Barnen är vår framtid. Men vad har vi vuxna gett dem för framtid i form av klimathot, utrotade djurarter, kärnavfall, urskogsavverkning och så vidare? Bakom dimridån ”Barnkonventionen” döljs det faktum att barn har alldeles för få rättigheter. Jag anser att dessa måste utökas och anser att det är dags att sänka körkortsgränsen till tio år. Motargumenten håller inte:
1. Barn har inte den allmänkunskap och erfarenhet som gör en till en säker bilförare. Det finns hur många vuxna som helst som saknar kunskaper om alla möjliga saker, men de släpps ut i trafiken sedan de klarat proven inom ett specialområde.
2. Barn är själviska och inser inte när de brister i hänsyn till andra trafikanter. Hur många vuxna som helst är själviska och vi har alla mött dem i trafiken. Tusentals kör alkoholpåverkade. Till och med spädbarn är empatiska, visar forskningen.
3. Barn är nyckfulla och lättpåverkade. Som om det bara vore barn som tappar i koncentration under körning! Hur många vuxna sitter inte och sms-ar under körning!? Det finns de som läser tidningen, till och med!
Ja, så galet kan det bli när man ömmar för barnen och omdömeslöst vill tillerkänna dem allt i kraft av deras lika värde. Ovanstående är naturligtvis inte min åsikt, jag vill bara med en egen variant exemplifiera två personers tänkande. Det är den konstnärliga ledaren för en teater Suzanne Osten och barnkulturforskaren Margareta Rönnberg som lever upp till sin egen version av vuxenvärlden när de i Dagens Nyheter den 25 maj 2014 pläderar för en sänkning av rösträttsåldern till 6 år under rubriken ”Rösträtt för alla betyder rösträtt för alla barn”.
Kanske någon tycker att man inte behöver orda mer om deras magplask, men jag tycker att det är intressant att notera deras argumentationssätt. De går igenom och avfärdar åtta motargument. I sex av dem är pro-argumentet att det dåliga man tillmäter barnen också kan tillmätas vuxna, alltså gäller inte contra-argumentet om en sänkning av röstningsåldern. De tänker absolut, inte statistiskt. För att klargöra skillnaden kan vi dryfta flygresor. Absolut tänkande: kan flygplan störta? Ja. Alltså: flyg inte, inför flygförbud! Statistiskt tänkande: kan flygplan störta? Ja, men det sker så sällan att risken att dö är mindre än om man cyklar eller åker bil. Ingenting vi gör är helt riskfritt.
Ostens och Rönnbergs absoluta tänkande: kan barn vara omdömeslösa? Ja. Kan vuxna vara omdömeslösa? Ja. Alltså är de jämställda vad gäller förmågan till att visa omdöme. Statistiskt tänkande lyder som följer. Både vuxna och barn kan ha dålig omdömesförmåga, men sannolikheten (statistiken) för en vuxens dåliga omdöme är lägre än för barnets. Vissa blir aldrig säkra bilförare, men sannolikheten är högre för att de som har körkort förstår bilkörningens villkor bättre än de som saknar körkort, därför körkortskrav. Många vuxna super och kan inte hantera alkohol, men sannolikheten är högre för att en vuxen kan hantera dem bättre än tonåringar, därför åldersgräns för inköp. Med Osten-Rönnbergs absoluta tänkande skulle alkohol antingen vara totalförbjudet eller tillgängligt för folk ner till kanske 10-12 års ålder, vilket vore ett naivt rättvisetänkande.
I ett avseende vill jag dock gå dem till mötes. De nämner i förbifarten fem professorer i statskunskap som pläderar för att föräldrar borde få vara röstningsombud för sina barn och att rösträttsåldern borde sänkas. Jag går på deras linje.
Jag umgås med idén att rösträttsåldern borde sänkas till 15-16 år. Vid det laget har människan gått igenom den förpliktigade grundskolan och kan tänka avancerat. Om någon tycker att hjärnans utveckling är ett motargument så kan man konstatera att allt är färdigväxt först vid 25 års ålder, i vissa fall närmare de 30. Mitt huvudargument för en sänkning är att det moderna industrisamhället med sina utbildningskrav för yrkeslivet har skapat en plågsam interimperiod där den unga människan inte får delta i samhällslivet fullt ut trots sin potential. För att klara den värdighetsknäcken skapar de unga en kraftig och färgstark motkultur som vi ser och hör överallt, men tyvärr kan energin övergå i svart energi med förstörelse och brottslighet som följd. Globalt sett betraktas 15-16-åringar som kapabla att arbeta, sköta företag, ges ansvar et cetera. En sänkning av rösträttsåldern skulle inte ändra särskilt mycket, men ändå tillerkänna den unge ett högre samhällsvärde.
