Motståndet mot Aurora

Den stora militärövningen Aurora är över och utvärderas nu i hemliga kamrar. Det har funnits två sorters motstånd mot den, det ena från vänsterhåll, det andra från ”pacifistiskt” håll. Ändå genomfördes övningen med starkt politiskt stöd, först och främst från regeringen som anordnade den, men i lika hög grad från borgerligheten, och därtill, gissar jag, med stöd från kanske en tredjedel av Vänsterpartiet och Miljöpartiet – troligen tyckte alltså 88-90 procent av väljarkåren att det var bra att Aurora ägde rum.

En del av vänstermotståndet berodde på att USA-trupp befann sig på svensk mark, alltså Gotland – en ovan syn, minsann. Det är närmast en vänsterreflex att motsätta sig en sådan sak, en attityd med rötter i gångna årtionden. Vi minns vad vi kände inför USA-s bombningar av Nordvietnam, för att ta ett exempel, så hur kan man acceptera amerikanska stridsvagnar på svensk jord?

Som medborgare bör man tänka över vilken syn man har på det militära försvaret. Jag kan se fyra alternativ: 1. Inget militärt försvar. 2. Incidentförsvar. 3. Paktförsvar. 4. Heltäckande territoriellt försvar.

En total avrustning ger en hel del fördelar. Man får loss en jäkla massa pengar som kan användas till nyttiga saker som gagnar svenska folket, exempelvis ett utökat järnvägsnät. Internationellt skulle ingen tvivla på Sveriges fredliga avsikter, särskilt om man dessutom avvecklade försvarsindustrin. Kanske skulle man också kunna utveckla forskningen om hur man löser konflikter med fredliga medel. På minussidan skulle man notera en betydande västeuropeisk ilska och anklagelser om bristande solidaritet, eftersom försvarsansvaret för grannländerna skulle bli en tyngre och dyrare börda. Vid krig skulle Sverige bli ockuperat på 24-48 timmar – vi skulle i princip kunna få höra om anfallet när vi stiger upp och nästa dag vakna med utländska soldater på våra gator och en frihet som hade upphört efter 500 år.

Ett incidentförsvar innebär att ha kanske tusen soldater, tio flygplan och ett par korvetter (en per kust). Det kan hindra att Sverige hunsas genom att andra länder fiskar på vårt territorialvatten, civila och militära flygplan fritt flyger över vårt land eller att landstigning tränas på svensk kust. Ett incidentförsvar kan dock inte hindra en utländsk ockupation, möjligen fördröja den något dygn. Island, som saknar försvar, råkade ut för främmande fiske på nationellt vatten och önskade hett att få köpa den kanonbåt som skulle ha satt stopp för detta, men fick internationellt nej. Kostnaden för ett incidentförsvar skulle vara lätt att bära för industrinationen Sverige.

Ett heltäckande territoriellt försvar var vad Sverige hade före millennieskiftet. Det fanns bataljoner i Lappland, på Gotland, på öst- och västkusten för att inte tala om alla försvarsinstallationer som var spridda över hela landet. Basen var värnplikten och Sverige kunde ställa upp med 400 000 soldater.  Det svenska flygvapnet var ett av Europas starkaste och svenska ubåtar var farliga också för en stormakt. Värnpliktstjänstgöringen var något varje svensk man gick in i med en suck, den drog ut en från vardagen och tvingade in en i fysiska övningar och den underordning och lydnadsmentalitet som är oumbärlig för ett fungerande militärt försvar. Det kunde vara tufft men sågs då som en normalitet.

Idag finns inga pengar till ett heltäckande, effektivt försvar och det gäller inte bara Sverige. Många av de europeiska länderna har ganska små militära försvar och besparingar gör övningarna få och man skjuter upp moderniseringar. Man siktar på paktförsvar, alltså försvar som i en krissituation ska samarbeta med andra nationer med samma försvarspolitik. Specialiseringar sker också, Nederländerna har inga stridsvagnar, Danmark inga ubåtar et cetera.

