sig västvaluta och därvid erbjöd överraskande mycket inhemska pengar. Östeuropa var i och för sig industrialiserat, men de kommunistiska varorna var inte populära i väst, mest beroende på sin efterblivenhet och lägre kvalitet.

Idag pratar man varken om u-länder eller om Tredje världen, begreppen finns inte med i modern debatt. Visst finns det underutvecklade länder, särskilt i Sahel, men stora delar av världen har idag industrialiserats och drastiskt höjt sin levnadsnivå. Många av de länderna tillverkar just sådana varor som en gång i tiden var våra industriella paradgrenar och gör det ibland bättre, i varje fall billigare. Världen har alltså blivit mera rättvis, mera jämlik.

Först konkurrerade japanerna ut de svenska varven, sedan kineserna vår textilindustri, asiatiska fabrikanter slog ut vår inhemska elektronikindustri (vem minns de svenska TV-märkena Luxor, Concerton, Radiola, Skantic och Luma?). De svenska bilfabrikanterna mötte konkurrensen med att flytta fabriker utomlands, men det hjälpte inte: Saab gick omkull och Volvo köptes av kineser. Häromsistens flyttade ursvenska Husqvarna tillverkningen utomlands. Och vi minns knappt nedläggningarna av Falu koppargruva och Sala silvergruva.

När Saab gick mot konkurs höjdes det röster om att staten borde gå in och stötta fabriken (”ett sånt fint märke”), men det fanns en konsensus inom svensk politik att låta marknaden sköta sig själv, det fanns en tilltro till marknadsekonomins livskraft och innovationsförmåga. Det hade en lång historia: vi tog varvsdöden utan att darra, textildöden likaså, ävenså ödet för Bergslagens gruvor. Och det gick bra: Sverige som industrination är still going strong och vi är tjockare än någonsin.

När tidigare u-länder tillverkar samma saker som vi, lika bra och kanske billigare, hamnar den tidigare i-världen under ett hårt tryck. Det får olika verkningar. I USA finns det så kallade rostbältet, områden med nedlagda industrier och i många fall kan man koppla specifika områden till motsvarande blomstring i Kina. Det är en sällsam upplevelse att besöka spökstaden Detroit, som till stor del har tömts på sin befolkning, och vandra omkring på de tomma gatorna i centrum. Samtidigt vimlar det av välbeställda asiatiska turister i västvärlden (se kineserna på bilden).

Receptet för ett tidigare i-land under dagens konkurrens är ökad förädling: man måste utveckla sina industriprodukter till mer kunskapsintensiva och avancerade produkter, gärna med egna innovationer. Det ställer ökade krav på landet, som måste arbeta upp en allt högre utbildad befolkning för att kunna möta industrins behov av alltmer kvalificerad personal. Det gör att andelen människor som inte kan delta i det rejset ökar: i Sverige går nu en fjärdedel av eleverna ut gymnasiet utan fullständiga betyg. Märkligt nog har utmaningen ändå kunnat mötas: Sverige tillverkar till exempel specialstål av så hög kvalitet att efterfrågan kvarstår och Scania-lastbilar säljer bra fast det finns kinesiska lastbilar till halva deras pris. Datamjukvara, läkemedel, organisatoriska lösningar och musik är andra utvecklingsmöjligheter som Sverige har tagit fasta på.

I övriga Europa går det klassiska i-landet Tyskland som tåget och tittar man på Human Development Index, FN-s lista över levnadsstandarden i världen, är fortfarande europeiska länder i topp 10: Norge, Schweiz, Irland, Tyskland, Hong Kong, Island, Australien, Sverige, Singapore och Nederländerna. Signifikativt dock att två asiatiska länder har tagit sig in på tio-i-topplistan, två stadsstater visserligen, men av de 189 uppräknade länderna ligger Japan som nummer 19 och Sydkorea, Saudiarabien, Chile, Oman, Kazakstan samt Malaysia i gruppen ”Mycket hög utveckling”. Man räknar också seriöst med att Mexiko, Brasilien, Indien och Indonesien kommer att klättra upp till topp 10 på den ekonomiska stormaktslistan (med Kina som nummer ett) som en följd av den globaliserade marknadsekonomin.

Världen industrialiseras och utvecklas alltså fortlöpande, därmed hårdnar konkurrenstrycket än mer på den gamla i-världen, eftersom lönenivåerna i konkurrentländerna ännu är lägre. Eftersom saker som utbildningsväsendet, försvaret och sjukvården via skatterna lever på inkomsterna från näringslivet blir det allt svårare att bibehålla den standard vi är vana vi, inte minst för att den arbetsföra befolkningen minskas när andelen pensionärer ökar. Följden blir att produktiviteten ständigt måste höjas för att hålla jämna steg med urholkningen. Vi upplever därför ett tungt p-tryck över samhället, ständigt minskar arbetsstyrkorna, eftersom manuellt arbete blir allt dyrare. Färre måste göra mera och där det inte är möjligt kommer robotar, dataprogram, fjärrstyrning, maskiner och nya material in som personalersättare. Hetsen och själva arbetet sliter på de anställda, som sjukskriver sig eller tar ångestdämpare för att orka med. Företagen smyger in oregistrerad arbetskraft som är beredd att arbeta för slavlöner.

När världen på det här sättet globaliseras och konkurrerar, upphör de åtskilda ekonomiska kretsloppen och övergår i ett enda globalt nätverk. Kinas enorma uppstigande beror visserligen delvis på att landet numera ingår i den ömsesidigt handlande i-världen, men också på att landets system fuskar med statsstöd som undviker den”rättvisa” konkurrensen, samt på stölder av intellektuell egendom i form av patentvidriga plagiat. Trots det jämnas skillnaderna ut och leder så småningom till samma saker som den gamla i-världens gissel: krav på ökad förädling, stigande andel åldringar et cetera. Men innan detta slår igenom kommer vi i gamla i-världen att ha svårt att behålla den standard vi är vana vid, trots alla försök att leva upp till p-tryckets krav, och vi kommer att ha svårt att se någon rättvisa i det.

En sidoeffekt av den ökade förädlingen är att industrilandet övergår från att vara präglat av arbetare till att vara ett tjänstemannasamhälle, från blåblus till vit skjorta. När medelklassen genom detta växer och blir dominant, förändras livsstilen och idealen. Den gamla arbetarmoralen – att vara hel och ren, arbeta hårt och inte vara dryg – ersätts av uppvisningssamhället där drygheten är en normalitet. Folk vars föräldrar har gjort klassresan och som tjänar bra vill nu visa upp sina hus, sina bilar och sina glassiga vanor och utlandsresor. Man excellerar i vackra dukningar, swimmingpoolar, hyllar champagne och egendomliga maträtter, när inte fotona från semesterhotellen och dyra viner visas upp på nätet. Den ökande del av befolkningen som inte mäktar med uppvisningshetsen känner sig nedklasserad och kan hamna i depressioner med bruk av antidepressiva medel eller tröstätning. Vi väntar ännu på en stark alternativ kultur som kan lindra underlägsenhetskänslorna.

Är turken skurken?

Är det turkarna som var de skyldiga i det krig som bröt ut vid den turk-syriska gränsen? Javisst, de var ju angriparna. Hade de inte anfallit, hade det antagligen rått fred där. Svenska media är vagt pro-kurdiska och många utpekar amerikanarna som svikare, eftersom deras styrkor i området dittills hade fungerat som en buffert mellan Turkiet och Syrien-kurderna men åkte hem.

Det stör mig att folk som annars är USA-fientliga ibland tycker att amerikanarna ska uppträda som en god krigsmakt. Folk fantiserar då och då om att USA borde ”gå in”, eftersom deras krigsmakt är så överdimensionerad. Där är Sverige ett exempel: blir det krig kommer USA och ”hjälper oss”. Bara USA har en krigsmakt som man kan skicka iväg som en brandbil, andra länder får bygga brandbilen först.

Men länder går bara in med sin krigsmakt för sin egen skull, aldrig för andras. Att Trump tidigt sa att USA skulle sluta engagera sig i krig världen över är en bra inställning (om den nu följs). Jag håller med om att vissa krig i Mellanöstern är ”löjliga” (Trumps ord). Jag tror inte på krig av religiösa orsaker, men när shia- och sunni-islamism anges som hatorsaker, så är det inget annat än löjligt och förkastligt. Hur hade de som anklagar USA för svek tänkt sig situationen: att USA skulle stanna kvar som en sorts frivillig FN-styrka och i så fall: i hur många år?

Men den aktuella situationen är mer komplicerad än vad de ytliga programmen Rapport och Aktuellt berättar. Turkiet avsåg med angreppet att skapa en säkerhetszon, tre mil bred, längs gränsen mellan Turkiet och Syrien. Säkerhet mot vad? Mot att syrienkurderna och turkkurderna ska slå sina påsar ihop och bilda ett eget Kurdistan. Är det risk för det? Nyhetsrapportörerna säger att det är vad kurderna ytterst vill uppnå. Häromåret försökte kurderna i norra Irak att bryta ut sitt område, men kuvades av den irakiska krigsmakten.

Svenskarna gillar kurderna. De verkar lite progressiva, kvinnor i armén och allt. Att könsstympning praktiseras i stor skala i Kurdistan talas det inte om. Men vi är så trötta på de obegripliga arabernas ständiga bråk och lättstötthet – kurder känns som en ljusning i området. Och sedan är det ju synd om kurderna, också: deras ”land” (kurderna har aldrig haft en heltäckande stat) styckades upp av elaka brittiska och franska kolonialherrar år 1920, så att kurderna hamnade i minst fyra länder. Allt detta sammantaget gör att man inte ifrågasätter kurdernas långsiktiga plan.