Alla människor tillerkänns enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samma värde oavsett ålder, kön, tro eller politisk åsikt. Det råder global konsensus om den saken. Därför är det bekymmersamt och oacceptabelt att inte alla också är representerade på valdagen enligt den klassiska formeln: en människa – en röst. Det finns inga perfekta lösningar på det problemet, men den minst dåliga jag kan se är denna: 1. Vuxna röstar som vanligt. 2. Människor under rösträttsåldern representeras av sina föräldrar. Man måste utgå från att föräldrarna normalt är de som bäst vet vad barnen behöver, någon annan attityd är inte acceptabel. För att göra det administrativt enkelt kan pappan rösta för sina söner och mamman för döttrarna (eller tvärtom). Idag är det juridiskt ej möjligt eftersom ett beslut gällande ett barn, i det här fallet barnets röst, måste omfattas av båda föräldrarna, men sådant går förstås att lösa. En familj med fem barn har alltså sju röster, alla är representerade. 3. Omyndigförklarade och personer oförmögna att rösta kan representeras av sina anförvanter och släktingar. Målet är enkelt: antalet röstande = landets population. En människa – en röst.
Som ett tillägg vill jag återkomma till Ostens/Rönnbergs artikel. Den ser jag som mer problematisk än vad man i förstone kan tro. De kan förstås betraktas som två virrpannor som man inte behöver bry sig om, men de är intelligenta, välanpassade, hårt arbetande och framgångsrika människor, därtill sympatiska i mina ögon. Tyvärr är de representanter för en opinion som har haft oerhört stor betydelse i Sverige, framför allt inom skolan. Det är en syn på barn som att de i princip har samma kapaciteter som de vuxna. Man kan undra över hur den uppstod, eftersom den strider mot alla vuxnas erfarenheter.
Kanske har den växt fram i tomrummet efter utdöda högstaprinciper. Konungen och Fosterlandet underordnar vi oss inte längre, denna överordnade princip är död. Socialismen/kommunismen har också av historien förpassats till soptippen. Gud är förstås den högsta principen för många människor, men just i Sverige inte i särskilt stor utsträckning. Så vad ska vi dyrka och underordna oss då? Naturen låg högt under ett antal decennier, men svenskarna verkar ha tröttnat på skogen. Det är roligare med Turkiet och Facebook.
Idag verkar den högsta principen vara Barnen, den idén engagerar och enar alla snäppet mer än jämställdheten och klimatet. Barnen idealiseras och sätts på piedestal. Barn är fullkomliga varelser, de är goda och rättvisa, intresserade av allt, genier, konstnärer, empatiska, you name it. Stöter du på ett barn som inte är sådant så har det fördärvats av vuxna, mycket möjligt av lärarkåren. Fotograferas en förälder på dagis med sitt barn, ska föräldern le och se mot barnet. Intervjuas en idrottslig vinnare och får frågan ”Är det här det största du har varit med om?” ska en väluppfostrad svensk idag svara att stort var det, men större var det förstås när barnen föddes. Idag kanske följande upplysning skulle förvåna: alla människor är lika mycket värda, barn är alltså inte mer värda än vuxna, inte ens om den vuxne är mycket gammal. Det som skiljer barnen från vuxna är att de är i behov av mera skydd och tillsyn. Artikel 25, punkt 2 i FN-deklarationen (1948): ”Mödrar och barn är berättigade till särskild omvårdnad och hjälp.”
Den här barnälskarsynen ligger naivt sett i linje med idéerna om demokrati och jämlikhet och har därför fått stort genomslag i det svenska skolsystemet. Tyvärr, måste jag konstatera, har det parti jag röstar på – socialdemokraterna – tillsammans med övriga vänstern varit tongivande, eftersom linjen ytligt sett verkar stå i motsats till borgerliga människors traditionella synsätt. En betydelsefull anti-figur har varit Stig Järrels Caligula i filmen ”Hets”, han är sinnebilden för den onda, kränkande lärare alla vill undvika. Därför har hatet mot ”katederundervisningen” enat hela vänstern. Eftersom människan ska fostras av skolan till att vara demokrat, ska skolan också vara demokratisk, lyder feltänket samtidigt som man inte låtsas om ordet fostra. Det är ungefär som att säga att eftersom vägnätet är till för att alla människor ska få köra fritt åt alla håll ska det heller inte finnas några regler (eftersom det inte vore frihet).