Sverige har idag ett paktförsvar och genomgår en mindre upprustning. Det kostar stora pengar och någonstans är den använda jämförelsemallen Natos stipulerade nivå, 2 procent av BNP, och Sverige ligger idag på en procent. Få Nato-länder har nått 2 %, men efter Trumps hot om tillbakadragande från Europa sker nu en upprustning och Tyskland siktar på 2 %.

Det sägs ibland att det svenska försvaret är chanslöst mot en anfallande stormakt, men det är en poänglös om än självklar invändning. Svenska försvaret är inte avsett att kunna skydda Sverige mot ett stormaktsangrepp, det ska istället i samverkan med andra makter bilda en potentiell, avskräckande militär allians. En viktigare avsikt är också att kostnaden för en angripare ska bli så hög att hen väljer att avstå. Men angrepp med syfte att ockupera kommer ofta plötsligt och då hinner inte kompanjonerna komma till hjälp. Därför krävs det att försvaret har materiel av så hög kvalité att en angripare råkar ut för förluster. Därför har Sverige Gripen-plan (50-100 stycken) och ubåtar (fyra stycken) på högsta nivå, men idag saknas helt enkelt en armé, en livsfarlig brist ur försvarssynpunkt.

Men är det inte konstigt att man har börjat rusta upp, har vi inte bättre lärt vår läxa av historien? Och var började de här senaste årens ängsliga prat om otrygghet inom vår del av världen? Det är frågor som kräver sina svar och vad gäller lugnet i Europa var det ju påtagligt för bara tio år sedan. Det kalla kriget hade upphört och en underbar känsla av fredlighet härskade. Rysslands president Putin verkade vara en helt normal ledare mån om att bygga upp relationerna med Sovjets forna fiender och vid ett tillfälle varslades det om intresse för ett ryskt samgående med Nato. En allmän försiktig avrustning iakttogs i Europa och få länder var fredligare än Sverige: vi avskaffade värnplikten och de militära programmen bantades, 200 Gripen-plan blev 100 och så vidare. Men så kom 2014.

I Ukraina utspelade sig Maidan-revolten och ingen visste hur det skulle utveckla sig. Plötsligt dök det upp grönklädda militärer på Krim. De hade inga beteckningar och meddelade inte varifrån de kom. Egentligen förstod alla att de var ryssar, men tanken att Ryssland skulle ockupera en ukrainsk halvö var så otrolig att det inte sas högt. Putin sa: ”Det är inte våra soldater.” Men det var det förstås och sedan dess är Krim ryskt. Något senare skulle Putin erkänna lögnen med orden: ”Vi var tvungna.”

Det var tiden mellan den första gröna gubben och Putins halvkvädna erkännande som avgjorde saken. Plötsligt stod det klart att Putin hade ljugit på ett så flagrant sätt att det är svårt att hitta motsvarigheter bland de välskräddade politikerna i nutidens sammanhang. Lögner, halvsanningar, överdrifter och falska metaforer förekommer hela tiden, men här kunde en enkel faktauppgift bevisa att han hade ljugit om ett otvivelaktigt faktum. Och det var värre än så: Putin hade ljugit medan han hade förstått att alla begrep att han ljög (och alla visste att han visste det), ändå fortsatte han med en KGB-ares uttryckslösa nuna. På en gång omvärderade världen Putin och man skulle inte lita på honom igen, utan istället börja fråga: vilken är Putin-regimens egentliga agenda? Intrycket av en fullständigt opålitlig person förstärktes senare när den ryska inblandningen i östra Ukraina förnekades inför världen och det ryska folket, samtidigt som döda ryska soldater begravdes i hemlighet. Här stod vi inför en ledare som ljög när det passade honom samtidigt som Ryssland hade genomfört minst en militär ockupation. Numera lyssnar vi inte på Putins ord, utan ser bara till vad han gör.

Det är ganska lätt att hitta orsaker till Rysslands agerande och i de ryska staberna sas det nog att Nato 1999 redan hade gjort något i samma stil när Serbien angreps. Medan vi och våra medier såg det som ett sätt att stoppa etnisk rensning och mord på kosovoalbaner, var det reellt en yttre inblandning i ett lands inre affärer. Resultatet blev också att nationen Kosovo såg dagens ljus. En gräns hade alltså ändrats på militär (illegal) väg, just det som var den svåraste beskyllningen mot Putin-Ryssland i Krim-fallet.