Men om Kurdistan skulle bli verklighet, skulle en fjärdedel av Turkiets yta försvinna – vilket land går med på en sådan sak? Men trägenheten i kurdernas kamp imponerar, liksom trägenheten i sionismen en gång imponerade. Är FN inställt på bildandet av ett självständigt Kurdistan? Absolut inte, eftersom alla utbrytningar förorsakar krig. Linjen efter krigens mardröm 1945 står klar: gränserna gäller och ska inte ensidigt ändras! Det är de inre förhållandena för majoriteter och minoriteter som kan ändras. Därför får samerna inget självständigt Sapmi på Nordkalotten, Åland stannade kvar i Finland trots befolkningens åsikt, katalanerna och baskerna får stanna i Spanien, Falklandsöarna kvarstår som brittiska et cetera. Men vi är nyckfulla: Rysslands ockupation av det rysktalande Krim är ett brott mot ovan nämnda regel, men att Natos angrepp ledde till att Kosovo bröts ut ur Serbien tycker vi är okej.

Men kurder blir bevisligen dåligt behandlade, inte minst i Turkiet (bäst i gamla Sovjetunionen). Tänk om FN en dag skulle ändra inriktning och till vårt jubel börja jobba för ett enat Kurdistan – hur skulle det gå till? Det går inte att föreställa sig – inte kan jag det, i alla fall.

Hela Sverige ska leva?

År 1950, alltså i slutet av den svartvita pilsnerfilmtiden, arbetade 700 000 människor i Sverige med jordbruk. Trettio år senare, 1980, var det 200 000 och ytterligare fyrtio år senare, alltså idag, finns det 16 000 heltidsbönder (och många deltidare). 700 000 personer år 1950, var det för att ”hela Sverige skulle leva”? Nej, sådant var näringslivet på den tiden och för samma näring räcker 16 000 heltidare idag. I Lappland bor det många människor i orterna Kiruna och Gällivare, är det för att ”hela Sverige ska leva” (också i norr)? Nej, utan för att man fann järn i marken där. I Norrland fanns in på 60-talet hundratusentals skogsarbetare, för att där fanns skogen. Idag görs deras arbete (bättre) av 1500 maskiner. Alla mysiga fiskelägen kom till eftersom det gick att leva på fiske där. När industrialiseringen kom till Sverige, hundra år efter ursprungslandet England, dök det upp otaliga små industrier över stora delar av Sverige, men inte heller då för att ”hela landet skulle leva”, utan till exempel för att man var tvungen att utnyttja kraften i rinnande vatten (därav ortsnamnen Hallstahammar, Surahammar, Morgårdshammar et cetera). Norrländska kustorter har sin lokalisering efter att flottat timmer enkelt kunde fångas upp och användas som råvara. Bergslagen levde i mångt på förekomsten av gruvor.

Sensmoralen i den här uppräkningen står klar: det är näringslivet som bestämmer var folk bor, inte konstgjorda, statsledda landsbygdssatsningar. Idag lever vi i ett postindustriellt tidevarv, det betyder att arbetarsamhället har ersatts av ett tjänstemannasamhälle, kavaj istället för blåblus. Som tur är kan många av tjänstemannasektorns sysslor levereras via elektroniken, till exempel nätet, och därför har många offentliga verk utlokaliserats. Men det ändrar inte på grunden: i vårt konkurrensutsatta land måste näringen vara lönsam, annars etableras den inte. Den näringsmässiga verkligheten är darwinistisk och kommer att så förbli.

Är vi införstådda med det? Så hur ser framtiden ut? Troligen så här: om några decennier bor det två miljoner människor i Stockholm, men färre än idag på landsbygden. Vi kan därmed ge en annan betydelse åt förhoppningen om att ”låta hela landet leva”: orter på fallrepet kan hållas under armarna tills de har dött ut, bland annat genom utbyggt internet, men pensionärerna måste antagligen flyttas till större tätorter för att undgå abnorma befolkningspyramider. Inlandet kommer till stora delar att återgå till vildmarken eller åtminstone bli trädplanteringar och vindkraftparker. Detta i enlighet med den sortens samhälle vi har idag.

Vad har vi för sorts samhälle idag? Vi har samma sorts samhälle som resten av Europa i stort sett och som USA och Australien. Det finns ganska många statligt ägda företag (också i USA), men i grunden är det privatägda näringsliv. Förr i tiden, för hundra år sedan eller mer, var den allmänna tekniknivån låg och det var möjligt för stater att ta egna näringsinitiativ när det gällde att öppna gruvor och att bygga järnvägar eller kanaler. Motsvarande storprojekt idag bygger på en skyhög kunskapsnivå som inte stater kan skaffa sig, eftersom den bygger på lång erfarenhet (typ Skanskas orderbyggen i USA) och befintliga staber. Därför måste storprojekten läggas ut till det internationella näringslivet (Stockholms tunnelbana ägs av Hong Kong), också när det gäller bedömningar (konsultfloran). Därför byggdes inte det senaste storsjukhuset, Karolinska, på det gamla viset med ansamlad nationell kunskap, det nya var för avancerat för det.

Man ser de nationella regeringarnas nervositet till exempel hos regeringen idag: det är inte bara resursfrågan som är ett hinder för byggandet av höghastighetsjärnvägar, utan lika mycket rädslan: Är det en bra idé över huvud taget? Kommer höghastighetståget att bli omodernt på grund av någon ny idag okänd teknik (i Norge testas snart ett batteridrivet flygplan för inrikestrafik)? Ska hastigheten ligga på 250 km/tim eller ska man satsa på den mycket dyrare varianten 300-320 (som de franska tågen) för att kunna konkurrera med flyget? Borde man satsa på magnettåg och tunnelskyttlar? Och så vidare.

När man tänker på klimathotet är det lätt att komma till slutsatsen att det som behövs är radikala mammutprojekt. Tur i oturen då att två energilösningar, vindkraft och solkraft, nu utvecklas i rasande fart av högteknologiska privata småföretag. Jämför dem med satsningar på nya kärnkraftverk (inklusive avfallsförvaringen), för att inte tala om fusionskraftverken när de blir färdiga.

En gång i tiden, för 130-200 år sedan, lånade Sverige pengar för att kunna bygga järnvägar och kanaler. Det föll väl ut, även om Göta kanal snabbt blev omodern, så vilka exempel ser man i modern tid på statliga jättesatsningar? Sovjetunionen elektrifierade den transsibiriska järnvägen och skapade den mäktiga Bajkal-Amur-linjen, en tung industrialisering genomfördes på 30-talet, man byggde efter kriget atombombsrobotar, kärnkraftverk och rymdstationer. I Nazityskland var industrin under hela kriget klassiskt, kapitalistiskt privatägd, men parallellt med det lyckades regimen skapa en storindustri som gjorde olja och plast av det som Tyskland hade gott om: kol. I Kina idag utvecklas solenergin i hög takt och det inhemska flyget får hundratals nya flygplatser. I arabländerna byggs nu solenergin ut och för resten av oljepengarna köps militär högteknologi in från USA.

Men alla dessa länder var och är diktaturer. Just det: det är där det är möjligt att göra dylika satsningar – i västdemokratier idag möts varje projekt, hur sunt det än är, av ilskna drev (lägg märke till händelserna runt Arbetsförmedlingen) som urholkar handlingskraften och riskerar att demokratiskt beröva beslutsfattarna deras position. Tiden och utvecklingen har gått ifrån möjligheten att med mäktiga alexanderhugg lösa stora problem. Nu försöker man lösa problemen med tusentals mindre och successiva insatser samtidigt som man hoppas på att det privata kapitalet ska ge lösningarna. Och det gör det ofta. USA slutade lyfta i raketer mot rymden, nu byggs privata raketer. I Sverige missköttes delvis kollektivtrafiken – men det gör inget: privata busslinjer kör 29 turer varje dag sträckan Västerås-Arlanda. Och vår stora kärlek, vår smartphone, har ingen statlig industri levererat.

Det här är svårt att acceptera. Jag drömmer också om storsatsningar, till exempel: bygg 50 000 växthus i Norrland och utnyttja sommarljuset för storskalig och arbetsintensiv jordbruksproduktion! Men sådant kommer inte att ske. Regeringen, oavsett färg, gör numera bara saker i små steg: lite skattehöjning här, lite nivåsänkning där, ny regel gällande om två år et cetera och projekten är lokala: Stockholms tunnelbana eller Kirunas flyttning. De stora sakerna kan bara komma från EU – där har vi ännu ett skäl för EU.

Beträffande Palme-mordet: Finns tillfälligheter?

Jag tittar ibland på krimserien NCIS som utspelar sig i Washington. En grupp utredare och poliser jobbar där under den hårdföre ledaren Leroy Jethro Gibbs. Denne har ett antal regler som hans underlydande lär sig verbalt eller the hard way. En av dem är intressant: Det finns inga tillfälligheter. Det synsättet är vida spritt i utredningsvärlden, där tillfälligheter/ sammanträffanden ofta utgör viktiga indicier. Till exempel konstaterades det att Christer Pettersson hade befunnit sig i faggorna när Olof Palme mördades 1986, ett faktum som spelade stor roll när han i tingsrätten fälldes för mordet.