Med synen att barn klarar det som vuxna klarar har en skolorganisation byggts upp som låtsas vara demokratisk. Amerikanarna har sitt N-ord de inte får säga, vi svenskar har L-ordet. Den som säger att barn ska lyda läraren har gjort bort sig. En bekymrad mamma i radio berättade om att den höga ljudnivån i hennes dotters lågstadieklass lett till att hörselskydd (egentligen dämpare) skulle köpas in till alla. Men eftersom mamman hade sitt sunda förnuft i behåll tyckte hon att det var märkligt att hörselkåpor skulle behöva användas i klassrummet. På frågan om läraren svarade hon: ”Jo, läraren säger till, men eleverna LYSSNAR inte.” Eftersom hon är svensk får hon inte säga lyda. Men så klart barnen lyssnade, de hörde vad läraren sa, men de LYDDE inte.
En skolideolog skulle förklara: barn i svenska skolor ska inte lyda. De ska vara delaktiga i en demokratisk process där man via möten bestämmer umgängesreglerna – till exempel att ta hänsyn till varandra och inte störa – och i och med att de blir delaktiga följer de sedan också reglerna! Den som betvivlar att detta fungerar drar på sig misstanken att inte se barn som genuint goda och ansvarstagande. Jodå, visst fungerar det alldeles utmärkt för väldigt många, nämligen samma barn som skulle sköta sig utmärkt utan demokrati. Men barn är barn, många unga tycker att redan MÖTET om reglerna är påfrestande och känns abstrakt. Eftersom de är barn kan de inte uppföra sig som de prydliga, nyduschade miniatyrkontorister de delar klassrum med och då anses det att de har ADHD och ska medicineras. Möjligen har ett fåtal denna åkomma, men när, som idag, i USA och snart i Sverige, över tio procent har det borde vi förstå att vi är fel ute.
Att se sig själv som högsta princip är inte nyttigt för någon, inte heller för barn, och följaktligen förändras deras uppförande till det sämre. Det är en variant av att makt korrumperar. Eftersom läraren ofta betraktas som en okänslig förstörare av den nobla barnkaraktären har hen därför blivit av med två omistliga verktyg: rollauktoriteten och tolkningsföreträdet. Rollauktoriteten gäller i hemmet, i fotbollslaget, i trafiken, på biblioteket, i restaurangen, på biografen, på jobbet, kort sagt: överallt. Nej: inte i skolan! Här har skapats en zon som skiljer sig från det övriga samhället och därmed underlåter att ge barnen denna viktiga socialiserande träning. Det sägs öppet och officiellt: läraren måste bygga upp sin auktoritet själv, någon annan auktoritet ska inte finnas. Med andra ord: gillar barnet inte läraren (alltså hens påbud) behöver det heller inte lyda.
Det här har skapat ett ohållbart läge i skolorna. Föräldrar som har slutat hoppas på förändring byter skola. Lärare slits ned. Skolminister Björklund, den förbannade idioten, tror att om man betalar en viss lärare (”försteläraren”) med 5000 mer så ska det bli bra. Med primitivt Adam Smith-tänkande tror han att om lärare kan ”göra karriär” så vill man bli lärare. De ”duktiga” lärarna ska premieras (och storhopen straffas).
Så kommer Pisa, ack! Först pratas det om de dåliga matematikresultaten. Ja, det är allt möjligt som bara går nedåt, faktiskt. Alla de vanliga idéerna luftas. Men så gör Björklund något oväntat. Han har läst hela Pisa-rapporten, förstås, och vet att det där står något ytterst viktigt som dock tystas ner, eftersom det inte harmonierar med barnälskarlinjen. Björklund, som själv vet att tjuta med ulvarna för att skydda sig, har dock hittat ett mått som kan diskuteras objektivt utan att riskera beskyllningar, nämligen för sen ankomst till lektionerna. Han vill undersöka saken, meddelas det, eftersom det kan bli ett sätt att tampas med det nedtystade problemet. Men så spricker bubblan och det sägs öppet i media: ordningen i de svenska skolorna är för dålig och ljudnivån störande. Jag skulle kunna tillägga: det pågående dramat i maktkampen mellan lärare och vissa elever är så upprörande och nedbrytande att inlevelsen i skolämnena omöjliggörs. För första gången pratas det om elevers uppträdande som en viktig del av problemet. Fortsättning följer förhoppningsvis.
P.S. Tillagt 3½ veckor senare. Det är fotbolls-VM. Förbundskapten Erik Hamrén är kommentator i TV. Costa Rica har just besegrat Italien och Hamrén beskriver hur skönt det är att efter hårt arbete befinna sig i segerns rus: ”Det finns ingen skönare upplevelse!” Han avbryter sig och rättar sig: ”Jo, det finns en sak som är skönare och det är att vara med döttrarna!” Sedan fortsätter fotbollssnacket. Vad tänkte hans fru, tro?
Som det faller sig 