Putin säger ibland att Ryssland känner sig hotat av Nato, till exempel om Finland skulle gå med i försvarspakten – det är politiskt struntprat, naturligtvis, mestadels avsett för inrikes konsumtion. Precis som Warszawapakten på sin tid är Nato en försvarsorganisation som kan ingripa (angripa) men inte utökar medlemsländernas territorier.

Men i och med Krim hade Ryssland de facto utökat sitt territorium, det var skillnaden mot 1999, och handlingen skrämde Västeuropa som dittills hade dåsat i fred under ett och ett halvt decennium (egentligen sedan 1991). Det var lätt att se att Baltikum låg inom Rysslands intressesfär – om Krim, varför inte också Estland? Det hela tycktes än mer hotande när man beskådade Rysslands upprustning. Den kan inte jämföras med USA-s krigsmakt – militärt, ekonomiskt och med avseende på global inblandning – men blev en ny faktor att räkna med i och med att den förfallna krigsmakten gick från nittiotalets 91-an Karlsson-nivå till dagens där Ryssland på endast dagar kan lägga ett halvt flygvapen i Syrien. Putin har också använt ett hotfullt uppträdande som strategi där han med hamnbuselogik väcker ”respekt” genom att visa musklerna: attackflygplan har rusat ut över Östersjön, otäcka robotar har stationerats i Kaliningrad, Bison-bombare har flugit hela vägen från Murmansk till Portugal, australiensiska farvatten har besökts av ryska krigsfartyg et cetera. Dessutom har upprepade militärövningar med jättelika arméenheter ägt rum nära den baltiska gränsen.

Befarar alltså den svenska militärledningen ett ryskt storangrepp? Verkligen inte – och den bedömningen delar jag. Faktum är att Ryssland inte kan anfalla Västeuropa. Visserligen skulle Baltikum kunna ockuperas på några dagar, men därvid skulle Ryssland komma i strid med Nato och då skulle världskriget kunna vara ett faktum. Putin har själv betonat vilken planetär katastrof ett kärnvapenkrig skulle vara. Ryssland och Nato är hela tiden mycket noggranna i att se till att ingen konfrontation kan uppstå, i Syrien, i Östersjön, i Fjärran östern och så vidare (Trumps impulsivitet jämfört med Putins kalkylerande lugn utgör en fara därvidlag). Egentligen är den stora motsättningen mellan Ryssland och Nato en sorts fantasiprodukt och krigsmakters egentliga funktion är att vara papperstigrar.

Men problemet är att medan Ryssland inte bedöms förbereda ett anfallskrig, att detta alltså inte ligger i landets intresse, beter sig landet som att så skulle vara fallet. Stora övningar nära andras gränser, snabb upprustning och hotfullt tal är just de klassiska tecknen på ett annalkande krig. Inför detta dubbla budskap har de västeuropeiska länderna dragit slutsatsen att en viss upprustning måste ske. Vad skulle vi annars säga till esterna efter en rysk blixtockupation som vi inte hade förutsett (precis som i Krim-fallet)?

Sverige ingår i den europeiska mosaiken, men avviker en aning genom sin snabba avrustning under alliansåren. Den föregående socialdemokratiska försvarsministern, av Guillou kallad ”ursinnigt inkompetent”, ersattes med en ”automatisk telefonsvarare” under Alliansen (”Försvaret uppfyller sina målsättningar, försvaret uppfyller sina målsättningar…”). Scenändringen i och med den socialdemokratiske Peter Hultqvists tillträde blev dramatisk. Hans kompetens märktes från dag ett då han talade om att ”plattan” först måste säkras. Hur litet ett försvar än är måste det finnas reservdäck till lastbilarna, patroner till gevären och bränsle till flygplanen.