Låt oss titta på palmemordet i en vidare mening med utgångspunkt från Gibbs’ regel. Jag vill peka på två tunga sammanträffanden: 1. Palmes anti-USA-engagemang, som tydligt framgick när han tågade i samma demonstration som vietnameser, men framför allt i jultalet 1972: ”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. – – – Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. – – – Och därför är bombningarna [av Hanoi] ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

Sammanträffande nr 2: Löntagarfonderna. Idén presenterades 1975 av trion Meidner/Hedborg/Fond på uppdrag av LO. Den bärande tanken i det första förslaget till löntagarfonder var att 20 procent av de berörda företagens vinster skulle omvandlas till så kallade riktade fondemissioner av aktier som skulle emottagas av löntagarfonderna, vilkas styrelser skulle ha en majoritet av representanter för löntagarna. På sikt skulle fonderna kunna äga över hälften av alla aktier i de större svenska företagen. 1978 förklarade Palme att fondsystemet skulle genomföras. Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 infördes en modifierad form av löntagarfonder där företagen under åren 1984–90 betalade bland annat ”vinstskatt” och ”vinstdelningsskatt”. Enligt en kolumn av Lars Jonung 2006 skapade löntagarfonderna en klyfta mellan näringslivet och regeringen Palme och bidrog till att många familjeägda och entreprenörsdrivna företag lämnade landet. De mest namnkunniga var Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Pak) och familjen Persson (H&M).

Angående nummer ett. När Palme räknade upp sju exempel på krigsbrott var fyra av dem begångna av Nazityskland. Det var en oerhörd liknelse att jämställa USA med Nazityskland, det väckte naturligtvis raseri i borgerliga kretsar. Palme skämde ut Sverige inför västvärlden och betedde sig illojalt mot hjältenationen USA i dess kamp mot kommunismen! menade man. Att det var USA som besegrade Hitler var en allmän syn och är det än. Det är inte känt att 750 av tyskarnas 900 divisioner krossades på östfronten, det var Sovjet som genom att låta sitt blod besegrade nazisterna, om än inte ensamma. Nämns siffror som dessa tystas de med uppgifter om hur många lastbilar et cetera som Sovjet fick motta från väst. Man vill inte veta, man vill tänka på Normandie 1944.

Angående nummer två. Idén som Meidner & Co kom med är en av de mest braskande och principiellt innovativa jag personligen har sett. Hur är det ens möjligt att det är en modern svensk uppfinning? Vad löntagarfonderna skulle ha gjort var att bygga om industrinationen Sverige, vars privata näringsliv hade fört Sverige till tätpositionen inom vissa grenar, till ett socialistiskt land!!! Borgerligheten förstod detta helt rätt och gick för första gången 1983 ut i förstamajliknande demonstrationer.

Att Palme kanske var den centrala eldsjälen i denna omstrukturering visar det faktum att regeringens finansminister, Kjell-Olof Feldt, visade tecken på motstånd, plus det faktumet att projektet rann ut i sanden efter Palmes död (samt att H&M-Perssons återvände). Det är troligt att borgerligheten också uppfattade löntagarfondsprojektet som ett första steg in i ett samhälle som för de borgerliga är avskyvärt. Med ett allmänt ägt näringsliv skulle resurserna bli enorma för ytterligare steg i östeuropeisk riktning.

Utifrån detta verkar det troligast att en resursstark hemlig grupp bildades med målet att döda Olof Palme, en operation som inte skulle vara tekniskt svår om den gjordes på rätt sätt. Gruppen måste vara liten för att inte bli röjd, men var troligen lätt att rekrytera i palmehatande poliskretsar. Där fanns också kunskapen om vem som ytterst skulle kunna utföra uppdraget, eftersom en polis som skytt skulle ha kunnat leda utredare på rätt spår. Pettersson var känd som en våldsam men kompetent fyllebult som med en belöning skulle kunna motiveras – han kanske var skyldig pengar i knarkkretsar – att utföra avrättningen, utan att i förväg riktigt få reda på vem personen i fråga var. Ett indicium är också att utredningen gick så dåligt. Taffligheten med dess blindspår (kurderna) kanske var inplanerad och fullt medveten.

Jag har inte sett någon koppla ihop mordet med löntagarfondsprojektet trots att de är samtidiga. Varför? För att samtidigheten betraktas som en tillfällighet…

Vi godkänner fyra mord

Delstaten Alabama har gjort skandal i den progressiva världen och återinträdde i en förfluten tid genom sitt förbud mot abort. En självklarhet byttes till en omöjlig lagmodell som kommer att tvinga kvinnor till riskabla aborter i hemlighet och på fjärran platser. Men det var inte en diktator som förde samhället bakåt i tiden, utan en folklig opinion övertygad om fostrets rätt att leva. När man ser abortförespråkare och abortmotståndare mötas i debatter och gatusammandrabbningar kan man slås av att båda lägren består av ”vanligt folk” och man kan bli bekymrad av att de ser varandra som idioter, kriminella och farliga.

Inledningsvis måste vi konstatera att vi, alltså den allmänna rättsuppfattningen, och/eller juridiken godkänner fyra mord:

1. Försvarsmord. Ett land anfaller Sverige och i en krigssituation fäller en helikopterpilot en torped mot en främmande ubåt i undervattensläge. Träffar den dör antagligen omedelbart ett fyrtiotal besättningsmän, men piloten kommer inte att straffas som mördare, han kommer att hyllas som hjälte. I ett annat fall av försvarsmord (eller försvarsdråp) möter en familjefar en galen mördare med kniv i handen och för att rädda sig själv och sin familj värjer han sig med ett hammarslag mot angriparens huvud. Det tar så illa att mannen avlider. Men händelsen kallas ”nödsituation” eller ”nödvärn” och familjefadern släpps fri.
2. Barmhärtighetsmord. På 60-talet krockade en lastbil och började brinna. Föraren tog sig ur bilen, men kamraten satt fastklämd och var på väg att brännas ihjäl. Han ropade till föraren att denne skulle slå ihjäl honom med ett tillhygge och så skedde. Föraren hamnade i domstol, men släpptes fri. Andra mer stillsamma varianter av barmhärtighetsmord, med en eufemism kallat ”eutanasi”, innebär att man ”drar man ur sladden” till personer som snart kommer att dö, ibland på den döendes uppmaning eftersom dödskampen kan vara plågsam. I enlighet med det moderna dödsbegreppet gör man ibland detsamma med personer som definieras som hjärndöda, trots att hjärtat pumpar och lungorna andas. Eutanasi betraktas i stort sett som okej, även om juridiken kan säga nej.
3. Självmord. Inom kristenheten ses livet som en Guds okränkbara gåva och på många ställen är självmord illegala. I vårt land ser opinionen det som att man äger sin kropp och får göra vad man vill med den, ett misslyckat självmordsförsök leder inte till domstol.
4. Fostermord, allmänt med en eufemism kallade ”abort” för att underlätta hanteringen.

För årtionden sedan var jag i Visby och besökte då utställningen Panoptikon, som visade vaxmodeller av människokroppen, till exempel varianter av sjukdomsangrepp, använda på 30-talet i utbildningen av läkare. En avdelning visade små modeller av människoembryon och foster. Där fick jag en lätt chock.

I min naivitet hade jag trott att aborthanteringen följde en enkel princip: icke människoliknande embryon aborterades, utvecklade foster inte. Nu såg jag att fostren var utvecklade långt före den svenska gränsen för aborter, som är 18-24 veckor (jämför med bilden ovan – fostret är 10 veckor gammalt). Då förstod jag att abortgränsen inte var enkelt logisk utan var satt efter andra parametrar. De varierar, som bekant. En som används idag är att foster som ännu inte klarar sin egen andning får dödas, förlåt, aborteras. Men den tekniska nivån höjs kontinuerligt och foster som förr dog räddas numera till livet på en daglig basis – häromsistens lyckades man med ett foster vars vikt var fyra hekto! Hur framtiden kommer att te sig är uppenbart.

Man inser att det inte går att fastställa en klar gräns för när en människa i moderlivet blir en människa med egna rättigheter, utan att det är avhängigt av politiska beslut och opinioner, vi kommer inte att kunna enas i denna egentligen ”akademiska” fråga. Vad som är en människa är egentligen inte ett biologiskt utan ett filosofiskt-juridiskt koncept. Det har det alltid varit. Att döda en människa har alltid varit det allvarligaste, det märks på straffens skärpa, men under medeltiden var straffen lägre om en slav (träl) eller en utlänning dödades. Spanjorerna tog på 1500-talet med sig indianer hem från Sydamerika för att vetenskapen skulle avgöra om de var människor (svaret blev ja). I modern tid har människor avlivats i stor skala med hjälp av omdefinitioner av vad som är en fullgod människa. I vita, rasistiska länder har afrikaner och deras ättlingar dödats med rasbiologiska skäl, i Nazityskland löste man det kristna dilemmat genom att kalla judar ”Untermenschen”, i fanatiska muslimska kretsar kallas icke-muslimer för ”otrogna hundar” och kan därför angripas, under kommunismen har människor definierade som ”klassfiender” skjutits i stor skala et cetera.

