En förvirrad debatt har nyligen timat i Dagens Nyheter. Motsvarande debatt har också ägt rum i andra sammanhang. Den initierades av Roland Paulsen som blev känd genom sin ytterligt kritiska beskrivning av hur Arbetsförmedlingen fungerar. Jag vet inte om han är positiv idag till sin forna arbetsplats’ förminskning, men hans rapport mottogs den gången positivt. För ett tag sedan gjorde han sig påmind genom en redovisning av en upplevelse han hade haft, där han hade suttit på samma lokal som medlemmar ur Svenska akademien och frynt på näsan år deras beteende – i mina ögon såg det ut som en tonårings upplevelse av åldringar.
Nu har han skrivit artiklar i DN under den inledande rubriken ”Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte”. Innebörden är enkel: den bild av världen Rosling spred (innan han dog) är alltför rosenröd och därför osann. Läget i världen, enligt Poulsen och andra, är mycket dåligt. Särskilt nämns Roslings attityd när han intervjuas av en dansk journalist och säger: ”Jag har rätt och du har fel!” DN-s rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén brännmärker där Roslings tvärsäkerhet och rundar av med att ”sanningen alltid är ofullständig”.
Men vad gällde Roslings tvärsäkerhet i intervjufallet? Gällde den en bedömning av läget? Nej, den gällde vetenskapliga data, så kallade fakta. Om någon hävdar att medellivslängden i Sverige är 92 år medan du säger 82,4, då kan du också säga att du har rätt och den andre jävligt fel. En av innebörderna i Roslings korståg runt världen har varit just det att folk, också högutbildade, är okunniga om världsläget idag och de framsteg som har skett under tiden efter kriget. Med sin skarpa tunga har han jämfört med de slumputfall schimpanser gör om de ska tippa i frågan och de svar bildade människor har gett: aporna hade en bättre bedömning! Bilden av en stagnerad, eländig, fattig värld har bitit sig fast i västvärldens medvetande så till den grad att framstegen inte är kända. Också jag har under hela mitt liv sett bilderna av afrikanska barn som sträcker fram en matskål. Men idag är begreppen ”u-länder” och ”tredje världen” utdaterade. När Rosling hävdar saker och ting är han alltid vetenskapligt baserad, mer än de flesta. Jag rekommenderar böckerna ”Hur jag lärde mig förstå världen” och ”Factfulness”.
Nå, men vad gör det då, om vi inte känner till det här? Om vi tänker att världen är värre än den egentligen är kanske vi blir mer motiverade att bidra, att hjälpa? Nej, menar Rosling, det är oftast tvärtom. En pessimistisk, uppgiven syn leder till overksamhet och likgiltighet. Den hjälp som ges har nämligen mycket stor effekt, tvärt emot en allmän uppfattning om uhjälps meningslöshet och rövarhistorier om rostande snöplogar i Ghana. Jag är själv en som med misstänksamhet ser på vad som händer med bidrag här och där och får vatten på den kvarnen när DN meddelar att uhjälp har fifflats bort av korrupta politiker i Östafrika. Samtidigt var jag under gymnasieåren med i Operation Dagsverke där vi fick göra en endags arbetsinsats någonstans som betalades av företagen, pengar som sedan kablades vidare till Tredje världen. Jag såg sedan en film som visade hur dagsverkspengarna byggde en skola i Anderna.
Rosling, alltid faktagrundad, är också generös med exempel. Han visar hur folk i ett av jordens fattigaste hörn, Mozambique (livslängd 55 år), måste lägga ned tre-fyra timmars arbete varje dag på att bära hem vatten. Där skulle en cykel frigöra arbetstid som kunde läggas på något bättre – en cykel! Så, hoppa inte på Rosling, tack!
Rosling har en kampanjbroder, amerikanen Steven Pinker, som har skrivit bästsäljaren ”Enlightenment now”, på svenska ”Upplysning nu: ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism”. Boken är en skärseld för dem som lever på fake news, vilket också är Pinkers syfte. Som han skriver: ”…Nyfödda som idag lever längre än åtta decennier, marknader som flödar över av mat, rent vatten som kommer fram efter ett tryck av fingret och sopor som försvinner ur vår åsyn, tabletter som tar bort en smärtsam infektion, söner som inte skickas till kriget, döttrar som kan gå längs gatan utan fara, makthavarnas kritiker som inte fängslas eller skjuts, världens kunskap och kultur som ryms i en ficka. Detta är resultatet av mänskliga ansträngningar, inte en kosmisk födslorätt.” Och: ”…[Upplysningstiden på 1700-talet] la grunden till vad vi dag kallar humanism, som sätter individuella mäns, kvinnors och barns välfärd före äran hos stammen, rasen, nationen eller religionen.” Pinkers faktaspäckade bok är ett manifest för den kunniga rationalismen och dess förmåga att lösa våra problem.