Hultqvist har fortlöpande demonstrerat sin kompetens och bättre än de flesta i ett visst avseende: han har förstått övningens betydelse. Den svenska försvarsledningen har under alla år försökt skaffa sig militär erfarenhet genom FN-uppdrag, Afghanistan-skandalen och den dubiösa Libyen-insatsen. Men efter 200 års fred har svenskarna ingen erfarenhet av krig – i Finland kan en farfar fortfarande återberätta skyttegravserfarenheter. Situationen fördjupades med avskaffandet av värnplikten. Idag kan inte Sverige ens med lagens hjälp återuppställa 400 000 värnpliktiga som för trettio år sedan. Hälften har inte den fysiska kondition som krävs och lumpennormaliteten har ersatts av ett nästan totalt främlingskap inför underkastelsen och de våldsinriktade uppgifterna (alldeles utmärkt från en annan synvinkel). Regeringen har löst det problemet tills vidare genom att inkalla också kvinnor, vilket utökar urvalet, och genom att låta de ovilliga slippa.

Ett oövat försvar väcker inte respekt, därför tränar amerikaner och ryssar oupphörligen. Ett otränat försvar bryter snabbt ihop då oförutsedda luckor, svagheter och brister uppstår. Ett vältränat försvar ger soldaterna självförtroende och all krigshistorik visar på den mentala faktorns stora betydelse. Det är bakgrunden till den stora försvarsövningen häromsistens.

Den hade kunnat vara en inhemsk affär (som före millennieskiftet), men nu har vi ett paktförsvar som inte är avsett för ensamkrigföring. Precis som i övriga fall är övning, här samövning, av avgörande betydelse. Samarbete som inte har tränats fungerar inte (fråga fotbollsspelarna). Auroras samarbetspartner kom först och främst från grannländerna, men eftersom USA, Storbritannien och Frankrike är de viktigaste Nato-medlemmarna deltog också de.

Vänstern noterade med obehag bilderna av amerikanska stridsvagnar på svensk mark och fick troligen en förnimmelse av trojansk häst. Gör inte Aurora-övningar att svenskarna blir så vana vid Nato att en majoritet så småningom vill ha medlemskap? Risken finns, men den har funnits hela tiden. En borgerlig partimajoritet och Nato-anslutning kan bli verklighet. En blixtockupation av ett oskyddat Estland skulle troligen med ens göra svenskarna till Nato-anhängare. En värre farhåga är att det inom socialdemokratin skulle kunna finnas en dold agenda som syftar till Nato-medlemskap. En viss historisk händelse ger stöd för den farhågan: Sveriges anslutning till EU kom överraskande och var resultatet av en snabb omsvängning inom socialdemokratin. Men den attityd som uppvisats under senare år har varit imponerande entydig: inget medlemskap! Mig veterligt finns det ingen inre socialdemokratisk opinion för ett medlemskap.

Därmed framstår det smått geniala (för att använda ett överord) med Aurora-övningen: ju mer Sverige tränar med Nato, desto mindre behövs ett medlemskap! Utanförskapet är viktigt för att vi ska slippa dras in i amerikanska krigsäventyr. Men nu är samarbetet kalibrerat, det känns bättre för svenskarna, men också för de övriga länderna. Man bör komma ihåg att USA inte befann sig på Gotland för svenskarnas skull, utan för Natos. Det var en baltisk minister som talade om för svenskarna att den som i en krigssituation behärskar Gotland behärskar Östersjön och sedan tog det inte lång stund innan den första svenska stridsvagnen var stationerad på ön. Den amerikanske befälhavaren konstaterade från en Nato-synvinkel att ön är ett ”osänkbart hangarfartyg”, men för oss är Gotland Gotland, en älskad del av vårt land, som därför bör försvaras.

Hultqvists och regeringens paktlinje fördjupas fortlöpande. För ett par år sedan flög ett ryskt spaningsplan mellan Öland och Gotland – stort uppslag i kvällspressen. Bara text-TV meddelade att samma dag inleddes en stabsövning med Sverige, Finland, Baltikum och USA som handlade om flygkommandot över Östersjön. Sverige samtränar med Norge och Finland och har tillsammans med England och andra inrättat en snabbinsatsstyrka (underförstått avsedd för Baltikum) – Löfvén har gjort utfästelser om svensk insats i händelse av angrepp mot Baltikum. Personligen skulle jag önska ett EU-försvar, ett Euto, vilket skulle släppa de tvingande banden till USA, men anhängarna är ännu få. Allt det här låter insnöat krigiskt men är i själva verket en mindre nations framgångsrika byggande av vänskapsband till ett överkomligt pris.