För att bringa reda i virrvarret kan vi utgå från vem som är eller har förutsättningar att vara människa. Vi jobbar i praktiken redan utifrån det synsättet. En svårt skadad, till exempel lemlästad och medvetslös människa, försöker man rädda eftersom hen kan återkomma till normaliteten att kunna kommunicera med andra och själv veta om att hen är en person bland andra personer. En hjärndöd person bedöms inte kunna nå dit och behandlas därför inte som en fullgod människa. Ett människoembryo har däremot förutsättningen att bli en människa med vilket följer rättigheter (rätten att bli betraktad som människa sitter inte i förmågan att kunna andas). Därmed är det enda logiska att acceptera katolikernas synsätt att en människa skapas i befruktningsögonblicket.

För kristna människor kanske inte alltid djupsinniga resonemang är det avgörande i frågan, utan det blir mer ett trospostulat, typ: ”Gud har skapat oss människor och vi får inte släcka de liv Han har skapat!” Vi abortförespråkare är inte eniga med dem, men vi måste ha respekt för deras motvilja att släcka liv. De kristna sjuksköterskor som inte vill utföra aborter är inte ute efter att slippa en otäck hantering, de vill inte döda människor, helt enkelt. Det ligger i linje med läkaretiken, som naturligtvis också är sjuksköterskans: i första hand rädda liv, i andra hand lindra, i tredje hand trösta. Hur det problemet ska lösas vet jag däremot inte.

I kommentarer från abortförespråkande sjuksköterskor och andra heter det att ”sjuksköterskor ska göra det som ingår i deras jobb” (ett svagt argument – i Auschwitz ingick det i läkarens jobb att…), medan andra kommentarer röjer en känsla som denna: ”Jaha, så vi andra får alltså ta det skitjobbet med samma lön…!” Också abortförespråkande sjuksköterskor kan tycka att det är obehagligt att abortera foster, vilket abortmotståndarna antagligen tycker stöder deras åsikt. Problemet ställdes på sin spets häromsistens när ett aborterat foster (läs: människa) låg och gnällde under ett lakan. Den närvarande läkaren inverterade sin arbetsuppgift och försökte rädda livet på den lilla (misslyckades).

Det är svårt att diskutera det här, särskilt med abortförespråkande kvinnor, som tycker sig ana en dold agenda som i förlängningen kan avskaffa aborträtten. En reaktion är: ”Jaha, ska vi som har genomgått abort alltså skuldbeläggas och få gå med skuldkänslor?!” Avsikten med ett grundligt resonemang är förstås inte det, men påminner oss om en sak: mången kvinna som blir gravid känner mycket tidigt en samhörighet med det växande livet ”i magen” och upplever aborten som att hon sviker den person hon borde värna om, därav den depression som i vissa fall följer på en abort. Det här visar på hur allvarlig en abort är, inte bara för kvinnan, utan också för mannen. De är ju i allra högsta grad ”delskyldiga” till graviditeten och därmed också aborten, vilket stryker under vikten av information om preventivmedel, också till knappt läskunniga invandrarkvinnor.

Abortförespråkarens viktigaste argument är: kvinnan bestämmer över sin kropp! Det ska inte motsägas, men diskussionen behöver kompliceras. Barnet i livmodern är inte en del av kvinnans kropp, alltså en kroppsdel, utan en människa inuti en människa. En självklar regel lyder: jag gör vad jag vill med min kropp så länge det inte går ut över andra! I abortfallet uppstår därmed en konflikt. Ändå: kvinnan ska bestämma över sin kropp, det kan vi inte vika ifrån! Men, tycker jag, med ett tillägg. Mannen ska vara med på ett hörn. Han ska tillfrågas om han vill ha abort eller om han skulle vilja ha ett fött barn. Kvinnan har kvar sin bestämmanderätt, men det kan vara betydelsefullt för henne att få höra vad hennes partner önskar, om inte annat för att hans delaktighet ska respekteras.

Jag har här uppmanat till respekt, men själv väntar jag mig som abortförespråkare ingen respekt från motståndares sida – man kan inte vänta sig att en kristen person respekterar mord. Här handlar det istället om att en majoritet tar beslut över en minoritets åsikter. Det majoriteten i Sverige förstår och vet är att rätten till abort är den enda fungerande lösningen. Abortförbudet lever i motståndarnas sinnen som en dröm om ett allmänt genomförande, men det uppstår aldrig. Överallt där abortförbud gäller utförs aborter ändå under skiftande former, vilket leder till ett stort lidande för kvinnorna (ibland dör de). För Alabamas kvinnor väntar alltså svåra tider.

Det pragmatiska skälet väger alltså tungt i abortfrågan och jag lägger in fostermordet som ett av de av oss godkända mordsätten. Men hur löser jag det personligen, när jag ändå verkar ha förståelse för motståndarsidans argument? Det handlar om lidandet. Om vi (som en rent spekulativ tanke) skulle införa ättestupa, skulle vi ha en del av vår befolkning, de över 65, levande i ångest. Men det ofödda fostret anar ingenting, lider inte, känner ingen ångest, och om aborten utförs korrekt ska det vara som att somna in. Så får det förbli.

Den nya demokratin

Alla vet att ordet demokrati betyder att folket styr, alltså att det är befolkningen i ett land som ska bestämma den politiska utvecklingen, inte någon diktator eller ens en oligarki. Det är också väl känt att idén har rötter i den grekiska antiken, även om den demokrati som rådde i statsstater som Atén inte motsvarar vad vi idag menar med demokrati.

Filosofen Francis Fukuyama lanserade i en bok 1992 begreppet ”historiens slut”, där han menade att kampen mellan statsidén parlamentarisk marknadsekonomi och alla dess medtävlare hade avgjorts i och med Sovjetunionens fall 1991. Att historien dock inte har ”tagit slut” visar det nutida uppdykandet av en europeisk nationalism, IS-framgångarna och klimatkrisen, men i övrigt talar verkligheten för Fukuyamas tes: den parlamentariska marknadsekonomin regerar vår planet numera och utövas i Europa, Nord- och Sydamerika, Asien och Oceanien. Afrikanerna försöker införa systemet – när militärkupper inträffar tar det inte många dagar innan kuppmakarna intygar att demokratiska val ska hållas – och i Centralasien och i muslimska stamstater låtsas man ha det. Det visar på systemets psykiska inflytande: parlamentarisk marknadsekonomi är en sorts allmänt omfattad grundmodell för en modern nationalstat. Inte oväntat harmonierar modellen bättre än konkurrenterna med FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna från 1948.

I sin praktiska utformning där parlamentarismen är odiskutabel är variationen stor: i Sverige avskaffades den historiska resten med dubbelparlament (två kamrar) 1971 och enkammarriksdagen infördes, medan i England lorder sitter i Överhuset på livstid. I Schweiz fick kvinnorna rösträtt först 1971 (i Sverige 1921). I USA anses uppdelningen i en senat och ett representanthus tjäna idén om att systemet ska inneha bromsar mot alltför snabba förändringar.

För en diktatur är det viktigt att kunna visa upp ett parlament och valprocedurer för att ha friktionsfri handel och umgängesmöjligheter med omvärlden. I Azerbajdzjan finns bådadera, men i verkligheten styr en känd släkt landet. Alla schatteringar finns. Tragikomiken slår i taket beträffande Nordkorea, där folket på valdagen kommenderas ut att ”välja” trots att det bara finns ett ”alternativ” – regimens ”jordskredssegrar” brukar ligga på mer än 99½ procent. I mittenläget ser vi Ryssland. Landet har en valinstitution som i verkligheten kan beröva Putin makten, men uppstigande lovande motkandidater riskerar både liv och hälsa. Kandidaten Ivan Rybkin försvann, togs till en dold institution och behandlades med kemiska medel så att han förlorade förståndet, dök upp därefter. Den grävande journalisten Dmitrij Cholodov sprängdes i luften.

För en del unga människor, vana vid demokratin, verkar den närmast vara en naturlag, huggen i sten, men den kan avskaffas överraskande snabbt, ibland med ett penndrag. Demokratin har den oönskade egenskapen att kunna avskaffa sig själv. Historiens värsta exempel är Tyskland 1933 där 16 miljoner tyskar i god ordning röstade fram nationalsocialisterna, som därigenom blev Tysklands största parti och inledde en skoningslös diktatur. I våra dagar ser vi Ungerns och Polens ledare inskränka demokratin, Orban till och med hyllar ”illiberalism” (!) och ser Putins styre som en förebild. Styresmän tenderar att betrakta sig själva som folkets välgörare, i DDR styrde ledarna ”för” folket (så kallad folkdemokrati), inte ”genom” folket.

Vad som är demokrati står ständigt under debatt, därför förekommer heller inte någon gradering som kan användas i redovisningar av länders levnadsstandard, till exempel FN-s Human Life Index. En prövosten för en själv kan de svenska löntagarfonderna vara. 1975 presenterades idén som gick ut på att en viss del av företagens vinster varje år skulle läggas i en fond där ägandet skulle vara samhälleligt. Sakta men säkert skulle det statliga ägandet av näringslivet öka till en punkt där det till slut skulle vara samhällsstyrt och ”genom ett penndrag” (Palmes uttryck) socialiserat. 1975 var också året då Miljonprogrammet var genomfört till folkets stora båtnad, socialdemokratin hade 43 % i valen och den svenska statsapparaten började bli så monolitiskt mäktig att också socialdemokrater fruktade en distansering mellan makt och undersåtar. Olof Palme förklarade 1978 att fondidén skulle genomföras. Detta var ingenting mindre än en sammetsrevolution, regeringen ämnade avskaffa den reguljära kapitalismen, och reaktionen från den borgerliga halvan av Sverige blev minst sagt häftig. Förslaget urvattnades och på 90-talet förklarade statsminister Ingvar Carlsson att idén var död – därmed stod socialdemokratins ursprungsmodell orubbad. Objektivt sett skulle demokratigraden i landet ha ökat med ett löntagarfonds-Sverige, men var detta i enlighet med folkets vilja? Följderna av den innovativa idén med fonderna stod knappast tydliga för folkets flertal, liksom inte heller följderna av valet 1933 i Tyskland. En äkta socialist (eller kommunist) skulle nog ha gillat ett löntagarfondsstyrt Sverige, men idag hyllar högst var tionde väljare socialismen efter historiens dom i öst.