Rosling och Pinker har nu fått motståndare som har gett dem det spefulla öknamnet ”de nya optimisterna”, utan att inse att det faktiskt hånar optimismen. Men vår uppgift är att samtidigt hålla två tankar i huvudet: läge (situation) och trend (utveckling). Låt oss till exempel beakta världsfattigdomen. FN satte upp målet att halvera den på 25 år, men den halverades på 20 år (och förbättringen fortsätter). Vilket är alltså läget? Dåligt! Miljoner människor är fattiga, många värre än så. Vilken är alltså trenden? Bra! Förhoppningsvis fortsätter den.
Den som väljer att bara ha den ena tanken i huvudet hamnar lätt i sällskap med optimismhånare, uppgivna, mörkerspridare och, ja, likgiltiga (en väg att välja för att orka stå ut med läget). Den som väljer att bara ha den andra tanken i huvudet hamnar lätt i sällskap med bagatelliserare, rosenmålare, sybariter och, ja, likgiltiga.
Det finns en politisk aspekt i kritiken av Rosling och Pinker. För den som – kanske under ett helt liv – i god sovjetisk anda har förkunnat att vi bor i kapitalismens helvete och att vi blir lurade och bestulna varje dag, är Roslings världsbild inte välkommen. Det blir svårt att kännas vid fakta, helt enkelt. Men historiens vittnesbörd ligger på bordet: oavsett om vi undersöker hela tiden från upplysningens och industrialismens era på 1700-talet till idag, eller väljer tidspannet från krigsslutet 1945 eller till och med från millennieskiftet, så ser vi en stadig ökning av hälsa, livslängd, kaloriintag, ekonomisk utveckling (BNP per capita), sociala insatser i pengar, skyddsområden, demokratisering, bevakning av mänskliga rättigheter och frihetligt sinnelag, läskunnighet och folkskola, högre utbildning, könsutjämning, nöjdhet (så långt det kan mätas), fritid, turism och inkomster, samtidigt med en stadig minskning av spädbarns- och mödradödlighet, infektionsdödlighet, fattigdomsbetingad förkrympning hos växande, svältdöd, måttlig och extrem fattigdom, mord, vägdöd, flygolyckor, döda i naturkatastrofer och blixtnedslag, dödsstraff, tortyr, rasism, sexism, homofobi, våldtäkter och våld i hemmet, våld mot barn och barnarbete, priser för el, mat och andra nödvändighetsvaror, slaveri och krig.
Mycket av detta, som inte kan betvivlas utan är vetenskapligt noterat, kan inte tillskrivas det ekonomiska systemet, utan hör ihop med vetenskapliga framsteg och faktor X, men – och det måste konstateras – under hela den tiden har världen haft olika former av marknadsekonomier vid styrspakarna. De icke-marknadsekonomiska och statligt styrda alternativen har oftast imploderat av inre orsaker och lämnat skrämmande minnen av förtryck och massdöd.
Varken Rosling eller Pinker förnekar ett ögonblick den nöd eller det elände som finns i världen, men de vill ingjuta framtidstro genom att visa på framstegen. Skulle Sverige verka i Roslings anda skulle cyklar tillverkas och skickas till mozambikerna. Men det är en negativ vinkling, förstås, Sverige ger redan uhjälp. Ovan nämnde jag X som framstegsfaktor och jag antar att X uppfattas att symbolisera det okända, det vi inte vet om vad som skapar framgång. Kunskapen om ekonomi, en stats organisation och demokrati verkar vara ett av vetenskapens sorgebarn. Nationalekonomin verkar ligga på en nivå motsvarande naturvetenskapens 1800-tal, full av gissningar och osäkra teorier. Stater prövar sig hela tiden fram och man vet inte om Keynes eller spara/inte slösa-idén är den bästa. I Sverige vill vänstern betala av statsskulden, medan borgarna vill låna. Det tycks till höger och vänster, bara.