Om det känns obekvämt med ett partnerskap med USA, planetens mest krigiska nation, så kan vi lära av historien. Finland lierade sig med Hitler mot Sovjet, USA lierade sig med sin kommande fiende Sovjet mot Nazityskland, Mao lierade sig med ärkefienden Chiang mot japanerna och i våra dagar lierar sig USA med Ryssland mot IS. Man måste se den så kallade huvudmotsättningen och inrätta sig efter den. I nio år bekämpade Mao Chiang, huvudmotsättningen låg mellan kommunister och nationalister. I och med Japans angrepp kom huvudmotsättningen att ligga mellan kineser och japaner. I vårt fall ligger huvudmotsättningen mellan oss och den som bryter freden i Europa och inleder ockupation – för tillfället ingår vi i en intressegemenskap formad av nuläget.

Men vänskapen med Ryssland, då? Är inte den viktig? Ryssarna är ju våra grannar, eller hur? Ja, faktiskt har vi den vänskapen och hade inte Ukraina hänt skulle den ha varit mycket varmare (och Finland ha haft sin export till Ryssland kvar). Putin vet var han har svenskarna (och finnarna), härifrån kommer ingen attack hur befäst än Gotland är. Ryssland är vår 15:e största handelspartner, inte mycket men större än Österrike och Tjeckien.

Ändock är försvarsförberedelserna präglade av att Ryssland är vår tilltänkta fiende i händelse av krig, är inte det konstigt? Men Sverige är en småhandlare när det kommer till de storpolitiska händelserna, vi måste inrätta oss efter och anpassa oss till skeenden utanför vår makt. Efter det andra världskriget präglades Europa av motsättningen mellan öst och väst. Ofta var kriget på tal, det tredje världskriget, och där låg strategierna i öppen dag. Sovjetunionen var tvungen att ta sig till den norska kusten för att kunna slå en bräsch mellan Amerika och Europa – vi känner igen bilden från andra världskriget – och det innebar marsch genom Sverige. Det var visserligen då, men om kriget skulle bryta ut idag, vilket verkar osannolikt, skulle scenariot vara detsamma. Ryssland har inget emot Sverige i sig, motståndaren är ju Nato, men som Sverige är orienterat, geografiskt och militärt, är också vårt land en motståndare. Ryssland anklagar ofta Sverige för att vara Nato-vän och till och med medlem i realiteten. Det ligger mycket i den beskyllningen, men så har det varit sedan Erlanders tid, då svenska flygfält förlängdes för att kunna ta emot amerikanskt bombflyg, vår platta stridsvagn gömdes för Warszawapakten men lånades ut till Nato och de svenska Viggen- och Gripen-systemen till stor del bestod av amerikanska delar. Det är olyckligt, men har begripliga orsaker.

Vad säger kritikerna av det här och då menar jag inte de borgerliga kritiker som ständigt yrkar på ett starkare försvar. Jag avser den mer eller mindre pacifistiska sidan och där ser jag tre inriktningar. Bakom den ”mjuka” pacifistiska linjen står många socialdemokrater och där handlar det om att minska kärnvapenhotet, närmare bestämt försöker man få FN att förbjuda kärnvapnen (atom-, väte- och neutronbomber). Det betraktar jag som en omöjlighet, hur mycket jag än avskyr kärnvapen och sympatiserar med fredsandan. Kärnvapenmakter kan man inte hunsa, det är den bittra sanningen och den reella orsaken till att Ahmadinejad ville ha iranska kärnvapen och att Nordkorea skaffar sig dem idag. Israels yttersta existens vilar idag på kärnvapnen. Men ett förbud skulle kunna hindra spridningen och att nya kärnvapenmakter uppstår, även om det är stormakterna själva som i realiteten ser till det. Hade Iran gått mot ett kärnvapeninnehav hade Israel och USA (illegalt) stoppat det, men ett FN-förbud skulle förstås kunna göra sådana insatser lagliga.