Möjligheterna att stärka demokratin, att gå från bra till bättre, eller att gå från inget alls till något, är en komplicerad historia. Många människor vill inte ha demokrati. De längtar efter stark ledare som ska vara handlingskraftig, militant och samtidigt ”god”. De irriteras av tjattret i media, av alla spridda och motsägelsefulla viljor, de vill ha lugn och ro och samtidigt förvirringsfri handlingskraft, det ska vara rakt och enkelt. Men ”tjattret” är ett av demokratins kännetecken som skyddar oss emot förtryck i det fördolda och ger spelrum för olika åsikter.

Den spanske kungen Carlos nämns ibland som exempel. När de reaktionära krafterna slog tillbaka 1981 några år efter Francos död och det kom till skottlossning i parlamentet, inskred kungen och visade att han inte ville avskaffa den nyinrättade demokratin, vilket fick stor betydelse. Men det kunde ju ha gått tvärtom – en person som inte är vald är ett okänt kort ideologiskt sett.

I sin kända bok ”The Future of Freedom” (2003) redovisar den indisk-amerikanske journalisten Fareed Zakaria att stater som ligger på en alltför låg nivå vad gäller ekonomi och utbildning har svårt att bibehålla en demokrati efter en störtad despoti. Sådana länder urartar tillbaka till en ny autokrati. Vanliga bönder och arbetare har inte tid, ork, medel eller kunskaper för att kunna värna och bygga demokratin. Detta blir möjligt först när medelklasser uppstår och vi ser exempel på hur medelklasser ligger bakom demokratiska revolutioner och bibehållandet av folkstyre via val. Exemplen Sydkorea och Taiwan är intressanta eftersom många tidigare såg asiatiska stater som omöjliga demokratikandidater, liksom man idag tänker detsamma om muslimska stamsamhällen. Ändå brukar framgången för Tunisien i den arabiska våren förklaras med att landet har en förhållandevis stor medelklass och allmänt förväntas det att Putins semi-diktatur ska omöjliggöras den dagen den ryska medelklassen har växt sig tillräckligt stark. En av planetens största medelklasser finns i Kina och den befinner sig faktiskt i sitt missnöje på en sorts kollisionskurs med Partiet och diktaturstyret, men där hålls den tillbaka av två faktorer: dels repressionen, dels den allmänt spridda kunskapen om vad som hände i arabländer som försökte sig på demokrati i en arabisk vår. Demokrati borde vara omöjligt i Indien, som ju består av många länder, många språk och flera religioner. Att Indien har varit en demokrati i princip sedan sin tillblivelse, trots att befolkningen till stora delar är analfabeter – ännu i våra dagar kan var tredje indier inte läsa – visar hur komplext det ändå är och därför hur oförutsägbar utvecklingen är. I Nordkorea är analfabetismen så gott som obefintlig, ändå har inte detta folk kunnat tillvälla sig demokratin.

Demokrati har alltså otaliga skepnader och inget betryggande ”slutstadium” har uppnåtts. Men med demokratin är det som med inkomsten: också en blygsam förbättring är bättre än ingen alls. Det experimenteras hela tiden och det ingår i planetens civilisatoriska utveckling, som försiggår hela tiden, om än ryckvis och oscillerande. I diktaturen Kina experimenterades det nyligen med lokal demokrati, men där har demokratin råkat ut för bakslag nu senast i och med ledaren Xis oavsättlighet och digitala kontrollmetoder via kameror. I Örebro försökte man under år med delkommuner, staden indelades i självstyrande delar, ett försök som nu har fadat ut. När stora förändringar ska ske i svenska städer vill man ofta att det ska ske i dialog med invånarna, men även om så sker känner många sig överkörda (jämför striden om Slussen i Stockholm).

Man vill ständigt att demokratin ska komma närmare invånarna. Någon räknade en gång ut att den fulländade demokratiska enheten borde bestå av 8000 människor, där kommer de styrande att vara kända av invånarna samt också att träffa dem. Men otaliga demokratiska enheter är större, så idén får förbli en dröm. Idag behöver man istället större block för att kunna rationalisera, vi ser länens och landstingens utvidgning.

I historiens väv växlar ständigt folkens politiska engagemang. När en karismatisk ledare kommer fram kan stora delar av en befolkning engageras med hopp om att förhållandena ska ändras, men däremellan är ofta folks misstro mot de styrande och mot demokratins möjlighet stor: i USA röstar bara varannan människa och i Sverige är deltagandet i EU-valen lågt. I de vanliga svenska valen röstar däremot imponerande 87 %, men där handlar det mindre om engagemang och mer om demokratisk kultur, det ses som en plikt att rösta.

Drömmen om direktdemokrati är ständigt närvarande, men idag handlar det inte om att vi som schweizarna gjorde ska gå till något torg och ropa ja eller nej, utan det är internet man fantiserar om. Vi skulle inte behöva installera någon manick med knapp på väggen hemma, vi har redan systemet färdigt i form av nätet, där allt skulle kunna ske på en sajt och där man skulle kunna klicka ja eller nej.

Men direktdemokrati är en riktigt dålig idé, vilket är en orsak till att vi alltid har haft en representativ demokrati, där vi väljer våra talespersoner som sedan, befriade från ett vanligt arbete, har tid och ork att utföra det politiska grovjobbet. För ett hästjobb är vad det är, representantskapet kräver så mycket av en person att inte vem som helst klarar av det, speciellt inte den som också har ett arbete. Man ska ha den rätta drivkraften och orken och man måste vara klartänkt tillsammans med att kunna formulera sig. Att göra kloka val och att sätta sig in i svåra frågor är en alltför betungande uppgift för en som i övrigt är fullt upptagen av ett eget arbete. På ett eller annat sätt väljs representanterna ut från folkets massa, de slumpas inte in, vilket också bäddar för att de har kvaliteer som inte alla besitter. Representantmodellens överlägsenhet förbigås tyvärr av fenomenet nationell folkomröstning av enfrågekaraktär. Det finns tillfällen då omständigheterna kräver ett refendum av bindande eller rådgivande sort, men helst ska man undvika folkomröstningar som har tendensen att förenkla frågor som inte kan förenklas.

Det råder enighet om att demokrati inte bara är något som ska utövas när folket då och då går till valurnorna och väljer sitt lands regering. En välfungerande demokrati kräver mer: en läskunnig och allmänbildad befolkning, fria media, jämställdhet vid röstningen, mötes- och yttrandefrihet, transparens i maktprocesserna, låg korruption et cetera. Och även om majoriteten får bestämma, så måste minoriteterna tillförsäkras rättigheter och skydd. Med alla de kraven verkar inte många länder ha nått idealet, men varje steg på vägen mot det är ett steg från diktatur.

Bortsett från barnen är det en kategori människor som under tiders lopp har stått utanför debatten som den förs i tidningar och böcker, på utbildnings- och forskarinstitutioner, i beslutande organ och inom den politiska eliten: de lågutbildade, de oartikulerade och de mindre sansade. Men sedan millennieskiftet har de en plattform: internet, nätet, webben. Idag är de mindre sansades åsiktstorg välkända: Facebook, tweet med flera. I en tidningsinsändarspalt kan de hindras, men på Facebook är det närmast fritt blås. Det som slår besökaren på deras tummelplatser är ilskan, för att inte säga hatet. Ilskan är nog lika stark i DN och SvD, men där ikläds känslorna en gångbar språkkostym, vilket skribenterna lätt klarar av.

Demokratiskt sett är det här förstås ett stort framsteg. Tiden och utvecklingen har nu försett alla med en plats där man kan lätta sitt hjärta, sjunga ut med sina åsikter och känslor. Dessutom kan åsiktsfränder upptäcka varandra och gå samman. Vi erinrar oss 1700-talets England med en massa småindustrier och företag spridda över den engelska landsbygden. De anställda avverkade långa arbetsdagar med usla löner. Dessa arbetare utgjorde en klass i sig, som dock inte var varse sin egen utspridda numerär. När industrialismen fick fart flyttade folkmassor in till de städer som låg intill de nya arbetsplatserna och hamnade då ofta i samma bostadsområden. Därvid utgjorde de en klass för sig, de kom att träffa på människor i samma situation och kunde organisera sig. Internet underlättar nu samma sak.

På Facebook yttras i nämnda kretsar numera våldsamma och hatiska ord, önskningar om avskedanden, hårda straff (till och med döden), utvisningar, skadestånd med mera. Nås de av för många kvalificerade invändningar kan de bilda slutna grupper. De hatade är överhetspersoner, politiker, rika, välutbildade med för sammanhanget olämpliga utseenden, brottslingar (särskilt de som har begått brott mot barn), kulturpersoner med fel åsikter och invandrare. Märkligt nog odlas ofta ett misstroende mot rättsväsendet, sjukvården och försäkringskassan. Antisemitism, nationalism och till och med tvivel om klimathotet ligger inte långt borta. Nämnas bör att också rätt bra utbildade människor förekommer med utbrott och beskyllningar.