Demokratin ser ut hur som helst, även om det hela kallas parlamentarism. I Sverige avskaffades tvåkammarriksdagen 1971 medan i England lorder sitter på livstid i Överhuset. Man skulle kunna tro att den representativa demokratin vore självklar, men när som helst kan den överflyglas av en folkomröstning och hur många drömmer inte om direktdemokrati via internet? Och då talar vi ändå inte om den potemkinparlamentarism många länder har, till exempel Azerbajdzjan, som har både val och parlament, samtidigt som en släkt styr det hela. Fortfarande idag, 2019, vet man inte hur man ska bekämpa korruption. Stora delar av Afrika är ohjälpligt fast i korruption där den som kommer upp sig skor sig, eftersom det manliga överhuvudet har försörjningsansvar för många tiotal och nästa dag kan allt vara stjälpt över ända. Och hur installeras demokrati i ett arabiskt stamsamhälle genomsyrat av religiöst vanvett? Vi vet inte, vi vet inte, vi vet inte.
Men saker hänger ihop. Jag avser också något annat med begreppet ”faktor X”: den civilisatoriska, globala utvecklingen. Jag fick syn på den för 15 år sedan när jag läste ”The end of history and the last man” av Francis Fukuyama – det var han som kom med begreppet ”historiens slut”, som han menade hade uppnåtts, eftersom den sekellånga kampen mellan den parlamentariska marknadsekonomin och alla dess konkurrenter i form av kommuniststater, teokratier, jugoslavisk socialism, afrikanska kungadömen, spansk anarkism et cetera hade slutat med den förras seger. Modellen för en nationalstats konfiguration omfattas idag globalt som en parlamentarisk marknadsekonomi. Den utövas i Europa, Nord- och Sydamerika, Oceanien och Asien. I Afrika strävar man mot den, i Centralasien och arabiska stamsamhällen låtsas man ha den. Nordkorea och Kuba är dödsdömda motståndsfickor.
Fukuyama beskrev i sin bok det jag hade sett men inte tagit in i mitt förstånd. När jag var barn fanns det kommunistdiktaturer, högerdiktaturer med kristna förtecken, kolonier, en kontinent hållen i järngrepp av amerikansk militarism (Latinamerika) och öppet rasistiska stater (Sydafrika, USA). Under mitt liv har diktaturerna i följande stater upphört: Portugal, Spanien, Grekland, Jugoslavien, Albanien, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Sovjetunionen, Mongoliet, Sydkorea, Taiwan, Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay och Brasilien. Tjeckoslovakien delades upp, de två Tyskland sammansmälte, Sovjet blev 15 länder. Och nu kommer grejen: inte i något av dessa fall har förändringen skett som resultat av invasioner, krig eller ens inbördeskrig. Förändringen har kommit av sig själv, som en naturlig ökning av förädlingsgraden i respektive lands administrativa kultur. Till allt detta kom avkoloniseringen, viktigast i Afrika där ett 40-tal stater slutade vara ägda ting (märkesåret är 1960). I USA tillfogade Medborgarrättsrörelsen ett svidande bakslag för rasismen och i Sydafrika steg Mandela upp som mänsklighetetens starkast lysande stjärna. I Nordirland slöts det fred och i Israel lovades det tvåstatslösning.
Vad då, ”naturlig”, vad pratar vi om för ”natur” här? Ingen vet, ingen vet, ingen vet. Mig veterligt har ingen bred analys dykt upp som förklarar hur mänskligheten som på en given signal (historiskt sett på en svinblink) slutar ockupera varandra och inför en uppbyggnad av demokratin efter årtusenden av erövringståg, folkutrotningar och hemskheter. Jag vet naturligtvis inte heller, men gissar på samverkande faktorer typ dessa: en allmänt höjd literacitet och bildningsnivå, avgörande tekniska och vetenskapliga framsteg, en global masskommunikation som öppnar för jämförelser, kunskaper och samverkan, en höjd levnadsstandard (den som har mat behöver inte erövra) och terrorbalansens avskräckande inverkan på regeringar som funderar på en egen Operation Barbarossa.
Ibland blir jag nästan road när jag ser att framstegen i olika länder verkar tillhöra en och samma utveckling, en utvecklingstrappa där de nordiska länderna ligger i global topp. Oavsett vilken världsdel det handlar om ansluter man sig – utöver institutionaliserad demokrati, fungerande press och likhet inför lagen – mer och mer till nedanstående lista (där Sverige har det mesta):
jämställdhet mellan könen
förbud mot våld mot barn (aga)
acceptans av homosexualitet
tilltagande sekularisering
stöd till barnfamiljer
möjlighet för alla att utbilda sig
sjukvård för alla
barnbidrag
föräldrapenning
daghemsutbyggnad (förskola)
fattigdomsstöd
förlängd grundskola med lunch
lagstadgad semester
minimilön
bättre behandling av djur
intresseorganisationer
internationalisering
minskande gränskrav
allmänna bibliotek
pension
åldringsvård
Som det faller sig 