Sedan har vi den rent pacifistiska inställningen, den eviga: inga vapen, inga krig. Den vilar på en nästan barnslig föreställning. Flickan, som står bredvid sin pappa som blir utsatt för ett rån, ser rånarens vapen och tänker: ‘Om inte den där pistolen hade funnits hade Pappa inte blivit rånad!’ Pacifism är en väldigt emotionell historia. I den ligger ett hat mot våldet och övergreppen, ofta manifesterat i vapnen. Pacifisten har haft upplevelser (ibland kallade insikter), som vittne eller offer, av vapens fruktansvärda verkan och får en noli me tangere-attityd, en icke-beröringsprincip: där jag är ska inte vapen finnas och där vapen finns ska inte jag vara. Får man barn ska de helst inte leka med pistoler, inga våldsamma spel ska spelas, man strävar hela tiden efter kärlek och samförstånd (däri inbegripet dialog). Saken är klar: pacifisterna är jordens mest sympatiska människor. Men så länge folk kan slå ihjäl folk med spadar kan vi inte inta pacifismens attityd, den gör oss skyddslösa. Det är ett allmänt känt historiskt faktum att militära vakuum drar till sig ockupanter. Västbanken var ett ingenmansland, alltså kunde israeliska armén marschera in.

Pacifismens kungstanke är att man ska kunna diskutera saken, alla vill ju egentligen ha fred, eller hur? Men ockupanter vill inte diskutera, de vill ta. Överfört till ett lands inre organisation skulle det heller inte behövas poliser och rättsväsende, man skulle kunna resonera bort brottsligheten och bara möta kriminalitet med fredlighet.

Idag möter vi en variant av pacifismen som är ett resultat av genusanalysens inträdande på den historiska arenan. Nu sägs inte kriget bero på fjärmandet från den fredliga möjligheten, utan nu beror det på patriarkatet, på den manliga mentaliteten som uppträder i form av militarism och förkärlek för krigiska lösningar och tänkesätt. Eftersom de flesta samhällen i världen är starkt patriarkala och männen historiskt har svarat för försvaret mot fysiska angrepp eller själva varit anfallarna, är tanken rimlig. Män fångna i traditionella tänkesätt hemfaller ofta åt gammalmodiga aggressiva mönster där maskulin stolthet och krigarära har spelat stor roll. Hur många meningslösa slagsmål har inte inträffat beroende på det?! Det är en mardröm att tänka sig att sådana kulturella böjelser skulle spela roll på statsnivå, eftersom krig bara är en tragedi.

Men ser man på militärer i Sverige, övriga Europa och även i USA är det inga Trump-typer man möter, utan snarare allvarliga tjänstemän som noggrant väger framgångar mot eventuella förluster i människor och materiel, alltihop på en civil lednings uppdrag. På den civila politikersidan är också koleriska tuppar ovanliga. Hur kan man se Hitlers angrepp på världen som vuxna karlars aggressiva lek med levande tennsoldater eller Sovjetrysslands fruktansvärda militära offer som samma sak? När Sovjet angrep Finland, var det manliga krigsivrande militarister med en nedlåtande syn på förhandlingar som satt i staberna och planerade försvaret? Man bör hålla i minnet att det var Indira Gandhi och Benazir Bhutto som införskaffade kärnvapen till Indien respektive Pakistan, att det var Golda Meir som ockuperade Sinaihalvön och att Margaret Thatcher beordrade sänkningen av kryssaren General Belgrano.

Men världen är ett farligt ställe så länge vapnen finns. Hade inte Vasilij Arkhipov sagt nej till att trycka på den röda knappen 1962 hade jag varit död sedan 30-40 år. Det som ger hopp om vapenavveckling är inte snabba upp- eller nedrustningar utan ökad tillit. Det var den oväntade tilliten mellan Reagan och Gorbatjev som gav oss 20 år av nedrustning i Europa. Världen längtar efter nedrustning och det är med ökad handel och kulturella utbyten som tilliten sakta ökar. Europa var historiens värsta krigsskådeplats för 75 år sedan, idag är en sådan situation omöjliggjord av EU. Just nu planeras det för ett världsomspännande satellit-internet, vi får se vilka följder det får.