Möjligheten att yttra sig och komma fram må vara ny, men åsikterna är det förstås inte. Det här har alltid funnits, men tills i vår tid har de inte synts till i valda församlingar och officiella sammmanhang. De har helt enkelt inte släppts fram, utan har fått utstå förklenande omdömen och förakt utan möjlighet att slå tillbaka. Idag utgör de en del i de drev som förekommer. På nätet uppstår en sorts tidningar som uttrycker deras åsikter, publikationer som redan utgör en svår konkurrent till vanliga, respekterade media.

Denna nya demokrati måste kunna hanteras, men vi har ännu inte kommit på hur. Den har kommit för att stanna och vi ska inte ens önska bort den, om vi vill vara realistiska och demokratiska! Jag kan tills vidare bara se två åtgärder som kan vidtas. För det första måste falska fakta (fake news) motarbetas på ett mer genomgripande sätt. Det handlar om allmän folkbildning, men också om fokuserade kampanjer mot dödsstraffet, antisemitismen, rädslan för muslimer, EU-misstro och annat. Det kan ske på många sätt, men framför allt ska härdarna för mörkerspridningen uppsökas och hatarna konfronteras. De ska inte lämnas i fred och sanningen ska fram. För det andra ska svensk lag gälla också på internets svenska sfär. Hatare och hotare ska stoppas genom att uppspåras och ibland åtalas, internetleverantörer ska tvingas att motverka brottslighet. Deras enkla, ansvarslösa tillvaro ska vara över.

Rosling och Pinker, de nya optimisterna

En förvirrad debatt har nyligen timat i Dagens Nyheter. Motsvarande debatt har också ägt rum i andra sammanhang. Den initierades av Roland Paulsen som blev känd genom sin ytterligt kritiska beskrivning av hur Arbetsförmedlingen fungerar. Jag vet inte om han är positiv idag till sin forna arbetsplats’ förminskning, men hans rapport mottogs den gången positivt. För ett tag sedan gjorde han sig påmind genom en redovisning av en upplevelse han hade haft, där han hade suttit på samma lokal som medlemmar ur Svenska akademien och frynt på näsan år deras beteende – i mina ögon såg det ut som en tonårings upplevelse av åldringar.

Nu har han skrivit artiklar i DN under den inledande rubriken ”Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte”. Innebörden är enkel: den bild av världen Rosling spred (innan han dog) är alltför rosenröd och därför osann. Läget i världen, enligt Poulsen och andra, är mycket dåligt. Särskilt nämns Roslings attityd när han intervjuas av en dansk journalist och säger: ”Jag har rätt och du har fel!” DN-s rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén brännmärker där Roslings tvärsäkerhet och rundar av med att ”sanningen alltid är ofullständig”.

Men vad gällde Roslings tvärsäkerhet i intervjufallet? Gällde den en bedömning av läget? Nej, den gällde vetenskapliga data, så kallade fakta. Om någon hävdar att medellivslängden i Sverige är 92 år medan du säger 82,4, då kan du också säga att du har rätt och den andre jävligt fel. En av innebörderna i Roslings korståg runt världen har varit just det att folk, också högutbildade, är okunniga om världsläget idag och de framsteg som har skett under tiden efter kriget. Med sin skarpa tunga har han jämfört med de slumputfall schimpanser gör om de ska tippa i frågan och de svar bildade människor har gett: aporna hade en bättre bedömning! Bilden av en stagnerad, eländig, fattig värld har bitit sig fast i västvärldens medvetande så till den grad att framstegen inte är kända. Också jag har under hela mitt liv sett bilderna av afrikanska barn som sträcker fram en matskål. Men idag är begreppen ”u-länder” och ”tredje världen” utdaterade. När Rosling hävdar saker och ting är han alltid vetenskapligt baserad, mer än de flesta. Jag rekommenderar böckerna ”Hur jag lärde mig förstå världen” och ”Factfulness”.

Nå, men vad gör det då, om vi inte känner till det här? Om vi tänker att världen är värre än den egentligen är kanske vi blir mer motiverade att bidra, att hjälpa? Nej, menar Rosling, det är oftast tvärtom. En pessimistisk, uppgiven syn leder till overksamhet och likgiltighet. Den hjälp som ges har nämligen mycket stor effekt, tvärt emot en allmän uppfattning om uhjälps meningslöshet och rövarhistorier om rostande snöplogar i Ghana. Jag är själv en som med misstänksamhet ser på vad som händer med bidrag här och där och får vatten på den kvarnen när DN meddelar att uhjälp har fifflats bort av korrupta politiker i Östafrika. Samtidigt var jag under gymnasieåren med i Operation Dagsverke där vi fick göra en endags arbetsinsats någonstans som betalades av företagen, pengar som sedan kablades vidare till Tredje världen. Jag såg sedan en film som visade hur dagsverkspengarna byggde en skola i Anderna.

Rosling, alltid faktagrundad, är också generös med exempel. Han visar hur folk i ett av jordens fattigaste hörn, Mozambique (livslängd 55 år), måste lägga ned tre-fyra timmars arbete varje dag på att bära hem vatten. Där skulle en cykel frigöra arbetstid som kunde läggas på något bättre – en cykel! Så, hoppa inte på Rosling, tack!

Rosling har en kampanjbroder, amerikanen Steven Pinker, som har skrivit bästsäljaren ”Enlightenment now”, på svenska ”Upplysning nu: ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”. Boken är en skärseld för dem som lever på fake news, vilket också är Pinkers syfte. Som han skriver: ”…Nyfödda som idag lever längre än åtta decennier, marknader som flödar över av mat, rent vatten som kommer fram efter ett tryck av fingret och sopor som försvinner ur vår åsyn, tabletter som tar bort en smärtsam infektion, söner som inte skickas till kriget, döttrar som kan gå längs gatan utan fara, makthavarnas kritiker som inte fängslas eller skjuts, världens kunskap och kultur som ryms i en ficka. Detta är resultatet av mänskliga ansträngningar, inte en kosmisk födslorätt.” Och: ”…[Upplysningstiden på 1700-talet] la grunden till vad vi dag kallar humanism, som sätter individuella mäns, kvinnors och barns välfärd före äran hos stammen, rasen, nationen eller religionen.” Pinkers faktaspäckade bok är ett manifest för den kunniga rationalismen och dess förmåga att lösa våra problem.

Rosling och Pinker har nu fått motståndare som har gett dem det spefulla öknamnet ”de nya optimisterna”, utan att inse att det faktiskt hånar optimismen. Men vår uppgift är att samtidigt hålla två tankar i huvudet: läge (situation) och trend (utveckling). Låt oss till exempel beakta världsfattigdomen. FN satte upp målet att halvera den på 25 år, men den halverades på 20 år (och förbättringen fortsätter). Vilket är alltså läget? Dåligt! Miljoner människor är fattiga, många värre än så. Vilken är alltså trenden? Bra! Förhoppningsvis fortsätter den.

Den som väljer att bara ha den ena tanken i huvudet hamnar lätt i sällskap med optimismhånare, uppgivna, mörkerspridare och, ja, likgiltiga (en väg att välja för att orka stå ut med läget). Den som väljer att bara ha den andra tanken i huvudet hamnar lätt i sällskap med bagatelliserare, rosenmålare, sybariter och, ja, likgiltiga.

Det finns en politisk aspekt i kritiken av Rosling och Pinker. För den som – kanske under ett helt liv – i god sovjetisk anda har förkunnat att vi bor i kapitalismens helvete och att vi blir lurade och bestulna varje dag, är Roslings världsbild inte välkommen. Det blir svårt att kännas vid fakta, helt enkelt. Men historiens vittnesbörd ligger på bordet: oavsett om vi undersöker hela tiden från upplysningens och industrialismens era på 1700-talet till idag, eller väljer tidspannet från krigsslutet 1945 eller till och med från millennieskiftet, så ser vi en stadig ökning av hälsa, livslängd, kaloriintag, ekonomisk utveckling (BNP per capita), sociala insatser i pengar, skyddsområden, demokratisering, bevakning av mänskliga rättigheter och frihetligt sinnelag, läskunnighet och folkskola, högre utbildning, könsutjämning, nöjdhet (så långt det kan mätas), fritid, turism och inkomster, samtidigt med en stadig minskning av spädbarns- och mödradödlighet, infektionsdödlighet, fattigdomsbetingad förkrympning hos växande, svältdöd, måttlig och extrem fattigdom, mord, vägdöd, flygolyckor, döda i naturkatastrofer och blixtnedslag, dödsstraff, tortyr, rasism, sexism, homofobi, våldtäkter och våld i hemmet, våld mot barn och barnarbete, priser för el, mat och andra nödvändighetsvaror, slaveri och krig.

Mycket av detta, som inte kan betvivlas utan är vetenskapligt noterat, kan inte tillskrivas det ekonomiska systemet, utan hör ihop med vetenskapliga framsteg och faktor X, men – och det måste konstateras – under hela den tiden har världen haft olika former av marknadsekonomier vid styrspakarna. De icke-marknadsekonomiska och statligt styrda alternativen har oftast imploderat av inre orsaker och lämnat skrämmande minnen av förtryck och massdöd.

Varken Rosling eller Pinker förnekar ett ögonblick den nöd eller det elände som finns i världen, men de vill ingjuta framtidstro genom att visa på framstegen. Skulle Sverige verka i Roslings anda skulle cyklar tillverkas och skickas till mozambikerna. Men det är en negativ vinkling, förstås, Sverige ger redan uhjälp. Ovan nämnde jag X som framstegsfaktor och jag antar att X uppfattas att symbolisera det okända, det vi inte vet om vad som skapar framgång. Kunskapen om ekonomi, en stats organisation och demokrati verkar vara ett av vetenskapens sorgebarn. Nationalekonomin verkar ligga på en nivå motsvarande naturvetenskapens 1800-tal, full av gissningar och osäkra teorier. Stater prövar sig hela tiden fram och man vet inte om Keynes eller spara/inte slösa-idén är den bästa. I Sverige vill vänstern betala av statsskulden, medan borgarna vill låna. Det tycks till höger och vänster, bara.

Demokratin ser ut hur som helst, även om det hela kallas parlamentarism. I Sverige avskaffades tvåkammarriksdagen 1971 medan i England lorder sitter på livstid i Överhuset. Man skulle kunna tro att den representativa demokratin vore självklar, men när som helst kan den överflyglas av en folkomröstning och hur många drömmer inte om direktdemokrati via internet? Och då talar vi ändå inte om den potemkinparlamentarism många länder har, till exempel Azerbajdzjan, som har både val och parlament, samtidigt som en släkt styr det hela. Fortfarande idag, 2019, vet man inte hur man ska bekämpa korruption. Stora delar av Afrika är ohjälpligt fast i korruption där den som kommer upp sig skor sig, eftersom det manliga överhuvudet har försörjningsansvar för många tiotal och nästa dag kan allt vara stjälpt över ända. Och hur installeras demokrati i ett arabiskt stamsamhälle genomsyrat av religiöst vanvett? Vi vet inte, vi vet inte, vi vet inte.

Men saker hänger ihop. Jag avser också något annat med begreppet ”faktor X”: den civilisatoriska, globala utvecklingen. Jag fick syn på den för 15 år sedan när jag läste ”The end of history and the last man” av Francis Fukuyama – det var han som kom med begreppet ”historiens slut”, som han menade hade uppnåtts, eftersom den sekellånga kampen mellan den parlamentariska marknadsekonomin och alla dess konkurrenter i form av kommuniststater, teokratier, jugoslavisk socialism, afrikanska kungadömen, spansk anarkism et cetera hade slutat med den förras seger. Modellen för en nationalstats konfiguration omfattas idag globalt som en parlamentarisk marknadsekonomi. Den utövas i Europa, Nord- och Sydamerika, Oceanien och Asien. I Afrika strävar man mot den, i Centralasien och arabiska stamsamhällen låtsas man ha den. Nordkorea och Kuba är dödsdömda motståndsfickor.

Fukuyama beskrev i sin bok det jag hade sett men inte tagit in i mitt förstånd. När jag var barn fanns det kommunistdiktaturer, högerdiktaturer med kristna förtecken, kolonier, en kontinent hållen i järngrepp av amerikansk militarism (Latinamerika) och öppet rasistiska stater (Sydafrika, USA). Under mitt liv har diktaturerna i följande stater upphört: Portugal, Spanien, Grekland, Jugoslavien, Albanien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Sovjetunionen, Mongoliet, Sydkorea, Taiwan, Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay och Brasilien. Tjeckoslovakien delades upp, de två Tyskland sammansmälte, Sovjet blev 15 länder. Och nu kommer grejen: inte i något av dessa fall har förändringen skett som resultat av invasioner, krig eller ens inbördeskrig. Förändringen har kommit av sig själv, som en naturlig ökning av förädlingsgraden i respektive lands administrativa kultur. Till allt detta kom avkoloniseringen, viktigast i Afrika där ett 40-tal stater slutade vara ägda ting (märkesåret är 1960). I USA tillfogade Medborgarrättsrörelsen ett svidande bakslag för rasismen och i Sydafrika steg Mandela upp som mänsklighetetens starkast lysande stjärna. I Nordirland slöts det fred och i Israel lovades det tvåstatslösning.

Vad då, ”naturlig”, vad pratar vi om för ”natur” här? Ingen vet, ingen vet, ingen vet. Mig veterligt har ingen bred analys dykt upp som förklarar hur mänskligheten som på en given signal (historiskt sett på en svinblink) slutar ockupera varandra och inför en uppbyggnad av demokratin efter årtusenden av erövringståg, folkutrotningar och hemskheter. Jag vet naturligtvis inte heller, men gissar på samverkande faktorer typ dessa: en allmänt höjd literacitet och bildningsnivå, avgörande tekniska och vetenskapliga framsteg, en global masskommunikation som öppnar för jämförelser, kunskaper och samverkan, en höjd levnadsstandard (den som har mat behöver inte erövra) och terrorbalansens avskräckande inverkan på regeringar som funderar på en egen Operation Barbarossa.

Ibland blir jag nästan road när jag ser att framstegen i olika länder verkar tillhöra en och samma utveckling, en utvecklingstrappa där de nordiska länderna ligger i global topp. Oavsett vilken världsdel det handlar om ansluter man sig – utöver institutionaliserad demokrati, fungerande press och likhet inför lagen – mer och mer till nedanstående lista (där Sverige har det mesta):

jämställdhet mellan könen
förbud mot våld mot barn (aga)
acceptans av homosexualitet
tilltagande sekularisering
stöd till barnfamiljer
möjlighet för alla att utbilda sig
sjukvård för alla
barnbidrag
föräldrapenning
daghemsutbyggnad (förskola)
fattigdomsstöd
förlängd grundskola med lunch
lagstadgad semester
minimilön
bättre behandling av djur
intresseorganisationer
internationalisering
minskande gränskrav
allmänna bibliotek
pension
åldringsvård

Musik förenar oss inte längre

När jag var ung på sextiotalet kunde jag gå hem till en kompis vilken-som-helst och räkna med att denne hade en skiva (vinyl-LP) med The Beatles, The Rolling Stones eller Bob Dylan, inte ovanligt att man hade alla tre. Alltid fanns det någon låt på skivan som båda gillade och det uppstod en gemenskap runt det. På 70-talet slog kassetten igenom och fortfarande fanns det artister som gillades allmänt: Rod Stewart, Cat Stevens, ABBA, The BeeGees, tillsammans med tidigare 60-talsfavoriter. Nu dök ”blandbandet” upp som företeelse. Folk gav varandra en kassett som en liten gåva med en samling låtar som åtminstone delvis förväntades bli gillade. LP-skivan var fortfarande stor och folk började ha råd att skaffa sig musik, både skivor, kassettspelare och stereoanläggningar. De sistnämnda var ofta ägodelar som skänkte högre status. Under 80-talet kom musikvideon på kanaler typ MTV. Musiken blev i takt med ökad standard och billigare teknik allt enklare att skaffa sig och den tidigare känslan av brist och underskott försvann.

Idag ser vi trendens förlängning och den helt nya situation den har försatt oss i. Vem har inte Spotify? För 99 kronor i månaden har man annonsbefriad och obegränsad tillgång till musik. Borta är de tidigare otympliga musikanläggningarna, till och med de portabla CD-och Mp.3-spelarna. Fok har inte skivor längre utan lyssnar enkelt på musik från telefonen och önskas kraftigare ljud har man en bluetooth-matad högtalare.

Musiken har nu blivit helt personlig, var och en är på sitt ställe och längtar bara till det, andras musik blir alltmer en irritationsfaktor. Vi varnades för det när det under forna fester blev allt svårare att hitta bakgrundsmusik som alla var glada för. Det förekom att folk gick fram till spelare och stängde av flödande musik för att istället plugga in sin egen medtagna CD. Idag kan du lägga ned mycken möda på att göra en spellista som borde tilltala alla festgästerna bara för att efter en timme få höra: ”Haru nå Kridens?”

Uppsplittringen blir tydlig om exempelvis jag listar upp tio topplåtar enligt min smak från tiden 2000-2010. Troligen har läsaren inte hört talas om artisten och i varje fall inte hört låten: Regina Spektor: Dance Anthem of the 80s, The National: England, Imogen Heap: Earth, System of a Down: Sad statue, Faith Hill: Paris, Hank Williams III: Smoke & wine, Paloma Faith: New York, Elbow: One day like this, Natalie Merchant: Motherland, Matt Pond PA: Closer.

Inom familjer och förhållanden ställer det här till problem. Man har svårt att stå ut med partnerns musiksmak och det kan leda till krav på att musiken ska avnjutas med lurar eller bakom stängd dörr, vilket kan jämställas med ett nederlag. Gentemot barnen finns en annan tolerans: de får ofta spela sin musik i det egna rummet utan stängd dörr och tålmodiga föräldrar uthärdar heavy metal och rap trots främlingskapet. Inte sällan inträffar i den situationen att vuxna upptäcker att de delvis gillar låtarna från ungdomsrummet (!) och i detta finns ett hopp. Vill paret ha en romantisk kväll med bakgrundsmusik kan man ha det om två villkor uppfylls.

Det ena är att man skiftar väljare, man får en timme vardera och grundregeln är där: all musik är bra, ingen kritik! Modellen gör det också lättare att enas om lagom volym (med stigande ålder väljs allt lägre volym, eftersom ens tankar och tal störs av musiken och man allt sämre lyckas kombinera lyssning och umgänge). Skiftet gör också att dominanten pacificeras. Ofta har den ena en uttalad smak, vet mycket om musik och har starka åsikter (”Vad är det här för skit!?”), medan den andre gillar musik men är mindre specificerad och det leder ofta till att dominantens musik härskar. Timregeln eliminerar det och leder till att man upptäcker pärlor i den andres val. Det andra villkoret som bör uppfyllas är att man måste utöva självkritik. Tumregeln är: spela aldrig de 50 procent av din musik som du anar att den andre mest ogillar. För den lidande lyssnaren kan det vara bra att komma ihåg att en låt oftast tar slut efter 3-5 minuter.

Samma situation inträder nu inom filmen, det vill säga inom dess moderna variant: serien. En deckarserie har ofta separata avsnitt, medan den moderna serien tenderar att bli en enda lång historia i avsnitt, alltså egentligen: en film. Skilda filmsmaker har alltid funnits, men när serier och filmer enkelt blir var människas ”egendom” och utbudet är så oöverskådligt som nu, får folk personliga favoriter (som aldrig tar slut) och kommer att slåss för dem, när fler än en ska titta tillsammans. Svårigheten kan leda till att man hellre väljer att se ensam, ibland dygnsvis (alltså: nederlag).

Hur går det med bokläsningen? Boken verkar vara på väg ut, om man bortser från ett motståndskraftigt segment av befolkningen. Istället för att läsa romaner och faktaböcker, lyssnar man på deckare. Bokcirklar försöker motverka individualiseringen, men där handlar det nog trots allt om dem som redan läser böcker. Den uppväxande generationen tittar individuellt på skärmar och läser visserligen också där, men kan Internet och TV-dokumentärer vara fullgod ersättning för romaner och facklitteratur? Mitt svar är nej. Exempelvis ger den i och för sig utmärkta programserien Vetenskapens värld i TV2 förenklade beskrivningar och motsvarar kanske 20-25 sidor i en faktabok. Nyhetsprogrammen Rapport och Aktuellt är gjorda för att alla ska förstå. Nätets Wikipedia är en utmärkt företeelse och passar individualiseringen, men skrapar bara på ytan i varje ämne. Tydligast märks övergången från kollektiv till valet av en jagbubbla när en grupp vänner tar upp varsin mobiltelefon och försvinner in i jaget, ofta i hörlurar – ett nytt nederlag.

Är maten nästa steg? I takt med ökande standard och uppslittring efter smaker och ”behov” blir det allt vanligare att ha ”sin” mat, ofta hämtmat, istället för en delad pott. Alla tycker så mycket och har råd att efterfölja sina egna impulser. Förlusten i gemenskap kanske smärtar allt mindre när var och en har sitt personliga himmelrike i telefonen och plattan. Och fortfarande har vi knappt någon etikett för mobilbeteende.

Att välja bort det gemensamma för det individuella som är enklare och mindre konfliktfullt – jämför skillnaden mellan att kontakta kompisen via mobilen jämfört med att sitta på ett fik tillsammans – innebär egentligen en kollektiv autism och missade möjligheter till gemensamma projekt och sällskapsträning. Experter och forskare måste utreda riskerna med detta, jag kan inte sia, men jag har mina onda aningar.

Vår sköna, nya värld

I England finns jätteanläggningen Echelon (bilden), nyttjad av åtminstone USA och Storbritannien. Den avlyssnar och avläser den internationella trafiken via telefoner och mejl, allt i västvärldens intresse av säkerhet gentemot eventuella fiender. Det är inte människor som i första hand läser och lyssnar, utan datorer programmerade att lägga märke till vissa ”kodord” som hör ihop med terrorism och militära aktiviteter, troligen också politiska sådana. Det här har varit känt sedan millennieskiftet och företeelsen har punktvis skandaliserats, till exempel när det uppdagades att Tysklands regeringstoppar hade avlyssnats (under Obamas tid). Den allmänna attityden inför Echelon och liknande är dock bara uppgivenhet och ibland hör man: ”Jag har inte gjort nåt, så jag är ointressant och kommer inte att drabbas av nån säkerhetspolis.”

Sedan några år har jag en Samsung-platta (av vissa kallad surfplatta, på engelska tablet). Köpte den för 2500 på El-Giganten, idag verkar den kosta 3600 pix. Jag har haft jättestor nytta av den och är nöjd, även om jag har fått laga den inom garantitiden och trots att Android, Googles operativsystem, liksom också Microsofts produkter, är pepprat av små fel och inkonsekvenser.

Häromåret blev jag förvånad när det på min skärm dök upp en redovisning av var jag hade färdats (jag berättade om det här på Facebook med ett foto av skärmbilden), mest var det fram och tillbaka Västerås-Hallstahammar (jag vikarierade på sfi). Någonting höll alltså reda på var jag befann mig och eftersom jag inte tar med mig plattan till jobbet måste det ha varit min Samsung smartphone, som har samma operativsystem som plattan. I den finns ju GPS-funktionen. Plattan och telefonen kan ha kontakt, det har jag sett bevis för. När jag på Icas sajt letade efter öppettiderna för Ica Maxi stod en upplysning: ”Du var här igår.”

Det har också dykt upp redovisningar på min plattas skärm var jag har befunnit mig i världen under det senaste året. Eftersom jag reser utan telefon men med platta måste det ha varit plattan som skvallrade. Men varför slås redovisningen på?

Häromåret sprakade det till i min platta och plötsligt dök de ord jag hade sagt senast upp på min skärm. Jag testade lite yttranden och, jodå, jag var avlyssnad av plattan. Ville ha bort det, förstås, och fick på något sätt bort den aktuella redovisningen. Började leta i min platta efter var funktionen kunde slås av. Jag hittade ett ställe i datorn där ett antal yttranden (brottstycken) av mig fanns sparade! Så såg jag att funktionen hade det vilseledande namnet ”röststyrning” och, jodå, visst förstår jag att det kan vara en finess att till exempel söka på nätet med rösten, men om funktionen är ”user friendly”, som goda funktioner ska vara, ska den kunna stängas av utan teknisk examen. Det visade sig faktiskt vara omöjligt för mig att stänga av funktionen! Beställarna och teknikerna som riggade systemet visste förstås att många människor inte gillar att vara avlyssnade, men det hade de inte brytt sig om, av skäl som inte anges. En datakunnig bekant gick ifjol in i systemet i min platta och lyckades stänga av avlyssningen, men nu dök problemet upp igen – därför skriver jag det här.

Eftersom jag inte är konspiratoriskt lagd har det gått år innan jag fick lust att skriva det här. Man kan förstås se funktionerna tvärtom: de är inte till för att kontrollera mig, utan servicefunktioner till nytta för mig. Så ser jag det också. Men detta var ursprungligen telefonen och mejlkontot, också. När väl dessa ”serviceinstrument” var på plats, kunde de nyttjas för spaning. Och används de, varför inte också resten så länge cost/benefit-analysen är gynnsam (värt mödan)? Och jag kan inte begripa varför det finns en funktion (karta) som berättar var i världen jag har varit.

Det finns alltså goda skäl att anta att jag har två spioner i mitt hem, en som noterar vad jag säger och en som kontrollerar var jag är. Med tanke på Echelon kontrolleras dessutom mina mejl och, enligt indicium, troligen också texterna i min dator och vilka sajter jag har besökt. Den tekniska möjligheten att spana via apparaternas inbyggda kameraobjektiv finns säkert, men jag tvivlar av cost/benefit-skäl på att de används på det sättet.

Jag lutar åt åsikten att den svenska regeringen inte orkar ta till sig det här tills protesterna en dag blir stora. Vem som äger det egentliga Örat-Ögat är troligen USA-s säkerhetssystem och eftersom de egentligen är ute efter dem som i förlängningen kan skada det egna hemmaterritoriet, är jag inom överskådlig framtid ointressant (”godkänd”).

Då kan uppgivenheten skada oss desto mer. Kameror och spaningsdrönare nämns idag som kränkare av den personliga integriteten, men det blir inte mer än ett mummel – nyttan är ju så uppenbar och förresten: ”Jag har inte gjort nåt, så…” Personligen tror jag att utvecklad kamera- och drönarteknik kan sätta stopp för till exempel bilbränderna, som samhället/regeringen skandalöst nog inte har lyckats stävja.

Men jag förutser ett kommande förslag där en avtrubbad allmänhet kommer att sättas på prov och där jag inte ens kan gissa utgången. En dag kommer det att föreslås av inhemska politiska ledare att vi medborgare får ett chip, stort som ett riskorn, inopererat under huden, ett chip som via utplacerade ”sensorer” kommer att ge exempelvis polisen möjlighet att veta var varje person befinner sig inom 70-90 procent av Sveriges yta, framför allt i folkrika områden. Förslagsställarna kommer att presentera argument som blir svåra att motstå: brottsligheten kommer att utrotas till 90 procent, tryggheten utomhus kommer att kraftigt öka, mysterier där folk försvinner kommer också att minimeras.

Science fiction? Nej, tekniken finns redan, den behöver bara tillämpas! Operationen kommer att bli frivillig, 10-15 procent kommer att vägra, men det gör det bara enklare för polisen att koncentrera sig på de okontrollerade. Dessutom förenklar chipet en massa andra saker: betalningar i affärer och restauranger, låsa dörren hemma, starta bilen et cetera. Svensken som säger ja till det här är säkert medveten om vad hen gör, men fördelarna överväger och hur som helst: ”Jag har ju inte gjort nåt, så…”